skrivet av Annika Marklund, sedan länge en favvis vars blogg jag kollar, minst en gång i veckan eh om dagen, om jag ska vara ärlig.
Läs hennes artikel här så kanske ni förstår varför (^o^)/
Det handlar om mode och kvinnors kroppar i ett nytt, friskt perspektiv. Jag gillar't!
Visar inlägg med etikett mode. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett mode. Visa alla inlägg
tisdag 18 november 2008
lördag 15 november 2008
Fritid, shopping och mode i Japan
Jag fick några frågor här i bloggen, det är Kajsa som frågar.
"Vad gör du på fritiden och så? Har du nära till någon av de stora städerna? Och justja, shopping i Japan har alltid fått mig att tänka. Kan du handla liksom.. fullt vanliga kläder eller är allt extremt?"
Först och främst, tack för frågor! Var inte blyga men ge mig lite tid att svara go'vänner.
Här kommer några svar som jag har ruvat på en vecka nu. Jag tar mig friheten att spalta upp i en liten lista (^^)
1 .) Efter jobbet är jag ganska spak och cyklar hem till mig,(tar 5-15 minuter beroende på vilken skola jag har spenderat dagen) fixar middag (det får max ta 25 minuter att laga annars sätter jag mig typ på golvet och grinar, blodsockerkörare någon?) surfar på internet x timmar innan jag för det allra mesta hoppar i ett varmt bad och sedan drar vidare till min futon (japanska madrasser som man viker ihop och stoppar undan på dagen) runt 10-11. Shinji jobbar fram till ca 11 och brukar messa mig när han åker från jobbet. Sedan har vi en överenskommelse att om han lyckas väcka mig den första gången han försöker ringa när han kommit hem vid 12-1-tiden pratar vi en stund. Ibland går det inte för att jag är i fel ställe på sömncykeln, då säger jag konstiga saker men lustigt nog alltid på japanska, haha. S. har registrerat mitt mobilabonnemang i sitt namn så vi har familjerabatt och får prata gratis med varandra, m.a.o kan man somna med telefonen vid örat utan att oroa sig.
Med målsättningen (minst) en helg i månaden försöker vi se till att träffas (även om vi bor i samma Japan så bor han lite utanför Osaka, i Kansai medan jag bor mitt ute i Saitama-prefekturen i Kantô-området, det tar 1,5 +12 timmar med billigaste nattbussen och kanske 5 timmar inkl byten med düra, düra men ack så snabba shinkansen att åka. Skulle helt godtyckligt gissa att det är liknande som avståndet Stockholm - Malmö lr nåt). Det går sådär att hinna träffas. Jag har lite lediga dagar instoppade här och där men S. får inte ta ledigt om helgerna från sitt extraknäck som han kör just nu! Inte schysst.
2.) Men det är inte så långt till Tokyo för mig, det tar ca 1,5 timma med pendeltåg och kostar sådär en 40 spänn enkel tur. Det tycker jag är helt okej faktiskt! I Tokyo finns såklart allt vad gäller nöje, mode, shopping, mat och trevligt umgänge. Annars gillar jag Kawagoe, en liten pärla halvvägs till Tokyo (kommer definitivt att uppdatera om den lilla söta Kyotoaktiga staden som också har kul shopping). Skulle vilja utforska Saitama-citydelen som heter Ômiya mer men jag är livrädd för folk från mitt gamla jobb så det lär dröja innan jag vågar mig så nära (;_;)
3.) Shopping i Japan! Åh, spaltmeter skulle kunna skrivas utan att komma nära. Rekommenderar varmt Maria som skriver trevliga bloggen "From Tokyo With Love" på Pause.se för en massa knas blandat med märkesgrejjer och tips.
På din fråga om allt är extremt så får man väl säga ja och nej. Så klart finns det alldeles vanliga vardagliga kläder även här. T.ex UNIQLO säljer väldigt mycket basplagg för billig peng, Lowry's Farm (ursäkta att jag länkar till en sån crappigt upplagd sida, det bär emot!) är enligt mig lite roligare men ganska jappe-basic på nåt vis.
Men jag kanske är hemmablind, för vad som anses normalt och vanligt här vad gäller längd på kjolar och minishorts samt hur man kombinerar ihop detta med ryschpyschiga knästrumpor eller lårhöga stilettstövlar känns som om folk skulle komma fram och fråga vad en snabbis i bilen skulle kosta om det var i Sverige.
Men det finns ett väldigt förlåtande mode också. När jag först kom hit kallade jag det för "gravidkläder". Det är oftast en stor tältaktig klänning (gärna empirskärning), långärmad tröja under samt eventuellt en kofta utanpå och jeans under (oavsett årstid). Gärna med ett par ballerinaskor eller låga pumps med någon liten tillrättalagd rosett på sidan av skon. Allt i mjuka, tillrättalagda pasteller eller lätt murriga färger föredragsvis i nyanserna brunt/grått/tillrättalagd grågrön (som gör att hyn ser blekare ut vilket är ett skönhetsplus i den här delen av världen, mina likbleka ben har gått från att vara skämmigt vita och dolda för den anledningen till ett föremål för beundran, åtminstone färgmässigt). Gravidstilen är gullig på ett oförargligt sätt, en stil man enligt mig inte kan misslyckas med men samtidigt blir väldigt tråkig om man inte varvar med annat eller spetsar till det hela någonstans alls. (Här är en länk till "Nissen" som är Japans motsvarlighet till Ellos eller liknande, här kan man få en idé vad jag menar med "gravidstil" och visst är det postorderstil så det blir ju naturligtvis roligare med skor, väskor, smink och personlig stil till...men ändå, ni fattar nog vad jag menar)
En annan sak som känns extrem för en svensk är storlekarna. Jag som är 164 cm lång och brukar dra 36 upptill men kanske 38-40 nedtill med en kroppstyp som nog inte kan beskrivas som annat än rätt så kurvig, om man inte vill vara oartig. Här är jag lite för lång för det mesta, många av mina japanköpta tröjor är ofrivillig 3/4 ärm eller hålls ständigt uppkavlade, kjolar och klänningar slutar hiskeligt högt upp på låret, midjan hamnar lätt på fel ställe osv you name it. Men det är fortfarande inte omöjligt att hitta saker och jag är fortfarande inte Godzillalång jämfört med ALLA japaner, det finns många som är längre eller jämnlånga med mig, både killar och tjejer. Shinji t.ex han är 178 eller nåt. (Sen kan man ju tillägga att min rumpa är så mycket mer än vad som får plats i japanska kläder att det finns inte!! Vill man handla kläder i Japan och skippa gravidmodet måste man vara smärt om höfter och inte ha för mycket put någonstans). Här kommer en länk som har blandat och roligt streetmode från Tokyo (stylearena), tyvärr kan man inte länka till enskilda bilder eller sidor inom stylearena så jag hoppas att ni som är intresserade hoppar in och klickar runt själva. Den här sidan är i likhet med Facehunter en site där man har samlat på folk som är speciella och har en egen stil snarare än modeslavar. Men jag tycker att man får en fin känsla av vad folk kan ha på sig en helt vanlig dag på sta'n.
Vidare, om skor; jag drar en 38-39 i skor hemma men här i Japan får jag gå till största storleken (LL, dvs dubbel large) för att få tag på något som passar. Hittar man dock något så är det i regel billigare än i Sverige, mer säsongsbetonat och lekfullare (klicka här för en länk med ett par skor jag älskade till döds i Kyoto). Som med allt annat beror det så klart på var man letar men mitt intryck i det stora hela är ändå att det finns mer flugor här. Svenska skor håller ofta mer än en säsong och är därför dyrare och av mindre iögonväckande design känns det som.
Nu har jag bara skrivit om mode för tjejer i Japan, det finns en hel del att skriva om för män också. Storlekarna är förstås kanske lika jobbiga för våra icke-japanska medmän men en finlemmad kille inte längre än 175 cm skulle kunna hitta väldigt mycket roligt i Japan. Speciellt om man har lite dandyaktig eller någon udda stil. Åh, jag borde skriva något om detta... Jag återkommer!
"Vad gör du på fritiden och så? Har du nära till någon av de stora städerna? Och justja, shopping i Japan har alltid fått mig att tänka. Kan du handla liksom.. fullt vanliga kläder eller är allt extremt?"
Först och främst, tack för frågor! Var inte blyga men ge mig lite tid att svara go'vänner.
Här kommer några svar som jag har ruvat på en vecka nu. Jag tar mig friheten att spalta upp i en liten lista (^^)
1 .) Efter jobbet är jag ganska spak och cyklar hem till mig,(tar 5-15 minuter beroende på vilken skola jag har spenderat dagen) fixar middag (det får max ta 25 minuter att laga annars sätter jag mig typ på golvet och grinar, blodsockerkörare någon?) surfar på internet x timmar innan jag för det allra mesta hoppar i ett varmt bad och sedan drar vidare till min futon (japanska madrasser som man viker ihop och stoppar undan på dagen) runt 10-11. Shinji jobbar fram till ca 11 och brukar messa mig när han åker från jobbet. Sedan har vi en överenskommelse att om han lyckas väcka mig den första gången han försöker ringa när han kommit hem vid 12-1-tiden pratar vi en stund. Ibland går det inte för att jag är i fel ställe på sömncykeln, då säger jag konstiga saker men lustigt nog alltid på japanska, haha. S. har registrerat mitt mobilabonnemang i sitt namn så vi har familjerabatt och får prata gratis med varandra, m.a.o kan man somna med telefonen vid örat utan att oroa sig.
Med målsättningen (minst) en helg i månaden försöker vi se till att träffas (även om vi bor i samma Japan så bor han lite utanför Osaka, i Kansai medan jag bor mitt ute i Saitama-prefekturen i Kantô-området, det tar 1,5 +12 timmar med billigaste nattbussen och kanske 5 timmar inkl byten med düra, düra men ack så snabba shinkansen att åka. Skulle helt godtyckligt gissa att det är liknande som avståndet Stockholm - Malmö lr nåt). Det går sådär att hinna träffas. Jag har lite lediga dagar instoppade här och där men S. får inte ta ledigt om helgerna från sitt extraknäck som han kör just nu! Inte schysst.
2.) Men det är inte så långt till Tokyo för mig, det tar ca 1,5 timma med pendeltåg och kostar sådär en 40 spänn enkel tur. Det tycker jag är helt okej faktiskt! I Tokyo finns såklart allt vad gäller nöje, mode, shopping, mat och trevligt umgänge. Annars gillar jag Kawagoe, en liten pärla halvvägs till Tokyo (kommer definitivt att uppdatera om den lilla söta Kyotoaktiga staden som också har kul shopping). Skulle vilja utforska Saitama-citydelen som heter Ômiya mer men jag är livrädd för folk från mitt gamla jobb så det lär dröja innan jag vågar mig så nära (;_;)
3.) Shopping i Japan! Åh, spaltmeter skulle kunna skrivas utan att komma nära. Rekommenderar varmt Maria som skriver trevliga bloggen "From Tokyo With Love" på Pause.se för en massa knas blandat med märkesgrejjer och tips.
På din fråga om allt är extremt så får man väl säga ja och nej. Så klart finns det alldeles vanliga vardagliga kläder även här. T.ex UNIQLO säljer väldigt mycket basplagg för billig peng, Lowry's Farm (ursäkta att jag länkar till en sån crappigt upplagd sida, det bär emot!) är enligt mig lite roligare men ganska jappe-basic på nåt vis.
Men jag kanske är hemmablind, för vad som anses normalt och vanligt här vad gäller längd på kjolar och minishorts samt hur man kombinerar ihop detta med ryschpyschiga knästrumpor eller lårhöga stilettstövlar känns som om folk skulle komma fram och fråga vad en snabbis i bilen skulle kosta om det var i Sverige.
Men det finns ett väldigt förlåtande mode också. När jag först kom hit kallade jag det för "gravidkläder". Det är oftast en stor tältaktig klänning (gärna empirskärning), långärmad tröja under samt eventuellt en kofta utanpå och jeans under (oavsett årstid). Gärna med ett par ballerinaskor eller låga pumps med någon liten tillrättalagd rosett på sidan av skon. Allt i mjuka, tillrättalagda pasteller eller lätt murriga färger föredragsvis i nyanserna brunt/grått/tillrättalagd grågrön (som gör att hyn ser blekare ut vilket är ett skönhetsplus i den här delen av världen, mina likbleka ben har gått från att vara skämmigt vita och dolda för den anledningen till ett föremål för beundran, åtminstone färgmässigt). Gravidstilen är gullig på ett oförargligt sätt, en stil man enligt mig inte kan misslyckas med men samtidigt blir väldigt tråkig om man inte varvar med annat eller spetsar till det hela någonstans alls. (Här är en länk till "Nissen" som är Japans motsvarlighet till Ellos eller liknande, här kan man få en idé vad jag menar med "gravidstil" och visst är det postorderstil så det blir ju naturligtvis roligare med skor, väskor, smink och personlig stil till...men ändå, ni fattar nog vad jag menar)
En annan sak som känns extrem för en svensk är storlekarna. Jag som är 164 cm lång och brukar dra 36 upptill men kanske 38-40 nedtill med en kroppstyp som nog inte kan beskrivas som annat än rätt så kurvig, om man inte vill vara oartig. Här är jag lite för lång för det mesta, många av mina japanköpta tröjor är ofrivillig 3/4 ärm eller hålls ständigt uppkavlade, kjolar och klänningar slutar hiskeligt högt upp på låret, midjan hamnar lätt på fel ställe osv you name it. Men det är fortfarande inte omöjligt att hitta saker och jag är fortfarande inte Godzillalång jämfört med ALLA japaner, det finns många som är längre eller jämnlånga med mig, både killar och tjejer. Shinji t.ex han är 178 eller nåt. (Sen kan man ju tillägga att min rumpa är så mycket mer än vad som får plats i japanska kläder att det finns inte!! Vill man handla kläder i Japan och skippa gravidmodet måste man vara smärt om höfter och inte ha för mycket put någonstans). Här kommer en länk som har blandat och roligt streetmode från Tokyo (stylearena), tyvärr kan man inte länka till enskilda bilder eller sidor inom stylearena så jag hoppas att ni som är intresserade hoppar in och klickar runt själva. Den här sidan är i likhet med Facehunter en site där man har samlat på folk som är speciella och har en egen stil snarare än modeslavar. Men jag tycker att man får en fin känsla av vad folk kan ha på sig en helt vanlig dag på sta'n.
Vidare, om skor; jag drar en 38-39 i skor hemma men här i Japan får jag gå till största storleken (LL, dvs dubbel large) för att få tag på något som passar. Hittar man dock något så är det i regel billigare än i Sverige, mer säsongsbetonat och lekfullare (klicka här för en länk med ett par skor jag älskade till döds i Kyoto). Som med allt annat beror det så klart på var man letar men mitt intryck i det stora hela är ändå att det finns mer flugor här. Svenska skor håller ofta mer än en säsong och är därför dyrare och av mindre iögonväckande design känns det som.
Nu har jag bara skrivit om mode för tjejer i Japan, det finns en hel del att skriva om för män också. Storlekarna är förstås kanske lika jobbiga för våra icke-japanska medmän men en finlemmad kille inte längre än 175 cm skulle kunna hitta väldigt mycket roligt i Japan. Speciellt om man har lite dandyaktig eller någon udda stil. Åh, jag borde skriva något om detta... Jag återkommer!
måndag 28 januari 2008
Skvallertidningar v/s modemagasin
Jag har länge varit av övertygelsen att om man vill läsa om skvaller så köper man en skvallertidning och om man vill läsa om mode så köper man en modetidning.
Själv är jag sedan några år en ganska hängiven ELLE-läsare men har ändå ibland känt mig lite smutsig för att jag läser veckotidningar. Nu är ju inte ELLE ens en veckotidning, den kommer ju bara en gång i månaden och inte tar den upp mycket sånt som jag egentligen tycker att en veckotidning ska innehålla (skaller, korsord, noveller, recept och kanske något stick- eller broderimönster). Ändå har jag skämts lite över just det där, att det är en tjejig tidning. Ännu värre har det varit med Cosmopolitan som också börjat följa med mig hem ganska ofta (speciellt när man vet att det är minst två veckor kvar till nästa nummer av ELLE), det är ju en regelrätt tjejtidning liksom!
Där ELLE skriver om mode ur ett konstperspektiv och tipsar om utställningar som är på gång, rapporterar om designers och långtgående trender så är har Cosmo modetips för liten budget, reportage om vardagsproblem, karriär och skönhetstips. Många reportage baseras på kändisar eller deras stylisters utlåtanden.
Just det tjejiga i allt det här har jag på något vis känt att jag inte kunnat försvara. Men så hände det! Det blev som så att jag genom jobb blev inkallad att sitta och vänta på ett sjukhus, det skulle antagligen ta ett tag fick jag veta av tjejen som jobbade innan mig. Hade tur och kunde köpa med mig en ny ELLE och en Cosmo, kände mig redo för all väntan i världen. Tjejen innan mig hade också laddad upp för efter sig lämnade hon en klase bananer och två av Sveriges mest kända skvallertidningar.
Eftersom det fanns massor av tid, jag blivit lite nyfiken och den betryggande vetskapen att jag hade annan (bra) läsning i väskan gav jag mig på en skvallertidning. Jag ville prova att läsa den ordentligt inte nervöst bläddra som man annars gärna gör 2 minuter innan tandläkaren eller så. Ge dem lite av en chans, kanske.
Det är förvånansvärt mycket läsning till alla de där stora bilderna och rubrikerna faktiskt. Så jag läste och läste om de olika deltagarna i Let's Dance, andra svenska TV-kändisar både såna som har talang för något och doku-såpa folk, sportstjärnor och litegrand utländska kändisar. Vem som var singel, vilka som börjat dejta, gjort slut, gift sig och (kanske) väntade barn. Fördomen att de hade många missvisande rubriker besannades flerfaldigat, riktiga eye-catchers till rubriker men sedan när man läste artikeln till så insåg man snabbt att det bara var en ordvändning för att väcka intresse och utan relevans för det som ska ha sagts under intervjuen.
Det slog mig hur mycket det stod om giftermål, "babylycka", hur folk "äntligen" hittat den rätta osv, osv. Det blev så tydligt hur värderingarna låg för dem som skrivit: att träffa den rätte, gifta sig och sedan snabbt få (friska) barn är det sanna receptet för lycka.
Jag som är van vid tips angående hur man gör karriär, uppnår sina mål, var det händer intressanta kulturevenemang blev helt paffad. Det hade aldrig slagit mig att det låg andra värderingar bakom vilka magasin man läser. Tänk Expressen/Aftonbladet (a.ka. Häxpressen/Aftonblodet i min familj) det är ju samma innehåll, alltid samma nyheter fast ur olika (politiska) intresseperspektiv. Inte sant?
Nu vill jag inte komma och påstå att det ena är bättre än det andra men kan väl inte heller sticka under stol med att jag har svårt att förstå folk som inte ens ser sig om eller reflekterar om de vill bo kvar i samma stad de är födda och skaffa familj, radhus och jycke direkt efter gymnasiet. Men jag har ju själv valt bort det, alla mina vänner likaså och här någonstans tror jag att vi kommer till pudelns kärna.
Varför läser vi våra "tjejtidningar"? För mig handlar det (speciellt just nu) om att jag saknar mina vänninor. Hur jag än vrider och vänder på det tar ju dessa tidnigar upp ämnen som angår mig, saker jag är intresserad av och vill veta mer om. Precis som när man talar med sina vänner. Man blir ju aldrig kompis med någon man inte har något att tala om med (och då menar jag alltså de människor man helt enkelt känner sig likgiltig inför).
Jag kom slutledes fram till att Hänt i veckan och dess gelikar aldrig riktigt kommer att bli kompis med eftersom vi inte har några gemensamma samtalsämnen. Vi är helt enkelt på olika plan.
Hädanefter kommer jag heller aldrig mer att skämmas över mina tjejtidningar, de är precis som alla mina kompisar en del av mig, inspiration och uppmuntran i det jag gör!
Själv är jag sedan några år en ganska hängiven ELLE-läsare men har ändå ibland känt mig lite smutsig för att jag läser veckotidningar. Nu är ju inte ELLE ens en veckotidning, den kommer ju bara en gång i månaden och inte tar den upp mycket sånt som jag egentligen tycker att en veckotidning ska innehålla (skaller, korsord, noveller, recept och kanske något stick- eller broderimönster). Ändå har jag skämts lite över just det där, att det är en tjejig tidning. Ännu värre har det varit med Cosmopolitan som också börjat följa med mig hem ganska ofta (speciellt när man vet att det är minst två veckor kvar till nästa nummer av ELLE), det är ju en regelrätt tjejtidning liksom!
Där ELLE skriver om mode ur ett konstperspektiv och tipsar om utställningar som är på gång, rapporterar om designers och långtgående trender så är har Cosmo modetips för liten budget, reportage om vardagsproblem, karriär och skönhetstips. Många reportage baseras på kändisar eller deras stylisters utlåtanden.
Just det tjejiga i allt det här har jag på något vis känt att jag inte kunnat försvara. Men så hände det! Det blev som så att jag genom jobb blev inkallad att sitta och vänta på ett sjukhus, det skulle antagligen ta ett tag fick jag veta av tjejen som jobbade innan mig. Hade tur och kunde köpa med mig en ny ELLE och en Cosmo, kände mig redo för all väntan i världen. Tjejen innan mig hade också laddad upp för efter sig lämnade hon en klase bananer och två av Sveriges mest kända skvallertidningar.
Eftersom det fanns massor av tid, jag blivit lite nyfiken och den betryggande vetskapen att jag hade annan (bra) läsning i väskan gav jag mig på en skvallertidning. Jag ville prova att läsa den ordentligt inte nervöst bläddra som man annars gärna gör 2 minuter innan tandläkaren eller så. Ge dem lite av en chans, kanske.
Det är förvånansvärt mycket läsning till alla de där stora bilderna och rubrikerna faktiskt. Så jag läste och läste om de olika deltagarna i Let's Dance, andra svenska TV-kändisar både såna som har talang för något och doku-såpa folk, sportstjärnor och litegrand utländska kändisar. Vem som var singel, vilka som börjat dejta, gjort slut, gift sig och (kanske) väntade barn. Fördomen att de hade många missvisande rubriker besannades flerfaldigat, riktiga eye-catchers till rubriker men sedan när man läste artikeln till så insåg man snabbt att det bara var en ordvändning för att väcka intresse och utan relevans för det som ska ha sagts under intervjuen.
Det slog mig hur mycket det stod om giftermål, "babylycka", hur folk "äntligen" hittat den rätta osv, osv. Det blev så tydligt hur värderingarna låg för dem som skrivit: att träffa den rätte, gifta sig och sedan snabbt få (friska) barn är det sanna receptet för lycka.
Jag som är van vid tips angående hur man gör karriär, uppnår sina mål, var det händer intressanta kulturevenemang blev helt paffad. Det hade aldrig slagit mig att det låg andra värderingar bakom vilka magasin man läser. Tänk Expressen/Aftonbladet (a.ka. Häxpressen/Aftonblodet i min familj) det är ju samma innehåll, alltid samma nyheter fast ur olika (politiska) intresseperspektiv. Inte sant?
Nu vill jag inte komma och påstå att det ena är bättre än det andra men kan väl inte heller sticka under stol med att jag har svårt att förstå folk som inte ens ser sig om eller reflekterar om de vill bo kvar i samma stad de är födda och skaffa familj, radhus och jycke direkt efter gymnasiet. Men jag har ju själv valt bort det, alla mina vänner likaså och här någonstans tror jag att vi kommer till pudelns kärna.
Varför läser vi våra "tjejtidningar"? För mig handlar det (speciellt just nu) om att jag saknar mina vänninor. Hur jag än vrider och vänder på det tar ju dessa tidnigar upp ämnen som angår mig, saker jag är intresserad av och vill veta mer om. Precis som när man talar med sina vänner. Man blir ju aldrig kompis med någon man inte har något att tala om med (och då menar jag alltså de människor man helt enkelt känner sig likgiltig inför).
Jag kom slutledes fram till att Hänt i veckan och dess gelikar aldrig riktigt kommer att bli kompis med eftersom vi inte har några gemensamma samtalsämnen. Vi är helt enkelt på olika plan.
Hädanefter kommer jag heller aldrig mer att skämmas över mina tjejtidningar, de är precis som alla mina kompisar en del av mig, inspiration och uppmuntran i det jag gör!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
