Hug meee!! Kiss meee!! ......sex me?

…(⊙_⊙;)… Någon gång för ett antal veckor sedan började
några av de stökiga (de är såna sötnosar jämfört med tidigare
skolors vanliga elever, haha) att säga "hug meee" som ett av mycket
fåtaliga bidrag till engelsklektionerna. Någons storebror hade lärt
ut de två så användbara fraserna och det blev snabbt populärt att
begära pussar och kramar så fort man bad dem att göra något under
lektionerna.

Visst är det liiiite gulligt att småkillarna i sjuan piper hug meeee,
det tycker jag allt. Även om man också är lite orolig att de andra
lärarna ska få lustiga idéer om min undervisninsstil eller nåt (det
händer att ALTs blir avstängda från skolan pga sexuella trakasserier
eller anklagelser om såna).

I vilket fall som helst, häromisisten så blev det dags att säga mer
än " no thank you"! Det började med de vanligs hug meeeeesarna och
jag såg riktigt hur kugghjulen jobbade och efter en liten tankepaus
kom ett frågande "sex me?".

Synd att den energin inte går åt till att göra vettiga saker o(>_<)o
jag menar, det är inget fel i grabbarnas logik eller
uppfinningsrikedom.

Trevlig helg!
/Johanna

Lexionexercis och dess förödliga konsekvenser

På min högstadieskola väljer man varje år ut två-tre elever som får äran att representera skolan i ett lokalt speech contest. Jag var med och valde ut kandidater i år men tyvärr så var mina duktiga kiddos inte sugna på merjobb och avböjde på löpande band. Till slut landade det på ett allmän upprop där man desperat sökte efter folk som ville delta, via skolans högtalarsystem den sista dagen innan sommarlovet. Hejåhå. Nu sitter jag här med det första utkastet från en av tjejerna som vill skriva om sitt favoritboyband.

Jag sitter här och försöker översätta det från engelska till engelska med hjälp av hennes utkast på japanska. Jag sitter här och känner hur det hår som jag sliter blir grått. Lexikon är bra grejor men de skall helst kombineras med en känsla för grammatik är dagens insikt.

Eller vad tror ni att hon vill säga med det här

"Average age O才 a boy ５人 not imagination hardship be humiliated,
be subjected to humiliation"

Ahja, jag återkommer.

XXX

Nya skolan, personligheter

Hej igen, det blir långt mellan varven. Kanske lugnar det ned sig lite hädanefter.

Idag tänkte jag att jag skulle berätta lite om min nya högstadieskola. Den har mellan tre- och fyrahundra elever, tre klasser i varje årskurs och två lärare i varje ämne. Det betyder att jag bara har två engelsklärare att jobba med den här vändan （förra skolan hade 3st, en superduktig kvinna i fyrtioårsåldern, en tantanthurtig och kärv ehm tant och en relativt ung kille).

De nya lärarna är den bästa resp. den sämsta läraren jag har jobbat tillsammans med so far. Den bästa läraren är faktiskt en lärarinna, Ms M. Hon är alltid välplanerad, välformulerad, rättvis och mycket konsekvent i sin undervisning. Hon varierar uppgifterna för studenterna och har dem att jobba hårt men med ett fantastiskt resultat. Det är jättekul att vara med på hennes lektioner, vi kommer också mycket bra överens.

Den andra läraren är en man någonstans mellan femtio och pension. Han har ett jättefestligt efternamn, Baba men det är nog det enda roliga han har att komma med. Eller jah, han heter ju Tamiyuki i förnamn då. Han gillar att fiska och verkar alltid vara lätt förvirrad och／eller försenad／uppgiven. Han har ansvar för engelskundervisningen för niorna som är en riktigt svårjobbad årgång om jag får säga det själv. Det finns massor studenter som inte ger ett skvatt för skola, sin framtid eller andra såna där saker som brukar göra vuxna männinskor upprörda att höra att kids skiter i. Det är förvisso så. Men om jag vore i hans situation skulle jag ändå gå ut stenhårt för att kicka igång folk. Hitta på någon nytt, fräscht sätt att jobba med engelska och se om vilka sätt det gick att nå folk samtidigt som man håller en lagom nivå för de studenter som haft stake nog att plugga trots omgivningen.

Men nä, det gör inte uppgivne Baba då. Han liksom mest suckar och tittar uppgivet på mig och säger något i stil med "ja det är ju hopplöst vad de inte kan". Jag står med och lyssnar på hans klasser och har mycket sällan några andra arbetsuppgifter än att läsa eller ha eleverna att repetera ord efter mig. Bara det är rätt så eländingt tråkigt, att sedan stå och lyssna på hans kassa förklaringar och brist på förklaring när han undervisar får mig att nästan gnissla tänder av ilska. Jag blir nästan gråtfärdig när studenterna som faktiskt försöker bara river sig i huvudet och tittar på mig efter hans framfart. Det finns heller inte mycket jag kan göra... Om jag erbjuder mig att göra något så stirrar han bara på mig och säger "nej men det behöver du inte göra, du har ju så mycket annat att göra. Dessutom är det mitt jobb". Jaja skititdå tycker jag. Jag kanske är världssämst på att hantera halsstarriga gubbar som inte har ändrat något sedan sjuttiotalet （om inte deras eventuella hustrur har gjort en insats någon gång per dekad för att byta ut något par träskor och någon gul joggingoverall som inte passade från början ens). Eh, ja lite gnäll blev det.

Annars har vi en rätt så rolig uppsättning studenter. Just nu är förstaårseleverna （sjuorna alltså) mina favvisar. Det är de som har hittat på smeknamnet Yoneske （någon glömde vad de sista stavelserna i mitt namn var och hittade på egna och det fastnade på något vis). Sjuorna är söta, de är fortfarande små tunna barn med glittrande ögon men man ser att de försöker fixa till lite coolare frisyrer och de är vuxna nog att kunna prata om alla möjliga saker. Det barnsliga aspektet som fortfarande finns kvar gör att många har bra föreställnings- och associationsförmåga. Det är roligt att bara sitta och lyssna på vad de pratar om. De är dessutom artiga och blir jätteglada när man stämplar deras arbetsböcker.

En favvokaraktär bland sjuorna har kanjina för "gryta" och "slott" i sitt efternamn. Han är liten även med japanska mått mätt, kort men med ett jättestort huvud （som så många andra här), någon slags halvlång frilla och har en väldigt karaktärisktisk ljus röst. Han har yttepytte men ändock lite svårt att koncentera sig så jag brukar ofta kolla till honom när han snattar för mycket. Jag frågar om han har fattat uppgiften och var enda gång kommer ett klockrent "I can DO it!". Det har blivit ett stående skämt, jag brukar se till att säga saker som man kan svara "I can do it" på och han är alltid med på spåret. Slika småsaker förgyller dagarna för en ALT. Det är lustigt hur mycket man gillar sina elever, hade ingen aning om att man skulle börja BRY sig så mycket. Men det gör jag.

☆Avslut, mitt första år som Assistant English Teacher☆

God morgon!

Idag känns det på riktigt som den första lediga dagen efter skolavslutningen (jag har ju så många lediga dagar att jag bah måste dela upp dem, asså). Jag sade hejdå till min kära, kära högstadieskola i torsdags.

Hela grejjen började väl egentligen redan dagen innan då jag på onsdagens morgonmöte blev avtackad i lärarrummet med tal från rektorn, en present (en slags duk i japansk stil, man kan använda den till att slå in téflaskor eller sin lunchlåda, t.ex) och två tavlor med "yose-gaki" det är små hälsningar som mina kolleger skrivit till mig. Jättefina kommentarer. Jag blev så rörd och förvånad när detta hände så jag kunde riktigt känna att ett lager av tårar som precis inte svämmade över utan bara lade sig som en glansig hinna i ögat.

På torsdagen fortsatte mina hejdån i full stil. Några av mina favoritkids från nian kom och hämtade mig till sitt morgonmöte. De hade också gjort en "yose-gaki" och deras klassföreståndare är min goda vän bildlärarinnan så hon hade ritat ett porträtt av mig också. Jag blev helt chockad, det var hur likt som helst! Som ett foto.

Senare blev jag meddragen till gympasalen där alla niorna var samlade för att träna för skolavslutningen. Där, inför alla niorna och deras samlade lärare (av en slump de lärare som jag kommit allra bäst överens med, t.ex bildläreren och den unga engelskläraren som jag faktiskt umgåtts med även utöver skoltiden) blev jag avtackad med tal från några av mina elever och en ENORM bukett med rosa rosor och små vita brudbröd i. Jag har nog aldrig i mitt liv fått en sån underbar bukett med blommor förut (absolut inget ont om dem jag har fått). Sedan blev jag såklart ombedd att själv säga några väl valda ord och efter det, där jag stod mitt framför alla så sjöng de en sång som heter "Sakura". Ojoj vad jag fick blinka och hålla andan för att inte stå och tokgråta inför alla mina kidz.

Det var jättefint. Så gulligt av alla dem som jag har kämpat så hårt för att uppmuntra och inspirera.

Det är svårt att beskriva.

Men eftersom det här var mitt allra första år kan jag med säkerhet säga att jag aldrig kommer att glömma dem jag lärt känna och allt jag varit med om.

Senare blev jag också avtackad av mina fyra närmaste medarbetare, engelsklärarna och många elever kom till lärarrummet och tackade av mig en del med brev, kakor, någon godisbit och en massa kramar så klart! När vi städade så kom en hel grupp av de roliga killarna i åttan fram höll varandra om axlarna och sa "you look great today" vilket är ett enormt internt skämt som har pågått i flera månader. Jag blev så glad ända in i själven av att veta att min existens på den här skolan har betytt något för någon annan mer än mig själv. För uppriktigt jag har lagt ner 110 procent av min energi här.

Kanske är det sant som min kära mor sa, att det är bra med avslut så att man får lite feedback på det man gör ibland. Alla har verkligen sagt så fina saker, om allt från mitt engagemang, hur jag umgås med eleverna, min personlighet, undervisningsstil ja till och med mitt utseende... Jag känner mig som en kändis, eller nej kanske en liten prinsessa!

Det är också roligt att många säger "vi tänkte på dig när vi valde detta" och så har jag fått rosa saker! Jag som aldrig har burit ett rosa plagg till skolan (inte synligt iaf, okej kanske en rosa scarf om halsen på väg till skolan, men även den ytterst sällan). Jag är, och kommer kanske alltid att vara rosa. Det är visst bara att inse ヾ(*･∀･*)ノ

Att jobba som ALT/AET i Japan

Just nu jobbar jag som AET (Assistant English Teacher) eller som det hette förut ALT (Assistant Language Teacher) på låg- t.o.m högstadiet i en liten japansk stad.

Att vara AET kan vara lite olika beroende på de skolor man hamnar på. Men vad jag förstått är det väldigt vanligt att man som AET går ca 3 dagar i veckan till en högstadieskola, resterande 2 dagar fördelas en vardera på låg- och mellanstadieskolor.

För mig är det absolut lugnast att vara på högstadiet. Så här ser en normal dag ut på högstadiet:

Kommer in till skolan runt 8. Sitter med på morgonmöte (oftast kommer dagens schema upp samt om det har hänt något speciellt/något är på gång). Efter mötet går jag och några andra lärare som inte har hand om någon klass och sopar i foajén det är nämligen så att det inte jobbar några städare på skolorna här, ungarna och lärarna städar.
Medan barnen har morgonsamling i sina hemklassrum plockar jag sedan efter städningen ihop mina grejer och första lektionen börjar 8.50.

Det finns ett rullande schema som de sätter in mig efter, det är meningen att jag ska träffa alla klasser lika mycket. Det finns 3 eller 4 klasser per årskull. Varje klass har plus 30 studenter.

Det är 4 lektionspass före lunch och 2 efter. Jag jobbar oftast de första 5 passen, det är mer än vad en vanlig ämneslärare gör. Vill jag gå på toa får jag smita ut under lektionen. Samtidigt är det ju inte så att jag har ensamt ansvar för lektionerna. Snarare så att den japanska engelskläraren har hela ansvaret och ber mig att läsa en text, hitta på exempelmeningar för grammatiska mönster som de lär sig ibland. Mesta tiden står man mest och tittar på och nickar känns det som. Ibland står man vid sidan om och tittar på när de lär ut minst sagt tvivelaktig engelska men det är inte alltid läge att fixa det (-_-;;;).

Eftersom min skola är en av de värsta skolorna i hela Saitamaprefekturen (sägs det, för mig påminner det alldeles väldigt om Mariaskolan för 10 år sedan, haha) så har min skola fixat ett system så att det alltid finns en huvudlärare samt en assisterande lärare i klassrummet. Huvudläraren håller i lektionen och den assisterande läraren håller pli på ungarna så att det blir ett någorlunda studieklimat i klassrummet. Jag ser naturligtvis till att hjälpa till med det så gott jag kan också. Vissa uppskattar när jag kommer förbi och pratar lite, ställer frågor om företrädelsevis engelska och sådär medan andra är precis lika likgiltiga för mig som för alla andra lärare.

Efter 4 x 45 eller 50 minuters lektionspass är man alldeles redo för lunch. Det finns inga matsalar heller så barnen har delat upp sina klasser i grupper med olika ansvarsområden vad gäller skollunchen. Några drar på sig mössa och förkläde, hämtar matvagnarna och ser till att maten blir rättvist fördelad till alla i hela klassen innan man sätter sig till bords och med ett gemensamt "itadakimasu!" (jag emottager ödmjukt) hugger in på ris, misosoppa, picklade grönsaker, currygryta, udon-nudlar, friterade småfiskar eller vad det nu är som bjuds på, oftast 3 tallrikar med något. Ibland får man en liten bit ananas eller en clementin också.

Skolmaten är helt okej, förutom de dagar man får nudlar OCH bröd. WTF!!! liksom. Det är ju som att äta köttbullar och korv samtidigt. Kostcirkeln skenar. Hujedamej osv. Aja det stör mig lite iaf, som ni nog förstår.

Skollunchen intar jag, också efter ett rullande schema, med skolbarnen i deras klassrum. När allt är uppätet och undanstädat brukar jag ha ungefär 15 minuter till nästa klass. Brukar passa på att borsta tänderna och kolla mobilen om jag fått några mail kanske.

När lektionerna är slut hjälps man åt att sopa och torka golven i klassrum och korridorer. Jag hjälper till hos motsv. åttorna. Sopar lite, ser till att de inte (bara) spelar baseboll med sopkvastarna och hemmasnickrade bollar av eltejp. Efter det har kidsen ett sista möte för dagen med sin klass och går sedan vidare till sina olika klubbaktiviteter(部活(動) bukatsu(dô)).

Det finns flera sportklubbar, två olika band och en målarklubb för att nämna lite av vad som finns att göra. Niorna är upptagna av studium inför gymnasiet och är undantagna från klubbaktiviteterna under andra terminen av läsåret (dvs nu). I.o.m att det finns klubbar så måste lärarna dessutom engagera sig i att hålla iordning klubbarna utöver att förbereda lektioner och ta hand om sina klasser. Verkar pissjobbigt. Jag sitter mest och tittar på och ruskar på huvudet. Vad gäller mina arbetsuppgifter efter skolan så måste jag skriva ned vad jag gjort på varje lektion. Sedan ber engelsklärarna mig ganska ofta att hjälpa till med olika projekt. T.ex. inför engelskprov att hålla studiegrupp eller hjälpa till som inför speech tävlingen för några månader sedan. Eller förbereda studiematerial, ofta är texterna färdiga men jag får skriva det på datorn. Eftersom jag kan skriva både på engelska och japanska har jag fått göra en hel del sånt. Jag har också några gånger blivit ombedd att skriva och rita plakat med information om Sverige.

Jag får gå hem efter 5 men av någon anledning så kommer jag sällan iväg före halv 6 eller så...

På småskolan är systemet lite annorlunda. Man kommer in på morgonen vid 8, dricker lite té och plockar ihop vad det är som behövs för lektionerna. Första lektionen börjar vid 8.45 och eleverna kommer och hämtar mig i lärarrummet, hjälper mig att bära mina saker till klassrummet innan lekionen drar igång. Här är det bara 45-minuters lektioner som gäller och det ligger en lång rast mellan 2:a och 3:e lektionspasset. Lunchen funkar på samma sätt som högstadiet fast rasten efter är längre, oftast hinner jag med en kopp té och att sortera takarna lite emellan. På småskolorna går jag dessutom så gott som alltid 6 pass.

Här är mitt ansvar mycket, mycket större. På den ena skolan förbereder jag allt material samt planering själv, på den andra görs det i gott samarbete med en lärarinna som har en massa böcker och idéer vilket alltid är roligt och inspirerande för mig. Även om man delar ut en plan för vad som skall göras och sägas på lektionerna är det sällan som klasslärarna förbereder sig nämnvärt för engelskan. De tittar på mig och säger "yoroshiku onegaishimasu" ("var vänlig och ta hand om mig" i en mkt fri översättning/tolkning) och sätter sig ner med skolbarnen i värsta, västa fall. Det är meningen att vi ska göra "team teaching" där klassläraren pratar och förklarar på japanska och jag står för den engelska delen. Så funkar det inte alls... Kanske 2-3 lärare av alla jag träffar verkar ens försöka ta sådana initiativ. Så jag tar över, pratar både engelska och japanska och lärarna får se till att klassen inte blir för vild.

Efter att jag har undervisat färdigt sätter jag igång att förbereda för nästkommande veckas undervisning samt material. Oftast kan jag inte lätta före 6 men det är inte ovanligt att det drar över mer. När jag pratat med andra AET:s så säger det att de aldrig hört talas om maken. Att det blir så mycket är nog en kombination av att jag kan prata japanska och gillar att hjälpa till. Det är kul med ansvar samtidigt som man så klart blir rätt trött emellanåt.

Man kan också jobba inom JET-programmet (åtminstone om man är riktigt vass på engelska eller har det som modersmål). Då får man mer stöd från sitt företag och en jefligt fin lön. Typ dubbelt vad jag tjänar nu!