Om distansförhållanden

När jag lämnade Japans sommarhetta för ett 15-gradigt Sverige i slutet av augusti förra året åkte jag också ifrån en stackars pojkvän som jag tror grät lika mycket som jag när vi skulle skiljas åt på Kansais internationella flygplats i Osaka.

Under långa perioder har jag haft svårt att tro på distansförhållanden för att man då går miste av själva essensen av att vara tillsammans. Man vill ju vara tillsammans och en del av varandras vardag och så har jag tänkt. Ibland, när jag har haft självförtroende har jag tänkt att "vill man så går det" och gjort det hela till en fråga om engagemang.

Så här med facit i hand kan jag bara säga att det till att börja med var något av det allra mest smärtsamma jag någonsin gjort, jag skulle aldrig vilja rekommendera någon att hålla på med det.

Men om man ändå vill (dvs känner att det inte finns något annat alternativ) så har jag några råd

Lipsillarna på Kankuu

☂ det känns ofta bättre att prata lite varje dag än jättelänge bara ett tillfälle i veckan. Den dagliga kontakten känns mer äkta och man slipper prestationsångest att göra sitt enda samtal till det gulligaste, roligaste och mest givande samtalet i världen.

☂ det underlättar att veta när man ska ses igen så man har ett gemensamt mål att se fram emot. Mao boka biljetter tidigt!

☂ det är sällan idé att gnälla över att man inte ses, prata om vad ni ska hitta på när ni ses nästa gång i stället.

☂ checka med din parter hur mycket hen vill, kan och behöver hålla kontakt med dig. En klänging unge som bara gnäller är lika jobbig som en kallhamrad typ som aldrig har något att säga, hitta en medelväg som känns okej :) Det är inte alla som har egen dator med fungerade skype att tillgå under dygnets alla timmar eller ens är vaken när du är som pratsugnast. Kompromissa och var beredd att ställa upp lite samtidigt som du ser till att inte bli en slav som väntar på inloggningsljudet på skype (haha yeah right, lycka till jag är en sån sucker när det gäller just det där (Y_Y) ).

☂ håll tider och hör av dig om du inte kan dyka upp som lovat.

☂ prova att skicka gammaldags brev ibland också, det känns mycket mer riktigt och är himla roligt att få! Passa på att skicka en skiva med foton, några låtar eller något annat som känns personligt (jag skickar alltid med choklad som man inte kan få tag på där borta). Om man mosar ner allt i ett vadderat kuvert blir det inte alls lika dyrt som att skicka ett helt paket (^_~)


För mig är läget såhär; jag åkte som utbytesstudent till Japan och ungefär precis i samma veva som jag tänkte att det inte var någon idé att titta på pojkar längre för det inte var långt kvar till jag var tvungen att åka hem igen dök Shinji upp. Och jag var inte dummare än att jag genast ändrade mig så klart. Vi visste mao att vår tid tillsammans skulle vara begränsad men jag hade också tydligt talat om att jag hade för intention att komma tillbaka till Japan för att bo och jobba så snart som möjligt (utbytet övertygade mig om vad det är jag vill) men att en tid där vi bodde på olika kontinenter var oundviklig.

Så jag åkte hem och var helt knäckt. Knäckt över att flytta ifrån mitt roliga liv i Kyoto med Shinji och alla vännerna och mitt älskade Japan. För att inte tala om knäckt över att sitta i mitt föräldrahem mitt ute i skogen på hundratalet mils avstånd till även mina svenska kompisar eftersom jag klarat min examen och var färdig i min universitetsstad. Började lite tafatt att undersöka jobbmöjligheter men det hela såg ut att ta en väldig tid. Som tur var hade min pojkvän möjlighet att åka till Sverige över jul och vi såg båda till att spara pengar, han för biljetten och jag för vad vi skulle göra åt i Sverige på resor, mat och nöjen ( i slutänden lade vi ca 7 000 kr var tror jag). Det var jättekul att ses igen och vi spenderade 17 dagar tillsammans dygnet runt. Nu har han ju åkt hem igen men den här gången har jag så mycket mer självförtroende i och med att det gick bra de första 3 månaderna vi inte var tillsammans. Dessutom har ju han kämpat och kommit hit en gång så nu är det min tur att skärpa till mig och komma över och hälsa på honom ❀

På flygplatsen, andra gången. Det var faktiskt lättare att säga hejdå när man visste att man skulle klara sig.
Fast jag kunde ju så klart inte hålla mig från att gråta kopiösa mängder ändå.
Det hör ju ändå till sakens natur lixom

遠距離恋愛　(enkyôrirenai) det ser så himla mycket mer allvarligt när man får ett svart 5-kanji compound slängt i ansiktet på sig =o