Nya skolan, personligheter

Hej igen, det blir långt mellan varven. Kanske lugnar det ned sig lite hädanefter.

Idag tänkte jag att jag skulle berätta lite om min nya högstadieskola. Den har mellan tre- och fyrahundra elever, tre klasser i varje årskurs och två lärare i varje ämne. Det betyder att jag bara har två engelsklärare att jobba med den här vändan （förra skolan hade 3st, en superduktig kvinna i fyrtioårsåldern, en tantanthurtig och kärv ehm tant och en relativt ung kille).

De nya lärarna är den bästa resp. den sämsta läraren jag har jobbat tillsammans med so far. Den bästa läraren är faktiskt en lärarinna, Ms M. Hon är alltid välplanerad, välformulerad, rättvis och mycket konsekvent i sin undervisning. Hon varierar uppgifterna för studenterna och har dem att jobba hårt men med ett fantastiskt resultat. Det är jättekul att vara med på hennes lektioner, vi kommer också mycket bra överens.

Den andra läraren är en man någonstans mellan femtio och pension. Han har ett jättefestligt efternamn, Baba men det är nog det enda roliga han har att komma med. Eller jah, han heter ju Tamiyuki i förnamn då. Han gillar att fiska och verkar alltid vara lätt förvirrad och／eller försenad／uppgiven. Han har ansvar för engelskundervisningen för niorna som är en riktigt svårjobbad årgång om jag får säga det själv. Det finns massor studenter som inte ger ett skvatt för skola, sin framtid eller andra såna där saker som brukar göra vuxna männinskor upprörda att höra att kids skiter i. Det är förvisso så. Men om jag vore i hans situation skulle jag ändå gå ut stenhårt för att kicka igång folk. Hitta på någon nytt, fräscht sätt att jobba med engelska och se om vilka sätt det gick att nå folk samtidigt som man håller en lagom nivå för de studenter som haft stake nog att plugga trots omgivningen.

Men nä, det gör inte uppgivne Baba då. Han liksom mest suckar och tittar uppgivet på mig och säger något i stil med "ja det är ju hopplöst vad de inte kan". Jag står med och lyssnar på hans klasser och har mycket sällan några andra arbetsuppgifter än att läsa eller ha eleverna att repetera ord efter mig. Bara det är rätt så eländingt tråkigt, att sedan stå och lyssna på hans kassa förklaringar och brist på förklaring när han undervisar får mig att nästan gnissla tänder av ilska. Jag blir nästan gråtfärdig när studenterna som faktiskt försöker bara river sig i huvudet och tittar på mig efter hans framfart. Det finns heller inte mycket jag kan göra... Om jag erbjuder mig att göra något så stirrar han bara på mig och säger "nej men det behöver du inte göra, du har ju så mycket annat att göra. Dessutom är det mitt jobb". Jaja skititdå tycker jag. Jag kanske är världssämst på att hantera halsstarriga gubbar som inte har ändrat något sedan sjuttiotalet （om inte deras eventuella hustrur har gjort en insats någon gång per dekad för att byta ut något par träskor och någon gul joggingoverall som inte passade från början ens). Eh, ja lite gnäll blev det.

Annars har vi en rätt så rolig uppsättning studenter. Just nu är förstaårseleverna （sjuorna alltså) mina favvisar. Det är de som har hittat på smeknamnet Yoneske （någon glömde vad de sista stavelserna i mitt namn var och hittade på egna och det fastnade på något vis). Sjuorna är söta, de är fortfarande små tunna barn med glittrande ögon men man ser att de försöker fixa till lite coolare frisyrer och de är vuxna nog att kunna prata om alla möjliga saker. Det barnsliga aspektet som fortfarande finns kvar gör att många har bra föreställnings- och associationsförmåga. Det är roligt att bara sitta och lyssna på vad de pratar om. De är dessutom artiga och blir jätteglada när man stämplar deras arbetsböcker.

En favvokaraktär bland sjuorna har kanjina för "gryta" och "slott" i sitt efternamn. Han är liten även med japanska mått mätt, kort men med ett jättestort huvud （som så många andra här), någon slags halvlång frilla och har en väldigt karaktärisktisk ljus röst. Han har yttepytte men ändock lite svårt att koncentera sig så jag brukar ofta kolla till honom när han snattar för mycket. Jag frågar om han har fattat uppgiften och var enda gång kommer ett klockrent "I can DO it!". Det har blivit ett stående skämt, jag brukar se till att säga saker som man kan svara "I can do it" på och han är alltid med på spåret. Slika småsaker förgyller dagarna för en ALT. Det är lustigt hur mycket man gillar sina elever, hade ingen aning om att man skulle börja BRY sig så mycket. Men det gör jag.