Skvallertidningar v/s modemagasin

Jag har länge varit av övertygelsen att om man vill läsa om skvaller så köper man en skvallertidning och om man vill läsa om mode så köper man en modetidning.

Själv är jag sedan några år en ganska hängiven ELLE-läsare men har ändå ibland känt mig lite smutsig för att jag läser veckotidningar. Nu är ju inte ELLE ens en veckotidning, den kommer ju bara en gång i månaden och inte tar den upp mycket sånt som jag egentligen tycker att en veckotidning ska innehålla (skaller, korsord, noveller, recept och kanske något stick- eller broderimönster). Ändå har jag skämts lite över just det där, att det är en tjejig tidning. Ännu värre har det varit med Cosmopolitan som också börjat följa med mig hem ganska ofta (speciellt när man vet att det är minst två veckor kvar till nästa nummer av ELLE), det är ju en regelrätt tjejtidning liksom!

Där ELLE skriver om mode ur ett konstperspektiv och tipsar om utställningar som är på gång, rapporterar om designers och långtgående trender så är har Cosmo modetips för liten budget, reportage om vardagsproblem, karriär och skönhetstips. Många reportage baseras på kändisar eller deras stylisters utlåtanden.

Just det tjejiga i allt det här har jag på något vis känt att jag inte kunnat försvara. Men så hände det! Det blev som så att jag genom jobb blev inkallad att sitta och vänta på ett sjukhus, det skulle antagligen ta ett tag fick jag veta av tjejen som jobbade innan mig. Hade tur och kunde köpa med mig en ny ELLE och en Cosmo, kände mig redo för all väntan i världen. Tjejen innan mig hade också laddad upp för efter sig lämnade hon en klase bananer och två av Sveriges mest kända skvallertidningar.

Eftersom det fanns massor av tid, jag blivit lite nyfiken och den betryggande vetskapen att jag hade annan (bra) läsning i väskan gav jag mig på en skvallertidning. Jag ville prova att läsa den ordentligt inte nervöst bläddra som man annars gärna gör 2 minuter innan tandläkaren eller så. Ge dem lite av en chans, kanske.

Det är förvånansvärt mycket läsning till alla de där stora bilderna och rubrikerna faktiskt. Så jag läste och läste om de olika deltagarna i Let's Dance, andra svenska TV-kändisar både såna som har talang för något och doku-såpa folk, sportstjärnor och litegrand utländska kändisar. Vem som var singel, vilka som börjat dejta, gjort slut, gift sig och (kanske) väntade barn. Fördomen att de hade många missvisande rubriker besannades flerfaldigat, riktiga eye-catchers till rubriker men sedan när man läste artikeln till så insåg man snabbt att det bara var en ordvändning för att väcka intresse och utan relevans för det som ska ha sagts under intervjuen.

Det slog mig hur mycket det stod om giftermål, "babylycka", hur folk "äntligen" hittat den rätta osv, osv. Det blev så tydligt hur värderingarna låg för dem som skrivit: att träffa den rätte, gifta sig och sedan snabbt få (friska) barn är det sanna receptet för lycka.

Jag som är van vid tips angående hur man gör karriär, uppnår sina mål, var det händer intressanta kulturevenemang blev helt paffad. Det hade aldrig slagit mig att det låg andra värderingar bakom vilka magasin man läser. Tänk Expressen/Aftonbladet (a.ka. Häxpressen/Aftonblodet i min familj) det är ju samma innehåll, alltid samma nyheter fast ur olika (politiska) intresseperspektiv. Inte sant?

Nu vill jag inte komma och påstå att det ena är bättre än det andra men kan väl inte heller sticka under stol med att jag har svårt att förstå folk som inte ens ser sig om eller reflekterar om de vill bo kvar i samma stad de är födda och skaffa familj, radhus och jycke direkt efter gymnasiet. Men jag har ju själv valt bort det, alla mina vänner likaså och här någonstans tror jag att vi kommer till pudelns kärna.

Varför läser vi våra "tjejtidningar"? För mig handlar det (speciellt just nu) om att jag saknar mina vänninor. Hur jag än vrider och vänder på det tar ju dessa tidnigar upp ämnen som angår mig, saker jag är intresserad av och vill veta mer om. Precis som när man talar med sina vänner. Man blir ju aldrig kompis med någon man inte har något att tala om med (och då menar jag alltså de människor man helt enkelt känner sig likgiltig inför).

Jag kom slutledes fram till att Hänt i veckan och dess gelikar aldrig riktigt kommer att bli kompis med eftersom vi inte har några gemensamma samtalsämnen. Vi är helt enkelt på olika plan.

Hädanefter kommer jag heller aldrig mer att skämmas över mina tjejtidningar, de är precis som alla mina kompisar en del av mig, inspiration och uppmuntran i det jag gör!