Hej! Idag har jag retrofrippa, svullen hals och bakfylla. Men annars är det mesta rätt gött (^---^)
Anledningen till nummer tre och att det är rätt gött är väl mest ett symptom på att det var roligt igår, fick en massa postiva kommentarer om mitt arbete samt var ute och festade med lärarna på min högstadieskola.
Okej här kommer den långa historien!
Att vi vart iväg på nomikai (飲み会 en kanjisammansättning av "dricka" och "möte" bildar detta ord som används för att beskriva när man går ut och festar med en bestämd grupp, t.ex sina kolleger, klasskamrater, körmedlemmar, lagkamrater etc etc you name it, japanerna älskar ju som jag nämnt tidigare att hålla sig inom sina grupper yadda yadda. Till en sån här tillställning är det inte lämpligt att dra med sin partner eller nåt annan polare (bara så att ni vet. Jag brukar roa mig med att förklara för japaner att vi västerlänningar litar på våra vänners smak, en vän till min vän måste ju logiskt sett vara en bra person! De håller med om logiken men verkar ändå tycka att det är lite mystiskt och kanske en smula lössläppt, haha!).
Anledningen till vårt nomikai var att skolan haft körsånstävling (det är 3-4 klasser i varje årskull så de tävlade mot varandra årsgradsvis, ingen annan skola var inblandad). Det tog hela dagen men en annan gammal körräv som en själv fick sitt lystmäte av stämsång som för det allra mesta höll väldigt hög klass. Disciplinen är fascinerande, skulle du någonsin få för dig att ha en helt vanlig högstadieklass med målbrottskillar att sjunga stämningsfullt? Men så har de ju å andra sidan arrangerat så att det är en tävling och det kanske var en viktig del att det gick av stapeln så fint som det gick.
Här har jag snokat reda på några av sångerna som barnen sjöng (framförda av proffs dårå men det kan ju vara lite kul att höra vad det var för typ av sång.)
Tegami ("brev", vad jag förstått av att lyssna är det ett brev som någon skrivit tillbaka till sig själv när man var 15 år. Den är fin. Tror att den ursprungligen är skriven och framförd av Angela Aki som jag annars finner ganska .. tråkig)
Niji ("regnbåge", vet inte hur djup den är...låter mest på det jag snappar upp som de sjunger om när de träffas och skiljs åt. Men jättefin är den!)
Ungarna har tränat så ihärdigt den senaste månaden, alla lediga stunder har använts till övningar och under lunchen har de lyssnat på låtarna de skall sjunga för att memorera dem etc. Ändå mer imponerad är jag över att det inte var musiklärarna som spelade piano utan några av eleverna sjäva! Samma sak för dirigenter... Så duktiga! Jag blir som en ankmamma och känner mig stoltast i världen över min stökiga, röriga skola som ändå har så mycket värme och fina partier. Det kommer att bli jättejobbigt att säga hejdå när mitt år här tar slut, även om jag inte gillar att bo så långt bort från allting som jag gör just nu (och då menar jag från städer och vänner i Japan, å inge annat :P). Ibland tänker jag på hur mycket tur jag har haft att få komma hit ändå, efter min första läskiga upplevelse på juku.
Och sen vet ni!! Jag får en massa beröm av engelsklärarna att det är lätt att jobba med mig, någon gång har det t.o.m sagts att jag är den bästa ALT de någonsin haft och de har rekommenderat mitt företag till andra skolor etc och nu sa t.o.m rektorn att de har talat om för honom hur nöjda de är! Awww de är för rara med mig! Jag blir alldeles rörd och rodnar ner till tårna. För själv tycker jag att jag bara precis gör det som krävs av mig, vad man kan förvänta. Jag vill ju så klart hjälpa till och vara delaktig men det är inte så mycket som jag kan bidra med egentligen heller, tycker jag. Men någonstans är det någonting som går rätt i alla fall. Tack söta, rara!
PS Idag gjorde jag en
Ingela och köpte skor för pengarna. Men de var så fiiiina och lixom bara ville följa med mig hem...ju (›‹)♥ Foto kommer när jag får tillfälle att fota mina fossingar.
