Tillbaka till ett anständigt liv! o(*＾ー＾*)o

Hej kära vänner!

Ursäkta avbrottet... Tillåt mig att uppdatera vad som hänt den senaste månaden!

Först och främst så skedde flytten från Moroyama till Tsurugashima hyfsat smärtfritt. Om inte annat billigt. Min japanska chef hyrde en yttepytte-mini flakbil där vi mosade på mina saker och lastade av i huset efter en ca 40 minuter lång bilresa. Sen fick jag åka fram och tillbaka några gånger med tåg under de följande dagarna för att städa ur det sista. Enligt rykten skulle man kunna få tillbaka lite av insatsen om man lämnade lägenheten i fräscht skick. Sagt och gjort jag spenderade många timmar med städning men det visade sig att jag ändå bara kunde få tillbaka 20 000 yen, dvs ca 1600 kr med dagens yen-kurs. Jag pungade ut med oblyga 130 000 yen med första hyran och löjliga utgifter som "artighetspengar" "depositionsavgift" samt "tack till mäklaren för att hon förmedlade lägenheten" (på redig svenska tror jag dock fortfarande att det kallas "muta"). Efter att ha gnällt lite hos diverse bekanta fick jag dock höra att många inte får tillbaka några pengar alls utan istället blir krävda på mer vid utflyttning! De blir pungflådda till sista droppen, ofta så använder man argumentet att det är så smutsigt att ett städföretag måste hyras in för att knipa den snart före detta hyresgästen på några fler yen. Helt galet säger jag! Bizarrt.

Jag har haft en del att göra med jobb som koordinator men det har redan lugnat ned sig ganska bra nu. Det vart lite hektiskt när skolledningen inte kunde få tummen ur och ge oss några direktiv precis innan terminen skulle börja men nu är vi alla fem på spåret på våra respektive skolor känns det som. Jag läser deras veckorapporter varje vecka och det verkar som alla hittar på lite egna roliga grejer med den tid som inte används till undervisning. För min del har jag använt ganska mycket tid till att göra stora plakat med info om Sverige och om påsken att sätta upp på en av de stora anslagstavlorna. Jag har också passat på att träna med skolans volleyboll klubb och fått riktigt komma ihåg hur roligt jag tyckte det var att spela när jag gick i högstadiet själv.

Jag har mycket mindre att göra vad gäller både mängd lektioner och förberedelser vilket känns väldigt lyxigt får jag säga. Det gör dock att jag blir übergenki när jag väl får vara med barnen på lektion, till lärarnas förfäran tror jag. Ibland undrar jag om det fanimig inte är glapp nånstans i käkregionen på mig i alla fall, haha.

På helgerna har jag blivit alldeles förfärligt bortskämd att få ha Shinji alldeles för mig själv, i flera dagar! Han bor ungefär en och en halv timme med tåg bort från min stad men efter att ha pendlat mellan Tokyo och Osaka så känns det som ingenting! Jag är så lycklig. Allt som vi hittar på blir toppenkul och maten lyckas alltid och åker vi ut någonstans är det världens bästa väder och ingen får skoskav. Känns det som ♡

›› Här var vi på "Hanami" för några veckor sedan. Det var den allra tidigaste körsbärsblommen, de var igång innan det ens hade rapporterats att blommorna var i full blom! Det var en stor blommande allé av sakura längs en flodbank vid en lagom livlig, typisk japansk flod. Det var förstås hyfsat mycket folk att småträngas med men jag har mer och mer vant mig vid att det "ska" vara så... Det var väldigt fint ändå. Vädret var soligt och de svagt grå-rosa blommorna såg nästan genomskinliga ut mot den blåa och i det stora hela väldigt, med japanska mått mätt, klara himlen. Vi mumsade lite medhavd kombini-picknick såsom onigiri risbollar, chips och japanskt grönt té på flaska.






Det känns som jag verkligen har fått styrfart på min tillvaro nu. Jag kan knappt förstå att det bara är ett år sedan som jag var tasktigt behandlad på jobbet, uppgiven, ensam, konstant frusen och storgråtande framför mina gulliga föräldrar på skype varje kväll. Det känns som det har gått en hel livstid sedan dess. En bra livstid! Att vakna på morgonen och inse att man grinat så mycket att ens ögonlock blivit lika tjocka som medeljapanens och att man därför inte kan göra sin vanliga sminkrutin känns....väldigt avlägset från mitt liv idag. Vilken tur att inte ens elände varar för evigt. Jag tror jag har lärt mig något i alla fall. Det är ju också bra, så har inte tiden varit helt bortkastad!

Jag gillar mitt företag nu, arbetskamraterna är trevliga och pålitliga, cheferna är schyssta och man kan alltid prata med dem. Nya skolorna är behagliga och lätta att jobba med. Märks att man har fått ett års erfarenhet i baggaget och jag tycker själv att jag kan och har självförtroende att bidra med mycket mer nu är för ett år sedan. Och vet ni, jag trivs med mitt jobb! Det är faktistkt jättekul att vara ALT. Man tror lätt att det är allra jobbigast att vara med kids på högstadiet men ungarna är mycket klurigare, finurligare, rakare och roligare än man kan tro. Jag vinner väl säkert många bonuspoäng bara på att vara yngre än de flesta andra lärarna samt att jag är en lustig utlänning med blåa ögon och att man inte vet om jag förstår riktigt vad de säger eller inte. Det blir alltid mycket uppsluppenhet när man kan svara vettigt på japanska!

Det var den lilla uppdateringen. Jag återkommer när jag kommer på vad mer jag vill ha sagt och i vilken ordning. Ska försöka övertala Shinji att ta bilder i huset när han kommeri hit och hälsar på nästa gång. Då hinner jag städa lite först oxo, hehe.

Ha det så gott vänner och koppla gärna upp er på skype eller MSN runt 2-3-tiden på eftermiddagen i moderlandet då är jag formodligen online jag med!

Kram



PS ››Mamma, jag deklarerade utan krux alldeles efter att vi sagt hejdå. Jag är nästan lite stolt över mig själv! Ähum