Önskar...

att jag hade mer att säga...

Det har varit hemskt turbulent och rörigt på skolan där jag ska (skulle???) arbeta och det verkar som att det var lika plötsligt för mig att åka som för dem att få en person till att sätta i arbete.

Faktum är att det bitvis har gått mycket dåligt, de har varit väldigt otydliga mot mig och jag har inte kunnat leva upp till deras förväntningar heller (duuuh med tanke på vad de läst in i mitt CV t.ex, men ändå). Det verkar som om de inte hade planerat riktigt hur de ville ha det hela. Först så pratar de om mina tidigare erfarenheter av att undervisa och klagar över att jag inte bara kan ta över en klass och undervisa utan hjälp från de andra lärarna. Sedan får jag höra att de inte ville ha en lärare med tidigare erfarenhet då de oftast har en massa egna idéer om hur undervisning ska gå till. Såna här motsägelser är det hela, hela, hela tiden. Man fattar varken ut eller in.

Vissa dagar har jag kopierat material, städat, diskat och varit utlänskt kuttersmycke i 10 minuter medan föräldrar har kommit för att hämta och lämna sina barn. Men jag har fått jobba också. Återigen knycker ödet på svansen och en av de två lärarna som jobbar blev hemskt förkyld och kunde verkligen inte jobba. Eftersom ingen annan än jag fanns att tillgå tog den kvarvarande läraren sig tid att förklara och instruera mig i hur man lägger upp en vettig lektion och vips fick jag vara med och undervisa och göra nåt vettigt. Det funkar helt okej dessutom.

Lärarinnan som belv sjuk, fröken Araki har tydligen t.o.m bett att jag ska få vara kvar nu (det har inte alltid varit själklart faktiskt. Mycket krångel ligger bakom och jag har inte fått något upprikitgt besked ännu. Ena dagen säger de att jag nog borde börja kolla efter extraknäck och eventuellt andra jobb för att vidare några dagar senare bli tillsagd att de kanske vill hålla mig kvar fast under träning en termin osv. Struligt är det).

Jag orkar inte bry mig längre. De fattar inte vad jag säger om jag inte pratar amerikansk engelska (›‹;;;) de ändrar sig hela tiden, hela den här elitgrejen får mig att må illa, stämningen på skolan. Näe jag orkar inte bry mig riktigt!

Fast självklart gör jag mitt bästa för studenterna, de är rarast i världen! Det är alltid jätteroligt att få kommunicera med dem så klart.

Men bra saker händer också!! Jag är ju faktiskt i rätt del av världen nu så jag har fått klämma på min älskade pojke en hel del den senaste tiden. Han hade jobbintervju i Tokyo förra veckan och kikade förbi mig en sväng och sedan åkte jag ner till Kansai över förra helgen!

Det känns bra att veta att han trots allt bara är en bussresa bort (om än en bussresa på 7 timmar). Aldrig har det varit så avslappnande att resa! Jag fick komma och hälsa på hemma hos hans familj för första gången men jag såg bara hans mamma och 2 av systrarna en kort sväng men det var nog lagom så, haha. Tydligen är det första gången någon av dem tar hem en pojk- eller flickvän så man får väl ta det lite lätt till att börja med.

Nu måste jag kila till jobbet,
kram!