Här händer saker i explosionsartad fart efter veckor där jag tappat kollen på vilken veckodag det är.
Hade en fantastisk helnatt ute med Ingela, ute och dansa hela natten var så länge sedan!! Och utmärkt sällskap dessutom☆
Arbetsintervjuen jag åkte på i söndags gick bra, alldeles för bra, jag skrev på ett kontrakt där och då att börja jobba fr.o.m början av Maj som ALT assisterande engelsklärare på landsbygden långt utanför Saitama-city där jag nu är.
Sen åkte jag ner på blixtvisit till Kansai också!!! Så underbart att träffa alla gamla kompisar på Rits och en alldeles kortklippt Jonathan (*^o^*)/ Fantastisk engergiboost att träffa alla igen.
Nu ska jag åka till min nya skola!
Kram alla
onsdag 30 april 2008
fredag 25 april 2008
Ett steg till i pappersprocessen
Idag har jag varit och köat på immigrationskontoret som ligger några stationer hemifrån mig. Fick reda på att det kan gå att slippa att åka utomlands och ändå få papprena rätt. Jodå, det går (tyvärr syrran det blir ingen fika i Seoul den här gången ;). Det tar dock ca 2 veckor (fastän jag lämnade in ett brev som min arbetsgivare snällt nog sammanställde där han förklarade hur viktigt det är att jag kan "börja jobba" så fort som möjligt)!! Det är en tusans jäkla stämpel i passet bara så vitt jag fattat ju.
ååååhåhåhåhh
Aldrig blir man färdig... Aldrig får jag skaffa mobil (;_;) Ursäkta alla att jag är handikappad.
Dessutom är jag rätt orolig att min returbiljett ska brinna inne...Den är bokad 12:e Maj och jag verkar inte kunna boka om den förrän det är helt klart att jag får stanna ('o')
Det blir visst mera iraira verkar det som...
Men jag har blivit kallad på arbetsintervju för en annan skola (smart va, inte ens koll på papper eller nåt men vi kan väl betrakta det som träning va). Vet inte hur jag ska gå vidare med allt.
Ett tag var jag helt inställd på att allt skulle skita sig med arbetstillstånd o uppehållstillstånd och vad det nu är jag ska ha. Då skulle jag göra min sista dag på jobbet imorgon och ha ledigt i 2 veckor, hälsa på mina kära vänner i mitt underbara Kansai och sedan åkt hem till Mamma och Pappa för att äta linser och titta på den svenska våren. Kan inte låta bli att tänka att det skulle ha varit väldigt fint♥ Men nu är ju tanken att jag ska bo och jobba här så det är väl bara att ta nya tag dårå. Men helst på en annan skola!
ååååhåhåhåhh
Aldrig blir man färdig... Aldrig får jag skaffa mobil (;_;) Ursäkta alla att jag är handikappad.
Dessutom är jag rätt orolig att min returbiljett ska brinna inne...Den är bokad 12:e Maj och jag verkar inte kunna boka om den förrän det är helt klart att jag får stanna ('o')
Det blir visst mera iraira verkar det som...
Men jag har blivit kallad på arbetsintervju för en annan skola (smart va, inte ens koll på papper eller nåt men vi kan väl betrakta det som träning va). Vet inte hur jag ska gå vidare med allt.
Ett tag var jag helt inställd på att allt skulle skita sig med arbetstillstånd o uppehållstillstånd och vad det nu är jag ska ha. Då skulle jag göra min sista dag på jobbet imorgon och ha ledigt i 2 veckor, hälsa på mina kära vänner i mitt underbara Kansai och sedan åkt hem till Mamma och Pappa för att äta linser och titta på den svenska våren. Kan inte låta bli att tänka att det skulle ha varit väldigt fint♥ Men nu är ju tanken att jag ska bo och jobba här så det är väl bara att ta nya tag dårå. Men helst på en annan skola!
torsdag 24 april 2008
Nån som vill åka till Korea?
Eventuellt MÅSTE jag verkligen lämna landet för att få mina papper i ordning så... nån som har tid, lust och pengar att dra till Korea på måndag?
Well, skämt åsido, det kan finnas en ljusning med mina papper snart iaf. Men då kommer nästa problem... jag vill byta jobb (›‹) vet inte hur jag ska få ihop det ännu men nåt drastiskt måste göras för jag orkar faktiskt inte vara kvar på en arbetsplats som min befintliga. Kalla det kulturkrock eller dålig anpassning eller bara en dålig kombo av personligheter men jag kan inte finna mig i min situation, det är panik varje dag innan jobbet. Det ska inte behöva vara så juh!
Grrr men nu ska jag iväg och be om hjälp med mina papper till nämnda arbetsplats... Kanske finns det en chans att slippa åka till Korea. Inget ont om Korea men snåltarmen proesterar högljutt genom att slå dubbelknut så fort jag bara tänker på en endagstur till Korea bara för att få en stämpel i mitt pass =(
Well, skämt åsido, det kan finnas en ljusning med mina papper snart iaf. Men då kommer nästa problem... jag vill byta jobb (›‹) vet inte hur jag ska få ihop det ännu men nåt drastiskt måste göras för jag orkar faktiskt inte vara kvar på en arbetsplats som min befintliga. Kalla det kulturkrock eller dålig anpassning eller bara en dålig kombo av personligheter men jag kan inte finna mig i min situation, det är panik varje dag innan jobbet. Det ska inte behöva vara så juh!
Grrr men nu ska jag iväg och be om hjälp med mina papper till nämnda arbetsplats... Kanske finns det en chans att slippa åka till Korea. Inget ont om Korea men snåltarmen proesterar högljutt genom att slå dubbelknut så fort jag bara tänker på en endagstur till Korea bara för att få en stämpel i mitt pass =(
onsdag 23 april 2008
Nåt helt annat -japansk krigspropaganda
Tja, som ni alla nog vet är jag absolut ingen förespråkare av krig. Speciellt kan jag under inga omständigheter stötta vad Japan gjorde under världskrigen
menden här tecknade propagandafilmen
med jycken Norakuro är ...söt.... (iaf fram till han börjar skjuta fyrverkerier mot sina moståndare, vad tänkte de när de ritade det lixom!) och japanskan som används är jättefin! Tänk er 30-talets struttiga talstil PÅ JAPANSKA. Inte att missa för er andra japanofiler där ute ^o^
Hoppas att ingen tar illa vid sig nu (›‹)
menden här tecknade propagandafilmen
med jycken Norakuro är ...söt.... (iaf fram till han börjar skjuta fyrverkerier mot sina moståndare, vad tänkte de när de ritade det lixom!) och japanskan som används är jättefin! Tänk er 30-talets struttiga talstil PÅ JAPANSKA. Inte att missa för er andra japanofiler där ute ^o^
Hoppas att ingen tar illa vid sig nu (›‹)
Certificate of eligibility...
...har jag fått! Det är ett stort steg mot arbetstillstånd. Jag har blivit godkänd att söka om visum typ. De kommer att säga "ja" men jag måste ansöka om visum på en japansk ambassad UTANFÖR Japan vad jag förstår ^^;
Jahaa nu ska jag bara ta reda på nästa steg mot mitt arbetstillstånd.
Vet inte om jag är glad eller ledsen, hade varit så skönt att bara lämna allt elände, hemska skolan, trista Saitama och min sega misärkänsla över att inte kunna träffa vänner alls så mycket som jag vill (eller när jag vill ›‹).
Fast egentligen vill jag ju vara här... Det är fånigt att ge upp efter bara 3 månader och bara en skola (alla skolor kan ju inte suga lika mycket som den här, eller!). Hemma finns alltid kvar ♡
Jaja, vi hörs väl om det här...
PS
Stora kramar kära syster och svåger!!♡♥♡
Jahaa nu ska jag bara ta reda på nästa steg mot mitt arbetstillstånd.
Vet inte om jag är glad eller ledsen, hade varit så skönt att bara lämna allt elände, hemska skolan, trista Saitama och min sega misärkänsla över att inte kunna träffa vänner alls så mycket som jag vill (eller när jag vill ›‹).
Fast egentligen vill jag ju vara här... Det är fånigt att ge upp efter bara 3 månader och bara en skola (alla skolor kan ju inte suga lika mycket som den här, eller!). Hemma finns alltid kvar ♡
Jaja, vi hörs väl om det här...
PS
Stora kramar kära syster och svåger!!♡♥♡
måndag 21 april 2008
Nya bilder
De ligger redan nu på min flickr men jag lägger upp några russin ur kakan för den som tycker att det är trist att
vänta medan bilderna laddar! (vill man kan man ju också titta på det lilla bildspelet till höger för att få en glimt av vad det är för bilder jag lagt upp vettja).›Planterad vallmo i Yoyogikôen, Tokyo
‹ Storblommande träd utanför mitt "mansion" (japengelska för lägenhetshus!).
›Spännande träd i Yoyogi-parkenIdag har jag annars tillbringat hela dagen med att försöka reda ut min situation... Det verkar som om beslutet om visum är fattat iaf. Det är skickat och de kunde inte per telefon delge mig beslutet sade de. Vi får se imorgon helt enkelt. Jag har redan arbetat ut några krigsplaner för att få det här skeppet att flyta någonstans iaf. Sen får vi se vad som händer. Är det någon som har minsta tips, hint eller aning om jobb där man slipper undervisa i engelska, i Japan där man kan få anställning typ NU är jag mer än oerhört tacksam (^o^)/ haha jaja man måste väl få ge det en chans även om det bara är en blogg, right!
Kram
PS Tack anonym för stöd, det värmer!!
söndag 20 april 2008
Kris på kris (@_@°）
Det har som man kanske kan gissa inte gått så smidigt för mig här. Det har det verkligen inte. Det har varit missförstånd och förväntningar från båda sidor som inte går ihop alls.
Det har varit jättestressigt sedan förrförra veckan med den nya terminen, nya klasser och placering och planering hur det ska se ut den här terminen.
Jag som ännu inte har någon erfarenhet att tala om står ständigt under någons ansvar och det är överenskommet att de ska tala om för mig vad jag ska göra. Oftast får jag väldigt kort tid att förbereda mig, eller otydlig information. Ofta blir det inte som de tänkt sig och så blir de sura på mig. Frågar jag för mycket för att förhindra att de blir sura så är jag osjälvständig och jobbig. Vad jag än gör blir det _ofta_ fel. På grund av deras planering kan jag inte förbereda mig och känner ibland själv att jag inte är riktigt nöjd med min insats men jag kan, i ärlighetens namn, inte riktigt förstå hur jag ska lyckas som det ser ut nu.
Mitt ansvar är att i 30 minuter kolla läsning och öva lite grammatikmönster med de nya kidsen, som är 11-12 år (i 5 olika klasser) samt göra ett test med genomgång för nivån över (30 min eller 60-mins pass beroende på deras nivå kanske 5-6 olika klasser). Jag har även ansvar för hörförståelse-klasser på mer avancerad nivå (ca 30-45 min 4 olika klasser). Samt en klass med extremt dåliga elever som alla andra lärare gett upp om men där eleverna speciellt bett om att jag ska undervisa dem (!). Resten är att jag ska finnas till handa i skolan, hälsa studenterna när de kommer och går, springa ärenden, kopiera m.m.
Dessutom måste jag stå för skolans "utländska charm" och se till att alla tycker att det är roligt att vara dör, att alla blir sedda och vill komma tillbaka.
Jag bryr mig verkligen om studenterna och det är roligt när kommunikationen verkligen funkar och man har saker att prata om men det finns tillfällen när jag verkligen inte vet vad jag ska säga och då kommer det från rektorn något om att jag måste bli en bättre kommunikatör eller att han fundrerar på om jag verkligen klarar det här. Eller klassikern om hur vikitgt det är att föräldrarna ser att studenterna kan prata engelska nu så att de fortsätter låta sina telningar gå på den här (dyra) kvällsskolan. Alltid, alltid, "det måste se bra ut för föräldrarna" och "de måste klara nästa test annars är det kört" (underförstått att det lika mycket handlar om mig som deras vilja att fortsätta plugga på just denna kvällsskola). Alltså, jag förstår verkligen hur viktigt detta är... Skolan måste ju ha studenter för att gå runt och när det handlar om kommersiell business så är ju kunden kung, därmed basta (ett koncept man som svensk dock väldigt sällan förknippar med skola måste medges).
Men jag är också oerhört stressad över min situation. Jag har inget visum ännu vilket innebär ingen vettig anställning. Vi samtalade om detta för 2 veckor sedan. Huvdläraren sade då till mig att han skulle helstidsanställa mig och ta ansvar för att jag lärde mig att undervisa. Vi skulle sedan omförhandla kontraktet i september och efter det ville han att jag skulle klara att undervisa helt självständigt typ. Hyran för min lägenhet skulle ligga på skolan men dras av från min lön som efter detta ligger på lite mindre än 7000kr. Vilket jag kan leva på, om även utan några direkt utsvävningar. Men återigen är jag osäker på om de inte har ändrat sig.... Eller vad de håller på med. Mitt arbestillstånd skulle ha kommit för en till ett par veckor sedan och jag vet att det skulle skickas direkt till skolan. Så nu undrar jag lite i mitt stilla sinne om det har blivit avslag eller något är på tok när man inget får höra. Eller om det är så att de håller på det för att de inte vill anställa mig....? Det är helt sjukt att jag ens ska kunna tillåta mig att ha såna funderingar men med allting som passerat här skulle inte det inte förvåna mig om de förde mig bakom ljuset om en sån sak heller.
Jag är så trött och ledsen så det finns inga gränser tror jag. Det är urholkande hela allt detta.
Vaknar med magknip så gott som varje dag. Ofta för att jag känner mig otillräcklig men också för att jag kommer på att jag har glömt något som jag skulle ha gjort under gårdagen, eller förberett till nästa dag :(
Det är inte roligt längre, situationen är så gott som ohållbar för mig. Det är klart och tydligt att jag inte kan fortsätta jobba på den här skolan ens om de vill ha mig. Jag pallar inte deras stil att arbeta på ALLS. Hoppas att inte alla japanska arbetsplatser är på detta sättet....
Vet ni, de klagar t.o.m på att jag inte har tillräckligt självförtroende... tro fan det vill man bara snäsa tillbaka men men.
Situationen har paralyserat mig i flera veckor, har bara pendlat mellan skolan och min lilla lägenhet som där jag har internetat med nära och kära och fått lite kärlek i kroppen. För att sedan ha komplett ångest för att jag måste gå till jobbet när jag vaknat upp vid 10-11-tiden på förmiddagen (har fått en ful vana att sitta uppe till 2 eller så på natten alltså).
Nu måste jag ta tag i mig själv! Hitta ett annat jobb, fixa en plan för att ta mig vidare! Få ordning på arbetstillstånd, eller i värsta värsta fall, åka hem igen. Jag kan inte vara illegal alien här om jag vill kunna komma tillbaka.
Som tur är händer bra saker, för några veckor sedan träffade jag Natsuko en japansk väninna som var på utbyte i Lund för 2 år sedan. Förra helgen fick jag leka med Ingela som pluggade japanska några år efter mig och vill ni veta nåt bra? Vi ska leta efter skor i Shibuya idag, det blir flott♪☆♫°
Shinji har kunnat komma förbi några gånger p.g.a ytterligare arbetsintervjuer i Tokyo (*^^*) Han är inne på sin sista intervju idag, sedan är det bara att vänta och se vilka företag som han är intresserad av som vill anställa honom. Jag vet att han har ett speciellt som han väntar på och en reservplan som han redan vet kommer att klaffa så han är nog ganska nöjd!
Det har varit jättestressigt sedan förrförra veckan med den nya terminen, nya klasser och placering och planering hur det ska se ut den här terminen.
Jag som ännu inte har någon erfarenhet att tala om står ständigt under någons ansvar och det är överenskommet att de ska tala om för mig vad jag ska göra. Oftast får jag väldigt kort tid att förbereda mig, eller otydlig information. Ofta blir det inte som de tänkt sig och så blir de sura på mig. Frågar jag för mycket för att förhindra att de blir sura så är jag osjälvständig och jobbig. Vad jag än gör blir det _ofta_ fel. På grund av deras planering kan jag inte förbereda mig och känner ibland själv att jag inte är riktigt nöjd med min insats men jag kan, i ärlighetens namn, inte riktigt förstå hur jag ska lyckas som det ser ut nu.
Mitt ansvar är att i 30 minuter kolla läsning och öva lite grammatikmönster med de nya kidsen, som är 11-12 år (i 5 olika klasser) samt göra ett test med genomgång för nivån över (30 min eller 60-mins pass beroende på deras nivå kanske 5-6 olika klasser). Jag har även ansvar för hörförståelse-klasser på mer avancerad nivå (ca 30-45 min 4 olika klasser). Samt en klass med extremt dåliga elever som alla andra lärare gett upp om men där eleverna speciellt bett om att jag ska undervisa dem (!). Resten är att jag ska finnas till handa i skolan, hälsa studenterna när de kommer och går, springa ärenden, kopiera m.m.
Dessutom måste jag stå för skolans "utländska charm" och se till att alla tycker att det är roligt att vara dör, att alla blir sedda och vill komma tillbaka.
Jag bryr mig verkligen om studenterna och det är roligt när kommunikationen verkligen funkar och man har saker att prata om men det finns tillfällen när jag verkligen inte vet vad jag ska säga och då kommer det från rektorn något om att jag måste bli en bättre kommunikatör eller att han fundrerar på om jag verkligen klarar det här. Eller klassikern om hur vikitgt det är att föräldrarna ser att studenterna kan prata engelska nu så att de fortsätter låta sina telningar gå på den här (dyra) kvällsskolan. Alltid, alltid, "det måste se bra ut för föräldrarna" och "de måste klara nästa test annars är det kört" (underförstått att det lika mycket handlar om mig som deras vilja att fortsätta plugga på just denna kvällsskola). Alltså, jag förstår verkligen hur viktigt detta är... Skolan måste ju ha studenter för att gå runt och när det handlar om kommersiell business så är ju kunden kung, därmed basta (ett koncept man som svensk dock väldigt sällan förknippar med skola måste medges).
Men jag är också oerhört stressad över min situation. Jag har inget visum ännu vilket innebär ingen vettig anställning. Vi samtalade om detta för 2 veckor sedan. Huvdläraren sade då till mig att han skulle helstidsanställa mig och ta ansvar för att jag lärde mig att undervisa. Vi skulle sedan omförhandla kontraktet i september och efter det ville han att jag skulle klara att undervisa helt självständigt typ. Hyran för min lägenhet skulle ligga på skolan men dras av från min lön som efter detta ligger på lite mindre än 7000kr. Vilket jag kan leva på, om även utan några direkt utsvävningar. Men återigen är jag osäker på om de inte har ändrat sig.... Eller vad de håller på med. Mitt arbestillstånd skulle ha kommit för en till ett par veckor sedan och jag vet att det skulle skickas direkt till skolan. Så nu undrar jag lite i mitt stilla sinne om det har blivit avslag eller något är på tok när man inget får höra. Eller om det är så att de håller på det för att de inte vill anställa mig....? Det är helt sjukt att jag ens ska kunna tillåta mig att ha såna funderingar men med allting som passerat här skulle inte det inte förvåna mig om de förde mig bakom ljuset om en sån sak heller.
Jag är så trött och ledsen så det finns inga gränser tror jag. Det är urholkande hela allt detta.
Vaknar med magknip så gott som varje dag. Ofta för att jag känner mig otillräcklig men också för att jag kommer på att jag har glömt något som jag skulle ha gjort under gårdagen, eller förberett till nästa dag :(
Det är inte roligt längre, situationen är så gott som ohållbar för mig. Det är klart och tydligt att jag inte kan fortsätta jobba på den här skolan ens om de vill ha mig. Jag pallar inte deras stil att arbeta på ALLS. Hoppas att inte alla japanska arbetsplatser är på detta sättet....
Vet ni, de klagar t.o.m på att jag inte har tillräckligt självförtroende... tro fan det vill man bara snäsa tillbaka men men.
Situationen har paralyserat mig i flera veckor, har bara pendlat mellan skolan och min lilla lägenhet som där jag har internetat med nära och kära och fått lite kärlek i kroppen. För att sedan ha komplett ångest för att jag måste gå till jobbet när jag vaknat upp vid 10-11-tiden på förmiddagen (har fått en ful vana att sitta uppe till 2 eller så på natten alltså).
Nu måste jag ta tag i mig själv! Hitta ett annat jobb, fixa en plan för att ta mig vidare! Få ordning på arbetstillstånd, eller i värsta värsta fall, åka hem igen. Jag kan inte vara illegal alien här om jag vill kunna komma tillbaka.
Som tur är händer bra saker, för några veckor sedan träffade jag Natsuko en japansk väninna som var på utbyte i Lund för 2 år sedan. Förra helgen fick jag leka med Ingela som pluggade japanska några år efter mig och vill ni veta nåt bra? Vi ska leta efter skor i Shibuya idag, det blir flott♪☆♫°
Shinji har kunnat komma förbi några gånger p.g.a ytterligare arbetsintervjuer i Tokyo (*^^*) Han är inne på sin sista intervju idag, sedan är det bara att vänta och se vilka företag som han är intresserad av som vill anställa honom. Jag vet att han har ett speciellt som han väntar på och en reservplan som han redan vet kommer att klaffa så han är nog ganska nöjd!
tisdag 8 april 2008
måndag 7 april 2008
Lite om hur japanerna gör för att hitta sina jobbb
Shinji han är upptagen varje dag han. Han jobbhuntar nämligen.Han har precis börjat 4:e året på universitet (alla läser 4 år på universitetet här) och då har man (om man inte slackat alldelses fördjävligt) ganska få föreläsningar och mycket tid att tänka på framtiden.
Japanerna är så seriösa!
När man är 23 år gammal har man allt som oftast heltidsanställning på ett företag där man med ganska stor sannolikhet kan komma att jobba hela sitt liv. Men till processen hur denna anställning går till, mina vänner.
I Japan fungerar det allt som oftast så att universiteten samarbetar med företag som vill rekrytera nyexade studenter. Här har ens utbildning ringa eller ingen betydelse, företagen räknar istället med att de skall utbilda sin nyanställde under dennes första två år (på så sätt kommer folk in i "rätt" rutiner etc från början säger Shinji).
Företagen håller föreläsningar, presentationer (説明会) riktade till just universitetsstudenter för att berätta vad företaget håller på med, hur man arbetar etc. Om man efter denna genomgång är/blir intresserad kan man ställa frågor om företaget samt lämna in sitt CV (som man har förberett i förhand där man bl.a förklarar varför man vill jobba just med det här företaget så man måste uppenbarligen läsa på om företaget innan man går på deras möten också verkar det som).
Gillar företaget dig och ditt CV går du vidare till nästa steg i antsällningsprocessen som kan vara en gruppdiskussion, ett test eller en presentation av något slag. Går även detta vägen kommer du vidare till nästa steg igen, en intervju. Arbetsintervjun är vad jag förstått ganska lik standard här hemma.
Fast man måste så klart ha sin svarta "recruit suit" på sig, inga smycken, bjäfs, färgat hår, coola glasögon eller något annat som kan antyda att man har en personlighet eeeh jag menar fritid eeeeh jag menar som får en att gå mot normen. Det finns böcker om det här, så allvarliga är de. Gawd!
När man då sedan har gått igenom alla dessa steg väntar man bara på beskedet "vi skulle vilja tala med dig igen" för då blir man inbjuden att komma och jobba med företaget.
Allt detta sker under några hetiska månader i början på året. Har man inte fått tag på något till Maj kan man lika gärna sikta på nästa period säger många, de bra jobben på prestigefyllda företag går först. Vilken stress, vilket slit. Shinji har gått efter principen undersöka allt som kan vara tillnärmelsevis interssant och därför gått på 30-40-talet möten samt skrivit ett specifikt CV inför varje möte (med förberedande plugg för varje företag), han har tagit otaliga test både via internet och på plats för att inte tala om gruppdiskussioner, intervjuer och hejsan och hoppsan.
Alla har det inte lika stressigt med tiden kanske men är å andra sidan stressade över att de inte har legat i tillräckligt eller har någon plan B om man inte kommer intill på det företaget man hade tänkt sig från början.
Så då när man landar sitt löfte om framtida anställnin (内定）så återgår man till sitt stilla liv som universitetstudent. Man har cirka 2-5 föreläsningar i veckan och däremellan ser många till att jobba extra eller leka av sig i största allmänhet, sen finns det ju typ ingen tid för sånt. Överväldigande många passar på att göra långresor (skolkar och reser runt i världen i bästa backpackerstil) och klokt är väl det, med tanke på hur folk jobbar annars är det väl typ sista chansen innan pension om man vill resa i lugn och ro!
Som nybakad student måste jag säga att jag är lite avis på att japanerna har fått företagen presenterade för sig, detta måste ha givit dem en fantastisk inblick i företagen och företagsliv som jag kan känna att svenska färskingar säkert saknar (jag själv inräknad!). Men alltså, stressen, hysterin näe kan vi inte ta det lite lugnt alltså. Ska jag säga, jag är ju snart en "Christmas cake" (en engelsk fras för att beskriva kvinnor på arbetsmarknaden i Japan, inte så intressanta efter den 25:e).
jeffrey mcdaniel
in an effort to get people to look
into each other's eyes more,
the government has decided to allot
each person exactly one hundred
and sixty-seven words, per day.
when the phone rings, i put it
to my ear without saying hello.
in the restaurant i point
at chicken noodle soup. i am
adjusting well to the new way.
late at night, i call my long-
distance lover and proudly say:
i only used fifty-nine today.
i saved the rest for you.
when she doesn't respond, i know
she's used up all her words,
so i slowly whisper i love you,
thirty-two and a third times.
after that, we just sit on the line
and listen to each other breathe.
- "the quiet world" av jeffrey mcdaniel
hittad på den här superfina bloggen (Niotillfem)
into each other's eyes more,
the government has decided to allot
each person exactly one hundred
and sixty-seven words, per day.
when the phone rings, i put it
to my ear without saying hello.
in the restaurant i point
at chicken noodle soup. i am
adjusting well to the new way.
late at night, i call my long-
distance lover and proudly say:
i only used fifty-nine today.
i saved the rest for you.
when she doesn't respond, i know
she's used up all her words,
so i slowly whisper i love you,
thirty-two and a third times.
after that, we just sit on the line
and listen to each other breathe.
- "the quiet world" av jeffrey mcdaniel
hittad på den här superfina bloggen (Niotillfem)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
