Passivitet - ett måste för ett gruppsamhälle?

Här kommer ett inlägg om skillnader mellan Japan och Sverige (Väst?).

Vill passa på att lägga in en liten brasklapp och säga att jag ännu inte vet allt om Japan, allt som ligger bakom och allt finstilt. Det som skrivs här är en del av tankar som slagit mig, sånt som jag lagt märke till och sedan satt samman efter bästa förmåga med de kunskaper jag besitter just nu. Jag diskuterar gärna om det är någon som har åsikter, är du övertygande med bra argument har jag heller inget emot att ändra mig. Med det sagt, vidare till dagens ämne ^^

Passivitet och gruppsamhället i Japan.
Japan är ett samhälle som består i högre grad av grupper än av individer. Låt mig förklara.

I Sverige uppfostras vi från tidig ålder att ta vara på våra egna specifika egenskaper och att tänka självständigt med våra egna lösningar. Kreativitet och förmåga att "tänka utanför ramarna" belönas ofta.

Nu vill jag ju inte påstå att detta inte uppmuntras i Japan alls men det kommer definitivt inte lika högt upp på prioriteringslistan, som jag ser det iaf.

Låt mig ge några exempel från skolan.

* Småskolebarnen har bestämda uppsamlingsplatser där de måste vänta till alla i gruppen har anlänt innan de i samlad tropp beger sig mot skolan.

* Varje klass är uppdelad i ca 6 grupper med olika ansvarsområden (som byts vecko- eller månadsvis). En grupp ser till att hålla tavlan suddad mellan lektionsbyten, hjälper läraren med undervisningsmaterial etc etc. En annan grupp har ansvar för maten och ser till att alla får lika mycket etc etc.

* På högstadiet bär alla barn skoluniform och det är inte okej att färga håret (dvs alla är svarthåriga), bära (synliga) smycken eller på något annat vis sticka ut.

Ett annat exempel som kanske har högre igenkänningsfaktor för en svensk torde vara japanska turister som kommer i busslast och lydigt följer sin guide hela tiden.

För att vara en del av en grupp krävs först och främst att man har något gemensamt som håller en samman. Din grupp består först och främst din familj (släkt) sedan dina närmaste vänner- din arbetsgrupp- ditt företag etc etc ända ut till din nationalitet. När du då sedan har din grupp så gäller det då sedan att klara av att hålla ihop och inte bli osams. Japaner är enligt min åsikt vansinnigt duktiga på att gå på tå och inte säga något bestämt alls om någonting för att undvika att göra andra besvikna eller råka hamna i pinsamma konfrontationer. たてまえ (tatemae) (v/s 本音(honne)) är och har varit en ständig nagel i ögat på mig då jag sällan förstått vad folk egentligen tycker och tänker och heller inte kunnat finna på en väg att lista ut det.

Jag har ofta upplevt framför allt unga japanska flickor som oerhört passiva -naturligtvis finns det fantastiska flickor med mer ruter än vad jag har också men-.　Det har länge gnagt mig och jag har haft många tankegångar åt genushållet men jag tror att det finns mer än bara konfucianskt framkrävd underlägsenhet av kvinnor i allmänhet.

En sak som jag upplever ofta uttryckas är att det är kvinnors uppgift är att piffa till tillvaron. Det är alltid kvinnors uppgift att bjuda på te och vara artiga, underhålla gästerna och se till att alla är på gott humör. De skall dessutom alltid se rara, söta och piffiga ut för detta syfte. (Sett ur detta perspektiv förefaller det naturligt med geishornas uppkomst. Vad vore väl bättre än ett proffs vad gäller just detta istället för att förlita sig på bossars fruar som kanske inte alls var med på noterna.) Flickor skall alltså inte kräva något utan vara någon slags tankeläsande ande som ser till att allt finns i ordning innan man ens kommit på att man vill ha det. En sorts icke-påträngande serviceanda som jag skulle vilja beteckna som passiv.

Jag tror de flesta är villiga att hålla med om att en behaglig person som inte blir arg, inte säger direkt nej eller har negativ attityd till något är en lätthanterlig gruppmedlem. Naturligtvis blir en grupp med bara dylika medlemmar ohanterlig utan en ledare men se där får man hjälp av det japanska hirearkiska tänkandet. Äldre = du respekterar personen i fråga, högre rank, t.ex. på arbetsplats men även mellan yrkesgrupper = du respekterar personen i fråga. Resultatet blir en homogen grupp där man ser upp till en ledare som alla anser vara deras ledare. Det tas inga beslut inom gruppen innan ledaren har sagt sitt. Att dra in eget tänkande och kreativitet i detta skulle innebära att gruppen förlorade sin homogenitiet och ledaren skulle inte kunna tala om för alla hur/vad de skall göra. Detta anser jag vara japanernas grund till alla bestämda former som finns för allting. Att det liksom bara finns ett tänkbart sätt att göra allting.

Ta till exempel deras skrivtecken som SKA skrivas i en viss streckordning som måste memoreras specifikt för varje tecken. Eller att ALLA japaner badar varje kväll. Det vore otänkbart att inte göra så verkar det som. Visst håller jag med, på vintern värmer man sin frusna lekamen och på sommaren är det superskönt att svettas ut dagens damm och tvätta bort ackumulerade saltlager men vaddå MÅSTE? Ingen har väl dött av en (snabb)dusch då och då liksom.
Det här är bara några exempel med det känns som om verkligen allt följer ett mönster som alla följer vare sig det gäller ens mest privata eller samhällets vidsvepande angelägenheter. Jag säger inte att det bara är dåligt. Det som man gör är säkert framprovat under en lång tid att vara det bästa och effektivaste sättet etc. MEN jag vänder mig mot att det inte finns något utrymme för ens egna val.

Min kära bror hävdar att min kärlek till individens fria val är mitt västerländska tänkande och kanske är det så men är det inte också sant att vi alla är lite olika?

Många japaner pratar om hur de gillar utlänningar för deras individualism (det kommer fram i former som modig eller stark men jag antar att det som åsyftas är just modet att inte göra som "alla andra").
Javisst, de pratar om hur fina de tycker utlänningar är men allra mest gillar de sina ハーフ (haafu) alltså en person som är till hälften japan och till hälften utlänning (och med utlänning så är det väl först och främst förefalller det vara vita de menar?). Just det där med en snygg utlänning som ändå har de rätta, trygga japanska attributen och förhoppningsvis vuxit upp i en japansk kultur så att det inte blir en massa jobbiga pinsamheter med individuellt tänkande och så.

Många japaner verkar älska att tala om hur unik deras kultur är, hur svårt för att inte säga omöjlig den är för utomstående att penetrera. Visst jag har verkligen sagt saker som har förstört stämningen totalt mellan personer och mig. Jag har missat och misstolkat signaler för att jag inte har vetat om jag vad eller hur jag borde leta efter dem. Dessutom är många så ohemult artiga att de bara slätar över och låtsas som ingenting hänt vilket gör det ännu svårare att veta var eller vad det var som gick snett.

Att Japan är ett samhälle där "inne - ute" inte är ord som används för mode utan i ett mycket vidare begrepp. 外と内 används när man pratar om "ingrupp" och de som inte är i den.