Jaa... varför inte?

Om det inte kändes så amerikanskt och "rebelliskt" så har hon en poäng, eller vad tycker ni? Det är något som säger mig att jag har liknande kriterier liggande skvalpande någonstans, outtalade men befintliga.

http://www.flickr.com/photos/kerismith/4465147590/

♡

På tal om fina saker så har jag ett blogginlägg som jag heller aldrig kommer att glömma. Det är skrivet av Sandra på bloggen nio till fem.

varför jag tycker om honom så mycket:

För att han får så mycket fräknar på sommaren. För att han skrattar jättehögt och det spelar ingen roll om vi sitter i en fullsatt tunnelbanevagn. För att han måste stanna upp mig ibland när vi går på gatan och krama mig så hårt att jag nästan går av. För att han kan lösa svåra mattetal direkt i huvudet och för att han är så duktig på grammatik och engelska. För att han är så fin utan tröja och för att han luktar så gott bakom öronen när han sover.

Om skolsystemet och engelskundervisningen i Japan

Signaturen Anders Hasselqvist skrev till mig för ett litet tag sedan:
"En fundering som jag haft (då jag inte har någon kontakt med det japnska skolsystemet) är tex angående den japanska grundskolan. Du Johanna kanske har några åsikter du kan dela med dig av? Vad tycker du om kvalitè och metoder? Hur är det jämfört med en svensk skola?
Tex Att elever har svårt att lära sig engelska har jag ju snappat upp. (finns säkert många fler orsaker till det också). Men jag träffade en engelska lärare för ett halvår sen som knappt kunde prata språket själv och det inger ju inte direkt högt förtroende.

Så, har du tid, skriv gärna lite om vad du tycker om skolan i allmänhet från det du har erfarenhet av."

Som engelsklärare så känner jag lite att jag står farligt nära skampålen när det gäller den vanlige japanens vådliga brist på engelskkunskaper detta till trots att de tvingas läsa språket i skolan i ca 10 år (lika mycket som det flesta svenskar har pluggat m.a.o) men tillåt mig att lägga fram några förmildrande orsaker som jag tror ganska mycket på!

1. Det är inte schysst att jämföra att plugga engelska för en japan med att plugga engelska för en svensk. Inte nog med att de japanska barnen måste lära sig principen "S V O" istället för "(S) O V" så är det mängder nya ljud (t.ex. skillanden mellan "l" och "r" ,"th-ljudet" eller att det inte så gott som alltid kommer ett vokaljud efter ett konsonantljud som i japanska, intonation etc för att nämna några) och grammatiska begrepp som över huvud taget inte en existerar i japanska som de måste ta till sig (japanskan använder inte pluralform på samma sätt som vi, man behöver oftast inte ens specifisera om man menar en eller flera, de har inga bestämda/obestämda artiklar och pratar ofta på ett sätt som känns alldeles vansinnigt allmängiltigt och obestämt innan man har fått häng på syftningar och antydningar när man lär sig japanska (heck jag missfattar fortfarande vad som åsyftas om jag inte skärper mig när folk snackar!)

2. I Sverige omges vi av korrekt engelska talad/sjungen av infödda (jag menar all utländsk musik och TV/film etc). I Japan dubbas mycket samt att det inte finns något stopp för felaktiga saker som trycks på kläder/prylar, allt från brevpapper till väskor och skor eller vad japanska artister kan få för sig att sjunga ibland (/_∖) Det är inte okej och skapar verkligen inte en bra miljö för god engelska enligt min mening. Klart ungarna snappar upp det de ser och hör, att deras idoler sedan backstabbar dem med käss engelska det har nog inte slagit dem. (Nu hörrni govänner vill jag också passa på att trycka in att jag då inte tycker att svenskar pratar perfekt engelska heller, det finns mycket som vi måste hålla i huvudet för att prata riktigt snyggt och komma bort från vår svenska satsmelodi och intonation!)

3. Många av de infödda japanska lärarna som undervisar i engelska är bedrövliga, precis som du säger. De kan textböckerna utan och innan såklart men... det finns de som knappt kan ta sig fram på sin egen engelska. Dåligt uttal, obegriplig grammatik, ja hela köret. Det finns inte tillräckligt med kvalificerade lärare att ge ungarna en bra grund. Vi som har engelskan får ju inte vara med och aktivt undervisa egentligen. Vi ska ju finnas med som uttalscoacher i princip. Det finns bittra röster om detta bland vissa ALT:s som faktiskt kan undervisa bättre än de lärare de jobbar med... Men sånt får man inte riktigt prata högt om tror jag.

Anlednigar till japaners ofta bristfälliga engelska (sammanfattning): undermålig undervisning samt att det är väldigt mycket plugg som krävs för att en åstadkomma engelskans grundläggande ljud och grammatik sett ur en japansk synvinkel.

Det är så klart inte omöjligt men jag tror att det krävs en attitydföränding i Japan. Varje generation kommer att bli lite bättre och om några hundra år kommer de ikapp. Men just nu vill jag bara gråta när jag hör "Herrrrro!" som hälsning (--_--") Det finns så klart japaner som talar alledels utmärkt engelska som ger mig knottror på huden för att det är så ovanligt och jag förstår att den som talar antagligen har en stor begåvning för språk och antagligen dessutom lagt ner väldigt mycket tid på att lära sig "riktig", bra engelska.

Här kommer lite andra skillnader som jag sett på skolgången i Sverige och den japanska:

För att bli lärare krävs inte särskilt mycket utbildning annat än de "obligatoriska" 4 åren på universitet som väldigt många har. Pratade med några av de yngre lärarna på skolan som ändå hade valt de kurser som fanns som hade att göra med utbildning och om inte min japanska helt svek mig så sade de att det inte finns kurser i pedagogik (!!!). Det verkar mest som att första året man går som lärare är man mer som en assistent till en erfaren lärare och sedan får man tänka själv. Det verkar som lärarna har ganska fria händer att uppnå vissa mål. Kidsen skall ju klara prov för att komma in på gymnasiet så det är viktigt att se till att alla hänger med och att man inte missar något så att andra ungar får några fördelar.

Det känns som de japanska barnen rör på sig väsentligt mycket mer än de svenska. Iofs var jag den absolut mest gympaointresserade studenten i mannaminne under småskolan, på höstadiet var det väl något mer okej (förutom friidrott fyfan vad jag fortfarande hatar det). Men sporter där man kan slåss lika mycket som att ha bollsinne funkar bra för mig. Hur som helst, de japanska barnen har ofta träning med sina klubbar både morgon och eftermiddag samt match någon-några helgdagar i månaden. Och skolgympa på det. Skolorna har pooler på skolgården så under sommarmånaderna var det ett väldigt simmande och stojande så väl på högstadiet som på lågstadiet. När sedan väl skolorna äntligen slutat och så även klubbaktiviteterna så finns det de som har egna aktiviteter så som dans, kendo, fotboll eller simmning (igen, I knoooow!) etc etc. Det kanske ändå inte är så konstigt att japanerna är så smala och hälsosamma ändå. Och vet ni en sak till, de har nästan inga allergier heller!! Kanske bara en eller ett par ungar per skola så vitt jag vet. Den enda allergin som verkligen går hårt åt folk (som man hör om öht) är allergi mot soba (bovete). Soba finns i sobanudlar, sobaté men det som orsakar mest problem är de där hårda kuddarna som det är som kulor i, det är soba! Tydligen kan man (ofta barn, innan man vet att de har allergin) få en allergisk shock och få astmaatacker som kan bli riktigt läskiga. Men det är det enda jag vet om.

På högstadiet är det obligatoriskt att delta i klubbaktiviteter fram till ca halv 5 innan man får gå hem. Det tycker jag är en väldigt stor skillnad mot hur vi hade det på högstadiet. Då kunde man ju sluta innan kl 14 någon eller några dagar i veckan. Mängden läxor verkar ganska lika (lite svårt för mig att avgöra) men testen kommer för det mesta samlade en gång mitt i terminen och en gång i slutet av terminen.

Småskolebarnen går hem mellan 3 och 4 beroende på dag och årskurs. Har dålig koll på test och läxmängd faktiskt. Men jag vet att de har sommarlovsläxor som de måste sitta med varje dag (skriva ett visst antal kanji, räkna ett visst antal tal, skriva dagbok, ta hand om en planta och föra journal etc etc) som låter rätt sega för en annan som bara badade och tuggade bullar och glass om somrarna. En sak som jag är lite impad av är att de har en slags meddelandebok där de _måste_ skriva varje dags läxor, göromål, saker som är på g i skolan så att föräldrarna vet.

Har dessutom hört lite fascinerande info från utlänningsföräldrar att småskolefröknarna (eller var det kanske dagisfröknar möjligtvis, kanske??) som bad föräldrarna att föra bajsdagbok över sina barn och se till att de hade "skött tarmen" innan de kom till skolan ehe.. Taget ur ett helt annat sammanhang dock, har aldrig hört om det på mina skolor!

Jag minns kanske inte min småskolegång allt för väl (förutom att min klassföreståndare Rolf Melén från 3:an t.o.m 6:an som var en fantastkisk lärare som jag respekterar än mer för var dag jag jobbar på småskolan) och kanske är vissa minnen dessutom ganska färgade av mitt sätt att tänka som barn men det förefaller som om det förekommer mer regelrätt uppfostran av barnen i småskolan här. T.ex. kommer barnen och hämtar upp mig i lärarrummet inför varje klass. Det är inte alla gånger som det går helt regelrätt till men oftast är det någonting såhär:

Eleven knackar på dörren, väntar på svar

Närvarade lärare : "kom in"
Elev: "Jag är _namn_ från _klass_ jag har kommit för att hämta fröken Johanna"
Närvarade lärare: "Ok"
Jag: "Jag ber ödmjukast"
Elev: "Skall jag bära Era saker?"
Jag: "Ja tack, jag ber så ödmjukast"
Elev: "Ursäkta att jag störde"
Närvarade lärare: "Ok"

Medan den här lilla fina dialogen klingar ut i cyberrymden passar jag på att runda av dagens inlägg om skolan, skriv gärna in följdfrågor, egna åsikter och om ni vill ha något mer förklarat, det är varmt uppskattat!

Tack Anders för frågan (*^0^*)/

En premiäro del Gay Clubbo en Japon

(ursäkta min fuskitalienska, det är en blinkning till några som just kommit hem därifrån★)

Jag har varit ute och klubbat en del i Japan, framför allt i Osaka (Umeda och lite Ame-mura) men igår blev det premiär för något helt nytt! Ingela tog med mig till Kabukichô, nära Shinjuku. Kabukichô är ett sant nöjesdisktrikt och lär kallas "staden som inte sover" (enligt Wikipedia) där finns restauranger, klubbar, barer, biografer, host-/hostess barer samt en hel del annan verksamhet som antagligen skulle vara illegal i Sverige. En del av området lär vara ett gaydisktrikt (har inte lyckats memorera vilket, 2 chôme kanske?? Uppdaterar när jag vet ;) ). Vi hade fått tag på flyers för en "all girls" klubb som verkade skoj. De hade Halloweentema för dagen.

Sagt och gjort, vi tog oss dit och efter att ha hostat upp 2000 yen (ca 140 spänn) för inträde och en drink (som var en del av intädesavgiften) och en noggrann koll av våra ID-kort så fick vi komma in. När ögonen vant sig vände jag mig anklagande till Ingela "vaddå bara tjejer minst hälften här inne är ju killar!" Snygga killar dessutom.

Japp, butchflatorna i Japan är skitsnygga. Tänk dig den genomsnittlige smala japanska killen med snyggt fixat hår och alltid stylish fast med perfekt hy, lite större ögon och den absolut fräschaste klädstilen du sett. Åh. Men det var inte bara klädstilen som var annorlunda, mycket av det gulliga och puttinuttiga som japanska tjejer pysslar med var som bortblåst. Man pratade i ett normalt röstläge utan tillgjorda artighetsformer och det kändes så befriande!

Helt plötsligt insåg jag hur mycket japanska tjejer gör sig till för att behaga och nu _äntligen_ fick jag se dem i ett naturligt läge som jag så länge undrat över om det fanns eller inte.

På många vis kändes tjejerna på klubben mycket mer lika västerländska tjejer med tanke på att det verkade som om stilrena, enkla plagg i sobra färger föredas framför pasteller, rosetter och volanger. Det var många som hade linnen och/eller bara axlar (som ofta anses vara lite väl avslöjande här i Japan men alla som är ute och dansar vet hur jefla skönt det är att ha bara axlar för att inte bli helt kokt på en trång klubb), välsittande jeans och sparsamt med smycken på ett snyggt sätt.

Jag var oerhört imponerad av de tjejer som på alla sätt så ut och betedde sig som killar. Det fanns alla sorter, de med blonderad hockeyfrilla som pratade snarlikt med mina värstingelever på högstadiet ända till de som såg ut som proffs-hosts i klanderfria vita skjortor och frisyrer. Takarazuka släng er i väggen! Det är så fascinerande att det så pass enkelt går att överskrida könsgränerna utseendemässigt, lägg därtill att man använder sig av ett röstläge och en talstil som anses vara reserverad för män och du har överträffat killarna på deras eget område! Jag kan inte låta bli att fundera över om det är så att man har ett tjejspråk och ett killspråk och låter tjejer prata i halv falsett plus klä upp sig i tjejig stil till tänderna just för att det egentligen inte finns så stora naturliga skillnader mellan tjejer och killar här (för inte tala om kulturen att kvinnor inte bara rakar sig under armarna och på benen utan även på armar, kinder etc för att få en alldeles hårfri och slät porslinshy, är allt detta också för att förstärka skillnaderna mellan könen?!).

Musiken var också väldigt bra (speciellt första DJ:en, hela kvällen uteslutande kvinnliga DJ's såklart) en annan grej som jag tyckte var super var ljudnivån, det gick faktiskt att prata med folk utan att skrika i öronen på varandra och gissa hälften vad den andre sa. Detta är något man allt som oftast saknar på andra klubbar. Stämningen var också finfin. Var det bristen på testosteron månntro? Ingen kom och kladdade på en när de skulle förbi, ingen stuffade in i en "av misstag" och det fanns inga sånadär obehagliga efterhängsna, äckliga typer som man inte visste hur man skulle göra sig av med. Det var ingen köttmarknad.

Jag hoppas att det finns någon antropolog som kan skriva något smart om det här, jag hade en underbart intressant kväll som verkligen satte spinn på min idé om japanernas bild av sig själva och manligt/kvinnligt. En slags eyeopener. Nästa gång jag ser en riktigt stylish ung man dock kommer jag nog inte att ta för givet att han är en kille ... Mycket intressant!



PS Min dockinspirerade outfit var nog inte det bästa jag kunde haft på mig som ni kanske har räknat ut vi det här laget. Jag kunde nog lika gärna ha tatuerat "strejtaste tjejen på den här klubben" i pannan. Ajah det kvittar, jag är ju faktiskt lyckligt upptagen (*^^*)

PPS Det verkar som det var fler svenskor än jag och Ingela som var ute och slarvade i Kabukichô From Tokyo With Love-Maria skriver om sitt besök på bögklubb i lördags här.

Sexualitet i Japan del 2

Hmm nu när jag har börjat att peta i det här så är det väl lika bra att fortsätta...

Jag har under det senaste halvåret läst endel modemagasin (tjejtidningar etc vad man nu vill kalla dem för, jag känner mig alltid så ambivalent, finns det inget ord som varken känns högtravande eller på något irriterande vis nedvärderande?). Iaf genom den här läsningen har jag stött på info som jag blev väldigt förvånad över.

Det stämmer även överens med diskussioner jag haft med andra utlänningar, japaner och Shinji, kulturella stämningar och undertoner etc.

Jag skrev i mitt förra inlägg att det inte fanns några speciella regler och att folk får göra som de vill. Jag kanske får revidera min åsikt.

Nu går vi in i könsdebatten igen.

Jag hårddrar lite;
I Japan verkar kvinnor så gott som inte ha någon sexualitet. Kvinnor vill inte ha sex, de ställer upp för att de är schyssta. En svensk killkompis sade en gång till mig (det var drypande av hälften bitterhet och resten ironi men jag kommer aldrig riktigt att kunna få bort bilden för i den förefaller ett korn av sanning ha fastnat) japanska killar vill ha flickor som är som barn, de skall ha vita trosor med Hello Kitty-gulliga mönster och helst ska de säga och bete sig som att de inte vill ha sex. Gärna så långt att de säger "nej" och "låt bli" även under själva akten. Som sagt det kom upp i ett långt samtal med mycket bashing av japanska män. Det var länge sedan jag var så bitter, hähä.

(Japanska) män å andra sidan, kan inte hjälpas att de vill ha sex hela tiden (myten om mannen, monstret, tjuren, någon?). Det kan inte hjälpas att de vill kolla på porrfilm (en enkät i en av de japanska tidningarna skrev att 98% av alla killar som svarat på enkäten kollar @.@; vet inte siffrorna i Sverige men det låter otroligt att så många svenska killar skulle säga samma sak, vad de i verkligheten gör kan man kanske inte veta urrrr vilja inte veta). De måste ha det, det är deras behov och kan inte tyglas, skall inte hållas inne på minsta lilla.

Som tjej och flickvän får man helt enkelt ställa upp. Ärligt talat många japanska killar verkar inte ens veta om att tjejer kan vilja och inte vilja ligga. Eller röra sig under akten.

Hela den här idén om kvinnans passiva mottagande och behagande (aldrig nej-sägande) påstådda karaktär får en ny dimension.

Vidare till hostess klubbar/cabaret klubbar och andra arrangemang där kvinnor säljer sin tid och sällskap (vissa ställen har strikt hands-off policy men andra tillåter tydligen viss beröring, t.ex hålla handen etc). Har man ingen vetskap (bryr sig inte om?) att kvinnor kan känna motvilja i sådana situationer så blir det ju mindre motbjudande, inte sant?
Shinji nämnde någon gång för mig att även när han är ute med killpolare så kommer det ibland på förslag att man ska gå till en hostess bar. Unga, snygga killar 20-någonting som vill betala för sällskap. För mig helt världsfrånvänt....
Jag är så glad att Shinji är helt inne på samma tankegångar som jag. Det här är verkligen en strid jag inte skulle vilja behöva ta.

Ytterligare ett tillägg ang. sexlösa äktenskap. Det talas ofta om "vita äktenskap" och många undersökningar visar att det finns extremt många sådana här just i Japan. Men jag undrar om de frågade hur det var med sex utanför äktenskapet? Det förefaller finnas mycket utrymme och kanske t.o.m en viss kulturell acceptans för otrohet.

Jag kan förstå uppkomsten av vita äktenskap. Man gifter sig och det skall vara grundvalen för resten av ens liv med lån, barn och hus (skiljsmässa är så gott som obefintligt, speciellt kvinnor får ett helvete att försörja sig). Det finns så mycket praktiskt tänkande bakom. När man sedan lever det här livet, mannen jobbar jämt och när han äntligen får komma hem så kan man ju förstå om det som först efterfrågas är mat och lugn och ro. På samma sätt får man väl tänka att det för hustrun är skittrist att bara serva hela tiden. Det kan säkert vara utvecklande att vara hemmafru men just den här biten har jag så svårt att förstå hur folk står ut med...

Så p.g.a stress och tristess kanske man inte har tid/lust att idka äktenskapligt sex men det finns ju så mycket tid som inte spenderas tillsammans med partnern och som man tillbringar på olika platser kan man ju i princip göra som man vill. Om tillfälle uppstår.

Det känns lite sorgligt.

Vad tycker ni?

Sexualitet i Japan del 1

Postar ett inlägg till som legat till sig undangömt i cyberrymden.

Det här är ytterligare ett ämne som jag har gått och ruvat på mycket länge
Om sex i Japan. Det finns så mycket och samtidigt ingenting att säga.

Förlåt min prydhet om den stör.
Samtidigt är det just min prydhet som driver mig(?).

I början hade jag inga personliga erfarenheter alls, bara vad jag hört av andra samt fått i mig genom media. Nu när man kanske kan säga att jag har mer praktiskt erfarenhet (ööh det här låter inte så fint alls va? -.-") vill jag ju inte vara för utlämnande i stället.
Dock vill jag säga att jag verkligen inte har sett allt eller har intresse av att se allt som finns.

Man pratar allmänt inte särskilt mycket om sex. Det är som bajs, alla gör det men det är inget man talar om (åtminstone inte urskiljningslöst). Däremot kan man som västerlänning få höra att man är "eroi" (utmanande på ett sexuellt sätt). Ofta handlar det om att man visar axlar/urringning/armar etc (japanskorna kan visa benen upp till precis innan skinkorna börjar men på den övre halvan av kroppen måste det mesta skylas tydligen. Helt tvärt emot hemma). Att säga att någon är eroi verkar vara helt okej dock (om det inte är S. som säger det för då betyder det att jag måste ta på mig en kofta/skyla mig på något sätt etc innan vi går ut haha.)

Det finns så mycket underligt om man söker på internet. Jag blir frågad om så mycket konstiga saker av vänner och bekanta, det är som om vi västerlänningar älskar idén om att japanerna har ett vansinnigt och bizarrt sexliv. Ett exempel på exoticism av japanerna, eller är det en betraktelse? En bloggare som jag verligen respekterar men den här gången blir jag mest stört på hennes sätt att skriva. Vad tycker ni? Här kommer historien som hon har grundat sig på.
(De japaner som har varit vänliga nog att delge mig sina tankar om oss västerlänningar är f.ö precis likadan "eroi" säger de. Att speciellt västerländska kvinnor ligger med folk som de vill, etc etc. Just denna bild är en av anledningarna till att jag blev förbannat trött på att klubba ett tag måste jag erkänna.)

Jag anser att det är två helt olika förhållningssätt till sex och sin sexualitet som ligger till grund för detta. Vi i väst lever i en kristen tradition, våra levnadsregler och grundläggande koncept kommer i mångt och mycket från bibeln, antingen vi erkänner den eller inte. Jag är själv inte troende men inser att jag är uppvuxen i en kristen tradition och ett kristet land antingen jag vill det eller inte. Så vad betyder då detta i dagens samhälle och hur har det med sex att göra?

Jo, eftersom vi just nu håller på och frigör oss från det gamla (m.a.o kristna) samhället betyder det att vi i tankarna har det gamla och gör uppror mot det. Man kan då alltså inte säga att de gamla värderingarna är glömda eftersom de finns i folks tankar dock för att göras revolt mot, men de är ju inte borta eller hur?. Det är så mycket som skall bevisas, hur frigjorda vi är. Vi kan göra vad vi vill, prata om det med vem som helst och här är det fa-an ingen som skäms för vi är minsann inte några kristna tråkmånsar längre. Ja, ni fattar vad jag menar.

I Japan förefaller det aldrig ha funnits några regler som begränsat folks sexualitet på det sättet. De regler som har funnits har åtminstone inte gällt rika (män) (as if anything ever did). På Oda Nobunagas tid var det enligt flera källor helt okej att ha en liten pojkvän om man var en ... karl.
Även under Genroku-eran (ni får ursäkta den här kackiga länken, det var den bästa jag kunde googla fram just nu, är det någon som har någon bättre uppdaterar jag mer än gärna med den) skall det ha förekommit mycket som idag antagligen skulle ha ansett som väldigt promiskuöst (det som finns kvar än idag av detta är litteratur men också bilder s.k. shunga tänk om vi hade haft såna här på 1800-talet, inte så troligt va haha).

Nå, som en kontrast till all denna frivolitet kan man då lägga data om japans ökande sexlösa par (och är det någon som sedan undrar varför de har en sjunkande befolkning är man väl bara korkad, haha)

En mytdödare till läste jag av en slump här. Så små är de väl inte, i förhållande till resten av sin kroppshydda!

Jag sammanfattar vad jag egentligen ville säga med det här inlägget:
* Japanerna är (antagligen) inte sexuellare varelser än de flesta andra.
* Orsaken till att vi tror det beror på olika kulturella bakgrunder och olika uttryckssätt.
* Trots all möjlighet till promiskuitet hör man sällan om det (det är mest från andra gaijins som kansiga historier kommer in).
* Eftersom jag i grund och botten är pryd så finns det nog väldigt mycket som jag aldrig kommer att få/vilja veta om sex i Japan. Ärligt talat.

Passivitet - ett måste för ett gruppsamhälle?

Här kommer ett inlägg om skillnader mellan Japan och Sverige (Väst?).

Vill passa på att lägga in en liten brasklapp och säga att jag ännu inte vet allt om Japan, allt som ligger bakom och allt finstilt. Det som skrivs här är en del av tankar som slagit mig, sånt som jag lagt märke till och sedan satt samman efter bästa förmåga med de kunskaper jag besitter just nu. Jag diskuterar gärna om det är någon som har åsikter, är du övertygande med bra argument har jag heller inget emot att ändra mig. Med det sagt, vidare till dagens ämne ^^

Passivitet och gruppsamhället i Japan.
Japan är ett samhälle som består i högre grad av grupper än av individer. Låt mig förklara.

I Sverige uppfostras vi från tidig ålder att ta vara på våra egna specifika egenskaper och att tänka självständigt med våra egna lösningar. Kreativitet och förmåga att "tänka utanför ramarna" belönas ofta.

Nu vill jag ju inte påstå att detta inte uppmuntras i Japan alls men det kommer definitivt inte lika högt upp på prioriteringslistan, som jag ser det iaf.

Låt mig ge några exempel från skolan.

* Småskolebarnen har bestämda uppsamlingsplatser där de måste vänta till alla i gruppen har anlänt innan de i samlad tropp beger sig mot skolan.

* Varje klass är uppdelad i ca 6 grupper med olika ansvarsområden (som byts vecko- eller månadsvis). En grupp ser till att hålla tavlan suddad mellan lektionsbyten, hjälper läraren med undervisningsmaterial etc etc. En annan grupp har ansvar för maten och ser till att alla får lika mycket etc etc.

* På högstadiet bär alla barn skoluniform och det är inte okej att färga håret (dvs alla är svarthåriga), bära (synliga) smycken eller på något annat vis sticka ut.

Ett annat exempel som kanske har högre igenkänningsfaktor för en svensk torde vara japanska turister som kommer i busslast och lydigt följer sin guide hela tiden.

För att vara en del av en grupp krävs först och främst att man har något gemensamt som håller en samman. Din grupp består först och främst din familj (släkt) sedan dina närmaste vänner- din arbetsgrupp- ditt företag etc etc ända ut till din nationalitet. När du då sedan har din grupp så gäller det då sedan att klara av att hålla ihop och inte bli osams. Japaner är enligt min åsikt vansinnigt duktiga på att gå på tå och inte säga något bestämt alls om någonting för att undvika att göra andra besvikna eller råka hamna i pinsamma konfrontationer. たてまえ (tatemae) (v/s 本音(honne)) är och har varit en ständig nagel i ögat på mig då jag sällan förstått vad folk egentligen tycker och tänker och heller inte kunnat finna på en väg att lista ut det.

Jag har ofta upplevt framför allt unga japanska flickor som oerhört passiva -naturligtvis finns det fantastiska flickor med mer ruter än vad jag har också men-.　Det har länge gnagt mig och jag har haft många tankegångar åt genushållet men jag tror att det finns mer än bara konfucianskt framkrävd underlägsenhet av kvinnor i allmänhet.

En sak som jag upplever ofta uttryckas är att det är kvinnors uppgift är att piffa till tillvaron. Det är alltid kvinnors uppgift att bjuda på te och vara artiga, underhålla gästerna och se till att alla är på gott humör. De skall dessutom alltid se rara, söta och piffiga ut för detta syfte. (Sett ur detta perspektiv förefaller det naturligt med geishornas uppkomst. Vad vore väl bättre än ett proffs vad gäller just detta istället för att förlita sig på bossars fruar som kanske inte alls var med på noterna.) Flickor skall alltså inte kräva något utan vara någon slags tankeläsande ande som ser till att allt finns i ordning innan man ens kommit på att man vill ha det. En sorts icke-påträngande serviceanda som jag skulle vilja beteckna som passiv.

Jag tror de flesta är villiga att hålla med om att en behaglig person som inte blir arg, inte säger direkt nej eller har negativ attityd till något är en lätthanterlig gruppmedlem. Naturligtvis blir en grupp med bara dylika medlemmar ohanterlig utan en ledare men se där får man hjälp av det japanska hirearkiska tänkandet. Äldre = du respekterar personen i fråga, högre rank, t.ex. på arbetsplats men även mellan yrkesgrupper = du respekterar personen i fråga. Resultatet blir en homogen grupp där man ser upp till en ledare som alla anser vara deras ledare. Det tas inga beslut inom gruppen innan ledaren har sagt sitt. Att dra in eget tänkande och kreativitet i detta skulle innebära att gruppen förlorade sin homogenitiet och ledaren skulle inte kunna tala om för alla hur/vad de skall göra. Detta anser jag vara japanernas grund till alla bestämda former som finns för allting. Att det liksom bara finns ett tänkbart sätt att göra allting.

Ta till exempel deras skrivtecken som SKA skrivas i en viss streckordning som måste memoreras specifikt för varje tecken. Eller att ALLA japaner badar varje kväll. Det vore otänkbart att inte göra så verkar det som. Visst håller jag med, på vintern värmer man sin frusna lekamen och på sommaren är det superskönt att svettas ut dagens damm och tvätta bort ackumulerade saltlager men vaddå MÅSTE? Ingen har väl dött av en (snabb)dusch då och då liksom.
Det här är bara några exempel med det känns som om verkligen allt följer ett mönster som alla följer vare sig det gäller ens mest privata eller samhällets vidsvepande angelägenheter. Jag säger inte att det bara är dåligt. Det som man gör är säkert framprovat under en lång tid att vara det bästa och effektivaste sättet etc. MEN jag vänder mig mot att det inte finns något utrymme för ens egna val.

Min kära bror hävdar att min kärlek till individens fria val är mitt västerländska tänkande och kanske är det så men är det inte också sant att vi alla är lite olika?

Många japaner pratar om hur de gillar utlänningar för deras individualism (det kommer fram i former som modig eller stark men jag antar att det som åsyftas är just modet att inte göra som "alla andra").
Javisst, de pratar om hur fina de tycker utlänningar är men allra mest gillar de sina ハーフ (haafu) alltså en person som är till hälften japan och till hälften utlänning (och med utlänning så är det väl först och främst förefalller det vara vita de menar?). Just det där med en snygg utlänning som ändå har de rätta, trygga japanska attributen och förhoppningsvis vuxit upp i en japansk kultur så att det inte blir en massa jobbiga pinsamheter med individuellt tänkande och så.

Många japaner verkar älska att tala om hur unik deras kultur är, hur svårt för att inte säga omöjlig den är för utomstående att penetrera. Visst jag har verkligen sagt saker som har förstört stämningen totalt mellan personer och mig. Jag har missat och misstolkat signaler för att jag inte har vetat om jag vad eller hur jag borde leta efter dem. Dessutom är många så ohemult artiga att de bara slätar över och låtsas som ingenting hänt vilket gör det ännu svårare att veta var eller vad det var som gick snett.

Att Japan är ett samhälle där "inne - ute" inte är ord som används för mode utan i ett mycket vidare begrepp. 外と内 används när man pratar om "ingrupp" och de som inte är i den.

Kärlek...

är aldrig så bra som i Japanska TV-serier.

Mest för att det aldrig händer något. Man bara fladdrar med ögonfransarna och råkar av misstag hålla handen eller få en oskyldig puss på kinden. Inga pinsamma fylleligg eller jobbiga KK, inga inavelsförvecklingar à la amerikansk TV-serie.

Det finns ett ord för att vara sådär hemligt kär och sitta och glittra med ögonen ギュンギュンする (gyungyun suru). Japanerna har helt enkelt tagit det till en ny nivå. I vanliga fall får jag kväljningar men mycket sällan i Japan.

Nu senast har jag sett Hana Kimi som faktiskt har en jobbig kärlekshistoria. Mest av allt för att den är så extremt förutsägbar och ... söt. Den manliga huvudrollen är så typisk för skådespelaren (Oguri Shun).

Huvudhistorien handlar om en tjej som klär ut sig till kille för att kunna gå på samma skola som en f.d höjdhoppningsstjärna vars karriäravbrott hon tror sig vara orsak till. Hennes quest är att få den trulige killen (som hon naturligtvis blir kär i) att börja hoppa igen. Killen är så klart skolans snyggaste och samtidigt svåråtkomligaste typ som är helt upptagen med att lida och inte tar emot någon sorts uppmuntran, hot eller andra påhopp. Fast såklart börjar han tycka att hon är lite söt... etc yadayada.

Nej det är inte seriens brist på originalitet vad gäller huvudstory som lockar, inte heller det ganska töntiga sättet på vilken den till kille utklädde kvinnliga huvudkaraktären förvandlas till en kille. Det skulle kunna vara ett vrålfint statement vad gäller könsroller i Japan och mycket annat men det har också mycket prydligt lags på hyllan och sådant som skulle kunna leda till debatt har man helt sonika struntat i. Så typiskt, här ska alla strykas medhårs på något sätt. När vår kill-tjej väl etablerat sig i klassen (bl.a genom att tala som en kille "jag" blir "ore" istället för "(w)atashi" som tydligast exempel) behövs inte mycket övertygning av klasskamrater att den här lilla tunna typen bara är en grabb som missat puberteten. Ah well.

Samtidigt förekommer en massa dråpliga situationer just p.g.a att killtjejen måste förhindra att bli avslöjad som tjej. Ett riktigt grorious moment är när hon låtsas vara en kille som klär ut sig till en tjej (det ror hon hem klockrent genom att ha peruken lite på sniskan, gå bredbent i långklänning och se djälvligt borttappad ut i största allmänhett ^^).
En av killarna på skolan råkar dessutom bli kär i killtjejen, ovetande om att hon är en tjej detta leder också till mycket hysteriska situationer. Inget går upp mot hysteriskt överspel och stilisering på samma gång. Plus übertempo.

Det bästa med hela serien är dock att man har lagt ned så mycket tid på karaktärbygge. Även birollerna får bli viktiga ibland och killtjejen får ett gäng med kompisar som verkligen känns som riktiga kompisar osv.

En bra serie och rolig som fan!

Passa på att titta på den på Chrunchyroll innan den blir licensierad.

おすすめします☆

PS
Det här sammanfattar ganska bra (youtubeclip).
Ytterligare ett smakprov från youtube
Textingen är på franska men handligen enkel. Alla som kommer in frågar efter Sano (höjdhopparkillen) för att låna hans schampoo. Den enda som är hemma dock är killtjejen som precis flyttat in.

Del 2 om japaner och mat

Min vän Jonas kommenterade på mitt förra
blogginlägg att japanskornas diet ofta går ut på att bara äta en gång om dagen. Det händer nog rätt ofta men jag skulle vilja fortsätta diskussionen om japaner och mat lite till.

Som jag (och de flesta japanfarare med mig, skulle jag gissa) redan har konstaterat så är japanerna små, både i kroppslängd men framför allt i omfång. Studier visar att de yngre generationerna som fått mer västerländsk kost också blir längre än äldre generationer, i genomsnitt men än är det långt kvar till nordeuropéernas mått.
Många av mina (asiastiska) vänner kan äta kolossala mängder mat. Alltså jag menar långt mycket mer än jag någonsin kan mosa in. När jag har fått så att jag flämtar av mätthet, ja då beställer de in maffigaste efterrätten. Hur går det här ihop? Var lägger de all maten????? Nå, det skulle ju kunna vara så att det är deras enda mål mat den dagen som Jonas säger.

Hysteriska efterrätter "Honey Toast Animals" (dessa är reliker i plast, utställda i en monter framför restaurangen). Det syns inte så bra nu men de var skitsora!››





En annan förklaring som jag har spånat på ett längre tag är att japaner i väldigt stor utsräckning äter hemmalagad mat.

Det är nämligen så att de flesta bor hemma långt upp i vuxen ålder, med andra ord äter mammas (nyttiga) hemmalagade mat. Resten är antingen hemmafruar själva (och lagar nyttig och näringsrik mat till sin familj) eller gifta med en sådan.
Jag kanske hårddrar (men det finns fortfarande en företsällning om att en kvinna skall laga mat till sin familj. Är man hemmafru antar jag att det dessutom ingår i "arbetsuppgifterna" men det lär ju bli arbetssamt om man ska hinna med att jobba också.).
Det finns alltså inget behov av att äta McDonalds flera dagar i veckan eller att man skippar lunchen för en påse chips och en dricka.

Alla förefaller äta en vettig frukost (även om rostade mackor med honung och en pytteliten sötad yoghurt också verkar räknas som frukost (›‹) ) och sedan en stor middag hemma.

Jag tror att japanerna helt enkelt har jättebra fart på sin matsmältning. Många tillskriver dessutom det gröna téet fantastiska egenskaper, allt från att det hjälper kroppen att hålla sig smal till att göra huden vit (anses ju fint over there). För att inte tala om oolongté (ett kinesiskt té som har en lite rökig smak) det ska tydligen stoppa kroppen från att ta upp fett i maten om man dricker det till maten. Ja jo, visst. Gott är det i alla fall, gott som satan säger jag och nöjer mig med det.

Vad tror ni om mina teorier, verkar de stabila?

Om kroppsnoja i/pga Japan

Det här är ett ämne som jag har funderat på att ta upp länge, något jag vill diskutera men som liksom inte har kommit ut i rätt form, förrän kanske nu.

Kanske började det med att jag en dag sedan jag återvänt till Sverige drog på mig en kort kjol och för första gången i hela mitt liv inte led av att jag kände mig knalltjock resten av dagen.

Jag tror inte att det har gått någon förbi att våra asiatiska kusiner kommer i liiiite mindre storlekar än vad vi gör här hemma i Svedala, eller ens Europa för den delen (italienska skor undantaget). De flesta av mina kamrater är mellan 150-160 cm långa och väger mellan 40 och 50 kilo. Så även om jag är 164 och bara marginellt längre så finns det hemskt mycket mer massa av mig än två tillsammans (ungefär). Det ser ut som om japaner har ganska svårt för att bilda den sorts muskelmassa som vi andra har från grunden, det är bara så himla mycket mer kött på oss västerlänningar.

I Japan blir man ständigt påmind om hur annorlunda man är från andra (japanerna). Folk är mycket öppnare och snabbare med att säga positiva och snälla kommentarer får jag väl säga men det hoppar också ut "でかいね!!" (oj /du・han・hon är/ enorm!!). Jag skulle vilja göra en topplista med vrickade kommentarer jag fått (och fortfarande får, om och om igen)...

Nr 3 "Är det ditt riktiga hår?" (kan okså tolkas som ofärgat men bokstavligt så betyder det riktigt hår). Speciellt högstadieelverna verkar ha jättesvårt att fatta att det finns folk som är blonda alldeles av naturen.

Nr 2 "Men du har färg-linser i ögonen, va". Eh, nä. Samma som med håret så är det lika otroligt verkar det som. Småskole-barnen är mycket bättre på att acceptera att man är annorlunda och född sån. De kollar förstås en del och jag känner mig minst som en FN-ambassadör när jag talar om att det finns folk som har gråa, bruna eller nästan gröna ögon också.
I Japan säger de ju att de har svarta ögon om sig själva.

Nr 1 "鼻が高いね” Din näsa är stor/står ut från kroppen (ordagrant "hög"). Första gången jag hörde det ville jag bara grina, andra gången undrade jag om det var nån som ville slåss. Sen insåg jag att för ett folk där alla har små söta knappnäsor, där är det en komlimang. Gawd. Visst är det snällt av dem men....jag slipper helst påminnelsen om att jag har en stor kran om jag ska vara ärlig, jag känner mig aldrig särskilt snygg när folk säger det (›‹;)

Hedersomnämnande: "Alltså Johanna-sensei, du har ju verkligen tjocka ben, eller hur!?" gaaaaah, det här är helt sant. Min kroppstyngd sitter garanterat till 75% på min nedre halva av kroppen, inget snack om saken, haha. Men, det roliga ligger i den som kommenterade, det var en av mina mer sociala elever, en kille i 7:an som jag ofta pratar med mellan lektioner etc. Han är kort och tunn, smal som en pinne och det är svårt att veta om han är 11 eller 13 år gammal. Han kläckte kommentaren en gång i korridoren och lät liksom sådär fascinerat beundrande som man kan göra när man tror att någonting inte är riktigt sant. Jag svarade att ja, jo det har jag och undrade om han ville ha bråk när han sa en sån sak. Han fattade vinken men sa att det inte alls var meningen att vara oartig utan mer som en kommentar, något han hade lagt märke till.

Man känner med andra ord sig hela tiden en smula betraktad, granskad av okända människors (ofta) nyfikna ögon. Det är helt okej, om man känner att man har hunnit borsta håret och ta på sig kläder man står för (som inte visar för mycket hud på överkroppen, det anses oanständigt öven om huden på benen ända alldeles fram till alldeles där skinkorna börjar visst är helt okej att visa).

Jag har identifierat tre läger bland utländska tjejer i hur man haterar situationen. Det ena lägret kör på i sin egen stil och verkar bekväma med det, trots att det kan leda till utstirrning både för lågt skurna jeans och urringningar man i Sverige skulle kunna åka hem till mormor med utan att ens reflektera över det.
Nästa läger är medvetna om blickar och kommentarer och gömmer sig totalt. Detta hände spceillt min kära Alice som kanske inte var helt i balans innan hon kom men väl i Japan så ballade hon ut totalt. På henne lät det som om hon gav upp just för att hon aldrig skulle bli så liten och nätt som de små japanskorna så hon gav upp helt och hållet. Från att alltid haft roliga outfits blev hon en riktig mys-byx tjej som spenderade det mesta av sin vakna tid med att proppa i sig mat och snax.
Den sista gruppen jag har funderat fram är den som tar till samma vapen som de japanska tjerna. De anammar modet och lär sig fixa hår och naglar bra mycket mer ingående än i hemlandet. De sticker fortfarande ut från mängden men slipper åtminstone några kommentarer, tror jag.


I början (nu åsyftar jag alltså tiden då jag precis kommit till Japan som utbytesstudent) var det lite av en chock att inse att de flesta vanliga klädbutiker riktade till folk i min ålder inte ens hade min storlek på lager. Oftast saluförs kläder bara i storlek S och M. "En L hade jag kanske kunnat mosa mig i" har jag många gånger tänkt.

Tröjor går väl okej, lösa klänningar funkar men blir väldigt korta på mig eftersom jag är "lång".

Kjolar är generellt för tajta i midjan men ibland går det om jag drar upp dem precis över naveln där man är som smalast på mitten. Byxor provar jag inte ens, kalla det självinsikt eller självbevarelsedrift men där går verkligen gränsen för vad mitt självförtroende klarar tror jag (^^;)

Skor kan jag köpa om de är breda i lästen. Bäst passar storlek LL (dubbel large). I Sverige sportar jag 38-39 i skor.


Nu när jag kom hem till Sverige har jag lagt märke till en sak som oroar mig. Svenskarna är ohemult feta. Allt för många bär en kagge späck runt midjan som bara kommer att orsaka sorger och besvär! Det är inte muskler eller big bones det är dålig nutrition så det bara skriker om det. Vill ni betala ännu mera skatt sen när alla får hjärt-kärl problem och/eller diabetes. Skärpning Sverige!

Jag som accepterat att jag är på gränsen till obese i Japan (allvarligt, "before"vikten i bantningsreklamen ligger en bra bit under mitt normalläge, mått runt deras ben stämmer snarare på mina överarmar, vad ska jag säga? häh) blir plötsligt en ganska liten, normal tjej (mjukt hull har jag så klart men ingen späckkagge iaf). Nyss hemkommen till Sverige inser jag att väldigt många nojjor jag haft här hemma stannade i Japan. Flasha ben, vaddårå, gå i bikini, javisst osv. Förr kunde jag knappt ens med att gå hemma på trädgården i bikini!
Kanske har det sammanfallit med en slags 25-årsinsikt (jag vill inte kalla det kris, jag hade 24-årskris men den gick över när lågstadiebarnen skriker "är du bara 24!!! Tjena vad ungt!" eller "bara 24, du är ju yngre än min mamma!" I love it) hur som haver, det jag kommit fram till är att det är lika bra att passa på att ha roliga kläder som man får ha i min ålder. När man blir äldre kanske man inte gitter bry sig ändå, eller så har man andra saker att tänka på. Bäst att passa på medan man vill och kan mao!

(Brasklapp: ursäkta mina långa texter på senaste tiden, jag har ingen kamera! Vill lova bättring men det tar nog ett tag innan det verkligen händer något)

Skvallertidningar v/s modemagasin

Jag har länge varit av övertygelsen att om man vill läsa om skvaller så köper man en skvallertidning och om man vill läsa om mode så köper man en modetidning.

Själv är jag sedan några år en ganska hängiven ELLE-läsare men har ändå ibland känt mig lite smutsig för att jag läser veckotidningar. Nu är ju inte ELLE ens en veckotidning, den kommer ju bara en gång i månaden och inte tar den upp mycket sånt som jag egentligen tycker att en veckotidning ska innehålla (skaller, korsord, noveller, recept och kanske något stick- eller broderimönster). Ändå har jag skämts lite över just det där, att det är en tjejig tidning. Ännu värre har det varit med Cosmopolitan som också börjat följa med mig hem ganska ofta (speciellt när man vet att det är minst två veckor kvar till nästa nummer av ELLE), det är ju en regelrätt tjejtidning liksom!

Där ELLE skriver om mode ur ett konstperspektiv och tipsar om utställningar som är på gång, rapporterar om designers och långtgående trender så är har Cosmo modetips för liten budget, reportage om vardagsproblem, karriär och skönhetstips. Många reportage baseras på kändisar eller deras stylisters utlåtanden.

Just det tjejiga i allt det här har jag på något vis känt att jag inte kunnat försvara. Men så hände det! Det blev som så att jag genom jobb blev inkallad att sitta och vänta på ett sjukhus, det skulle antagligen ta ett tag fick jag veta av tjejen som jobbade innan mig. Hade tur och kunde köpa med mig en ny ELLE och en Cosmo, kände mig redo för all väntan i världen. Tjejen innan mig hade också laddad upp för efter sig lämnade hon en klase bananer och två av Sveriges mest kända skvallertidningar.

Eftersom det fanns massor av tid, jag blivit lite nyfiken och den betryggande vetskapen att jag hade annan (bra) läsning i väskan gav jag mig på en skvallertidning. Jag ville prova att läsa den ordentligt inte nervöst bläddra som man annars gärna gör 2 minuter innan tandläkaren eller så. Ge dem lite av en chans, kanske.

Det är förvånansvärt mycket läsning till alla de där stora bilderna och rubrikerna faktiskt. Så jag läste och läste om de olika deltagarna i Let's Dance, andra svenska TV-kändisar både såna som har talang för något och doku-såpa folk, sportstjärnor och litegrand utländska kändisar. Vem som var singel, vilka som börjat dejta, gjort slut, gift sig och (kanske) väntade barn. Fördomen att de hade många missvisande rubriker besannades flerfaldigat, riktiga eye-catchers till rubriker men sedan när man läste artikeln till så insåg man snabbt att det bara var en ordvändning för att väcka intresse och utan relevans för det som ska ha sagts under intervjuen.

Det slog mig hur mycket det stod om giftermål, "babylycka", hur folk "äntligen" hittat den rätta osv, osv. Det blev så tydligt hur värderingarna låg för dem som skrivit: att träffa den rätte, gifta sig och sedan snabbt få (friska) barn är det sanna receptet för lycka.

Jag som är van vid tips angående hur man gör karriär, uppnår sina mål, var det händer intressanta kulturevenemang blev helt paffad. Det hade aldrig slagit mig att det låg andra värderingar bakom vilka magasin man läser. Tänk Expressen/Aftonbladet (a.ka. Häxpressen/Aftonblodet i min familj) det är ju samma innehåll, alltid samma nyheter fast ur olika (politiska) intresseperspektiv. Inte sant?

Nu vill jag inte komma och påstå att det ena är bättre än det andra men kan väl inte heller sticka under stol med att jag har svårt att förstå folk som inte ens ser sig om eller reflekterar om de vill bo kvar i samma stad de är födda och skaffa familj, radhus och jycke direkt efter gymnasiet. Men jag har ju själv valt bort det, alla mina vänner likaså och här någonstans tror jag att vi kommer till pudelns kärna.

Varför läser vi våra "tjejtidningar"? För mig handlar det (speciellt just nu) om att jag saknar mina vänninor. Hur jag än vrider och vänder på det tar ju dessa tidnigar upp ämnen som angår mig, saker jag är intresserad av och vill veta mer om. Precis som när man talar med sina vänner. Man blir ju aldrig kompis med någon man inte har något att tala om med (och då menar jag alltså de människor man helt enkelt känner sig likgiltig inför).

Jag kom slutledes fram till att Hänt i veckan och dess gelikar aldrig riktigt kommer att bli kompis med eftersom vi inte har några gemensamma samtalsämnen. Vi är helt enkelt på olika plan.

Hädanefter kommer jag heller aldrig mer att skämmas över mina tjejtidningar, de är precis som alla mina kompisar en del av mig, inspiration och uppmuntran i det jag gör!