Jag lever, jag lovar!!

Har kort om tid men äntligen tillgång till internet!
Klistrar in lite fragmentariskt vad jag skrivit sedan jag kom fram. Har tidsnöd just nu men kommer att uppdatera mer vettigt fr.o.m nu♫

t.h posar i min lägenhet. Nej jag har inget skrivbord ^^;

2008-02-13

Anlände i säkerhet till Japan idag, kl 10 lokal tid, allt väl och väskor i behåll. Klev på mina tåg rätt och sedan av där jag skulle, i Urawa, Saitama utanför Tokyo.

Ringde till min skola och fick komma in direkt för en lunch med rektor tillika huvudlärare och skolans grundare Mr. Ogura och den andra anställda, fröken Araki. De bjöd på lunchlåda i Japansk stil som inte gick av för hackor. Alla verkade verkligen entusiastiska och sken alldeles upp när jag kom. Det förefaller som om de alltid haft infödda engelsktalande bara på deltid förut och sedan fått problem för att dessa lärare inte engagerat sig så mycket som de har önskat.
Det verkar också som om de har haft en hemskt massa personer på intervju och ur denna massa valt mig, av alla. Man blir ju alldeles spak, här sitter de och tittar på mig som frälsaren! Men men jag ljög ju inte i min ansökan så förhoppningsvis behöver jag inte göra mig till för att passa in heller (^_‹)

De har bokat ett hotell så jag gick och duschade en sväng och lämpade av mitt dryga 30 kilo tunga baggage för att sedan återvända till skolan som hade tre klasser inbokade för kvällen. Jag fick börja direkt och vara med och presentera mig och prata lite. När sista klassen gått vid halv 10 på kvällen var vi alla ganska trötta men fröken Araki och Mr. Ogura följde mig ändå till hotellet och bjöd mig på middag nära hotellet innan jag gick hem och sov i ungefär 10 timmar!

20080220(?)

Det har bara gått en vecka men det känns redan som år. Vet inte hur jag ska beskriva det, var det likadant när jag precis hade börjat på Ritsumeikan oxå?
Människan är ett finurligt djur som kan finna sig i något så fort, tänker jag.
Sedan jag lämnat Sverige har jag hunnit börja jobba, eller åtminstone jobbträna och flytta in i min nya lägenhet. Jag går till jobbet vid ettiden på dagen och stannar allt som oftast till efter tio. Det handlar om eftermiddags- och kvällsundervisning så först på dagen städar man och förbereder för dagens lektioner. Jag sitter ofta i receptionen och i egenskap av blond gaijin agerar jag någon slags levande skyltdocka känns det som. Någon nytta i receptionen kan jag ännu inte göra, bara hälsa eleverna och fråga hur de mår men det är okej, jag orkar inte hålla på med en massa artighetstal på japanska ovanpå allt annat jag måste hålla i huvudet.

Det är väldigt myket pyssel med lägenheten annars. Som de flesta andra lägenheter i Japan så betalades flera hyror i förskott samt en viss summa i "key money" någon slags depositionsavgift som man inte får tillbaka (det kallas visst muta till hyresvärden på ren svenska). Lägenheten hade då varken el eller gas. Eller tvättmaskin and no tvättstuga heller. Elen slogs på med en snäppkontakt så det var ju som en kakbit men sen kom kruxet med gasen. Det var ju med den som varmvattnet kom!! Shitpomfritt vad det inte är lyckat att tvätta håret i 11 gradigt vatten. Brain freeze typ. Allvarligt talat, jag fick väldigt ont i huvudet, haha.
För installation av gas (typ 2 minuter samt överräckande av broschyrer), installation av tvättmaskin (ca 1 timme med en het jappekille) samt installation av internetkabel har det krävts att jag har suttit hemma, dagtid och VÄNTAT på att gubbarna ska komma och fixa det hela. Helt sjukt. Fast än så länge har det varit unga och heta killar som har kommit så jag kan tänka mig att betrakta det hela som någon slags kosmisk kompensation. Speaking of which--- fan vad länge sedan det var jag umgicks med någon i min egen ålder! Min dagliga kontakt är ju eleverna på skolan (10-16 år) och de två andra lärarna Mr. Ogura som är runt 50-60 samt Miss Araki som är väl en 30-35, sen är det väl kanske nån tillfälligt kontakt med en eller annan deltidsarbetare i slyngelåldern på nåt kombini jag går till. Ja och så Shinji så klart. jag ringer honom varje dag men eftersom jag inte har tillgång till internet ännu blir det via allmän telefon och det är dyrt (och kallt att stå ute mitt i natten då det är den enda tid jag har som passar att ringa). Så det blir bara en liten stund varje dag. Vad mystiskt att man kan kännas så mycket längre bort fastän man är på samma kontinent nu. Fast man vet ju oxå att vi kan ses imorgon om man verkligen ville! Shinji säger att han kommer uppåt landet i nästa månad om inte annat, han letar ju trots allt jobb runt Tokyo sedan innan.