Hej igen!
Nu är jag återkommen från min lilla fyra-dagars till Kansai. Det blev en riktigt fin turné med stillsam söndag efter nattbussen, middag och fika med min japanska storasyster från Kyoto-tiden. Jättemysigt att träffa henne igen. Måndagen var både S och jag laddade och drog iväg tidigt (ehhm jaa med våra mått mätt då, kl 10) på morgonen och gjorde vad man skulle kunna kalla en re-take på Kobe. Gamla kära Kobe, det har blivit rätt många dejtar där faktiskt. Den här gången kändes det lite som vi sade hejdå faktiskt. Vi lyckades äta en något försenad lunch som var ENORM och därför pajja aptiten för resten av dan. Jag skojjar inte, det var det mesta mat jag någonsin sett på en och samma tallrik, alltsammans för det nätta priset av sexhundrafemtio yen (med dagens kurs 54,5 SEK men yenen är löjligt dyr just nu, priset hade varit runt två tjugolappar för ett halvår sedan). Jag beställde en "seafood curry" och trodde att jag skulle få en currygryta med ris och seafood serverad som man oftast äter den i Japan. För det första fick jag en grymmeportion curry och ris, bara att mosa i mig den hade varit smärtsamt. Ovanpå curryn låg sedan ett halvt jävla kilo friterade räkor, fisk, pilgrimsmusslor, bläckfisk. Ingen person med vettet i behåll skulle någonsin kunna tro att de kan äta allt det! Jag blev därtill serverad en dundergod misosoppa med små musslor i till. OCH yoghurt med banan till efterätt. Uhuuuh. Tur att Shinji är som en bandmask och kunde äta upp både sitt eget och hälften av mitt (●^---^●) Nog för att han varit ganska nära bottenlös förut så har hans lilla episod i Indien på något sätt satt sina spår, han äter som han aldrig sett mat förut! Antagligen är det väl sånt som händer om man bara kunnat "äta" dropp genom handen en hel vecka. Annars måste jag säga att han verkade väldigt pigg och glad efter att så nyligen ha varit rätt så sjuk i Indien, han är tacksam att vara i Japan också tror jag. Inte så spetig som jag befarat (ehh alltså han var ju jättesmal redan innan då), fast det är alltid lite av en killer att ens karl väger samma som en själv (han är ju en sådär 15cm längre lixom)...!
Efter vår våldslunch tog vi det lugnt och idisslade över varsin kopp kaffe på ett tjusigt café med utsikt över Kobes hamn. Jättefint att sitta och se skymingen falla. På kvällen blev det sen middag högt uppe i ett hus med utsikt över Kobe stad och hamn, det var heller inte dumt någonstans. Vi stannade på hotell över natten i Kobe
Följande dag bar det av ut på landsbygden på motsatta kusten mot där Osaka ligger. Vi åkte tåg några timmar och landade i Kinosaki, ett ställe mycket berömt för sina heta källor. Vädret slog på stort och vi fick solsken och mild temeratur så att vartenda cederträd fick fnatt och släppte ut en massa pollen! Tillsammans med missgynnsamma vindar som drog med sig sand (om jag fattat nyheterna rätt?) och föroreningar från Kina som lär skapa de sämsta förhållandena för dem med pollenallargi. Jag vet nu att jag inte lider av detta. För jag har sett hur man blir om man har det. Stackars S, han nös så man trodde att hjärnan skulle hoppa ut genom näsan rätt vad det var! Han tyckte jag var osolidarisk som inte hade pollenallergi med honom, hehe.
Han mådde hyfsat okej inomhus iaf så han kunde nog njuta av att bada onsen iaf. Det är lyxigt att få sitta en stund för sig själv och känna hur hela kroppen löses upp i det heta saltiga vattnet och ångorna på onsen. Huden blir jättefin och slät efteråt och avslappningen är total. Vi somnade direkt efter middagen... Följande dag passade vi på att få oss en omgång varmt vad till, åt en härlig lunch med krabba innan vi tog tåget tillbaka mot Osaka fram på eftermiddagen. Ju närmare storstadsbebyggelse vi kom desto bättre blev S's pollenallergi (han satt med en fuktig handduk över halva ansiktet mesta delen av resan för att hindra pollen och nysningar). På kvällen var det redan dags att säga hejdå och för mig att hoppa på nattbussen hem till Saitama igen.
Det var sista gången som jag var och hälsade på S i hans föräldrahem... När April börjar så börjar hans första jobb, på Hitatchi. Fram till i dag, för bara några timmar sedan visste han inte vart han skulle bli placerad men kära vänner, det kom resultat idag. Han kommer hit, till Tokyo!! Underbara nyheter! Det som förut har varit ett pendlingsavstånd på flera timmar t.o.m med Shinkansen ska bli mindre än en och en halv timme med mitt vanliga tåg! Vi som har varit tillsammans i närmare två år har bara bott en dryg månad av den tiden så här nära varandra förut. Helt galet.
Så på flera olika sätt kan man säga att det tagit slut på en era.
Shinjis tid som bekymmersfri student är slut, nu ska han ju jobba och inte få ledigt mer.
Inte mycket till _distans_förhållande längre.
Antagligen inte lika många resor till Kansai längre (´・ω・｀)
Fast mest ska det bara bli kul!
Imorgon ska jag titta förbi mitt hus igen, ska knäppa lite kort med mobilen så stay tuned!
Visar inlägg med etikett leva i Japan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett leva i Japan. Visa alla inlägg
torsdag 19 mars 2009
tisdag 3 mars 2009
Men oj vad det snöar!
Idag har jag spenderat en till stillsam dag i ledighet. Sov länge på morgonen, unnade mig ett skållhett, långsamt bad, använde sedan badvattnet till att tvätta för hand. Lagade brunch som blev supersmarrig, blev uppringd av min kära lilla Mini som hade en massa tid att prata. Fixade ett bankärende som jag fasade skulle ta flera timmar i en handvändning (tack banken att ni hade kontantkortskampanj när jag behövde just ett sånt), lagade god, nyttig och INSPIRERAD mat, igen! Fixade en kladdkaka att bjuda på på jobbet. Kokade ett takikomigohan på opolerat ris med lite smaksatt spad, eringisvamp, skuren abura-age och sötpotatis att frysa i portionsstorlekar för att ta upp vid behov. Dessutom städade jag iordning i köket och plockade rätt på en massa grejer som stått och skräpat.
Och vet ni, när jag gick ut med soporna, så var det snö överallt!!!! Det var som i en saga. Allt blir vackert med snö på, jag lovar. Det dalar fortfarande luftiga bomullstottar från himlen och min inre svensk och tillika hustomte myser. Jag gillar snö. Nu har jag det svart på vitt, jag behöver lite snö ibland! Lovely.
Så här på kvällskvisten sitter jag med fötterna i kotatsun och myser, kollar på lite draman på nätet, Ingela tipsade om den här sidan där man kan titta direkt utan att ladda ner. I like it!
Fyfan vad livet är gott, idag, just nu.
Kram på er!
Och vet ni, när jag gick ut med soporna, så var det snö överallt!!!! Det var som i en saga. Allt blir vackert med snö på, jag lovar. Det dalar fortfarande luftiga bomullstottar från himlen och min inre svensk och tillika hustomte myser. Jag gillar snö. Nu har jag det svart på vitt, jag behöver lite snö ibland! Lovely.
Så här på kvällskvisten sitter jag med fötterna i kotatsun och myser, kollar på lite draman på nätet, Ingela tipsade om den här sidan där man kan titta direkt utan att ladda ner. I like it!
Fyfan vad livet är gott, idag, just nu.
Kram på er!
söndag 18 januari 2009
Är det sent att säga " God fortsättning allesammans ... ♥”---?
Hej kära vänner,
Hur har råttans år 2008 varit? Gillar ni kossans 2009 so far?
Mitt slut på 2008 innehöll myspys med risgrynsgröt tillagad i riskoksaren (gick snuskigt lätt och blev supergott med Ingelas expertis) alldeles innan julafton. Hade sådan tur att bli tillfrågad om jag ville ärva en julgran och pynt av en vän till Ingela som redan firat färdigt. Jag blev så klart själaglad och den lilla granen (fullsmockad med pynt och en sträng svintjockt vitt glitter) har stått och lyst dag som natt tillsammans med julstjärnan i fönstret annat julpynt som min rara familj skickade.
Det har varit mammas goda dragna kola, chokladkola, pandakakrits, glögg och pepparkakor från IKEA i Japan och lite hembakat mums som cheesecake och superbrownie (aka kladdkaka egenhändigt spetsad med lite sprit och cashewnötter, bakad för S han hade aldrig ätit kladdkaka före han kom till Sverige, haha) på gottebordet. På matbordet blev det lite köpeskinka, prinskorv, hemlagad rödbetssallad (tack igen Ingela för att du fixade rödbetor och allt annat mums!), riktigt grymma hemmarullade köttbullar med lingonsylt och en väldigt misslyckad Jansson (har inte lärt mig hantera min ugnsfunktion än insåg jag (T_T) ). Men mest av allt var jag så glad att få ledigt i två veckor och att Shinji lovat att vara med mig hela den tiden!
Det var jätteskönt att ta det lugnt och kunna spendera mer än bara en helg tillsammans.
Jag har fått en TV. Men det var inte som julklapp eller så utan en mycket lustig historia. Shinji var väldigt bestämd på punkten att det var dags för mig att skaffa en TV. Inte för att jag behöver öva mer japanska (även om det är bra träning), eller för att jag behöver hänga med bättre i vad kidsen pratar om i skolan (de frågar alltid om jag kollar på filmer och följetänger) eller ens nyheter utan för att för att en TV är essentiell för det japanska nyårsfirandet (enligt S dårå). Vi bestämde oss för att leta reda på en Second Hand-affär som skulle kunna ha en TV till mig. Det var underbart soligt och säkert över 15 grader varmt i solen så vi for iväg två på min cykel. Efter en stunds letande utan resultat bestämmer vi oss för att fråga en tant om hon kunde visa oss vägen. Det kunde hon inte men hon började fråga vad det var vi ville ha och när det kröp fram att vi letade efter en liten billig TV så övertygade hon oss om att hon hade en som hon inte behövde som hon skulle ge till oss. Helt galet! Dessutom så stannade en bil och frågade om allt var som det skulle när vi stått och pratat en stund, i bilen var rektorn för min ena småskola. Efter lite ytterligare samspråk visade det sig att jag undervisar tantens lilla sonson i engelska på lågstadiet. Liten stad, oh yesyesyesyesyes. Rektorn tyckte också att det var en jättebra idé att ta emot tantens TV. Hon fick Shinjis telefonnummer och en dag senare fick hämtade han upp den hemma hos henne. Han hade med sig en liten tackpresent till tanten då det är tydligen kutym att inte betala men bjuda tillbaka. Vi köpte ett presentset med kakor på min supermarket så TV kostade nog ändå lika mycket som en begagnad i slutändan men det var ju mycket roligare så här.
Vi spenderade många dagar med att sova länge på morgonen och vakna i ett rum som var alldeles ljust och varmt efter att ha blivit bakat av solen i timmar. En utflykt på dagen och sedan nabe på kvällen. "Nabe" betyder gryta och är ett sådan koncept att man gärna slänger in hedersprefixet "o" av bara farten (O-nabe). Nu, innan mamma gnuggar händerna och skrattar gott åt att jag börjat äta gryta vill jag gärna förklara japanska grytor! Det har visat sig att Shinji är jättebra på att laga mat och jag har mest skurit och diskat och gluttat över axeln när han har grejjat med en massa gott i köket. Det har varit så kul att få titta på, för att inte tala om all ÄTA den goa maten han har hittat på. Nu ska ni få höra, vi har ätit nabe var-enda-dag! Men med olika ingredienser och smaksättning och tillbehör så klart.
Det finns flera tillvägagångssätt men så här har S lagat hemma hos mig på min lilla gasplatta. Skär dina ingredienser så som
daikon, potatis, lök, sötpotatis, purjolök, svamp, morot, svartrot etc
i lagom stora bitar dvs, så att de blir genomkokta inom överskådlig tid samt blir lättare att äta. Arrangera det så att det ligger fint i grytan/pannan du skall tillreda i.
Lägg i
konnyaku, tofu i tärningar, prinskorv, tillskurna köttbitar
och allt vad du vill ha i.
Blanda ihop en lag med den smaksättning du vill ha. Shinji hade ofta en dashi (buljong) med fisk och konbu som bas, sedan sake och soja och smaksättningar. Miso är en lättanvänd smaksättare som ger en varm och fyllig arom.
Koka under lock till alla ingredienser har blivit genomkokta. Fyll på med vätska så att allt suger upp smaksättningen.
Vi gjorde kyklinggrytor, kimchi och fläsköttsgrytor, lax med rester från saketillverkningsgrejs-gryta, för att inte tala om vitlök och sesamgryta eller miso- och nattogryta!
Kan ni tänka er dessutom att jag har druckit vin flera gånger och tyckt att det var jättegott att ha till!!
Vi hittade på dagsutflykter till:
Kawagoe -en gullig liten stad 30 minuter från Ikebukuro. Har många gamla hus och några fina gator att strosa på, många butiker med handgjort godis och goda restauranger.
Yokohama -en storstad vid havet, 20 minuter från Ikebukuro. Här finns en strandpromenad man inte vill missa för att se det där futristiska som man trodde fanns överallt i Japan. China Town-delen av staden lär vara ett av världens största utanför Kina, här finns massor restauranger men även ett tempel och någon slags museum (vi hde inte tid att kolla in).
Shimokitasawa, Tokyo -en "ny" stadsdel för mig. Här trängs Second Hand-affärer med caféer, roliga klädbutiker, pryttelbodar, restauranger med mera, vi tittade på så mycket saker den dagen att det kändes som ögonen skulle böra snurra runt. Här hittar man fräscht japanskt mode som är annorlunda från Harajuku-stilen. Ett favoritställe som jag definitivt kommer propsa på regelbundna återbesök till.
IKEA i Shin-Misato där mina kursare från Lund, Denis och Tomas nyligen fått jobb. Det var skitkul att ses efter dryga 2 år vi pluggade ju ändå 3 år tillsammans och åkte till sommarskolan i Gifu tillsammans så det kändes verkligen som en återförening. Denis var sig lik, samma semesterpappa som alltid. Slår vad om att det kommer att gå jättebra för honom, han har rätt attityd för IKEA verkar det som. Tomas var sig också himla lik men han var upptagen med jobb så vi hann inte ses så mycket. Passade på att luncha i IKEAs restaurang samt att handla en luddig matta i piggt gräsgrönt, lite tallrikar, glas och grejjer till köket. Sen missade vi inte att shoppa lakritsfiskar, löksill och lite mer glögg samt en liten oooostbit i Sverigeshoppen heller!
Vi åkte in på hatsumode till Tokyo också. Hatsumode är det första tempelbesöket man gör när det nya året har börjat. Vi for först till Yasukuni jinja som är den omtalade helgedomen där man har grejer kvar från kriget. Det är tydligen lite av ett konservativt fäste. Även om de såklart håller väldigt städat om sig så att ingen skall kunna klandra dem. S insisterade på att vi skulle åka dit (inte för att han är någon högervriden typ, det får ni inte tro utan tvärtom en av de där oönskade som lever i Japan fast hans familj är KOREANSK omg ve och fasa, japanskt och koreanskt har väl aldrig någonsin blandats, eller vad tror ni?!). Efter Yasujuni jinja passade vi på att kika in på Meiji jingu också, det var fint att få titta på en massa gamla, höga träd mitt i Tokyo på vägen fram till helgedomen.
Vi tittade en massa på TV så klart också. Shinji hävdar att en japansk familj helt grottar in sig med TV och mat samt mikan (söta clementiner) i kotatsun (bord med värmeaggregat under skivan samt en filt som håller kvar värmen. Mycket riktigt var det också en massa roliga program att kolla på. Allt från populärvetenskapliga program till långfilmer och humorprogram.
Ja, det var en liten uppdatering det. Jag hoppades på lite bilder från Shinjis kamera men han har inte fått över dem till datorn ännu verkar det som. Hoppas jag kan uppdatera med lite roligt att titta på iaf!
Hur har råttans år 2008 varit? Gillar ni kossans 2009 so far?
Mitt slut på 2008 innehöll myspys med risgrynsgröt tillagad i riskoksaren (gick snuskigt lätt och blev supergott med Ingelas expertis) alldeles innan julafton. Hade sådan tur att bli tillfrågad om jag ville ärva en julgran och pynt av en vän till Ingela som redan firat färdigt. Jag blev så klart själaglad och den lilla granen (fullsmockad med pynt och en sträng svintjockt vitt glitter) har stått och lyst dag som natt tillsammans med julstjärnan i fönstret annat julpynt som min rara familj skickade.
Det har varit mammas goda dragna kola, chokladkola, pandakakrits, glögg och pepparkakor från IKEA i Japan och lite hembakat mums som cheesecake och superbrownie (aka kladdkaka egenhändigt spetsad med lite sprit och cashewnötter, bakad för S han hade aldrig ätit kladdkaka före han kom till Sverige, haha) på gottebordet. På matbordet blev det lite köpeskinka, prinskorv, hemlagad rödbetssallad (tack igen Ingela för att du fixade rödbetor och allt annat mums!), riktigt grymma hemmarullade köttbullar med lingonsylt och en väldigt misslyckad Jansson (har inte lärt mig hantera min ugnsfunktion än insåg jag (T_T) ). Men mest av allt var jag så glad att få ledigt i två veckor och att Shinji lovat att vara med mig hela den tiden!
Det var jätteskönt att ta det lugnt och kunna spendera mer än bara en helg tillsammans.
Jag har fått en TV. Men det var inte som julklapp eller så utan en mycket lustig historia. Shinji var väldigt bestämd på punkten att det var dags för mig att skaffa en TV. Inte för att jag behöver öva mer japanska (även om det är bra träning), eller för att jag behöver hänga med bättre i vad kidsen pratar om i skolan (de frågar alltid om jag kollar på filmer och följetänger) eller ens nyheter utan för att för att en TV är essentiell för det japanska nyårsfirandet (enligt S dårå). Vi bestämde oss för att leta reda på en Second Hand-affär som skulle kunna ha en TV till mig. Det var underbart soligt och säkert över 15 grader varmt i solen så vi for iväg två på min cykel. Efter en stunds letande utan resultat bestämmer vi oss för att fråga en tant om hon kunde visa oss vägen. Det kunde hon inte men hon började fråga vad det var vi ville ha och när det kröp fram att vi letade efter en liten billig TV så övertygade hon oss om att hon hade en som hon inte behövde som hon skulle ge till oss. Helt galet! Dessutom så stannade en bil och frågade om allt var som det skulle när vi stått och pratat en stund, i bilen var rektorn för min ena småskola. Efter lite ytterligare samspråk visade det sig att jag undervisar tantens lilla sonson i engelska på lågstadiet. Liten stad, oh yesyesyesyesyes. Rektorn tyckte också att det var en jättebra idé att ta emot tantens TV. Hon fick Shinjis telefonnummer och en dag senare fick hämtade han upp den hemma hos henne. Han hade med sig en liten tackpresent till tanten då det är tydligen kutym att inte betala men bjuda tillbaka. Vi köpte ett presentset med kakor på min supermarket så TV kostade nog ändå lika mycket som en begagnad i slutändan men det var ju mycket roligare så här.
Vi spenderade många dagar med att sova länge på morgonen och vakna i ett rum som var alldeles ljust och varmt efter att ha blivit bakat av solen i timmar. En utflykt på dagen och sedan nabe på kvällen. "Nabe" betyder gryta och är ett sådan koncept att man gärna slänger in hedersprefixet "o" av bara farten (O-nabe). Nu, innan mamma gnuggar händerna och skrattar gott åt att jag börjat äta gryta vill jag gärna förklara japanska grytor! Det har visat sig att Shinji är jättebra på att laga mat och jag har mest skurit och diskat och gluttat över axeln när han har grejjat med en massa gott i köket. Det har varit så kul att få titta på, för att inte tala om all ÄTA den goa maten han har hittat på. Nu ska ni få höra, vi har ätit nabe var-enda-dag! Men med olika ingredienser och smaksättning och tillbehör så klart.
Det finns flera tillvägagångssätt men så här har S lagat hemma hos mig på min lilla gasplatta. Skär dina ingredienser så som
daikon, potatis, lök, sötpotatis, purjolök, svamp, morot, svartrot etc
i lagom stora bitar dvs, så att de blir genomkokta inom överskådlig tid samt blir lättare att äta. Arrangera det så att det ligger fint i grytan/pannan du skall tillreda i.
Lägg i
konnyaku, tofu i tärningar, prinskorv, tillskurna köttbitar
och allt vad du vill ha i.
Blanda ihop en lag med den smaksättning du vill ha. Shinji hade ofta en dashi (buljong) med fisk och konbu som bas, sedan sake och soja och smaksättningar. Miso är en lättanvänd smaksättare som ger en varm och fyllig arom.
Koka under lock till alla ingredienser har blivit genomkokta. Fyll på med vätska så att allt suger upp smaksättningen.
Vi gjorde kyklinggrytor, kimchi och fläsköttsgrytor, lax med rester från saketillverkningsgrejs-gryta, för att inte tala om vitlök och sesamgryta eller miso- och nattogryta!
Kan ni tänka er dessutom att jag har druckit vin flera gånger och tyckt att det var jättegott att ha till!!
Vi hittade på dagsutflykter till:
Kawagoe -en gullig liten stad 30 minuter från Ikebukuro. Har många gamla hus och några fina gator att strosa på, många butiker med handgjort godis och goda restauranger.
Yokohama -en storstad vid havet, 20 minuter från Ikebukuro. Här finns en strandpromenad man inte vill missa för att se det där futristiska som man trodde fanns överallt i Japan. China Town-delen av staden lär vara ett av världens största utanför Kina, här finns massor restauranger men även ett tempel och någon slags museum (vi hde inte tid att kolla in).
Shimokitasawa, Tokyo -en "ny" stadsdel för mig. Här trängs Second Hand-affärer med caféer, roliga klädbutiker, pryttelbodar, restauranger med mera, vi tittade på så mycket saker den dagen att det kändes som ögonen skulle böra snurra runt. Här hittar man fräscht japanskt mode som är annorlunda från Harajuku-stilen. Ett favoritställe som jag definitivt kommer propsa på regelbundna återbesök till.
IKEA i Shin-Misato där mina kursare från Lund, Denis och Tomas nyligen fått jobb. Det var skitkul att ses efter dryga 2 år vi pluggade ju ändå 3 år tillsammans och åkte till sommarskolan i Gifu tillsammans så det kändes verkligen som en återförening. Denis var sig lik, samma semesterpappa som alltid. Slår vad om att det kommer att gå jättebra för honom, han har rätt attityd för IKEA verkar det som. Tomas var sig också himla lik men han var upptagen med jobb så vi hann inte ses så mycket. Passade på att luncha i IKEAs restaurang samt att handla en luddig matta i piggt gräsgrönt, lite tallrikar, glas och grejjer till köket. Sen missade vi inte att shoppa lakritsfiskar, löksill och lite mer glögg samt en liten oooostbit i Sverigeshoppen heller!
Vi åkte in på hatsumode till Tokyo också. Hatsumode är det första tempelbesöket man gör när det nya året har börjat. Vi for först till Yasukuni jinja som är den omtalade helgedomen där man har grejer kvar från kriget. Det är tydligen lite av ett konservativt fäste. Även om de såklart håller väldigt städat om sig så att ingen skall kunna klandra dem. S insisterade på att vi skulle åka dit (inte för att han är någon högervriden typ, det får ni inte tro utan tvärtom en av de där oönskade som lever i Japan fast hans familj är KOREANSK omg ve och fasa, japanskt och koreanskt har väl aldrig någonsin blandats, eller vad tror ni?!). Efter Yasujuni jinja passade vi på att kika in på Meiji jingu också, det var fint att få titta på en massa gamla, höga träd mitt i Tokyo på vägen fram till helgedomen.
Vi tittade en massa på TV så klart också. Shinji hävdar att en japansk familj helt grottar in sig med TV och mat samt mikan (söta clementiner) i kotatsun (bord med värmeaggregat under skivan samt en filt som håller kvar värmen. Mycket riktigt var det också en massa roliga program att kolla på. Allt från populärvetenskapliga program till långfilmer och humorprogram.
Ja, det var en liten uppdatering det. Jag hoppades på lite bilder från Shinjis kamera men han har inte fått över dem till datorn ännu verkar det som. Hoppas jag kan uppdatera med lite roligt att titta på iaf!
söndag 21 december 2008
Tänk att man kan bli så glad av skruttig "ingrish"
"Hello,Johanna.
Thank you a little while ago.
It is a payday today."
Här går introt till Blurs Song 2 igång i mitt huvud
woohoo!!! (resten av texten har jag ingen aning om)
fredag 19 december 2008
Min värsta kulturchock
Jag har med råge varvat mitt första hela år i Japan och trodde att de flesta kulturchockerna skulle vara överståndna och utslätade vid det här laget. Inte för att jag tycker att de har varit väldigt många eller overkomliga på något sätt hittills. Det enda som har hängt med länge var "vänner" som mest bara ville åt gratis engelskundervisning eller någon slags reseguide till Sverige alt. hade någon slags fetisch för utlänningar/svenska tjejer/blonda/blåögda/stornästa personer. Jag kan inte låta bli att bli lite småpissed när det bara känns som man är ett fenomen och att ens personlighet inte har något med den "vänskap" de försöker odla att göra.
Men jag lärde mig att hantera det här med lite insikt i hur man uttrycker sig och skillnaden mellan innebörden på svenska och på japanska (visst har jag postat det inlägget? Hittar det inte nu när jag letar...wooops! dags att sortera igenom vad jag inte postat ännu kanske!)
Näe min senaste och häftigaste kulturchock kom från ett helt annat håll och påverkar på ett grymt annorlunda sätt än man skulle kunna tro. Det handlar om hur de japanska husen är byggda. Det är svinkallt i min lilla etta med stort kök och badrum separat från toan. Det finns inga element, det drar från balkongdörranra samt föstren som alla bara består av englas-konstruktioner. Golvet inne är pissekallt och det är tänkt att jag skall hålla min lya varm med en ac som drivs av gas. Varmluft alltså, i princip som att hålla sig varm med hårtorken. Men det går inte ihop för gasen är svindyr, det är absout ekonomiskt ohållbart för mig att ha igång ac:n så mycket som skulle behövas. Eftersom jag måste ha någon värmekälla (det letar sig ner runt nollan om nätterna) så har jag investerat i en fotogenfläkt. Den luktar garage och jag känner mig bara snäppet mer avancerad än en grottmänniska när jag tänker på att jag sitter och värmer mig framför en liten eld (om väl så instängd i en liten försäkrande låda är det ju fortfarande eld). Mina föräldrar skrattade och sade att de inte sett liknande sedan de var unga på 60-talet hemma i Sverige. True. En mycket mysigare uppvärmningsanordning som jag också fått tag på är kotatsun. Det är ett litet bord med en värmefläkt under. Sitter man där med en varm tröja och låter sina ben och fötter bli upphottade under bordet känns det riktigt mysigt! Det går dessutom på elräkningen så det är inte lika jobbigt som gas och fotogen (fotogenet säljs f.ö på macken, bara att dra dit med donken och tjacka sina litrar som man behöver).
Ibland när jag vaknar om morgnarna ser jag min andredräkt... Det kan vara det mest omotiverande att gå upp jag varit med om, tätt följt av att få
en gosig katt i sängen just som sista snoozen är slut. Jag sover i en fleecepyjamas, ett par luddiga shorts som er ut som mamelucker nästan (de håller magen och ryggen varm, de är guld!), jättetjocka strumpor, en filt virad om halsen, en fleecefilt över mig plus mitt vanliga fluffiga täcke. Det håller mig precis okej varm medan jag är i sängen men upp är slitigt. Nu på senaste har jag börjat gympa framför fotogenvärmaren för att få igång cirkulationen och samtidigt värma upp mitt rum lite. Det är ganska okej.
Ännu en grej med detta är att mina skolor inte har någon egentlig uppvärmning än den naturliga man får när man stänger in 30 kids i ett rum (som solen lyser in i) under en dag. I lärarrummet har vi en "sutoobu" dvs "stove" den drivs också av fotogen eller nåt annat lika stinkigt, man sätter en balja vatten ovanpå som sakta förångas och ger en trevlig luftfuktighet (annars värmer ju alltså "sutoobu":n upp luften också. Det blir sketavarmt precis när man står bredvid). Men korridorerna är, precis om i somras, utomhustempreatur. Det är fanimej öppet ut på flera ställen. En för mig vanlig outfit till skolan består av två par strumpbyxor (ett par ca 60 den för vinterbruk samt ett par tjocka i lycra och bomull) en underklänning i syntetiskt material (som stänger inne värmen mot kroppen) samt ett par luddiga mameluckliknande shorts, en kjol som går ner över knäna (minst), en eller två tröjor och en stor kofta. Trots det så fryser jag så fort jag är stilla en längre stund. Ser till att försöka stå där solen lyser in och aldrig sitta ner för länge. Variationen på kläder man kan ha är också väldigt stor - inte. Jag hade skrattat högt om någon sagt till mig för ett år sedan att jag nästa vinter skulle älska en vinröd fleecepolo. Ghhh.
För den som oroar sig för stundenterna kan jag rapportera att de allra flesta har shorts/kjol och långärmad tröja på sig. Eventuellt knästrumpor och en kvarts-stor filt som de får ha hur de vill tydligen (fattar inte varför de inte bara kunde göra vettiga skoluniformer i stället :P). Jag hade a) skolvägrat b) skitit i att det vore genant att sticka ut och haft strumpbyxor på mig om jag hade utsatts för något liknande som högstadielev. Jag har klagat högt och lågt på alla språk jag kan till de flesta jag känner och i alla tonarter. Håller fortfarande att bearbeta chocken att folk bara accepterar de här...ja.... ocivilicerade (jag vet att jag låter som en sur unge, just nu är jag det, låt mig grejja med mitt lilla i-landsproblem ;_;). Jag har så svårt att acceptera att det inte är varmt inomhus och om någon mer säger "men du är från Sverige, du borde ju vara van vid mycket kallare" så SKRIKER jag. Det har redan urartat till svarta blickar och en mycket ondskefull röst som säger "ja, men i Sverige har vi lärt oss att bygga hus som skyddar oss från kylan, vintern i Japan är 100 gånger värre".
Jag håller med författaren till den här artikeln om allt det han skriver. Speciellt det här
"For all the Japanese boasting and chest-thumping about quality, in the end you have to say one thing: if the Japanese built their cars like they build their houses, then there wouldn't be a single one on the road today."
Gör om, gör rätt, dammit människor!
Jag blir rätt seg och gnällig av att vara kall... Man vill bara rulla ihop sig och sova hela tiden. Jävla Japan som ska vara så urbota kallt (›‹)
PS Anledningen att jag inte led lika mycket av kylan när jag bodde i Kyoto var att jag hade en AC som drevs av el, detta ingick i hyran så det var bara att flåsa på tills huden blev alldeles torr. På skolan värmdes iaf skolsalarna upp även om korridorerna krävde att man snabbt krängde på sig en jacka. Toan i boendet stod iofs alltid med öppet fönster och utan sitsvärmare, det var en pina att sitta på så man höll sig alltid till sista sekunden men det var ändå en väldigt liten del av ens hela dag så det var ändå så mycket mer överkomligt än vad det är nu.
Men jag lärde mig att hantera det här med lite insikt i hur man uttrycker sig och skillnaden mellan innebörden på svenska och på japanska (visst har jag postat det inlägget? Hittar det inte nu när jag letar...wooops! dags att sortera igenom vad jag inte postat ännu kanske!)
Näe min senaste och häftigaste kulturchock kom från ett helt annat håll och påverkar på ett grymt annorlunda sätt än man skulle kunna tro. Det handlar om hur de japanska husen är byggda. Det är svinkallt i min lilla etta med stort kök och badrum separat från toan. Det finns inga element, det drar från balkongdörranra samt föstren som alla bara består av englas-konstruktioner. Golvet inne är pissekallt och det är tänkt att jag skall hålla min lya varm med en ac som drivs av gas. Varmluft alltså, i princip som att hålla sig varm med hårtorken. Men det går inte ihop för gasen är svindyr, det är absout ekonomiskt ohållbart för mig att ha igång ac:n så mycket som skulle behövas. Eftersom jag måste ha någon värmekälla (det letar sig ner runt nollan om nätterna) så har jag investerat i en fotogenfläkt. Den luktar garage och jag känner mig bara snäppet mer avancerad än en grottmänniska när jag tänker på att jag sitter och värmer mig framför en liten eld (om väl så instängd i en liten försäkrande låda är det ju fortfarande eld). Mina föräldrar skrattade och sade att de inte sett liknande sedan de var unga på 60-talet hemma i Sverige. True. En mycket mysigare uppvärmningsanordning som jag också fått tag på är kotatsun. Det är ett litet bord med en värmefläkt under. Sitter man där med en varm tröja och låter sina ben och fötter bli upphottade under bordet känns det riktigt mysigt! Det går dessutom på elräkningen så det är inte lika jobbigt som gas och fotogen (fotogenet säljs f.ö på macken, bara att dra dit med donken och tjacka sina litrar som man behöver).
Ibland när jag vaknar om morgnarna ser jag min andredräkt... Det kan vara det mest omotiverande att gå upp jag varit med om, tätt följt av att få
en gosig katt i sängen just som sista snoozen är slut. Jag sover i en fleecepyjamas, ett par luddiga shorts som er ut som mamelucker nästan (de håller magen och ryggen varm, de är guld!), jättetjocka strumpor, en filt virad om halsen, en fleecefilt över mig plus mitt vanliga fluffiga täcke. Det håller mig precis okej varm medan jag är i sängen men upp är slitigt. Nu på senaste har jag börjat gympa framför fotogenvärmaren för att få igång cirkulationen och samtidigt värma upp mitt rum lite. Det är ganska okej.Ännu en grej med detta är att mina skolor inte har någon egentlig uppvärmning än den naturliga man får när man stänger in 30 kids i ett rum (som solen lyser in i) under en dag. I lärarrummet har vi en "sutoobu" dvs "stove" den drivs också av fotogen eller nåt annat lika stinkigt, man sätter en balja vatten ovanpå som sakta förångas och ger en trevlig luftfuktighet (annars värmer ju alltså "sutoobu":n upp luften också. Det blir sketavarmt precis när man står bredvid). Men korridorerna är, precis om i somras, utomhustempreatur. Det är fanimej öppet ut på flera ställen. En för mig vanlig outfit till skolan består av två par strumpbyxor (ett par ca 60 den för vinterbruk samt ett par tjocka i lycra och bomull) en underklänning i syntetiskt material (som stänger inne värmen mot kroppen) samt ett par luddiga mameluckliknande shorts, en kjol som går ner över knäna (minst), en eller två tröjor och en stor kofta. Trots det så fryser jag så fort jag är stilla en längre stund. Ser till att försöka stå där solen lyser in och aldrig sitta ner för länge. Variationen på kläder man kan ha är också väldigt stor - inte. Jag hade skrattat högt om någon sagt till mig för ett år sedan att jag nästa vinter skulle älska en vinröd fleecepolo. Ghhh.
För den som oroar sig för stundenterna kan jag rapportera att de allra flesta har shorts/kjol och långärmad tröja på sig. Eventuellt knästrumpor och en kvarts-stor filt som de får ha hur de vill tydligen (fattar inte varför de inte bara kunde göra vettiga skoluniformer i stället :P). Jag hade a) skolvägrat b) skitit i att det vore genant att sticka ut och haft strumpbyxor på mig om jag hade utsatts för något liknande som högstadielev. Jag har klagat högt och lågt på alla språk jag kan till de flesta jag känner och i alla tonarter. Håller fortfarande att bearbeta chocken att folk bara accepterar de här...ja.... ocivilicerade (jag vet att jag låter som en sur unge, just nu är jag det, låt mig grejja med mitt lilla i-landsproblem ;_;). Jag har så svårt att acceptera att det inte är varmt inomhus och om någon mer säger "men du är från Sverige, du borde ju vara van vid mycket kallare" så SKRIKER jag. Det har redan urartat till svarta blickar och en mycket ondskefull röst som säger "ja, men i Sverige har vi lärt oss att bygga hus som skyddar oss från kylan, vintern i Japan är 100 gånger värre".
Jag håller med författaren till den här artikeln om allt det han skriver. Speciellt det här
"For all the Japanese boasting and chest-thumping about quality, in the end you have to say one thing: if the Japanese built their cars like they build their houses, then there wouldn't be a single one on the road today."
Gör om, gör rätt, dammit människor!
Jag blir rätt seg och gnällig av att vara kall... Man vill bara rulla ihop sig och sova hela tiden. Jävla Japan som ska vara så urbota kallt (›‹)
PS Anledningen att jag inte led lika mycket av kylan när jag bodde i Kyoto var att jag hade en AC som drevs av el, detta ingick i hyran så det var bara att flåsa på tills huden blev alldeles torr. På skolan värmdes iaf skolsalarna upp även om korridorerna krävde att man snabbt krängde på sig en jacka. Toan i boendet stod iofs alltid med öppet fönster och utan sitsvärmare, det var en pina att sitta på så man höll sig alltid till sista sekunden men det var ändå en väldigt liten del av ens hela dag så det var ändå så mycket mer överkomligt än vad det är nu.
tisdag 16 december 2008
Nej men O! ♥
Vet ni... Jag har varit världens bortskämdaste människa idag och igår (*^^*) Igår fick jag en liten kalender med bilder från Sverige som en japansk vän/bekant gjort på posten och sedan fick jag ett paket från min storasyster! Idag kom ett paket till, från mamma och pappa! Jag öppnade båda med näsan hängandes alldeles över för att inte missa en flyktig uns av hemmalukt och pepparkaksbak eller vad för annat juligt de kan ha pysslat med hemma. Min syster skickade en julstärna som som jag skall köpa sladd och lampa + sockel till, det blir nog flott. Hoppas den lyser gult (det gör väl nästan alla julstärnor??). Hela min lägenhet är nämligen vit så jag hoppas kunna få lite färg med min fina lampa. Tåranra strilade ner för kinderna när jag vecklade ut stjärnan, jag vet inte hur många gånger jag gjort just samma sak hemma. Ni vet den där invanda känslan man har fastän man inte har gjort något på länge.
Både mina föräldrar och min syster med familj skickade inslagna julklappar så klart men de har jag bara klämt och skakat på lite och staplat fint på mitt bord. Tänker inte öppna före jul om de inte börjar ticka eller se ut att smälta inifrån :D
Mamma hade också skickat julprydnader som jag blev jätteglad för, satt och hickade och hostade för att jag försökte skratta och gråta samtidigt (det var faktiskt svårare än det låter). Det var så Mamma jag kunde känna hur hon måste ha tänkt på vad det är som jag brukar gilla (det kom en ELLE-tidning, pandalaakrits, mammas hemmagjorda tjong-kola♥, några klädesplagg och smycken som jag inte fick med senast, min L.A.M.B.-parfym och så julklappar så klart, åh lycka!)
Åh, tack snälla för allt det fina och tack för gulliga kommentarer från systeryster, broder unt fanta samt kära, kära Elin, ni har boostat min julkänsla med 100 procent! Jag kommer att fixa en fin jul här hemma hos mig i Japan också.
Puss på er!
Både mina föräldrar och min syster med familj skickade inslagna julklappar så klart men de har jag bara klämt och skakat på lite och staplat fint på mitt bord. Tänker inte öppna före jul om de inte börjar ticka eller se ut att smälta inifrån :D
Mamma hade också skickat julprydnader som jag blev jätteglad för, satt och hickade och hostade för att jag försökte skratta och gråta samtidigt (det var faktiskt svårare än det låter). Det var så Mamma jag kunde känna hur hon måste ha tänkt på vad det är som jag brukar gilla (det kom en ELLE-tidning, pandalaakrits, mammas hemmagjorda tjong-kola♥, några klädesplagg och smycken som jag inte fick med senast, min L.A.M.B.-parfym och så julklappar så klart, åh lycka!)
Åh, tack snälla för allt det fina och tack för gulliga kommentarer från systeryster, broder unt fanta samt kära, kära Elin, ni har boostat min julkänsla med 100 procent! Jag kommer att fixa en fin jul här hemma hos mig i Japan också.
Puss på er!
lördag 13 december 2008
Blott en gång jul om året bara...
Blogginlägg nr 101, fast alla är nog inte publicerade, ännu.
I kväll har jag fortsatt min SVT-orgie med årets luciatåg. Behöver jag säga att tårarna sprutande redan efter två strofer av luciasången...
Jag älskar julen. Jag älskar julen för att det är en högtid där man får sitta hemma med de sina och pyssla, planera och smussla med presenter. Mysa över glögg, karamellgrytor och pepparkaksbak. Vara tillsammans och planera all den goda maten man skall äta.
Redan vid första advent får man börja plocka fram adventsstakar och stjärnor att ha i fönstren samt ljusslingor till träden och buskarna i trädgården. Förr tillverkade vi alltid våra egna julkort, ofta bestämde vi en teknik eller ett tema och hade massproduktion ända fram till sista dagen för att hinna med posten innan jul. Ibland hann vi med att tillverka julklappar till släkten också. Undrar hur många kilo cernitlera som passerat mitt barndoms hem (^^)
När jag blev en lite mer stressad student blev julpysslet min underbara flykt från press utifrån. Jag har aldrig känt mig direkt stressad över julen.
Luciasångerna påminde mig om alla luciatåg jag deltagit i. Och det är många ska ni veta! Jag har alltid varit med i körer och sjungit, sjungit, sjungit runt juletider. Det är en del av upptakten till julen. Helst ska de första pepparkaksbaken kryddas med lussesånger som jag ännu inte lärt mig och behöver traggla. För just så trivdes jag.
Här i Japan har julkänslan inte riktigt infunnit sig, hälften av löven hänger kvar i träden och det närmaste snö vi kommer är väl att vi haft en eller två frostnätter hittills. Några av de boende i mitt kvarter har satt upp enorma ljusdekorationer i sina trädgårdar, det ska de ha väldigt mycket cred för tycker jag. Jag myser när jag cyklar hem från jobbet. Lite julmusik hör man om man går på "depaato" (dvs department store) och visst ser man lite glitter och stuff men... chigau (det är annorlunda/fel).
För hur juligt man än gör det så är det kanske inte julen i sig jag vill åt utan att få vara med min gosiga familj. Och i år blir det inte så, tyvärr. Fram tills nu har jag lite ignorerat att det ska bli jul och knatat på som vanligt men i förra veckan blev det dags att skicka mina julklappar hem och jag fick inse att de julklapparna kommer att öppnas utan mig, hemma hos mina föräldrar på en julafton som händer även om inte jag är där (även om min familj så klart säger att det är helt annorlunda när inte jag är där, visst är det så att det alltid blir annorlunda när någon ur ens normala crew saknas).
Så i år får jag göra lite jul själv här, min gosiga pojkvän kommer i alla fall att vänta på mig när jag kommer hem från jobbet den 24:e (sista arbetsdagen i år!) och vi har börjat planera lite vad vi ska hitta på. Som tur är var ju S med hemma förra året så han vet ju lite hur det är att fira jul på riktigt (ingea eländiga dejter på något juldekorerat Disneyland och absolut inga jefla jordgubbstårtor på mitt julbord här inte! Ett säsongs-/ smakbrott lika allvarliga som att snyta sig i psalmboken om någon frågar mig. Är den en sak japanerna inte kan så är det att fira jul på ett vettigt sätt (≧へ≦） Pheeeew! Ok min harang är slut nu.)
Så, kära familj det här är lite av en kärleksförklaring till er, då julen ju egentligen bara är en förevändning att få umgås, pyssla, promenera och äta gott tillsammans i ett pyntat hem.
I löv u!
PS
Inte för att jag vill klaga på SVTs lussetåg eller så men... vadfan är "kärnan i öst" då va?? VAVA?
I kväll har jag fortsatt min SVT-orgie med årets luciatåg. Behöver jag säga att tårarna sprutande redan efter två strofer av luciasången...
Jag älskar julen. Jag älskar julen för att det är en högtid där man får sitta hemma med de sina och pyssla, planera och smussla med presenter. Mysa över glögg, karamellgrytor och pepparkaksbak. Vara tillsammans och planera all den goda maten man skall äta.
Redan vid första advent får man börja plocka fram adventsstakar och stjärnor att ha i fönstren samt ljusslingor till träden och buskarna i trädgården. Förr tillverkade vi alltid våra egna julkort, ofta bestämde vi en teknik eller ett tema och hade massproduktion ända fram till sista dagen för att hinna med posten innan jul. Ibland hann vi med att tillverka julklappar till släkten också. Undrar hur många kilo cernitlera som passerat mitt barndoms hem (^^)
När jag blev en lite mer stressad student blev julpysslet min underbara flykt från press utifrån. Jag har aldrig känt mig direkt stressad över julen.
Luciasångerna påminde mig om alla luciatåg jag deltagit i. Och det är många ska ni veta! Jag har alltid varit med i körer och sjungit, sjungit, sjungit runt juletider. Det är en del av upptakten till julen. Helst ska de första pepparkaksbaken kryddas med lussesånger som jag ännu inte lärt mig och behöver traggla. För just så trivdes jag.
Här i Japan har julkänslan inte riktigt infunnit sig, hälften av löven hänger kvar i träden och det närmaste snö vi kommer är väl att vi haft en eller två frostnätter hittills. Några av de boende i mitt kvarter har satt upp enorma ljusdekorationer i sina trädgårdar, det ska de ha väldigt mycket cred för tycker jag. Jag myser när jag cyklar hem från jobbet. Lite julmusik hör man om man går på "depaato" (dvs department store) och visst ser man lite glitter och stuff men... chigau (det är annorlunda/fel).
För hur juligt man än gör det så är det kanske inte julen i sig jag vill åt utan att få vara med min gosiga familj. Och i år blir det inte så, tyvärr. Fram tills nu har jag lite ignorerat att det ska bli jul och knatat på som vanligt men i förra veckan blev det dags att skicka mina julklappar hem och jag fick inse att de julklapparna kommer att öppnas utan mig, hemma hos mina föräldrar på en julafton som händer även om inte jag är där (även om min familj så klart säger att det är helt annorlunda när inte jag är där, visst är det så att det alltid blir annorlunda när någon ur ens normala crew saknas).
Så i år får jag göra lite jul själv här, min gosiga pojkvän kommer i alla fall att vänta på mig när jag kommer hem från jobbet den 24:e (sista arbetsdagen i år!) och vi har börjat planera lite vad vi ska hitta på. Som tur är var ju S med hemma förra året så han vet ju lite hur det är att fira jul på riktigt (ingea eländiga dejter på något juldekorerat Disneyland och absolut inga jefla jordgubbstårtor på mitt julbord här inte! Ett säsongs-/ smakbrott lika allvarliga som att snyta sig i psalmboken om någon frågar mig. Är den en sak japanerna inte kan så är det att fira jul på ett vettigt sätt (≧へ≦） Pheeeew! Ok min harang är slut nu.)
Så, kära familj det här är lite av en kärleksförklaring till er, då julen ju egentligen bara är en förevändning att få umgås, pyssla, promenera och äta gott tillsammans i ett pyntat hem.
I löv u!
PS
Inte för att jag vill klaga på SVTs lussetåg eller så men... vadfan är "kärnan i öst" då va?? VAVA?
lördag 15 november 2008
Fritid, shopping och mode i Japan
Jag fick några frågor här i bloggen, det är Kajsa som frågar.
"Vad gör du på fritiden och så? Har du nära till någon av de stora städerna? Och justja, shopping i Japan har alltid fått mig att tänka. Kan du handla liksom.. fullt vanliga kläder eller är allt extremt?"
Först och främst, tack för frågor! Var inte blyga men ge mig lite tid att svara go'vänner.
Här kommer några svar som jag har ruvat på en vecka nu. Jag tar mig friheten att spalta upp i en liten lista (^^)
1 .) Efter jobbet är jag ganska spak och cyklar hem till mig,(tar 5-15 minuter beroende på vilken skola jag har spenderat dagen) fixar middag (det får max ta 25 minuter att laga annars sätter jag mig typ på golvet och grinar, blodsockerkörare någon?) surfar på internet x timmar innan jag för det allra mesta hoppar i ett varmt bad och sedan drar vidare till min futon (japanska madrasser som man viker ihop och stoppar undan på dagen) runt 10-11. Shinji jobbar fram till ca 11 och brukar messa mig när han åker från jobbet. Sedan har vi en överenskommelse att om han lyckas väcka mig den första gången han försöker ringa när han kommit hem vid 12-1-tiden pratar vi en stund. Ibland går det inte för att jag är i fel ställe på sömncykeln, då säger jag konstiga saker men lustigt nog alltid på japanska, haha. S. har registrerat mitt mobilabonnemang i sitt namn så vi har familjerabatt och får prata gratis med varandra, m.a.o kan man somna med telefonen vid örat utan att oroa sig.
Med målsättningen (minst) en helg i månaden försöker vi se till att träffas (även om vi bor i samma Japan så bor han lite utanför Osaka, i Kansai medan jag bor mitt ute i Saitama-prefekturen i Kantô-området, det tar 1,5 +12 timmar med billigaste nattbussen och kanske 5 timmar inkl byten med düra, düra men ack så snabba shinkansen att åka. Skulle helt godtyckligt gissa att det är liknande som avståndet Stockholm - Malmö lr nåt). Det går sådär att hinna träffas. Jag har lite lediga dagar instoppade här och där men S. får inte ta ledigt om helgerna från sitt extraknäck som han kör just nu! Inte schysst.
2.) Men det är inte så långt till Tokyo för mig, det tar ca 1,5 timma med pendeltåg och kostar sådär en 40 spänn enkel tur. Det tycker jag är helt okej faktiskt! I Tokyo finns såklart allt vad gäller nöje, mode, shopping, mat och trevligt umgänge. Annars gillar jag Kawagoe, en liten pärla halvvägs till Tokyo (kommer definitivt att uppdatera om den lilla söta Kyotoaktiga staden som också har kul shopping). Skulle vilja utforska Saitama-citydelen som heter Ômiya mer men jag är livrädd för folk från mitt gamla jobb så det lär dröja innan jag vågar mig så nära (;_;)
3.) Shopping i Japan! Åh, spaltmeter skulle kunna skrivas utan att komma nära. Rekommenderar varmt Maria som skriver trevliga bloggen "From Tokyo With Love" på Pause.se för en massa knas blandat med märkesgrejjer och tips.
På din fråga om allt är extremt så får man väl säga ja och nej. Så klart finns det alldeles vanliga vardagliga kläder även här. T.ex UNIQLO säljer väldigt mycket basplagg för billig peng, Lowry's Farm (ursäkta att jag länkar till en sån crappigt upplagd sida, det bär emot!) är enligt mig lite roligare men ganska jappe-basic på nåt vis.
Men jag kanske är hemmablind, för vad som anses normalt och vanligt här vad gäller längd på kjolar och minishorts samt hur man kombinerar ihop detta med ryschpyschiga knästrumpor eller lårhöga stilettstövlar känns som om folk skulle komma fram och fråga vad en snabbis i bilen skulle kosta om det var i Sverige.
Men det finns ett väldigt förlåtande mode också. När jag först kom hit kallade jag det för "gravidkläder". Det är oftast en stor tältaktig klänning (gärna empirskärning), långärmad tröja under samt eventuellt en kofta utanpå och jeans under (oavsett årstid). Gärna med ett par ballerinaskor eller låga pumps med någon liten tillrättalagd rosett på sidan av skon. Allt i mjuka, tillrättalagda pasteller eller lätt murriga färger föredragsvis i nyanserna brunt/grått/tillrättalagd grågrön (som gör att hyn ser blekare ut vilket är ett skönhetsplus i den här delen av världen, mina likbleka ben har gått från att vara skämmigt vita och dolda för den anledningen till ett föremål för beundran, åtminstone färgmässigt). Gravidstilen är gullig på ett oförargligt sätt, en stil man enligt mig inte kan misslyckas med men samtidigt blir väldigt tråkig om man inte varvar med annat eller spetsar till det hela någonstans alls. (Här är en länk till "Nissen" som är Japans motsvarlighet till Ellos eller liknande, här kan man få en idé vad jag menar med "gravidstil" och visst är det postorderstil så det blir ju naturligtvis roligare med skor, väskor, smink och personlig stil till...men ändå, ni fattar nog vad jag menar)
En annan sak som känns extrem för en svensk är storlekarna. Jag som är 164 cm lång och brukar dra 36 upptill men kanske 38-40 nedtill med en kroppstyp som nog inte kan beskrivas som annat än rätt så kurvig, om man inte vill vara oartig. Här är jag lite för lång för det mesta, många av mina japanköpta tröjor är ofrivillig 3/4 ärm eller hålls ständigt uppkavlade, kjolar och klänningar slutar hiskeligt högt upp på låret, midjan hamnar lätt på fel ställe osv you name it. Men det är fortfarande inte omöjligt att hitta saker och jag är fortfarande inte Godzillalång jämfört med ALLA japaner, det finns många som är längre eller jämnlånga med mig, både killar och tjejer. Shinji t.ex han är 178 eller nåt. (Sen kan man ju tillägga att min rumpa är så mycket mer än vad som får plats i japanska kläder att det finns inte!! Vill man handla kläder i Japan och skippa gravidmodet måste man vara smärt om höfter och inte ha för mycket put någonstans). Här kommer en länk som har blandat och roligt streetmode från Tokyo (stylearena), tyvärr kan man inte länka till enskilda bilder eller sidor inom stylearena så jag hoppas att ni som är intresserade hoppar in och klickar runt själva. Den här sidan är i likhet med Facehunter en site där man har samlat på folk som är speciella och har en egen stil snarare än modeslavar. Men jag tycker att man får en fin känsla av vad folk kan ha på sig en helt vanlig dag på sta'n.
Vidare, om skor; jag drar en 38-39 i skor hemma men här i Japan får jag gå till största storleken (LL, dvs dubbel large) för att få tag på något som passar. Hittar man dock något så är det i regel billigare än i Sverige, mer säsongsbetonat och lekfullare (klicka här för en länk med ett par skor jag älskade till döds i Kyoto). Som med allt annat beror det så klart på var man letar men mitt intryck i det stora hela är ändå att det finns mer flugor här. Svenska skor håller ofta mer än en säsong och är därför dyrare och av mindre iögonväckande design känns det som.
Nu har jag bara skrivit om mode för tjejer i Japan, det finns en hel del att skriva om för män också. Storlekarna är förstås kanske lika jobbiga för våra icke-japanska medmän men en finlemmad kille inte längre än 175 cm skulle kunna hitta väldigt mycket roligt i Japan. Speciellt om man har lite dandyaktig eller någon udda stil. Åh, jag borde skriva något om detta... Jag återkommer!
"Vad gör du på fritiden och så? Har du nära till någon av de stora städerna? Och justja, shopping i Japan har alltid fått mig att tänka. Kan du handla liksom.. fullt vanliga kläder eller är allt extremt?"
Först och främst, tack för frågor! Var inte blyga men ge mig lite tid att svara go'vänner.
Här kommer några svar som jag har ruvat på en vecka nu. Jag tar mig friheten att spalta upp i en liten lista (^^)
1 .) Efter jobbet är jag ganska spak och cyklar hem till mig,(tar 5-15 minuter beroende på vilken skola jag har spenderat dagen) fixar middag (det får max ta 25 minuter att laga annars sätter jag mig typ på golvet och grinar, blodsockerkörare någon?) surfar på internet x timmar innan jag för det allra mesta hoppar i ett varmt bad och sedan drar vidare till min futon (japanska madrasser som man viker ihop och stoppar undan på dagen) runt 10-11. Shinji jobbar fram till ca 11 och brukar messa mig när han åker från jobbet. Sedan har vi en överenskommelse att om han lyckas väcka mig den första gången han försöker ringa när han kommit hem vid 12-1-tiden pratar vi en stund. Ibland går det inte för att jag är i fel ställe på sömncykeln, då säger jag konstiga saker men lustigt nog alltid på japanska, haha. S. har registrerat mitt mobilabonnemang i sitt namn så vi har familjerabatt och får prata gratis med varandra, m.a.o kan man somna med telefonen vid örat utan att oroa sig.
Med målsättningen (minst) en helg i månaden försöker vi se till att träffas (även om vi bor i samma Japan så bor han lite utanför Osaka, i Kansai medan jag bor mitt ute i Saitama-prefekturen i Kantô-området, det tar 1,5 +12 timmar med billigaste nattbussen och kanske 5 timmar inkl byten med düra, düra men ack så snabba shinkansen att åka. Skulle helt godtyckligt gissa att det är liknande som avståndet Stockholm - Malmö lr nåt). Det går sådär att hinna träffas. Jag har lite lediga dagar instoppade här och där men S. får inte ta ledigt om helgerna från sitt extraknäck som han kör just nu! Inte schysst.
2.) Men det är inte så långt till Tokyo för mig, det tar ca 1,5 timma med pendeltåg och kostar sådär en 40 spänn enkel tur. Det tycker jag är helt okej faktiskt! I Tokyo finns såklart allt vad gäller nöje, mode, shopping, mat och trevligt umgänge. Annars gillar jag Kawagoe, en liten pärla halvvägs till Tokyo (kommer definitivt att uppdatera om den lilla söta Kyotoaktiga staden som också har kul shopping). Skulle vilja utforska Saitama-citydelen som heter Ômiya mer men jag är livrädd för folk från mitt gamla jobb så det lär dröja innan jag vågar mig så nära (;_;)
3.) Shopping i Japan! Åh, spaltmeter skulle kunna skrivas utan att komma nära. Rekommenderar varmt Maria som skriver trevliga bloggen "From Tokyo With Love" på Pause.se för en massa knas blandat med märkesgrejjer och tips.
På din fråga om allt är extremt så får man väl säga ja och nej. Så klart finns det alldeles vanliga vardagliga kläder även här. T.ex UNIQLO säljer väldigt mycket basplagg för billig peng, Lowry's Farm (ursäkta att jag länkar till en sån crappigt upplagd sida, det bär emot!) är enligt mig lite roligare men ganska jappe-basic på nåt vis.
Men jag kanske är hemmablind, för vad som anses normalt och vanligt här vad gäller längd på kjolar och minishorts samt hur man kombinerar ihop detta med ryschpyschiga knästrumpor eller lårhöga stilettstövlar känns som om folk skulle komma fram och fråga vad en snabbis i bilen skulle kosta om det var i Sverige.
Men det finns ett väldigt förlåtande mode också. När jag först kom hit kallade jag det för "gravidkläder". Det är oftast en stor tältaktig klänning (gärna empirskärning), långärmad tröja under samt eventuellt en kofta utanpå och jeans under (oavsett årstid). Gärna med ett par ballerinaskor eller låga pumps med någon liten tillrättalagd rosett på sidan av skon. Allt i mjuka, tillrättalagda pasteller eller lätt murriga färger föredragsvis i nyanserna brunt/grått/tillrättalagd grågrön (som gör att hyn ser blekare ut vilket är ett skönhetsplus i den här delen av världen, mina likbleka ben har gått från att vara skämmigt vita och dolda för den anledningen till ett föremål för beundran, åtminstone färgmässigt). Gravidstilen är gullig på ett oförargligt sätt, en stil man enligt mig inte kan misslyckas med men samtidigt blir väldigt tråkig om man inte varvar med annat eller spetsar till det hela någonstans alls. (Här är en länk till "Nissen" som är Japans motsvarlighet till Ellos eller liknande, här kan man få en idé vad jag menar med "gravidstil" och visst är det postorderstil så det blir ju naturligtvis roligare med skor, väskor, smink och personlig stil till...men ändå, ni fattar nog vad jag menar)
En annan sak som känns extrem för en svensk är storlekarna. Jag som är 164 cm lång och brukar dra 36 upptill men kanske 38-40 nedtill med en kroppstyp som nog inte kan beskrivas som annat än rätt så kurvig, om man inte vill vara oartig. Här är jag lite för lång för det mesta, många av mina japanköpta tröjor är ofrivillig 3/4 ärm eller hålls ständigt uppkavlade, kjolar och klänningar slutar hiskeligt högt upp på låret, midjan hamnar lätt på fel ställe osv you name it. Men det är fortfarande inte omöjligt att hitta saker och jag är fortfarande inte Godzillalång jämfört med ALLA japaner, det finns många som är längre eller jämnlånga med mig, både killar och tjejer. Shinji t.ex han är 178 eller nåt. (Sen kan man ju tillägga att min rumpa är så mycket mer än vad som får plats i japanska kläder att det finns inte!! Vill man handla kläder i Japan och skippa gravidmodet måste man vara smärt om höfter och inte ha för mycket put någonstans). Här kommer en länk som har blandat och roligt streetmode från Tokyo (stylearena), tyvärr kan man inte länka till enskilda bilder eller sidor inom stylearena så jag hoppas att ni som är intresserade hoppar in och klickar runt själva. Den här sidan är i likhet med Facehunter en site där man har samlat på folk som är speciella och har en egen stil snarare än modeslavar. Men jag tycker att man får en fin känsla av vad folk kan ha på sig en helt vanlig dag på sta'n.
Vidare, om skor; jag drar en 38-39 i skor hemma men här i Japan får jag gå till största storleken (LL, dvs dubbel large) för att få tag på något som passar. Hittar man dock något så är det i regel billigare än i Sverige, mer säsongsbetonat och lekfullare (klicka här för en länk med ett par skor jag älskade till döds i Kyoto). Som med allt annat beror det så klart på var man letar men mitt intryck i det stora hela är ändå att det finns mer flugor här. Svenska skor håller ofta mer än en säsong och är därför dyrare och av mindre iögonväckande design känns det som.
Nu har jag bara skrivit om mode för tjejer i Japan, det finns en hel del att skriva om för män också. Storlekarna är förstås kanske lika jobbiga för våra icke-japanska medmän men en finlemmad kille inte längre än 175 cm skulle kunna hitta väldigt mycket roligt i Japan. Speciellt om man har lite dandyaktig eller någon udda stil. Åh, jag borde skriva något om detta... Jag återkommer!
söndag 2 november 2008
Temperatur, är det bara jag som bryr mig!?!
Jag avundas japanerna deras okänslighet för temeraturskillnader.
När det var hett mitt i sommaren så badde de lätt sina bleka pannor med sina handdukar och rynkade lätt på sina orynkiga pannor för att visa sitt misstycke för värmen. Själv simmade jag i en flod av min egen svett, uppsvälld som ett lik som legat lagom länge men högröd och puffande som värsta hjärtpatienten efter minsta ansträngning. Ständigt sömnig, sömnig, sömnig tills det svalnade till lite. Som en orm om våren, fast tvärtom.
Nu när hösten har börjat nalkas (jag ser mer och mer träd där lövkronorna har blivit betänkligt tunna) är det jag som huttrar på morgnarna och kvällarna när solen inte värmer. Japanskorna traskar runt i lika mycket bara ben som tidigare och vinterjacka eller ens kavaj ser man knappt. Naturligtvis har de de rätta vinterasscesoarenrna (stövlar och lite grövre boots verkar vara på modet i år, det är helt okej med uggs och den sorten oxå :s en snyggt draperad halsduk eller varför inte en liten pälsmössa i 60-talssnitt trés chic i vinter) men det är alldeles för mycket bar hud för att det ska se skönt eller ens normalt ut för mig som svensk.
Även skolbarnen ger mig varje dag vansinniga gåshud- och sympatirysningsattacker. Trots att det drar ner mot enkelsiffriga plusgrader efter att solen gått ner (den är borta före 5 redan, lite sorgligt får man tycka!) så går de till skolan BARBENTA! Vet att de har fått ett officiellt ok att börja bära sina vinteruniformer men de allra flesta går i gympakläderna... Tjejerna som ändå har den vanliga uniformen har oxå bara ben och eventuellt strumpor upp till under knäet. Inte heller är det uppvärmt av något annat än kidsens kroppsvärme i klassrummen! Klassrummen har solljus sedan tidigt på morgonen så det funkar ännu okej men korridoren som vetter mot norr är svinkall :S dessutom envisas folk med att öppna fönstrena där.
Ungarna verkar ännu ta det hela med jämnmod, fast tänker jag efter får jag kanske erkänna att jag ser allt fler som har stora stickade koftor på sig (i detta avseende är jag en tvättäkta lärare, jag älskar koftor, både på mig och andra! Pojkar i skjorta och kofta eller flickor i kofta och plisserad kjol värmer iaf mitt estetiska sinne lite) ibland leker de med sånadär värmepåsar man kan ha i fickan för att värma fingrarna på.
Men ändå, jag som är nordbo känner att jag är så bortskämd med jämn temperatur hela tiden. Visst är det kallt ute på vintern men man vet ju alltid att man bara behöver härda ut tills man kommer innanför dörren hemma. Här är det inte alls en självklarhet, den enda garanterade värmen man har är ett hett bad vid dagens slut.
En annan grej som har stört mig länge är japanska väderleksrapporter, trots att de är väldigt noga med att tala om ifall det är säkrast att ta paraplyet med sig, om tvätten torkar bra idag eller om man borde se upp för tyfoner etc så talar de mycket sällan om vilka temperaturer man kan förvänta sig! Antagligen är det då alltså så att japanerna inte lägger så mycket vikt vid temperaturen för de är vana att klara sig (information om regn eller bortspolning, torkväder etc däremot får dem att ändra sina planer för dagen) . En annan låter ju dedär fåniga siffrorna styra helt vilken jacka och mängden värmande attiraljer man ska ikläda sig under dagen. Lite lustigt och lite intressant, eller patetiskt men fascinerande som Åsa så fint skulle ha kunna sagt.
När det var hett mitt i sommaren så badde de lätt sina bleka pannor med sina handdukar och rynkade lätt på sina orynkiga pannor för att visa sitt misstycke för värmen. Själv simmade jag i en flod av min egen svett, uppsvälld som ett lik som legat lagom länge men högröd och puffande som värsta hjärtpatienten efter minsta ansträngning. Ständigt sömnig, sömnig, sömnig tills det svalnade till lite. Som en orm om våren, fast tvärtom.
Nu när hösten har börjat nalkas (jag ser mer och mer träd där lövkronorna har blivit betänkligt tunna) är det jag som huttrar på morgnarna och kvällarna när solen inte värmer. Japanskorna traskar runt i lika mycket bara ben som tidigare och vinterjacka eller ens kavaj ser man knappt. Naturligtvis har de de rätta vinterasscesoarenrna (stövlar och lite grövre boots verkar vara på modet i år, det är helt okej med uggs och den sorten oxå :s en snyggt draperad halsduk eller varför inte en liten pälsmössa i 60-talssnitt trés chic i vinter) men det är alldeles för mycket bar hud för att det ska se skönt eller ens normalt ut för mig som svensk.
Även skolbarnen ger mig varje dag vansinniga gåshud- och sympatirysningsattacker. Trots att det drar ner mot enkelsiffriga plusgrader efter att solen gått ner (den är borta före 5 redan, lite sorgligt får man tycka!) så går de till skolan BARBENTA! Vet att de har fått ett officiellt ok att börja bära sina vinteruniformer men de allra flesta går i gympakläderna... Tjejerna som ändå har den vanliga uniformen har oxå bara ben och eventuellt strumpor upp till under knäet. Inte heller är det uppvärmt av något annat än kidsens kroppsvärme i klassrummen! Klassrummen har solljus sedan tidigt på morgonen så det funkar ännu okej men korridoren som vetter mot norr är svinkall :S dessutom envisas folk med att öppna fönstrena där.
Ungarna verkar ännu ta det hela med jämnmod, fast tänker jag efter får jag kanske erkänna att jag ser allt fler som har stora stickade koftor på sig (i detta avseende är jag en tvättäkta lärare, jag älskar koftor, både på mig och andra! Pojkar i skjorta och kofta eller flickor i kofta och plisserad kjol värmer iaf mitt estetiska sinne lite) ibland leker de med sånadär värmepåsar man kan ha i fickan för att värma fingrarna på.
Men ändå, jag som är nordbo känner att jag är så bortskämd med jämn temperatur hela tiden. Visst är det kallt ute på vintern men man vet ju alltid att man bara behöver härda ut tills man kommer innanför dörren hemma. Här är det inte alls en självklarhet, den enda garanterade värmen man har är ett hett bad vid dagens slut.
En annan grej som har stört mig länge är japanska väderleksrapporter, trots att de är väldigt noga med att tala om ifall det är säkrast att ta paraplyet med sig, om tvätten torkar bra idag eller om man borde se upp för tyfoner etc så talar de mycket sällan om vilka temperaturer man kan förvänta sig! Antagligen är det då alltså så att japanerna inte lägger så mycket vikt vid temperaturen för de är vana att klara sig (information om regn eller bortspolning, torkväder etc däremot får dem att ändra sina planer för dagen) . En annan låter ju dedär fåniga siffrorna styra helt vilken jacka och mängden värmande attiraljer man ska ikläda sig under dagen. Lite lustigt och lite intressant, eller patetiskt men fascinerande som Åsa så fint skulle ha kunna sagt.
lördag 4 oktober 2008
Dieter...och grupptänkande (igen)
För ett tag sedan lanserades en banan-frukost-diet. Ät alla mål som vanligt utom frukosten som ersätts av en banan och ett glas vatten.
För en sansad person låter detta rätt fånigt skulle jag gissa och för en frukostfantast som mig är det rakt ut löjligt.
Men si, hörde senast igår i lärarrummet på en låg-, mellanstadieskola hur bekväma frukostrrutinerna blivit sedan man börjat med banandieten. "Ingen disk bara att slänga skalet när man är färdig, jag är så glad att hela familjen har börjat med det här". En efter en började de andra lärarna humma och hålla med. Alla verkade hålla på me den här banandieten. What what whaaaat?! Senare samma dag fick vi det här meddelandet i fruktdisken:
Bästa Kund,
På grund av aktuella tevesändnigar har det över hela landet blivit svårt att få tag i bananer, tillgången är osäker. Vi förstår att detta orsakar Er omak men ber om Ert förstående.
(ganska fritt översatt, feel free att rätta mig om du ligger inne med en bra formulering)
Självklart är det en tom bananlåda vi ser. Det är tydligen inte ovanligt att "alla" börjar med mirakeldieter när de presenterats på TV (@_@;).
Nu blir iaf alla banandietare helt utan frukost, stackars satar! (En stilla tanke; undrar om någon ville få upp priset på bananer och hittade på den här dieten eller? Vill minnas att det kom fram något fingerat forskningsresultat just kring något speciellt födoämne och viktminskning under min tid i Kyoto. Var det månne natto? Blev värsta grejjen på nyheterna.)
Idag är det kanelbullens dag hemma i Sverige. Inte missa :9
Här kommer något mer roligt, äntligen en lista med saker som är bra att stoppa i sig trots att de har haft dåligt rykte förr!
För en sansad person låter detta rätt fånigt skulle jag gissa och för en frukostfantast som mig är det rakt ut löjligt.
Men si, hörde senast igår i lärarrummet på en låg-, mellanstadieskola hur bekväma frukostrrutinerna blivit sedan man börjat med banandieten. "Ingen disk bara att slänga skalet när man är färdig, jag är så glad att hela familjen har börjat med det här". En efter en började de andra lärarna humma och hålla med. Alla verkade hålla på me den här banandieten. What what whaaaat?! Senare samma dag fick vi det här meddelandet i fruktdisken:
Bästa Kund,
På grund av aktuella tevesändnigar har det över hela landet blivit svårt att få tag i bananer, tillgången är osäker. Vi förstår att detta orsakar Er omak men ber om Ert förstående.
(ganska fritt översatt, feel free att rätta mig om du ligger inne med en bra formulering)
Självklart är det en tom bananlåda vi ser. Det är tydligen inte ovanligt att "alla" börjar med mirakeldieter när de presenterats på TV (@_@;).
Nu blir iaf alla banandietare helt utan frukost, stackars satar! (En stilla tanke; undrar om någon ville få upp priset på bananer och hittade på den här dieten eller? Vill minnas att det kom fram något fingerat forskningsresultat just kring något speciellt födoämne och viktminskning under min tid i Kyoto. Var det månne natto? Blev värsta grejjen på nyheterna.)
Idag är det kanelbullens dag hemma i Sverige. Inte missa :9
Här kommer något mer roligt, äntligen en lista med saker som är bra att stoppa i sig trots att de har haft dåligt rykte förr!
fredag 3 oktober 2008
Invasion o(›‹;)o
Hemma i mitt föräldrahem kännetecknades min barndoms höstar av att katten stannade hos mig i sängen bara en stund för att sedan hålla vakt på möss som prasslade och gnagde under bänken med mammas symaskin. Ibland hörde man en duns av fyrfotslandande katt på liten muskropp följt av det karaktäristiska knastrandet av kattkäke kontra mus.
Det här med höst och invasion är -tyvärr- ett fenomen som inte bara gäller Sverige... Med kalla nätter börjar otygen söka sig till värme och mat och det finns det är ju sånt som vi människor också gärna samlas kring. Ja ni börjar förstå var det här leder... Sent om kvällarna när jag halvsover framför spegeln och försöker borsta tänderna så pilar de förbi. Trötta, slöa, äckliga kackisar.
Jag får en sån enorm adrenalinrush av kryp så ögonen står rakt ur sina hålor och nackhåren på ända och långt innan hjärnan har hunnit registrera vad som är på gång har jag bara en sak i tankarna KILL KILL KILL. Hitintills har jag dödad 100% av de kackerlackor jag sett här inne (2st iofs men ändå f^^;) tyvärr säger Shinji att om de är så slöa man kan döda dem så har de antagligen redan lagt sina ägg och är redo att dö ändå. Satans jefla skit... Tur att jag ska flytta i vår (;_;) Andra säger att man inte ska döda kackerlackor för då dras andra kackisar dit.
Hörde av en kollega att i gamla japanska hem fanns inga kackerlackor. Det är dagens moderna varma hus och överflöd av mat som lockar in de eländiga krypen i våra boningar. Fast å andra sidan vad vore ett utkylt, matbefriat boende att kalla hem?
Drar mig till minnes en annan anekdot som en av mina japansklärarinnor från Ritsumeikan (eller möjligtvis Gifu-tiden??Eftersom jag minns att jag förstod hela historien borde det ha varit ganska nyligen) berättade. Hon var uppvuxen i ett gammaldags japanskt hem, av den stil som inte finns lägre sade hon. Huset var byggt så att golvet låg en bra bit över marken, det var öppet överallt. Vi frågade om det inte kom in väldigt mycket insekter och ohyra då men de hölls efter av en husorm som de hade. Den bodde i takbjälkarna och ibland om nätterna sade hon att man kunde höra hasandet av husormens fjäll när den vaktade huset. Jag minns historien med skräckblandad fascination. Det är inte helt oävet men... ändå så läskigt med en orm hemma.
En ytterligare historia om ormar; alldeles nära mitt hem har en person blivit biten av Japans giftigaste (?) orm, mamushi. Enligt Shinji är det en liten rackare som ser helt vanlig ut (jag trodde först att det rörde sig om en insekt maMUSHI d'oh) men folk som blir bitna måste direkt till sjukhus och kan bli tvungna att stanna flera veckor. Suck. Oh, jag har inte talat om för honom att någon blivit biten, han kommer att freaka ut ^^; som ni förstår så har jag redan fått en allvarlig föreläsning om kryp och annat man borde akta sig för. Han är så orolig ibland. Men kanske är det befogat, det är fortfarande så mycket jag inte VET här. Jag kanske borde sitta med på lektionerna i skolan oftare.
Imorgon ska jag städa.
Det här med höst och invasion är -tyvärr- ett fenomen som inte bara gäller Sverige... Med kalla nätter börjar otygen söka sig till värme och mat och det finns det är ju sånt som vi människor också gärna samlas kring. Ja ni börjar förstå var det här leder... Sent om kvällarna när jag halvsover framför spegeln och försöker borsta tänderna så pilar de förbi. Trötta, slöa, äckliga kackisar.
Jag får en sån enorm adrenalinrush av kryp så ögonen står rakt ur sina hålor och nackhåren på ända och långt innan hjärnan har hunnit registrera vad som är på gång har jag bara en sak i tankarna KILL KILL KILL. Hitintills har jag dödad 100% av de kackerlackor jag sett här inne (2st iofs men ändå f^^;) tyvärr säger Shinji att om de är så slöa man kan döda dem så har de antagligen redan lagt sina ägg och är redo att dö ändå. Satans jefla skit... Tur att jag ska flytta i vår (;_;) Andra säger att man inte ska döda kackerlackor för då dras andra kackisar dit.
Hörde av en kollega att i gamla japanska hem fanns inga kackerlackor. Det är dagens moderna varma hus och överflöd av mat som lockar in de eländiga krypen i våra boningar. Fast å andra sidan vad vore ett utkylt, matbefriat boende att kalla hem?
Drar mig till minnes en annan anekdot som en av mina japansklärarinnor från Ritsumeikan (eller möjligtvis Gifu-tiden??Eftersom jag minns att jag förstod hela historien borde det ha varit ganska nyligen) berättade. Hon var uppvuxen i ett gammaldags japanskt hem, av den stil som inte finns lägre sade hon. Huset var byggt så att golvet låg en bra bit över marken, det var öppet överallt. Vi frågade om det inte kom in väldigt mycket insekter och ohyra då men de hölls efter av en husorm som de hade. Den bodde i takbjälkarna och ibland om nätterna sade hon att man kunde höra hasandet av husormens fjäll när den vaktade huset. Jag minns historien med skräckblandad fascination. Det är inte helt oävet men... ändå så läskigt med en orm hemma.
En ytterligare historia om ormar; alldeles nära mitt hem har en person blivit biten av Japans giftigaste (?) orm, mamushi. Enligt Shinji är det en liten rackare som ser helt vanlig ut (jag trodde först att det rörde sig om en insekt maMUSHI d'oh) men folk som blir bitna måste direkt till sjukhus och kan bli tvungna att stanna flera veckor. Suck. Oh, jag har inte talat om för honom att någon blivit biten, han kommer att freaka ut ^^; som ni förstår så har jag redan fått en allvarlig föreläsning om kryp och annat man borde akta sig för. Han är så orolig ibland. Men kanske är det befogat, det är fortfarande så mycket jag inte VET här. Jag kanske borde sitta med på lektionerna i skolan oftare.
Imorgon ska jag städa.
måndag 29 september 2008
Saker som jag älskar med Japan
Alltså jag är väl vad man skulle kunna beteckna som en kritisk japanofil vid det här laget. Det nyförälskade rosenskimret har lagt sig och Japan och jag är kanske inte alltid helt loveydovey med varandra men här goes en lista över saker som gör mig berusad av glädje:
Tingeltangel
"löst bôs" på ren västgötska, "pynt" om man frågar min pappa, "dangly stuff" om man frågar min kära Satine/Alice. Girlanger, rosetter, mobilsmycken och allt annat smått pilligt ger mig välbehagsrysningar. Som pennor med små grejjer (gärna nån Hello Kitty) som hängen från clipen upptill.
Té-kultur
Att få dricka sitt lystmäte av japanskt, tjockt, grumligt och härligt beskt té gratis på så gott som vilket matställe som helst. (Det här téet konsumeras tydligen nästan helt och hållet i denna del av världen så det té som exporteras till mina gamla breddgrader smakar inte någonstans i närheten. Är man nyfiken/sugen kan det gå att föra över en hundralapp till mitt konto så skickar jag. Maila vid intresse så får vi se vad vi kan hitta på.)
Maten kommer på små tallrikar, inget slabb och inga oheliga hopslafsningar
Hmm de enda som riktigt förstår det här är nog min familj. Det handlar om att jag så länge jag kan minnas avskytt att få maten ihopgeggad. Mat som är sönderkokt eller hopmosad till en smörja där man inte kan identifiera ingredienserna har aldrig gått hem här. Men i Japan är maten alltid fin och fräsch (med undantag för curry och så men generellt ser man ändå det mesta).
Du får vara hur långsam och omständig du vill - det ni! Jag är en salig sölkorv av värsta mått.
Japanska mobiltelefoner
som alla har plats att hänga tingetangel på och kan skicka låååånga mail till både dator och andra mobiltelefoner. Mobilen är dessutom laddad med en massa bilder som man kan pimpa sitt meddelande med. Kan du motstå blinkande glitter, apor som håller sig för pannan, katter som jappebugar eller plutar slängkyssar, cyklar och bilar, fartmoln, dödskallar, pistoler, bajskorvar och klappande hjärtan för att bara nämna några av de saker som är nödvändiga för att förmedla vad man vill ha sagt ordentligt?
Kansaidialekt (関西弁 kansai-ben)
Världens varmaste, finaste, finurligaste dialekt. Eller så är jag inte så lite partisk men kansaidialekt är fränt. Kanske inte värsta Osaka-rotvälskan men de allra flesta sorter går hem hos mig. Kansai-ben har delad förstaplats med gotländska som favvedialekter i min bok. Sådetså.
Folk är i allmänhet snälla om än något avvaktande. Det finns en slags naivitet som jag uppskattar.
Årstider/säsonger
Allt från snax till maten i mitt närmaste suupa (supermarket) ändras med årstiderna. Jag gillar förändring och dessutom är det lättare att äta lokalproducerat när man stimuleras att äta säsongens mat.
Även om Japan är tätbefolkat så finns det ändå så mycket natur överallt. Även i den minsta lilla trädgård prunkar blommor och fruktträd med en livaktighet som inte ens mitten av en gödsekstack skulle kunna stimulera till hemma. (På vägen till min billigaste matvarubutik finns en trädgård på typ 1 kvm som har ett enormt granatäppelträd, det är helt sanslöst!!) Det är inte bara trädgårdar och allt annat liv som springer fram mellan stenar och under asfalt utan också bergen som ofta lurar någonstans i horisonten. De är gröna av bambu och annat tätvuxet. Ofta rullar dimma fram och tillbaka och om man bara kikar lite tänker man att en totoro ska susa fram över trädtopparna. Eller kanske kattbussen.
Det finns så mycket annat, mer djupgående som jag också skulle vilja lägga till men jag känner att det är svårt att få ihop ord just nu. Kanske kommer det senare.
Uppdaterar 20081027
Att karlar kan ha färgglada och/eller randiga strumpor. Karlar som sitter/kan sitta i skräddarställning. Karlar som inte drar sig för att sitta och rita samtidigt som de plaskar med fötterna i en fontän ♥
snapshot från mobilen, det här är min absoluta favoritbild på S. just nu.
Tingeltangel
"löst bôs" på ren västgötska, "pynt" om man frågar min pappa, "dangly stuff" om man frågar min kära Satine/Alice. Girlanger, rosetter, mobilsmycken och allt annat smått pilligt ger mig välbehagsrysningar. Som pennor med små grejjer (gärna nån Hello Kitty) som hängen från clipen upptill.
Té-kultur
Att få dricka sitt lystmäte av japanskt, tjockt, grumligt och härligt beskt té gratis på så gott som vilket matställe som helst. (Det här téet konsumeras tydligen nästan helt och hållet i denna del av världen så det té som exporteras till mina gamla breddgrader smakar inte någonstans i närheten. Är man nyfiken/sugen kan det gå att föra över en hundralapp till mitt konto så skickar jag. Maila vid intresse så får vi se vad vi kan hitta på.)
Maten kommer på små tallrikar, inget slabb och inga oheliga hopslafsningar
Hmm de enda som riktigt förstår det här är nog min familj. Det handlar om att jag så länge jag kan minnas avskytt att få maten ihopgeggad. Mat som är sönderkokt eller hopmosad till en smörja där man inte kan identifiera ingredienserna har aldrig gått hem här. Men i Japan är maten alltid fin och fräsch (med undantag för curry och så men generellt ser man ändå det mesta).
Du får vara hur långsam och omständig du vill - det ni! Jag är en salig sölkorv av värsta mått.
Japanska mobiltelefoner
som alla har plats att hänga tingetangel på och kan skicka låååånga mail till både dator och andra mobiltelefoner. Mobilen är dessutom laddad med en massa bilder som man kan pimpa sitt meddelande med. Kan du motstå blinkande glitter, apor som håller sig för pannan, katter som jappebugar eller plutar slängkyssar, cyklar och bilar, fartmoln, dödskallar, pistoler, bajskorvar och klappande hjärtan för att bara nämna några av de saker som är nödvändiga för att förmedla vad man vill ha sagt ordentligt?
Kansaidialekt (関西弁 kansai-ben)
Världens varmaste, finaste, finurligaste dialekt. Eller så är jag inte så lite partisk men kansaidialekt är fränt. Kanske inte värsta Osaka-rotvälskan men de allra flesta sorter går hem hos mig. Kansai-ben har delad förstaplats med gotländska som favvedialekter i min bok. Sådetså.
Folk är i allmänhet snälla om än något avvaktande. Det finns en slags naivitet som jag uppskattar.
Årstider/säsonger
Allt från snax till maten i mitt närmaste suupa (supermarket) ändras med årstiderna. Jag gillar förändring och dessutom är det lättare att äta lokalproducerat när man stimuleras att äta säsongens mat.
Även om Japan är tätbefolkat så finns det ändå så mycket natur överallt. Även i den minsta lilla trädgård prunkar blommor och fruktträd med en livaktighet som inte ens mitten av en gödsekstack skulle kunna stimulera till hemma. (På vägen till min billigaste matvarubutik finns en trädgård på typ 1 kvm som har ett enormt granatäppelträd, det är helt sanslöst!!) Det är inte bara trädgårdar och allt annat liv som springer fram mellan stenar och under asfalt utan också bergen som ofta lurar någonstans i horisonten. De är gröna av bambu och annat tätvuxet. Ofta rullar dimma fram och tillbaka och om man bara kikar lite tänker man att en totoro ska susa fram över trädtopparna. Eller kanske kattbussen.
Det finns så mycket annat, mer djupgående som jag också skulle vilja lägga till men jag känner att det är svårt att få ihop ord just nu. Kanske kommer det senare.
Uppdaterar 20081027
Att karlar kan ha färgglada och/eller randiga strumpor. Karlar som sitter/kan sitta i skräddarställning. Karlar som inte drar sig för att sitta och rita samtidigt som de plaskar med fötterna i en fontän ♥
snapshot från mobilen, det här är min absoluta favoritbild på S. just nu.
torsdag 24 juli 2008
Att vara gäst hos en japan
Läste en intressant artikel som kom med ett nyhetsbrev och jobbannonser som jag prenumererar på. Artikeln handlar om hur det är att vara gäst hos en japan och ger lite tips om vad man kan tänka på för att inte framstå som en jobbig (oartig) gäst.
Många gånger har vi svenskar (västerlänningar i stort vet jag inte, vissa britter kanske också) en stark tendens att roa oss med ironi och/eller starkt nedsättande kommentarer om oss själva och vår omgivning. Jag gör också ofta det men har funnit att det går inte på japanska. Man får nog roa sig på andra sätt. En annan sak är när man blir tillfrågad om vad man tycker och då måste jag stakt hålla med författaren till artikeln och säga att passivt är bra. Har man som jag krångel med mat får man ju säga till men det är genant vad folk gör sig bekymmer för att laga mat etc. Det tycker inte jag känns kul och avslappnat någonstans.
Efterrättsmonster-› mera honey toast. Det är tjocka japanska rostmackor som staplats på hög, sedan har man skurit ur det mjuka vita i mitten, hällt på honung, fyllt med glass och stoppat tillbaka alltihop. Överst finns coctail körsbär och generöst med chokladsås.
Många gånger har vi svenskar (västerlänningar i stort vet jag inte, vissa britter kanske också) en stark tendens att roa oss med ironi och/eller starkt nedsättande kommentarer om oss själva och vår omgivning. Jag gör också ofta det men har funnit att det går inte på japanska. Man får nog roa sig på andra sätt. En annan sak är när man blir tillfrågad om vad man tycker och då måste jag stakt hålla med författaren till artikeln och säga att passivt är bra. Har man som jag krångel med mat får man ju säga till men det är genant vad folk gör sig bekymmer för att laga mat etc. Det tycker inte jag känns kul och avslappnat någonstans.
Efterrättsmonster-› mera honey toast. Det är tjocka japanska rostmackor som staplats på hög, sedan har man skurit ur det mjuka vita i mitten, hällt på honung, fyllt med glass och stoppat tillbaka alltihop. Överst finns coctail körsbär och generöst med chokladsås.
lördag 19 juli 2008
Del 2 om japaner och mat
Min vän Jonas kommenterade på mitt förra
blogginlägg att japanskornas diet ofta går ut på att bara äta en gång om dagen. Det händer nog rätt ofta men jag skulle vilja fortsätta diskussionen om japaner och mat lite till.
Som jag (och de flesta japanfarare med mig, skulle jag gissa) redan har konstaterat så är japanerna små, både i kroppslängd men framför allt i omfång. Studier visar att de yngre generationerna som fått mer västerländsk kost också blir längre än äldre generationer, i genomsnitt men än är det långt kvar till nordeuropéernas mått.
Många av mina (asiastiska) vänner kan äta kolossala mängder mat. Alltså jag menar långt mycket mer än jag någonsin kan mosa in. När jag har fått så att jag flämtar av mätthet, ja då beställer de in maffigaste efterrätten. Hur går det här ihop? Var lägger de all maten????? Nå, det skulle ju kunna vara så att det är deras enda mål mat den dagen som Jonas säger.
Hysteriska efterrätter "Honey Toast Animals" (dessa är reliker i plast, utställda i en monter framför restaurangen). Det syns inte så bra nu men de var skitsora!››
En annan förklaring som jag har spånat på ett längre tag är att japaner i väldigt stor utsräckning äter hemmalagad mat.
Det är nämligen så att de flesta bor hemma långt upp i vuxen ålder, med andra ord äter mammas (nyttiga) hemmalagade mat. Resten är antingen hemmafruar själva (och lagar nyttig och näringsrik mat till sin familj) eller gifta med en sådan.
Jag kanske hårddrar (men det finns fortfarande en företsällning om att en kvinna skall laga mat till sin familj. Är man hemmafru antar jag att det dessutom ingår i "arbetsuppgifterna" men det lär ju bli arbetssamt om man ska hinna med att jobba också.).
Det finns alltså inget behov av att äta McDonalds flera dagar i veckan eller att man skippar lunchen för en påse chips och en dricka.
Alla förefaller äta en vettig frukost (även om rostade mackor med honung och en pytteliten sötad yoghurt också verkar räknas som frukost (›‹) ) och sedan en stor middag hemma.
Jag tror att japanerna helt enkelt har jättebra fart på sin matsmältning. Många tillskriver dessutom det gröna téet fantastiska egenskaper, allt från att det hjälper kroppen att hålla sig smal till att göra huden vit (anses ju fint over there). För att inte tala om oolongté (ett kinesiskt té som har en lite rökig smak) det ska tydligen stoppa kroppen från att ta upp fett i maten om man dricker det till maten. Ja jo, visst. Gott är det i alla fall, gott som satan säger jag och nöjer mig med det.
Vad tror ni om mina teorier, verkar de stabila?
blogginlägg att japanskornas diet ofta går ut på att bara äta en gång om dagen. Det händer nog rätt ofta men jag skulle vilja fortsätta diskussionen om japaner och mat lite till.
Som jag (och de flesta japanfarare med mig, skulle jag gissa) redan har konstaterat så är japanerna små, både i kroppslängd men framför allt i omfång. Studier visar att de yngre generationerna som fått mer västerländsk kost också blir längre än äldre generationer, i genomsnitt men än är det långt kvar till nordeuropéernas mått.
Många av mina (asiastiska) vänner kan äta kolossala mängder mat. Alltså jag menar långt mycket mer än jag någonsin kan mosa in. När jag har fått så att jag flämtar av mätthet, ja då beställer de in maffigaste efterrätten. Hur går det här ihop? Var lägger de all maten????? Nå, det skulle ju kunna vara så att det är deras enda mål mat den dagen som Jonas säger.
Hysteriska efterrätter "Honey Toast Animals" (dessa är reliker i plast, utställda i en monter framför restaurangen). Det syns inte så bra nu men de var skitsora!››
En annan förklaring som jag har spånat på ett längre tag är att japaner i väldigt stor utsräckning äter hemmalagad mat.
Det är nämligen så att de flesta bor hemma långt upp i vuxen ålder, med andra ord äter mammas (nyttiga) hemmalagade mat. Resten är antingen hemmafruar själva (och lagar nyttig och näringsrik mat till sin familj) eller gifta med en sådan.
Jag kanske hårddrar (men det finns fortfarande en företsällning om att en kvinna skall laga mat till sin familj. Är man hemmafru antar jag att det dessutom ingår i "arbetsuppgifterna" men det lär ju bli arbetssamt om man ska hinna med att jobba också.).
Det finns alltså inget behov av att äta McDonalds flera dagar i veckan eller att man skippar lunchen för en påse chips och en dricka.
Alla förefaller äta en vettig frukost (även om rostade mackor med honung och en pytteliten sötad yoghurt också verkar räknas som frukost (›‹) ) och sedan en stor middag hemma.
Jag tror att japanerna helt enkelt har jättebra fart på sin matsmältning. Många tillskriver dessutom det gröna téet fantastiska egenskaper, allt från att det hjälper kroppen att hålla sig smal till att göra huden vit (anses ju fint over there). För att inte tala om oolongté (ett kinesiskt té som har en lite rökig smak) det ska tydligen stoppa kroppen från att ta upp fett i maten om man dricker det till maten. Ja jo, visst. Gott är det i alla fall, gott som satan säger jag och nöjer mig med det.
Vad tror ni om mina teorier, verkar de stabila?
onsdag 16 juli 2008
Om kroppsnoja i/pga Japan
Det här är ett ämne som jag har funderat på att ta upp länge, något jag vill diskutera men som liksom inte har kommit ut i rätt form, förrän kanske nu.
Kanske började det med att jag en dag sedan jag återvänt till Sverige drog på mig en kort kjol och för första gången i hela mitt liv inte led av att jag kände mig knalltjock resten av dagen.
Jag tror inte att det har gått någon förbi att våra asiatiska kusiner kommer i liiiite mindre storlekar än vad vi gör här hemma i Svedala, eller ens Europa för den delen (italienska skor undantaget). De flesta av mina kamrater är mellan 150-160 cm långa och väger mellan 40 och 50 kilo. Så även om jag är 164 och bara marginellt längre så finns det hemskt mycket mer massa av mig än två tillsammans (ungefär). Det ser ut som om japaner har ganska svårt för att bilda den sorts muskelmassa som vi andra har från grunden, det är bara så himla mycket mer kött på oss västerlänningar.
I Japan blir man ständigt påmind om hur annorlunda man är från andra (japanerna). Folk är mycket öppnare och snabbare med att säga positiva och snälla kommentarer får jag väl säga men det hoppar också ut "でかいね!!" (oj /du・han・hon är/ enorm!!). Jag skulle vilja göra en topplista med vrickade kommentarer jag fått (och fortfarande får, om och om igen)...
Nr 3 "Är det ditt riktiga hår?" (kan okså tolkas som ofärgat men bokstavligt så betyder det riktigt hår). Speciellt högstadieelverna verkar ha jättesvårt att fatta att det finns folk som är blonda alldeles av naturen.
Nr 2 "Men du har färg-linser i ögonen, va". Eh, nä. Samma som med håret så är det lika otroligt verkar det som. Småskole-barnen är mycket bättre på att acceptera att man är annorlunda och född sån. De kollar förstås en del och jag känner mig minst som en FN-ambassadör när jag talar om att det finns folk som har gråa, bruna eller nästan gröna ögon också.
I Japan säger de ju att de har svarta ögon om sig själva.
Nr 1 "鼻が高いね” Din näsa är stor/står ut från kroppen (ordagrant "hög"). Första gången jag hörde det ville jag bara grina, andra gången undrade jag om det var nån som ville slåss. Sen insåg jag att för ett folk där alla har små söta knappnäsor, där är det en komlimang. Gawd. Visst är det snällt av dem men....jag slipper helst påminnelsen om att jag har en stor kran om jag ska vara ärlig, jag känner mig aldrig särskilt snygg när folk säger det (›‹;)
Hedersomnämnande: "Alltså Johanna-sensei, du har ju verkligen tjocka ben, eller hur!?" gaaaaah, det här är helt sant. Min kroppstyngd sitter garanterat till 75% på min nedre halva av kroppen, inget snack om saken, haha. Men, det roliga ligger i den som kommenterade, det var en av mina mer sociala elever, en kille i 7:an som jag ofta pratar med mellan lektioner etc. Han är kort och tunn, smal som en pinne och det är svårt att veta om han är 11 eller 13 år gammal. Han kläckte kommentaren en gång i korridoren och lät liksom sådär fascinerat beundrande som man kan göra när man tror att någonting inte är riktigt sant. Jag svarade att ja, jo det har jag och undrade om han ville ha bråk när han sa en sån sak. Han fattade vinken men sa att det inte alls var meningen att vara oartig utan mer som en kommentar, något han hade lagt märke till.
Man känner med andra ord sig hela tiden en smula betraktad, granskad av okända människors (ofta) nyfikna ögon. Det är helt okej, om man känner att man har hunnit borsta håret och ta på sig kläder man står för (som inte visar för mycket hud på överkroppen, det anses oanständigt öven om huden på benen ända alldeles fram till alldeles där skinkorna börjar visst är helt okej att visa).
Jag har identifierat tre läger bland utländska tjejer i hur man haterar situationen. Det ena lägret kör på i sin egen stil och verkar bekväma med det, trots att det kan leda till utstirrning både för lågt skurna jeans och urringningar man i Sverige skulle kunna åka hem till mormor med utan att ens reflektera över det.
Nästa läger är medvetna om blickar och kommentarer och gömmer sig totalt. Detta hände spceillt min kära Alice som kanske inte var helt i balans innan hon kom men väl i Japan så ballade hon ut totalt. På henne lät det som om hon gav upp just för att hon aldrig skulle bli så liten och nätt som de små japanskorna så hon gav upp helt och hållet. Från att alltid haft roliga outfits blev hon en riktig mys-byx tjej som spenderade det mesta av sin vakna tid med att proppa i sig mat och snax.
Den sista gruppen jag har funderat fram är den som tar till samma vapen som de japanska tjerna. De anammar modet och lär sig fixa hår och naglar bra mycket mer ingående än i hemlandet. De sticker fortfarande ut från mängden men slipper åtminstone några kommentarer, tror jag.
I början (nu åsyftar jag alltså tiden då jag precis kommit till Japan som utbytesstudent) var det lite av en chock att inse att de flesta vanliga klädbutiker riktade till folk i min ålder inte ens hade min storlek på lager. Oftast saluförs kläder bara i storlek S och M. "En L hade jag kanske kunnat mosa mig i" har jag många gånger tänkt.
Tröjor går väl okej, lösa klänningar funkar men blir väldigt korta på mig eftersom jag är "lång".
Kjolar är generellt för tajta i midjan men ibland går det om jag drar upp dem precis över naveln där man är som smalast på mitten. Byxor provar jag inte ens, kalla det självinsikt eller självbevarelsedrift men där går verkligen gränsen för vad mitt självförtroende klarar tror jag (^^;)
Skor kan jag köpa om de är breda i lästen. Bäst passar storlek LL (dubbel large). I Sverige sportar jag 38-39 i skor.
Nu när jag kom hem till Sverige har jag lagt märke till en sak som oroar mig. Svenskarna är ohemult feta. Allt för många bär en kagge späck runt midjan som bara kommer att orsaka sorger och besvär! Det är inte muskler eller big bones det är dålig nutrition så det bara skriker om det. Vill ni betala ännu mera skatt sen när alla får hjärt-kärl problem och/eller diabetes. Skärpning Sverige!
Jag som accepterat att jag är på gränsen till obese i Japan (allvarligt, "before"vikten i bantningsreklamen ligger en bra bit under mitt normalläge, mått runt deras ben stämmer snarare på mina överarmar, vad ska jag säga? häh) blir plötsligt en ganska liten, normal tjej (mjukt hull har jag så klart men ingen späckkagge iaf). Nyss hemkommen till Sverige inser jag att väldigt många nojjor jag haft här hemma stannade i Japan. Flasha ben, vaddårå, gå i bikini, javisst osv. Förr kunde jag knappt ens med att gå hemma på trädgården i bikini!
Kanske har det sammanfallit med en slags 25-årsinsikt (jag vill inte kalla det kris, jag hade 24-årskris men den gick över när lågstadiebarnen skriker "är du bara 24!!! Tjena vad ungt!" eller "bara 24, du är ju yngre än min mamma!" I love it) hur som haver, det jag kommit fram till är att det är lika bra att passa på att ha roliga kläder som man får ha i min ålder. När man blir äldre kanske man inte gitter bry sig ändå, eller så har man andra saker att tänka på. Bäst att passa på medan man vill och kan mao!
(Brasklapp: ursäkta mina långa texter på senaste tiden, jag har ingen kamera! Vill lova bättring men det tar nog ett tag innan det verkligen händer något)
Kanske började det med att jag en dag sedan jag återvänt till Sverige drog på mig en kort kjol och för första gången i hela mitt liv inte led av att jag kände mig knalltjock resten av dagen.
Jag tror inte att det har gått någon förbi att våra asiatiska kusiner kommer i liiiite mindre storlekar än vad vi gör här hemma i Svedala, eller ens Europa för den delen (italienska skor undantaget). De flesta av mina kamrater är mellan 150-160 cm långa och väger mellan 40 och 50 kilo. Så även om jag är 164 och bara marginellt längre så finns det hemskt mycket mer massa av mig än två tillsammans (ungefär). Det ser ut som om japaner har ganska svårt för att bilda den sorts muskelmassa som vi andra har från grunden, det är bara så himla mycket mer kött på oss västerlänningar.
I Japan blir man ständigt påmind om hur annorlunda man är från andra (japanerna). Folk är mycket öppnare och snabbare med att säga positiva och snälla kommentarer får jag väl säga men det hoppar också ut "でかいね!!" (oj /du・han・hon är/ enorm!!). Jag skulle vilja göra en topplista med vrickade kommentarer jag fått (och fortfarande får, om och om igen)...
Nr 3 "Är det ditt riktiga hår?" (kan okså tolkas som ofärgat men bokstavligt så betyder det riktigt hår). Speciellt högstadieelverna verkar ha jättesvårt att fatta att det finns folk som är blonda alldeles av naturen.
Nr 2 "Men du har färg-linser i ögonen, va". Eh, nä. Samma som med håret så är det lika otroligt verkar det som. Småskole-barnen är mycket bättre på att acceptera att man är annorlunda och född sån. De kollar förstås en del och jag känner mig minst som en FN-ambassadör när jag talar om att det finns folk som har gråa, bruna eller nästan gröna ögon också.
I Japan säger de ju att de har svarta ögon om sig själva.
Nr 1 "鼻が高いね” Din näsa är stor/står ut från kroppen (ordagrant "hög"). Första gången jag hörde det ville jag bara grina, andra gången undrade jag om det var nån som ville slåss. Sen insåg jag att för ett folk där alla har små söta knappnäsor, där är det en komlimang. Gawd. Visst är det snällt av dem men....jag slipper helst påminnelsen om att jag har en stor kran om jag ska vara ärlig, jag känner mig aldrig särskilt snygg när folk säger det (›‹;)
Hedersomnämnande: "Alltså Johanna-sensei, du har ju verkligen tjocka ben, eller hur!?" gaaaaah, det här är helt sant. Min kroppstyngd sitter garanterat till 75% på min nedre halva av kroppen, inget snack om saken, haha. Men, det roliga ligger i den som kommenterade, det var en av mina mer sociala elever, en kille i 7:an som jag ofta pratar med mellan lektioner etc. Han är kort och tunn, smal som en pinne och det är svårt att veta om han är 11 eller 13 år gammal. Han kläckte kommentaren en gång i korridoren och lät liksom sådär fascinerat beundrande som man kan göra när man tror att någonting inte är riktigt sant. Jag svarade att ja, jo det har jag och undrade om han ville ha bråk när han sa en sån sak. Han fattade vinken men sa att det inte alls var meningen att vara oartig utan mer som en kommentar, något han hade lagt märke till.
Man känner med andra ord sig hela tiden en smula betraktad, granskad av okända människors (ofta) nyfikna ögon. Det är helt okej, om man känner att man har hunnit borsta håret och ta på sig kläder man står för (som inte visar för mycket hud på överkroppen, det anses oanständigt öven om huden på benen ända alldeles fram till alldeles där skinkorna börjar visst är helt okej att visa).
Jag har identifierat tre läger bland utländska tjejer i hur man haterar situationen. Det ena lägret kör på i sin egen stil och verkar bekväma med det, trots att det kan leda till utstirrning både för lågt skurna jeans och urringningar man i Sverige skulle kunna åka hem till mormor med utan att ens reflektera över det.
Nästa läger är medvetna om blickar och kommentarer och gömmer sig totalt. Detta hände spceillt min kära Alice som kanske inte var helt i balans innan hon kom men väl i Japan så ballade hon ut totalt. På henne lät det som om hon gav upp just för att hon aldrig skulle bli så liten och nätt som de små japanskorna så hon gav upp helt och hållet. Från att alltid haft roliga outfits blev hon en riktig mys-byx tjej som spenderade det mesta av sin vakna tid med att proppa i sig mat och snax.
Den sista gruppen jag har funderat fram är den som tar till samma vapen som de japanska tjerna. De anammar modet och lär sig fixa hår och naglar bra mycket mer ingående än i hemlandet. De sticker fortfarande ut från mängden men slipper åtminstone några kommentarer, tror jag.
I början (nu åsyftar jag alltså tiden då jag precis kommit till Japan som utbytesstudent) var det lite av en chock att inse att de flesta vanliga klädbutiker riktade till folk i min ålder inte ens hade min storlek på lager. Oftast saluförs kläder bara i storlek S och M. "En L hade jag kanske kunnat mosa mig i" har jag många gånger tänkt.
Tröjor går väl okej, lösa klänningar funkar men blir väldigt korta på mig eftersom jag är "lång".
Kjolar är generellt för tajta i midjan men ibland går det om jag drar upp dem precis över naveln där man är som smalast på mitten. Byxor provar jag inte ens, kalla det självinsikt eller självbevarelsedrift men där går verkligen gränsen för vad mitt självförtroende klarar tror jag (^^;)
Skor kan jag köpa om de är breda i lästen. Bäst passar storlek LL (dubbel large). I Sverige sportar jag 38-39 i skor.
Nu när jag kom hem till Sverige har jag lagt märke till en sak som oroar mig. Svenskarna är ohemult feta. Allt för många bär en kagge späck runt midjan som bara kommer att orsaka sorger och besvär! Det är inte muskler eller big bones det är dålig nutrition så det bara skriker om det. Vill ni betala ännu mera skatt sen när alla får hjärt-kärl problem och/eller diabetes. Skärpning Sverige!
Jag som accepterat att jag är på gränsen till obese i Japan (allvarligt, "before"vikten i bantningsreklamen ligger en bra bit under mitt normalläge, mått runt deras ben stämmer snarare på mina överarmar, vad ska jag säga? häh) blir plötsligt en ganska liten, normal tjej (mjukt hull har jag så klart men ingen späckkagge iaf). Nyss hemkommen till Sverige inser jag att väldigt många nojjor jag haft här hemma stannade i Japan. Flasha ben, vaddårå, gå i bikini, javisst osv. Förr kunde jag knappt ens med att gå hemma på trädgården i bikini!
Kanske har det sammanfallit med en slags 25-årsinsikt (jag vill inte kalla det kris, jag hade 24-årskris men den gick över när lågstadiebarnen skriker "är du bara 24!!! Tjena vad ungt!" eller "bara 24, du är ju yngre än min mamma!" I love it) hur som haver, det jag kommit fram till är att det är lika bra att passa på att ha roliga kläder som man får ha i min ålder. När man blir äldre kanske man inte gitter bry sig ändå, eller så har man andra saker att tänka på. Bäst att passa på medan man vill och kan mao!
(Brasklapp: ursäkta mina långa texter på senaste tiden, jag har ingen kamera! Vill lova bättring men det tar nog ett tag innan det verkligen händer något)
måndag 3 mars 2008
Registrerad alien samt tur till Akihabara
Idag var det första gången sedan jag kom som jag fått helt ledigt två dagar i sträck. Fast i ärlighetens namn var jag ändå förbi en sväng om skolan för att kolla att det var okej att jag var ledig -och det var det!
Först på dagen var jag dock och hämtade ut min utlänningsregistrering. Det är ett ID-kort som jag alltid måste bära med mig. Det talar om var jag bor och hur länge jag får vara i Japan. Jude-stjärnevibbar någon? Nåväl, smällar man får ta, jag är låååångt ifrån färdig med det där grejjandet ändå. Tur att det inte kostar några pengar att tala om.
Min nyttiga ledighets frukost, till höger››
Den bestod av te, apelsinjuice, omelett med pyttesmå torkade räkor och majonnäs på, tärnad vinterdaikon (Shinji förklarade att de som odlas på vintern är mildare och å, den var underbar. Är precis lika krispig och god som man föreställde sig istapparna vara när man var liten.
På väg mot Saitamas city ward där jag hämtade mitt "Alien Registration Card" i utbytis mun ofta aka "Gaijin Card" såg jag de här fina plommonblommorna.
Alla pratar om den fantastiska körsbärsblommen men jag är verkligen en större vän av plommon. De börjar blomma i februari -mars när inget annat finns. Som envisa tussar av sommar sitter de på svarta knotiga grenar och bara strålar. Frostiga nätter eller blåsiga, regniga dagar bekommer dem inte. De hänger kvar ändå. Jag tycker det är så fatastaiskt på nåt vis. Dessutom har flera arter en underbar, stark doft som kan färdas flera kvarter med vinden en ljum eftermiddag.
Satine sa alltid att plommonblommen var den maskulina varianten av körsbärsditon. Jag gillar väl kanske inte att dela upp saker i manligt och kvinnligt på det sättet men håller gärna med om att körsbärsblom är lika skör och skir som många verkar anse även kvinnor vara.
T.h Urawa är känt för fotboll, så till den milda grad att ett ställe jag passerade hade den här målningen uppsatt i skylten›
Idag är det den 3/3 och som alla dagar när det är samma siffra på dagen som månaden (?) så är det festival. Det var "Hinamatsuri" som gällde för dagen och ett stort varuhuskomplex som jag passerade hade den här tjusiga dockparaden arrangerad.
T.h "Gott bröd och mjölk" ah, det låter som ett skämt men det var namnet på en kiosk på en av stationerna jag passerade. Eftersom jag ju blev helt ledig bestämde jag mig för att åka in en tur till 電気街 "Elektronikstaden" och undersöka hur det är med skypemobiler. Det florerar vissa rykten om att det finns en liten bärbar sak som man kan köra skype och enbart skype på utan att skaffa sig ett abonnemang. Eftersom jag inte har något permanent uppehållstillstånd i Japan ännu så har jag inte rätt att teckna upp mig för t.ex mobiltelefon vilket är jäkligt opraktiskt och irriterande. Det är iofs bara toppen på ett isberg att jag inte kan ha mobil men resten är lite mera läskiga grejjer så vi håller bara tummarna för att den dan då jag blir tvungen att ta reda på mera inte kommer.
Akihabara är en hemskt känd stadsdel av Tokyo men jag har fram tills idag missat den på mina resor till den japonesiska huvudstaden. Här finns huuuuur många butiker so
m helst som säljer elektronik. Och väldigt många butiker för otakus, nördar, geeks etc, you name it. Därför ser man ofta flickor utklädda till "maids" på stan. Tjejen till höger här delade ut reklambroschyrer så jag snattade fräckt ett kort på henne . Jag tyckte mig ana att alla uppklädda tjejer gjorde det som en del av sitt jobb.
Huga, jag kom av misstag in på en bakgata där jag garanterat var den enda tjejen (jag reagerade inte förrän jag kände att jag var utstirrad). Det fanns en kö med tre osnygga typer till ett ställe med fördragna gardiner och en handtextad skylt utanför "Maid-massage 10 miuter". Ehhhh jag sticker. Nu. Säg inget mer tänkte jag och var glad att jag hade gaijin-längd på benen och snabbt kunde älga ifrån stället.
Å, nu sitter en eller annan kanske som på nålar, hur det gick med skype-telefonen? Vet inte om det finns någon öht. Butikspersonalen på Sofmap hade ingen koll vad jag fattade och de sa typ att det nog inte finns något intresse av att sälja något liknande i Japan heller. Dumdrygt. Jaja, jag får helt enkelt hålla mig till mitt arbetstillstånd ger mig rätt att skriva på ett kontrakt för mobiler.
Först på dagen var jag dock och hämtade ut min utlänningsregistrering. Det är ett ID-kort som jag alltid måste bära med mig. Det talar om var jag bor och hur länge jag får vara i Japan. Jude-stjärnevibbar någon? Nåväl, smällar man får ta, jag är låååångt ifrån färdig med det där grejjandet ändå. Tur att det inte kostar några pengar att tala om.
Min nyttiga ledighets frukost, till höger››
Den bestod av te, apelsinjuice, omelett med pyttesmå torkade räkor och majonnäs på, tärnad vinterdaikon (Shinji förklarade att de som odlas på vintern är mildare och å, den var underbar. Är precis lika krispig och god som man föreställde sig istapparna vara när man var liten.
På väg mot Saitamas city ward där jag hämtade mitt "Alien Registration Card" i utbytis mun ofta aka "Gaijin Card" såg jag de här fina plommonblommorna.Alla pratar om den fantastiska körsbärsblommen men jag är verkligen en större vän av plommon. De börjar blomma i februari -mars när inget annat finns. Som envisa tussar av sommar sitter de på svarta knotiga grenar och bara strålar. Frostiga nätter eller blåsiga, regniga dagar bekommer dem inte. De hänger kvar ändå. Jag tycker det är så fatastaiskt på nåt vis. Dessutom har flera arter en underbar, stark doft som kan färdas flera kvarter med vinden en ljum eftermiddag.
Satine sa alltid att plommonblommen var den maskulina varianten av körsbärsditon. Jag gillar väl kanske inte att dela upp saker i manligt och kvinnligt på det sättet men håller gärna med om att körsbärsblom är lika skör och skir som många verkar anse även kvinnor vara.
T.h Urawa är känt för fotboll, så till den milda grad att ett ställe jag passerade hade den här målningen uppsatt i skylten›
Idag är det den 3/3 och som alla dagar när det är samma siffra på dagen som månaden (?) så är det festival. Det var "Hinamatsuri" som gällde för dagen och ett stort varuhuskomplex som jag passerade hade den här tjusiga dockparaden arrangerad.
T.h "Gott bröd och mjölk" ah, det låter som ett skämt men det var namnet på en kiosk på en av stationerna jag passerade. Eftersom jag ju blev helt ledig bestämde jag mig för att åka in en tur till 電気街 "Elektronikstaden" och undersöka hur det är med skypemobiler. Det florerar vissa rykten om att det finns en liten bärbar sak som man kan köra skype och enbart skype på utan att skaffa sig ett abonnemang. Eftersom jag inte har något permanent uppehållstillstånd i Japan ännu så har jag inte rätt att teckna upp mig för t.ex mobiltelefon vilket är jäkligt opraktiskt och irriterande. Det är iofs bara toppen på ett isberg att jag inte kan ha mobil men resten är lite mera läskiga grejjer så vi håller bara tummarna för att den dan då jag blir tvungen att ta reda på mera inte kommer.
Akihabara är en hemskt känd stadsdel av Tokyo men jag har fram tills idag missat den på mina resor till den japonesiska huvudstaden. Här finns huuuuur många butiker so
m helst som säljer elektronik. Och väldigt många butiker för otakus, nördar, geeks etc, you name it. Därför ser man ofta flickor utklädda till "maids" på stan. Tjejen till höger här delade ut reklambroschyrer så jag snattade fräckt ett kort på henne . Jag tyckte mig ana att alla uppklädda tjejer gjorde det som en del av sitt jobb.Huga, jag kom av misstag in på en bakgata där jag garanterat var den enda tjejen (jag reagerade inte förrän jag kände att jag var utstirrad). Det fanns en kö med tre osnygga typer till ett ställe med fördragna gardiner och en handtextad skylt utanför "Maid-massage 10 miuter". Ehhhh jag sticker. Nu. Säg inget mer tänkte jag och var glad att jag hade gaijin-längd på benen och snabbt kunde älga ifrån stället.
Å, nu sitter en eller annan kanske som på nålar, hur det gick med skype-telefonen? Vet inte om det finns någon öht. Butikspersonalen på Sofmap hade ingen koll vad jag fattade och de sa typ att det nog inte finns något intresse av att sälja något liknande i Japan heller. Dumdrygt. Jaja, jag får helt enkelt hålla mig till mitt arbetstillstånd ger mig rätt att skriva på ett kontrakt för mobiler.
tisdag 26 februari 2008
押し入れ, min stora garderob
Mamma undrade lite oroligt om jag hade plats nog i min lilla, lilla lägenhet. För alla grejer som jag kommer att be henne att skicka alltså (*^ ------^*)Det är i den här garderoben som alla saker bor i just nu iaf. Jag har öppnat ena dragdörren så att ni ska få en uppfattning. Bakom den högra dörren finns min resväska som fungerar som byrå för underkläder och linnen. På undervåningen ligger min futon fint ihopvikt och trängs bara lite med min begagnade dammsugare som jag oxå ärvt från jobbet. På tal om det, jag glömde att berätta om min lilla "toaster oven" (t.h), även den ett arvegods så klart. Vad jag förstår är detta den vanligaste brödrosten i japanska hem. Jag är ju som ni vet ingen riktig mackofil men kanske kan man smälla ihop lite grönsaker att rosta eller nån kaka om man vill ge bort en kanske.
På min lediga söndag förra veckan travade jag som förutspått ut på stan en sväng i jakt på grundläggande hushållsredskap. Det blev en tur till Parco, ett alldeles nytt varuhus (デパート alltså) som hade mycket dyrt, gulligt men som tur också Muji. Så det blev en gryta och panna av enklaste modell samt lite annat på 100 yens-shoppen på vägen hem (jag äger bl. a en körsbärsmönstrad kökshandduk numer, wiieeeie). Har också införskaffat en helt ok kniv samt en stor skärbräda som man kan lägga tvärs över diskhin för att fixa en arbetsyta i köket. Smurtigt va ^^Ovan ser ni gullig bricka samt en till hälften av mig tillagad måltid. Den runda lådan köpte jag på min matvaruaffär för nedsatt pris alldeles innan stängningsdags. Det gröna till vänster om brickan är min sittkudde (座布団）jag köpte två likadana, en till mig och en till min dator, haha.
söndag 24 februari 2008
Mitt nya hem har fyra väggar och en smutsig kyl!Men i ärlighetens namn finns det en "heater" vad heter det på svenska? Det är som en fläkt med varmluft, säkert ett monster till energslukare!
Jag sover på en futon som fröken Araki hjälpte mig att köpa.
Futonen består av 3 delar: en undermadrass som är ganska hård, sedan en mellanmadrass som nästan är som ett hårt stoppat täcke och sist har vi själva täcket som är fluffigare och bredare än svensk standad.
Men det är perfekt för såna som jag som rullar ihop sig till en liten boll på natten, täcket glipar inte ändå!
Köket har en gasplatta (som jag inte använt ännu för jag har ingen kastrull!), en liten diskho och en liten öppen hylla att förvara saker på. Nedersta hyllan har ett nät som botten så den funkar finfint som diskställ! Jag har tänkt att jag ska ha skärbrädan på tvären över diskbänken när jag lagar mat här sedan. Det finns fläkt och en lampa men sedan är det slut på köket (^^)
Toaletten är bara en toastol (med sitsvärmare, tack alla gudar som finns (mamma och pappa hur kan ni leva utan det här!!!!)) men jag har ett badrum också (^-^) med badkar♥
Varmvattet värms med gas (?) så jag kan ställa in exakt vilken temperatur etc jag vill ha på varmvattnet. Vad gäller en sak har jag helt anammat den japanska kulturen och det är att ta ett bad på kvällen! Men jag fyller inte badkaret helt med kokhett vatten för det kan inte mitt miljösamvete med att tillåta.
Japp så här ser det ut i mitt hem just nu. På dagarna viker jag ihop futonen och mosar in den i min stora japanska garderob för att få lite mer utrymme (det brukar folk göra). I det stora hela är lägenheten väldigt fräsch (undantaget är den satans kylen som jag fick ärva från jobbet, hur kan nåt bli så skitigt!? som tur är är det bara utanpå, insidan är helt pika pika). Inga äckliga heltäckningsmattor som i I-house och det luktar ingenting konstigt (längre, hade några duster av avlopp i början. Jag sov med munnen öppen, uuuurk).
Just nu är det söndag förmiddag och jag ska snart vika ihop min futon och gå och leta efter ett skrivbord. Idag är det nämligen min lediga dag så jag hoppas kunna gå på lite upptäcktsfärd också. Men jag satt uppe och pratade hela natten med min älskling på skype igår så det måste erkännas att jag är jefligt trött för tf. Kanske lite konbini-inhandlad sallad kan få igång mig iaf.
Jag hoppas att jag kan uppdatera idag med foto på ett skrivbord, man får ont på alla möjliga konstiga ställen av att ligga på magen på futonen och skriva har jag märkt!
All min kärlek (o´∀`o)ノ
torsdag 21 februari 2008
Jag lever, jag lovar!!
Har kort om tid men äntligen tillgång till internet!
Klistrar in lite fragmentariskt vad jag skrivit sedan jag kom fram. Har tidsnöd just nu men kommer att uppdatera mer vettigt fr.o.m nu♫
t.h posar i min lägenhet. Nej jag har inget skrivbord ^^;
2008-02-13
Anlände i säkerhet till Japan idag, kl 10 lokal tid, allt väl och väskor i behåll. Klev på mina tåg rätt och sedan av där jag skulle, i Urawa, Saitama utanför Tokyo.
Ringde till min skola och fick komma in direkt för en lunch med rektor tillika huvudlärare och skolans grundare Mr. Ogura och den andra anställda, fröken Araki. De bjöd på lunchlåda i Japansk stil som inte gick av för hackor. Alla verkade verkligen entusiastiska och sken alldeles upp när jag kom. Det förefaller som om de alltid haft infödda engelsktalande bara på deltid förut och sedan fått problem för att dessa lärare inte engagerat sig så mycket som de har önskat.
Det verkar också som om de har haft en hemskt massa personer på intervju och ur denna massa valt mig, av alla. Man blir ju alldeles spak, här sitter de och tittar på mig som frälsaren! Men men jag ljög ju inte i min ansökan så förhoppningsvis behöver jag inte göra mig till för att passa in heller (^_‹)
De har bokat ett hotell så jag gick och duschade en sväng och lämpade av mitt dryga 30 kilo tunga baggage för att sedan återvända till skolan som hade tre klasser inbokade för kvällen. Jag fick börja direkt och vara med och presentera mig och prata lite. När sista klassen gått vid halv 10 på kvällen var vi alla ganska trötta men fröken Araki och Mr. Ogura följde mig ändå till hotellet och bjöd mig på middag nära hotellet innan jag gick hem och sov i ungefär 10 timmar!
20080220(?)
Det har bara gått en vecka men det känns redan som år. Vet inte hur jag ska beskriva det, var det likadant när jag precis hade börjat på Ritsumeikan oxå?
Människan är ett finurligt djur som kan finna sig i något så fort, tänker jag.
Sedan jag lämnat Sverige har jag hunnit börja jobba, eller åtminstone jobbträna och flytta in i min nya lägenhet. Jag går till jobbet vid ettiden på dagen och stannar allt som oftast till efter tio. Det handlar om eftermiddags- och kvällsundervisning så först på dagen städar man och förbereder för dagens lektioner. Jag sitter ofta i receptionen och i egenskap av blond gaijin agerar jag någon slags levande skyltdocka känns det som. Någon nytta i receptionen kan jag ännu inte göra, bara hälsa eleverna och fråga hur de mår men det är okej, jag orkar inte hålla på med en massa artighetstal på japanska ovanpå allt annat jag måste hålla i huvudet.
Det är väldigt myket pyssel med lägenheten annars. Som de flesta andra lägenheter i Japan så betalades flera hyror i förskott samt en viss summa i "key money" någon slags depositionsavgift som man inte får tillbaka (det kallas visst muta till hyresvärden på ren svenska). Lägenheten hade då varken el eller gas. Eller tvättmaskin and no tvättstuga heller. Elen slogs på med en snäppkontakt så det var ju som en kakbit men sen kom kruxet med gasen. Det var ju med den som varmvattnet kom!! Shitpomfritt vad det inte är lyckat att tvätta håret i 11 gradigt vatten. Brain freeze typ. Allvarligt talat, jag fick väldigt ont i huvudet, haha.
För installation av gas (typ 2 minuter samt överräckande av broschyrer), installation av tvättmaskin (ca 1 timme med en het jappekille) samt installation av internetkabel har det krävts att jag har suttit hemma, dagtid och VÄNTAT på att gubbarna ska komma och fixa det hela. Helt sjukt. Fast än så länge har det varit unga och heta killar som har kommit så jag kan tänka mig att betrakta det hela som någon slags kosmisk kompensation. Speaking of which--- fan vad länge sedan det var jag umgicks med någon i min egen ålder! Min dagliga kontakt är ju eleverna på skolan (10-16 år) och de två andra lärarna Mr. Ogura som är runt 50-60 samt Miss Araki som är väl en 30-35, sen är det väl kanske nån tillfälligt kontakt med en eller annan deltidsarbetare i slyngelåldern på nåt kombini jag går till. Ja och så Shinji så klart. jag ringer honom varje dag men eftersom jag inte har tillgång till internet ännu blir det via allmän telefon och det är dyrt (och kallt att stå ute mitt i natten då det är den enda tid jag har som passar att ringa). Så det blir bara en liten stund varje dag. Vad mystiskt att man kan kännas så mycket längre bort fastän man är på samma kontinent nu. Fast man vet ju oxå att vi kan ses imorgon om man verkligen ville! Shinji säger att han kommer uppåt landet i nästa månad om inte annat, han letar ju trots allt jobb runt Tokyo sedan innan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
