lördag 28 januari 2012

Rusk rusk. Om sämsta sättet att bli väckt på.

Gillar iofs inte när folk ruskar mig vaken heller (det räcker för
det mesta att säga mitt namn i vanlig samtalston för att jag ska
vakna, varför då göra sig bekymret att skaka om mig liksom?!). Men
nä, nu pratar vi om naturens rusk, jordbävningar. Sedan 11e mars
(känt som 3/11 over here dårå) så har man ju blivit skakad på en
del men det tonade skönt nog ut på hösten och när det kom några
skakningar under jullovet så kände jag hur skönt det hade varit utan.

Mest irriterande är de som kommer när man sover. Men hela kroppen mot
golvet så är det omisskännligt. Man känner om det skakar uppåt-
nedåt eller sidledes, om det tilltar och sedan hur det bedarrar men
fortfarande har några minishakes kvar till det äntligen tar slut. Är
det ljust ute tittar man på lampsnörets svängningar. Annars fumlar
man efter mobilen och kollar appen som berättar var epicentret är och
vilken magnitud det var. Man undrar irriterat om det skakat färdigt
för dagen och somnar om med tanken "börjar det rasa ned saker i ett
stort skalv måste jag ta kudden äver huvudet zzzz snark".

Just detta hände tio minuter innan mitt alarm gick imorse. Blev på
så dåligt humör över väckningen att jag ställde klockan en kvart
senare och helt prompt somnade om.