Say hello to your glandparents! *

Det börjar bli riktigt grisvarmt om dagarna. Inte kanske just idag dock. Tur var väl det för idag låg jag i hårt när jag tränade med volleybolltjejerna. Har haft svårt att återuppta där jag slutade för nästan 10 år sedan. Det vill säga, jag vet fortfarande hur jag hade respondat på en boll då när det gällde men kroppen hänger inte alls med med den automatiken längre (kan man hoppas att det ligger ett "ännu" under det här "längre"t?).

Jag ser bollen komma till mig och i mitt inre vet jag hur jag borde sköta mig och vilken bana bollen borde ta om jag var mig själv för tio år sen.

Haha det är lite patetiskt att redan vid tjugofem beklagar sig över sin form för tio år sen. Arienai!

Men idag började det lossna litet. Jag är fortfarande en rätt så jinglig spelare som man aldrig vet om man får pass tillbaka från men mina tjejer är så gulliga och passar en gång till och säger "ganbare, sensei!" ("kämpa på, lärar'n" myyyycket fritt översatt, som alltid ^-^ "ganbare" är en väldigt direkt imperativform som man använder med viss urskiljning även i informellt tal. Sensei däremot är ett artigt tilltal som används till lärare, läkare och lite i allmänhet folk som har yrken man kan tänka att det krävs att de har en hög utbildning). Men idag gjorde jag hyfsad servmottagning med uppföljning (först en hård, lång boll motsv. serv och sedan en soft kortis precis vid nätet) ovanpå detta börjar smasharna komma tillbaka! Fötterna har börjat minnas hur man gör ansats och armarna, inte minst handlederna har fått mycket bättre snärt och nu låter det rätt när handen träffar bollen. Det där dova ljudet som bara en bra träff på en läderboll kan åstadkomma.

Jag ryser lätt av välbehag om jag lyckas fixa det. Jag ryser när de andra tjejerna lyckas producera det också.

Men rolig träning har sitt pris, man glömmer helt bort att man inte alls är van vid hårda bollar och att det har varit lite si och så med motion de senaste åren. Mycket lycklig men svettig och alldeles blåslagen och rödflammig om armarna med en begynnande träningsvärk från ljumskarna och neråt av muskler som legat i dvala kom jag hem efter skolan idag. Duschar, dricker pocari sweat som jag av en lycklig slump hade i kylen och däckar tre timmar på min futon. Vaknar runt tio-snåret på kvällen. Oh well, jag hade ändå inga planer för kvällen.


Nu, sova på riktigt! God natt vänner


*dagens japinglish är "glandparents". Läste det över axeln på en åtta idag. Det är ju väldigt vanligt att man har svårt med l och r i detta land så det borde inte åstadkomma någon större förvåning egentligen det var bara att jag fick en sån saftig bild av "körtelföräldrar" för mitt inre öga när jag läste det. Fick lägga band på mig för att inte skratta. Hehe.

Nya skolan, personligheter

Hej igen, det blir långt mellan varven. Kanske lugnar det ned sig lite hädanefter.

Idag tänkte jag att jag skulle berätta lite om min nya högstadieskola. Den har mellan tre- och fyrahundra elever, tre klasser i varje årskurs och två lärare i varje ämne. Det betyder att jag bara har två engelsklärare att jobba med den här vändan （förra skolan hade 3st, en superduktig kvinna i fyrtioårsåldern, en tantanthurtig och kärv ehm tant och en relativt ung kille).

De nya lärarna är den bästa resp. den sämsta läraren jag har jobbat tillsammans med so far. Den bästa läraren är faktiskt en lärarinna, Ms M. Hon är alltid välplanerad, välformulerad, rättvis och mycket konsekvent i sin undervisning. Hon varierar uppgifterna för studenterna och har dem att jobba hårt men med ett fantastiskt resultat. Det är jättekul att vara med på hennes lektioner, vi kommer också mycket bra överens.

Den andra läraren är en man någonstans mellan femtio och pension. Han har ett jättefestligt efternamn, Baba men det är nog det enda roliga han har att komma med. Eller jah, han heter ju Tamiyuki i förnamn då. Han gillar att fiska och verkar alltid vara lätt förvirrad och／eller försenad／uppgiven. Han har ansvar för engelskundervisningen för niorna som är en riktigt svårjobbad årgång om jag får säga det själv. Det finns massor studenter som inte ger ett skvatt för skola, sin framtid eller andra såna där saker som brukar göra vuxna männinskor upprörda att höra att kids skiter i. Det är förvisso så. Men om jag vore i hans situation skulle jag ändå gå ut stenhårt för att kicka igång folk. Hitta på någon nytt, fräscht sätt att jobba med engelska och se om vilka sätt det gick att nå folk samtidigt som man håller en lagom nivå för de studenter som haft stake nog att plugga trots omgivningen.

Men nä, det gör inte uppgivne Baba då. Han liksom mest suckar och tittar uppgivet på mig och säger något i stil med "ja det är ju hopplöst vad de inte kan". Jag står med och lyssnar på hans klasser och har mycket sällan några andra arbetsuppgifter än att läsa eller ha eleverna att repetera ord efter mig. Bara det är rätt så eländingt tråkigt, att sedan stå och lyssna på hans kassa förklaringar och brist på förklaring när han undervisar får mig att nästan gnissla tänder av ilska. Jag blir nästan gråtfärdig när studenterna som faktiskt försöker bara river sig i huvudet och tittar på mig efter hans framfart. Det finns heller inte mycket jag kan göra... Om jag erbjuder mig att göra något så stirrar han bara på mig och säger "nej men det behöver du inte göra, du har ju så mycket annat att göra. Dessutom är det mitt jobb". Jaja skititdå tycker jag. Jag kanske är världssämst på att hantera halsstarriga gubbar som inte har ändrat något sedan sjuttiotalet （om inte deras eventuella hustrur har gjort en insats någon gång per dekad för att byta ut något par träskor och någon gul joggingoverall som inte passade från början ens). Eh, ja lite gnäll blev det.

Annars har vi en rätt så rolig uppsättning studenter. Just nu är förstaårseleverna （sjuorna alltså) mina favvisar. Det är de som har hittat på smeknamnet Yoneske （någon glömde vad de sista stavelserna i mitt namn var och hittade på egna och det fastnade på något vis). Sjuorna är söta, de är fortfarande små tunna barn med glittrande ögon men man ser att de försöker fixa till lite coolare frisyrer och de är vuxna nog att kunna prata om alla möjliga saker. Det barnsliga aspektet som fortfarande finns kvar gör att många har bra föreställnings- och associationsförmåga. Det är roligt att bara sitta och lyssna på vad de pratar om. De är dessutom artiga och blir jätteglada när man stämplar deras arbetsböcker.

En favvokaraktär bland sjuorna har kanjina för "gryta" och "slott" i sitt efternamn. Han är liten även med japanska mått mätt, kort men med ett jättestort huvud （som så många andra här), någon slags halvlång frilla och har en väldigt karaktärisktisk ljus röst. Han har yttepytte men ändock lite svårt att koncentera sig så jag brukar ofta kolla till honom när han snattar för mycket. Jag frågar om han har fattat uppgiften och var enda gång kommer ett klockrent "I can DO it!". Det har blivit ett stående skämt, jag brukar se till att säga saker som man kan svara "I can do it" på och han är alltid med på spåret. Slika småsaker förgyller dagarna för en ALT. Det är lustigt hur mycket man gillar sina elever, hade ingen aning om att man skulle börja BRY sig så mycket. Men det gör jag.

Om skolsystemet och engelskundervisningen i Japan

Signaturen Anders Hasselqvist skrev till mig för ett litet tag sedan:
"En fundering som jag haft (då jag inte har någon kontakt med det japnska skolsystemet) är tex angående den japanska grundskolan. Du Johanna kanske har några åsikter du kan dela med dig av? Vad tycker du om kvalitè och metoder? Hur är det jämfört med en svensk skola?
Tex Att elever har svårt att lära sig engelska har jag ju snappat upp. (finns säkert många fler orsaker till det också). Men jag träffade en engelska lärare för ett halvår sen som knappt kunde prata språket själv och det inger ju inte direkt högt förtroende.

Så, har du tid, skriv gärna lite om vad du tycker om skolan i allmänhet från det du har erfarenhet av."

Som engelsklärare så känner jag lite att jag står farligt nära skampålen när det gäller den vanlige japanens vådliga brist på engelskkunskaper detta till trots att de tvingas läsa språket i skolan i ca 10 år (lika mycket som det flesta svenskar har pluggat m.a.o) men tillåt mig att lägga fram några förmildrande orsaker som jag tror ganska mycket på!

1. Det är inte schysst att jämföra att plugga engelska för en japan med att plugga engelska för en svensk. Inte nog med att de japanska barnen måste lära sig principen "S V O" istället för "(S) O V" så är det mängder nya ljud (t.ex. skillanden mellan "l" och "r" ,"th-ljudet" eller att det inte så gott som alltid kommer ett vokaljud efter ett konsonantljud som i japanska, intonation etc för att nämna några) och grammatiska begrepp som över huvud taget inte en existerar i japanska som de måste ta till sig (japanskan använder inte pluralform på samma sätt som vi, man behöver oftast inte ens specifisera om man menar en eller flera, de har inga bestämda/obestämda artiklar och pratar ofta på ett sätt som känns alldeles vansinnigt allmängiltigt och obestämt innan man har fått häng på syftningar och antydningar när man lär sig japanska (heck jag missfattar fortfarande vad som åsyftas om jag inte skärper mig när folk snackar!)

2. I Sverige omges vi av korrekt engelska talad/sjungen av infödda (jag menar all utländsk musik och TV/film etc). I Japan dubbas mycket samt att det inte finns något stopp för felaktiga saker som trycks på kläder/prylar, allt från brevpapper till väskor och skor eller vad japanska artister kan få för sig att sjunga ibland (/_∖) Det är inte okej och skapar verkligen inte en bra miljö för god engelska enligt min mening. Klart ungarna snappar upp det de ser och hör, att deras idoler sedan backstabbar dem med käss engelska det har nog inte slagit dem. (Nu hörrni govänner vill jag också passa på att trycka in att jag då inte tycker att svenskar pratar perfekt engelska heller, det finns mycket som vi måste hålla i huvudet för att prata riktigt snyggt och komma bort från vår svenska satsmelodi och intonation!)

3. Många av de infödda japanska lärarna som undervisar i engelska är bedrövliga, precis som du säger. De kan textböckerna utan och innan såklart men... det finns de som knappt kan ta sig fram på sin egen engelska. Dåligt uttal, obegriplig grammatik, ja hela köret. Det finns inte tillräckligt med kvalificerade lärare att ge ungarna en bra grund. Vi som har engelskan får ju inte vara med och aktivt undervisa egentligen. Vi ska ju finnas med som uttalscoacher i princip. Det finns bittra röster om detta bland vissa ALT:s som faktiskt kan undervisa bättre än de lärare de jobbar med... Men sånt får man inte riktigt prata högt om tror jag.

Anlednigar till japaners ofta bristfälliga engelska (sammanfattning): undermålig undervisning samt att det är väldigt mycket plugg som krävs för att en åstadkomma engelskans grundläggande ljud och grammatik sett ur en japansk synvinkel.

Det är så klart inte omöjligt men jag tror att det krävs en attitydföränding i Japan. Varje generation kommer att bli lite bättre och om några hundra år kommer de ikapp. Men just nu vill jag bara gråta när jag hör "Herrrrro!" som hälsning (--_--") Det finns så klart japaner som talar alledels utmärkt engelska som ger mig knottror på huden för att det är så ovanligt och jag förstår att den som talar antagligen har en stor begåvning för språk och antagligen dessutom lagt ner väldigt mycket tid på att lära sig "riktig", bra engelska.

Här kommer lite andra skillnader som jag sett på skolgången i Sverige och den japanska:

För att bli lärare krävs inte särskilt mycket utbildning annat än de "obligatoriska" 4 åren på universitet som väldigt många har. Pratade med några av de yngre lärarna på skolan som ändå hade valt de kurser som fanns som hade att göra med utbildning och om inte min japanska helt svek mig så sade de att det inte finns kurser i pedagogik (!!!). Det verkar mest som att första året man går som lärare är man mer som en assistent till en erfaren lärare och sedan får man tänka själv. Det verkar som lärarna har ganska fria händer att uppnå vissa mål. Kidsen skall ju klara prov för att komma in på gymnasiet så det är viktigt att se till att alla hänger med och att man inte missar något så att andra ungar får några fördelar.

Det känns som de japanska barnen rör på sig väsentligt mycket mer än de svenska. Iofs var jag den absolut mest gympaointresserade studenten i mannaminne under småskolan, på höstadiet var det väl något mer okej (förutom friidrott fyfan vad jag fortfarande hatar det). Men sporter där man kan slåss lika mycket som att ha bollsinne funkar bra för mig. Hur som helst, de japanska barnen har ofta träning med sina klubbar både morgon och eftermiddag samt match någon-några helgdagar i månaden. Och skolgympa på det. Skolorna har pooler på skolgården så under sommarmånaderna var det ett väldigt simmande och stojande så väl på högstadiet som på lågstadiet. När sedan väl skolorna äntligen slutat och så även klubbaktiviteterna så finns det de som har egna aktiviteter så som dans, kendo, fotboll eller simmning (igen, I knoooow!) etc etc. Det kanske ändå inte är så konstigt att japanerna är så smala och hälsosamma ändå. Och vet ni en sak till, de har nästan inga allergier heller!! Kanske bara en eller ett par ungar per skola så vitt jag vet. Den enda allergin som verkligen går hårt åt folk (som man hör om öht) är allergi mot soba (bovete). Soba finns i sobanudlar, sobaté men det som orsakar mest problem är de där hårda kuddarna som det är som kulor i, det är soba! Tydligen kan man (ofta barn, innan man vet att de har allergin) få en allergisk shock och få astmaatacker som kan bli riktigt läskiga. Men det är det enda jag vet om.

På högstadiet är det obligatoriskt att delta i klubbaktiviteter fram till ca halv 5 innan man får gå hem. Det tycker jag är en väldigt stor skillnad mot hur vi hade det på högstadiet. Då kunde man ju sluta innan kl 14 någon eller några dagar i veckan. Mängden läxor verkar ganska lika (lite svårt för mig att avgöra) men testen kommer för det mesta samlade en gång mitt i terminen och en gång i slutet av terminen.

Småskolebarnen går hem mellan 3 och 4 beroende på dag och årskurs. Har dålig koll på test och läxmängd faktiskt. Men jag vet att de har sommarlovsläxor som de måste sitta med varje dag (skriva ett visst antal kanji, räkna ett visst antal tal, skriva dagbok, ta hand om en planta och föra journal etc etc) som låter rätt sega för en annan som bara badade och tuggade bullar och glass om somrarna. En sak som jag är lite impad av är att de har en slags meddelandebok där de _måste_ skriva varje dags läxor, göromål, saker som är på g i skolan så att föräldrarna vet.

Har dessutom hört lite fascinerande info från utlänningsföräldrar att småskolefröknarna (eller var det kanske dagisfröknar möjligtvis, kanske??) som bad föräldrarna att föra bajsdagbok över sina barn och se till att de hade "skött tarmen" innan de kom till skolan ehe.. Taget ur ett helt annat sammanhang dock, har aldrig hört om det på mina skolor!

Jag minns kanske inte min småskolegång allt för väl (förutom att min klassföreståndare Rolf Melén från 3:an t.o.m 6:an som var en fantastkisk lärare som jag respekterar än mer för var dag jag jobbar på småskolan) och kanske är vissa minnen dessutom ganska färgade av mitt sätt att tänka som barn men det förefaller som om det förekommer mer regelrätt uppfostran av barnen i småskolan här. T.ex. kommer barnen och hämtar upp mig i lärarrummet inför varje klass. Det är inte alla gånger som det går helt regelrätt till men oftast är det någonting såhär:

Eleven knackar på dörren, väntar på svar

Närvarade lärare : "kom in"
Elev: "Jag är _namn_ från _klass_ jag har kommit för att hämta fröken Johanna"
Närvarade lärare: "Ok"
Jag: "Jag ber ödmjukast"
Elev: "Skall jag bära Era saker?"
Jag: "Ja tack, jag ber så ödmjukast"
Elev: "Ursäkta att jag störde"
Närvarade lärare: "Ok"

Medan den här lilla fina dialogen klingar ut i cyberrymden passar jag på att runda av dagens inlägg om skolan, skriv gärna in följdfrågor, egna åsikter och om ni vill ha något mer förklarat, det är varmt uppskattat!

Tack Anders för frågan (*^0^*)/

Att jobba som ALT/AET i Japan

Just nu jobbar jag som AET (Assistant English Teacher) eller som det hette förut ALT (Assistant Language Teacher) på låg- t.o.m högstadiet i en liten japansk stad.

Att vara AET kan vara lite olika beroende på de skolor man hamnar på. Men vad jag förstått är det väldigt vanligt att man som AET går ca 3 dagar i veckan till en högstadieskola, resterande 2 dagar fördelas en vardera på låg- och mellanstadieskolor.

För mig är det absolut lugnast att vara på högstadiet. Så här ser en normal dag ut på högstadiet:

Kommer in till skolan runt 8. Sitter med på morgonmöte (oftast kommer dagens schema upp samt om det har hänt något speciellt/något är på gång). Efter mötet går jag och några andra lärare som inte har hand om någon klass och sopar i foajén det är nämligen så att det inte jobbar några städare på skolorna här, ungarna och lärarna städar.
Medan barnen har morgonsamling i sina hemklassrum plockar jag sedan efter städningen ihop mina grejer och första lektionen börjar 8.50.

Det finns ett rullande schema som de sätter in mig efter, det är meningen att jag ska träffa alla klasser lika mycket. Det finns 3 eller 4 klasser per årskull. Varje klass har plus 30 studenter.

Det är 4 lektionspass före lunch och 2 efter. Jag jobbar oftast de första 5 passen, det är mer än vad en vanlig ämneslärare gör. Vill jag gå på toa får jag smita ut under lektionen. Samtidigt är det ju inte så att jag har ensamt ansvar för lektionerna. Snarare så att den japanska engelskläraren har hela ansvaret och ber mig att läsa en text, hitta på exempelmeningar för grammatiska mönster som de lär sig ibland. Mesta tiden står man mest och tittar på och nickar känns det som. Ibland står man vid sidan om och tittar på när de lär ut minst sagt tvivelaktig engelska men det är inte alltid läge att fixa det (-_-;;;).

Eftersom min skola är en av de värsta skolorna i hela Saitamaprefekturen (sägs det, för mig påminner det alldeles väldigt om Mariaskolan för 10 år sedan, haha) så har min skola fixat ett system så att det alltid finns en huvudlärare samt en assisterande lärare i klassrummet. Huvudläraren håller i lektionen och den assisterande läraren håller pli på ungarna så att det blir ett någorlunda studieklimat i klassrummet. Jag ser naturligtvis till att hjälpa till med det så gott jag kan också. Vissa uppskattar när jag kommer förbi och pratar lite, ställer frågor om företrädelsevis engelska och sådär medan andra är precis lika likgiltiga för mig som för alla andra lärare.

Efter 4 x 45 eller 50 minuters lektionspass är man alldeles redo för lunch. Det finns inga matsalar heller så barnen har delat upp sina klasser i grupper med olika ansvarsområden vad gäller skollunchen. Några drar på sig mössa och förkläde, hämtar matvagnarna och ser till att maten blir rättvist fördelad till alla i hela klassen innan man sätter sig till bords och med ett gemensamt "itadakimasu!" (jag emottager ödmjukt) hugger in på ris, misosoppa, picklade grönsaker, currygryta, udon-nudlar, friterade småfiskar eller vad det nu är som bjuds på, oftast 3 tallrikar med något. Ibland får man en liten bit ananas eller en clementin också.

Skolmaten är helt okej, förutom de dagar man får nudlar OCH bröd. WTF!!! liksom. Det är ju som att äta köttbullar och korv samtidigt. Kostcirkeln skenar. Hujedamej osv. Aja det stör mig lite iaf, som ni nog förstår.

Skollunchen intar jag, också efter ett rullande schema, med skolbarnen i deras klassrum. När allt är uppätet och undanstädat brukar jag ha ungefär 15 minuter till nästa klass. Brukar passa på att borsta tänderna och kolla mobilen om jag fått några mail kanske.

När lektionerna är slut hjälps man åt att sopa och torka golven i klassrum och korridorer. Jag hjälper till hos motsv. åttorna. Sopar lite, ser till att de inte (bara) spelar baseboll med sopkvastarna och hemmasnickrade bollar av eltejp. Efter det har kidsen ett sista möte för dagen med sin klass och går sedan vidare till sina olika klubbaktiviteter(部活(動) bukatsu(dô)).

Det finns flera sportklubbar, två olika band och en målarklubb för att nämna lite av vad som finns att göra. Niorna är upptagna av studium inför gymnasiet och är undantagna från klubbaktiviteterna under andra terminen av läsåret (dvs nu). I.o.m att det finns klubbar så måste lärarna dessutom engagera sig i att hålla iordning klubbarna utöver att förbereda lektioner och ta hand om sina klasser. Verkar pissjobbigt. Jag sitter mest och tittar på och ruskar på huvudet. Vad gäller mina arbetsuppgifter efter skolan så måste jag skriva ned vad jag gjort på varje lektion. Sedan ber engelsklärarna mig ganska ofta att hjälpa till med olika projekt. T.ex. inför engelskprov att hålla studiegrupp eller hjälpa till som inför speech tävlingen för några månader sedan. Eller förbereda studiematerial, ofta är texterna färdiga men jag får skriva det på datorn. Eftersom jag kan skriva både på engelska och japanska har jag fått göra en hel del sånt. Jag har också några gånger blivit ombedd att skriva och rita plakat med information om Sverige.

Jag får gå hem efter 5 men av någon anledning så kommer jag sällan iväg före halv 6 eller så...

På småskolan är systemet lite annorlunda. Man kommer in på morgonen vid 8, dricker lite té och plockar ihop vad det är som behövs för lektionerna. Första lektionen börjar vid 8.45 och eleverna kommer och hämtar mig i lärarrummet, hjälper mig att bära mina saker till klassrummet innan lekionen drar igång. Här är det bara 45-minuters lektioner som gäller och det ligger en lång rast mellan 2:a och 3:e lektionspasset. Lunchen funkar på samma sätt som högstadiet fast rasten efter är längre, oftast hinner jag med en kopp té och att sortera takarna lite emellan. På småskolorna går jag dessutom så gott som alltid 6 pass.

Här är mitt ansvar mycket, mycket större. På den ena skolan förbereder jag allt material samt planering själv, på den andra görs det i gott samarbete med en lärarinna som har en massa böcker och idéer vilket alltid är roligt och inspirerande för mig. Även om man delar ut en plan för vad som skall göras och sägas på lektionerna är det sällan som klasslärarna förbereder sig nämnvärt för engelskan. De tittar på mig och säger "yoroshiku onegaishimasu" ("var vänlig och ta hand om mig" i en mkt fri översättning/tolkning) och sätter sig ner med skolbarnen i värsta, västa fall. Det är meningen att vi ska göra "team teaching" där klassläraren pratar och förklarar på japanska och jag står för den engelska delen. Så funkar det inte alls... Kanske 2-3 lärare av alla jag träffar verkar ens försöka ta sådana initiativ. Så jag tar över, pratar både engelska och japanska och lärarna får se till att klassen inte blir för vild.

Efter att jag har undervisat färdigt sätter jag igång att förbereda för nästkommande veckas undervisning samt material. Oftast kan jag inte lätta före 6 men det är inte ovanligt att det drar över mer. När jag pratat med andra AET:s så säger det att de aldrig hört talas om maken. Att det blir så mycket är nog en kombination av att jag kan prata japanska och gillar att hjälpa till. Det är kul med ansvar samtidigt som man så klart blir rätt trött emellanåt.

Man kan också jobba inom JET-programmet (åtminstone om man är riktigt vass på engelska eller har det som modersmål). Då får man mer stöd från sitt företag och en jefligt fin lön. Typ dubbelt vad jag tjänar nu!

Temperatur, är det bara jag som bryr mig!?!

Jag avundas japanerna deras okänslighet för temeraturskillnader.

När det var hett mitt i sommaren så badde de lätt sina bleka pannor med sina handdukar och rynkade lätt på sina orynkiga pannor för att visa sitt misstycke för värmen. Själv simmade jag i en flod av min egen svett, uppsvälld som ett lik som legat lagom länge men högröd och puffande som värsta hjärtpatienten efter minsta ansträngning. Ständigt sömnig, sömnig, sömnig tills det svalnade till lite. Som en orm om våren, fast tvärtom.

Nu när hösten har börjat nalkas (jag ser mer och mer träd där lövkronorna har blivit betänkligt tunna) är det jag som huttrar på morgnarna och kvällarna när solen inte värmer. Japanskorna traskar runt i lika mycket bara ben som tidigare och vinterjacka eller ens kavaj ser man knappt. Naturligtvis har de de rätta vinterasscesoarenrna (stövlar och lite grövre boots verkar vara på modet i år, det är helt okej med uggs och den sorten oxå :s en snyggt draperad halsduk eller varför inte en liten pälsmössa i 60-talssnitt trés chic i vinter) men det är alldeles för mycket bar hud för att det ska se skönt eller ens normalt ut för mig som svensk.

Även skolbarnen ger mig varje dag vansinniga gåshud- och sympatirysningsattacker. Trots att det drar ner mot enkelsiffriga plusgrader efter att solen gått ner (den är borta före 5 redan, lite sorgligt får man tycka!) så går de till skolan BARBENTA! Vet att de har fått ett officiellt ok att börja bära sina vinteruniformer men de allra flesta går i gympakläderna... Tjejerna som ändå har den vanliga uniformen har oxå bara ben och eventuellt strumpor upp till under knäet. Inte heller är det uppvärmt av något annat än kidsens kroppsvärme i klassrummen! Klassrummen har solljus sedan tidigt på morgonen så det funkar ännu okej men korridoren som vetter mot norr är svinkall :S dessutom envisas folk med att öppna fönstrena där.

Ungarna verkar ännu ta det hela med jämnmod, fast tänker jag efter får jag kanske erkänna att jag ser allt fler som har stora stickade koftor på sig (i detta avseende är jag en tvättäkta lärare, jag älskar koftor, både på mig och andra! Pojkar i skjorta och kofta eller flickor i kofta och plisserad kjol värmer iaf mitt estetiska sinne lite) ibland leker de med sånadär värmepåsar man kan ha i fickan för att värma fingrarna på.
Men ändå, jag som är nordbo känner att jag är så bortskämd med jämn temperatur hela tiden. Visst är det kallt ute på vintern men man vet ju alltid att man bara behöver härda ut tills man kommer innanför dörren hemma. Här är det inte alls en självklarhet, den enda garanterade värmen man har är ett hett bad vid dagens slut.

En annan grej som har stört mig länge är japanska väderleksrapporter, trots att de är väldigt noga med att tala om ifall det är säkrast att ta paraplyet med sig, om tvätten torkar bra idag eller om man borde se upp för tyfoner etc så talar de mycket sällan om vilka temperaturer man kan förvänta sig! Antagligen är det då alltså så att japanerna inte lägger så mycket vikt vid temperaturen för de är vana att klara sig (information om regn eller bortspolning, torkväder etc däremot får dem att ändra sina planer för dagen) . En annan låter ju dedär fåniga siffrorna styra helt vilken jacka och mängden värmande attiraljer man ska ikläda sig under dagen. Lite lustigt och lite intressant, eller patetiskt men fascinerande som Åsa så fint skulle ha kunna sagt.

2008-11-02 *uppdaterad*

Hej! Idag har jag retrofrippa, svullen hals och bakfylla. Men annars är det mesta rätt gött (^---^)

Anledningen till nummer tre och att det är rätt gött är väl mest ett symptom på att det var roligt igår, fick en massa postiva kommentarer om mitt arbete samt var ute och festade med lärarna på min högstadieskola.

Okej här kommer den långa historien!
Att vi vart iväg på nomikai (飲み会　en kanjisammansättning av "dricka" och "möte" bildar detta ord som används för att beskriva när man går ut och festar med en bestämd grupp, t.ex sina kolleger, klasskamrater, körmedlemmar, lagkamrater etc etc you name it, japanerna älskar ju som jag nämnt tidigare att hålla sig inom sina grupper yadda yadda. Till en sån här tillställning är det inte lämpligt att dra med sin partner eller nåt annan polare (bara så att ni vet. Jag brukar roa mig med att förklara för japaner att vi västerlänningar litar på våra vänners smak, en vän till min vän måste ju logiskt sett vara en bra person! De håller med om logiken men verkar ändå tycka att det är lite mystiskt och kanske en smula lössläppt, haha!).

Anledningen till vårt nomikai var att skolan haft körsånstävling (det är 3-4 klasser i varje årskull så de tävlade mot varandra årsgradsvis, ingen annan skola var inblandad). Det tog hela dagen men en annan gammal körräv som en själv fick sitt lystmäte av stämsång som för det allra mesta höll väldigt hög klass. Disciplinen är fascinerande, skulle du någonsin få för dig att ha en helt vanlig högstadieklass med målbrottskillar att sjunga stämningsfullt? Men så har de ju å andra sidan arrangerat så att det är en tävling och det kanske var en viktig del att det gick av stapeln så fint som det gick.

Här har jag snokat reda på några av sångerna som barnen sjöng (framförda av proffs dårå men det kan ju vara lite kul att höra vad det var för typ av sång.)

Tegami ("brev", vad jag förstått av att lyssna är det ett brev som någon skrivit tillbaka till sig själv när man var 15 år. Den är fin. Tror att den ursprungligen är skriven och framförd av Angela Aki som jag annars finner ganska .. tråkig)

Niji ("regnbåge", vet inte hur djup den är...låter mest på det jag snappar upp som de sjunger om när de träffas och skiljs åt. Men jättefin är den!)

Ungarna har tränat så ihärdigt den senaste månaden, alla lediga stunder har använts till övningar och under lunchen har de lyssnat på låtarna de skall sjunga för att memorera dem etc. Ändå mer imponerad är jag över att det inte var musiklärarna som spelade piano utan några av eleverna sjäva! Samma sak för dirigenter... Så duktiga! Jag blir som en ankmamma och känner mig stoltast i världen över min stökiga, röriga skola som ändå har så mycket värme och fina partier. Det kommer att bli jättejobbigt att säga hejdå när mitt år här tar slut, även om jag inte gillar att bo så långt bort från allting som jag gör just nu (och då menar jag från städer och vänner i Japan, å inge annat :P). Ibland tänker jag på hur mycket tur jag har haft att få komma hit ändå, efter min första läskiga upplevelse på juku.

Och sen vet ni!! Jag får en massa beröm av engelsklärarna att det är lätt att jobba med mig, någon gång har det t.o.m sagts att jag är den bästa ALT de någonsin haft och de har rekommenderat mitt företag till andra skolor etc och nu sa t.o.m rektorn att de har talat om för honom hur nöjda de är! Awww de är för rara med mig! Jag blir alldeles rörd och rodnar ner till tårna. För själv tycker jag att jag bara precis gör det som krävs av mig, vad man kan förvänta. Jag vill ju så klart hjälpa till och vara delaktig men det är inte så mycket som jag kan bidra med egentligen heller, tycker jag. Men någonstans är det någonting som går rätt i alla fall. Tack söta, rara!



PS Idag gjorde jag en Ingela och köpte skor för pengarna. Men de var så fiiiina och lixom bara ville följa med mig hem...ju (›‹)♥ Foto kommer när jag får tillfälle att fota mina fossingar.