En GOD jul!

Nu mina vänner förstår ni, firas en alldeles särdeles god och efterlängtad jul. För ser som inte redan märkt det eller inte blivit informerade så är det nämligen så att jag åkt hem till Svea rike för att fira årets bästa högtid. Den högtid som jag fått lära mig den hårda vägen firas bäst i Sverige!

En riktig julknarkare är jag och har alltid varit. Finner det så lämpligt att kura inne med nära och kära, filmer, böcker, tända ljus, god mat, katter och annat ludd som får tillvaron att kännas sådär omhuldad som man behöver när mörkret är som längst och man är alldeles dränerad på naturlig studs från sommar och höst. Att julen firas just då den gör känns för mig biologiskt betingat, varenda cell i kroppen kräver alldeles för söt glögg, pepparkakor och kilovis med klementiner just då. Att jag sen älskar att handla klappar är som en lustifikativ bonus.

Jag får just nu mitt lystmäte. Det är ett och ett halvt år sedan mina stadiga 39:or beträdde svensk mark och det har bitvis varit tufft med det jag har hållit på med. Jekligt trist skola och arbetskamrater, stress, utökat ansvar och mycket håglöshet har jag pysslat med. Inget som man vill skriva om på bloggen (om man ska gnälla får man åtminstone försöka göra det läsvart tycker jag!). Så är det med det! Bra grejjer har jag förstås också lyckas flika in och det är ju en jämrans tur det!

Och nu laddar jag om. Låter föräldrahemmet på landets stillsamma atmosfär genomsyra mig och återföda mig till mitt naturliga tillstånd. Det är så skönt att komma tillbaka till en känslomässigt neutrum där ingen bekymmersrynka besöker mellanrummet mellan ögonbrynen lika ofta som en kaja frekventerar en soptipp. Det är så skönt att riktigt krama om alla dem som man bryr sig så mycket om. De som alltid stöttar och finns där fastän man är i helt olika länder. För det har jag lärt mig, att hade jag inte haft all den support och kärlek med mig i bagaget som jag har hade det jag håller på med nu varit helt omöjligt. Det är skönt att riktigt få klämma på dem så att man vet att de har varit okej under tiden man varit borta också. Ja, man blir alldeles till sig i juletid. Är så glad att jag har ett jobb som låter mig komma ifrån i nästan tre veckor så att jag kan ta det lite lugnt och hinna vara hemma på den här sidan av jorden också. Träffa flera av mina sötaste kompisar också!

Ladda och ta in allt gott. Sen vill jag nog åka hem till mitt och en pojkvän som jag så önskar kunde ha kommit med hit igen. En annan gång...Det lär bli fler chanser (^^)

God forsättning på er alla!

Hej

Det börjar bli dags att uppdatera när man vet att man har glömt minst hälften av det roliga och viktiga av allt man ville säga. Men no worries jag ska gräva i hjärnsmeten till jag är lika utgröpt som en smarrig gammal Parmesanost.

Först och främst så har jag haft sommarlov och det är ju inte fy skam att man får fortsätta med en sådan trevlig och invand tradition. Självklart fick jag ta lite sommarjobb vid sidan av för att kunna finansiera mina utgifter men det löste sig väldigt smidigt. Det var ju ändå i September som jag fick reducerad lön då jag inte jobbat i Augusti. Oh well.

Det ROLIGA som hände på sommarlovet var ju förstås friheten att göra som man vill med mat och tider, ta det lugnt och läsa, åka runt och få besök av kära vänner så klart! Min äldsta barndomskamrat kom och hälsade på mig i slutet av Augusti, behöver jag säga att det var superkul att få visa runt och grejja och äta rullbandssushi flera gånger i rad!?! Så vansinnigt gött att han någon att sitta och knäppa sig med, det var som om verkligheten kom och ruskade om mig lite. Så roligt! Vi hade väldigt högtstigande planer men jag lyckades få urinvägsinfektion mittt i sommaren så vi skippade det mesta, bl.a att bestiga Fuji, och drog runt och kollade i Tokyo och satt hemma och drack té och tranbärsjuice för min del, Joa surplade vitaminjuice. Fast i slutändan så kände det göttast så och vi lyckades faktiskt med en del strapatser ändå. Bland annat så lastade vi två låga, benlösa japanska fåtöljer sk zaisu på min cykel och drog först hem till mig och sedan till posten för att skicka iväg till gamla goda Europat.

Vi kom på den svinbraiga idén att man kunde betala för hela paketet i frimärken så vi köpte nio ark, ett av varje sort av alla som fanns och satte fast frimärkena ett efter ett....! Världens finaste paket blev det i alla fall.

Inte nog med skojigheterna att Joa kom hit heller, en japansk väninna jag lärde känna i Kyoto under min tid som utbytis lyckades få ett internship i Tokyo ungefär under samma tid som Joa kom hit så det blev lite mer som man tycker att det borde vara när man har ett helt hus att bo i! Min japanska vän bodde hos mig hon med. Vi hade riktig systraskap här hemma och det hade nog kunnat bli riktiga klanfasoner om vi hade fått hållas en längre tid. Men det var jäkligt kul bara som det var den 2 veckorna som det blev!

Det var knasvarmt ett tag men värmen var inte alls lika plågsam som förra året och det troppade ner i temperaturer som man som svensk kan kalla uthärdliga ganska snabbt. Det är så skönt att kunna dra på sig mer än ett lager kläder utan att oroa sig för att man ska dö av värmeslag alternativt uttorkning p.g.a för ymnig svett. Phew

Nu har skolan pågått i mer än en månad, hösttyfonerna börjar titta förbi och jag börjar titta allt girigare på de allt tyngre och inte längre enbart gröna kaki-frukterna som hänger utanför min balkong. Det är fortfarande upp mot 20 grader minst om dagarna men regn den senaste tider gör att allt känns lite kallare och muggigare. Det är lite höst på gång här med. Det var allt för den här gången, ett litet livstecken och löften om tätare uppdatering, nu när jag har kamera OCH ALLT!

Kram mina vänner, på snart återseende!

Lexionexercis och dess förödliga konsekvenser

På min högstadieskola väljer man varje år ut två-tre elever som får äran att representera skolan i ett lokalt speech contest. Jag var med och valde ut kandidater i år men tyvärr så var mina duktiga kiddos inte sugna på merjobb och avböjde på löpande band. Till slut landade det på ett allmän upprop där man desperat sökte efter folk som ville delta, via skolans högtalarsystem den sista dagen innan sommarlovet. Hejåhå. Nu sitter jag här med det första utkastet från en av tjejerna som vill skriva om sitt favoritboyband.

Jag sitter här och försöker översätta det från engelska till engelska med hjälp av hennes utkast på japanska. Jag sitter här och känner hur det hår som jag sliter blir grått. Lexikon är bra grejor men de skall helst kombineras med en känsla för grammatik är dagens insikt.

Eller vad tror ni att hon vill säga med det här

"Average age O才 a boy ５人 not imagination hardship be humiliated,
be subjected to humiliation"

Ahja, jag återkommer.

XXX

Vitt bröd är ondska

fråga den här kissen.

Från Lolcats, så klart.

Queen of frukost

...och det är inte jag! Jag är bara moster, mind you.

Snubblade över den här bloggen idag och som hängiven frukostälskare så vill jag ju förstås dela med andra potentiella! Det är en blog med bilder på frukost, rätt och slätt inget annat men jag kunde inte sluta att le som en idiot ju mer jag tittade på den. Hoppas att ni känner likadant!

Sommarlov - ÄNTLIGEN!

Hej alla!

Tack för fina kommentarer nedan. Har blivit riktigt glad i mina glajjor och håret... ja det växer som bara tusan. Har gott förtroende om att det kommer att vara tillbaka i innan-det-blev-klippt-längd till skolan börjar igen. Fast det är skönt med hår som inte hänger och sticks och kliar i nacken som det gärna gör i mellanlägen. Har man långt är det ju bara att göra hästsvans eller inbakad fläta så slipper man ju också.

Mitt sommarlov började för över en vecka sedan men jag har haft varje dag inrutad med både jobbrelaterat och lekrelaterat fram tills idag.

Oj alltså, det är först när man sätter sig ner och ska bara uppdatera lite som man inser hur mycket man inte har berättat sedan sist. Kanske bäst att ge er en liten idé om vad jag haft för mig medan den japanska regnperioden har övergått i onådigt het sommar.

Jag har fått lite extrajobb och därmed högtflygande tankar om mycket, en sak som jag verkligen ska ta tag i är betala tillbaka skulder och efter det eller jah, efter och efter men åtminstone som prioritet 2 så blir det Sverigeresa till Jul. Det skall spikas asap.

Mina extrajobb är det ena att undervisa småskolekids hemma hos mig (det finns ju då alltså redan ett rum med svart tavla och bänkar etc som vi har använt som mötesrum för våra ALT-möten) det andra var bara för en dag men desto mer välbetalt! Då fick jag sitta som examinator på engelsktestet EIKENs intervjudel. Det var helt okej och pengarna gick till en vådlig tur på japansk sommarrea. Eftersom jag har skakat av mig några kilon sedan jag var utbytesstudent så har jag ju börjat hitta saker. Helt plötsligt börjar saker passa. Det är ett mirakel varenda gång. Öhum, typ. Sen köpte jag skor och en väska av bara farten också. Äger helt plötsligt hur mycket randiga kläder och tröjor och kjolar som helst btw. Gjorde dock hyfsat vettiga inköp får jag försvara mig med, det mesta går att kombinera ihop till den sortens stil man behöver ha på jobbet.

Jag har varit en del på resande fot också. För några veckor sedan firade man nämligen att man hade varit tillsammans i 2 (TVÅ!) år med sin pojkvän. Vi åkte ut till Odaiba, en liten ö alldeles utanför Tokyo. Där finns en strand och utifrån den kan man titta ut över Tokyos hav av byggnader, neon och allt som finns i detta cityscape som tillhör en av världens största städer. Det är vackert och förunderligt på ett alldeles fascinerande artificiellt sätt. Vi tog det mest lugnt och strosade runt, bodde över natten på hotell och lyckades hitta en koreansk restaurang som tilltalade oss båda. (Aenigma: passar på att svara på din fråga i flygande fläng! S är uppvuxen i Japan men hans far- och morföräldrar blev tvångsförflyttade till Japan från Korea runt／under andra världskriget. Familjen är alltså koreansk men han har bott hela sitt liv i Japan och har rätt att byta nationalitet till japan, om han vill. Han pratar japanska som modersmål men också koreanska som sitt andra språk. Hela hans närmaste släkt finns i Japan. Det finns väldigt många japanfödda koreanskättlingar här.)
Så här såg det ut på dagen. Utsikt från Odaiba mot Tokyo. Och ja, det finns visst en Frihetsgudinna här också. S och jag tittar på varandra och säger tacky med en mun.

Ett väldigt känt köpcentrum på Odaiba men jag har tyvärr glömt vad det heter ^^; Det är iaf byggt att se ut som ett italienskt kvarter. Det allra mest slående med stället är att taket är fixat att se ut som en himmel. Under dagens lopp byts ljussättningen och man kan se allt från soluppgång till solnedgång etc bara under några timmar. Allt för att det skall vara spektakulärt. Men det var fascinerande!

Sedan har S blivit temporärt utflyttad till Nagoya för att lära känna folk som bygger de grejer som han sedemera skall sälja. Han har bott i ett litet kyffe till korridorrum utan TV, internet eller kylskåp på rummet i snart 3 veckor. Gissa om han är social på kvällarna! Men det är jag glad för, vi ringer varandra gratis på mobilen och han är alltid hiskeligt upptagen när han är i Tokyo. Passade på att hälsa på honom ute på "landet" (jaa vår lilla Osaka-›Tokyo-boy tycker att Nagoya är landsbyggt, pffffft han vet då ingenting om LANDSBYGD, håhå jaja) och göra en repa i Nagoya. Mest var det bara ohemult varmt och svettigt och till och från regnigt så vi höll oss ganska mycket inomhus. Åt en massa god mat igen. Äta kan de i Nagoya, fanns hur många "ät-så-mycket-du-vill bufféer" som helst. Andra nöjen verkar inte komma långt efter heller, Nagoya är tydligen känt för att ockå ha väldigt många nöjesinrättningar som host-, hostessklubbar, lovehotels etc etc. Det såg jag själv inte så mycket av dock. Kanske tyckte man att folks klädstil i allmänhet var lite mer utmanande än vad man är van vid i Tokyo. Mmm, kanske.

Annars... har jag insett att jag är skitless på min högstadieskola och måste göra upp rediga planer hur jag ska hantera saker där innan skolan börjar igen.
Har fått tillfälle att jobba med de andra fyra ALT:erna i stan med ett tre-dagars projekt om 3 lektioner för barn och mammor där vi undervisat "konversation". Det är vad man säger på japanska i alla fall. För mig är konversation den lätta varianten av diskussion eller kanske en diskussion med småprat i men här betyder det väl mest att man ska lära sig att säga ord och fraser samt förstå dessa när man blir tillsagd. En ganska vidsynt idé om konversation kanske, eller bara det allra mest grundläggande först. Det var roligt att lära känna de andra ALTsarna lite bättre får man säga.
Har också hunnit hänga lite med en annan ALT som inte jobbar på mitt företag, Ingela samt en gång Ingelas kompis från Sverige, gamla polare från min tid som utbytesstudent i Kyoto samt att jag lyckats träffa lite nytt folk också. Verkligen jättekul att få vara out and about lite men inser att min ekonomi nog inte riktigt klarar att jag inte äter lunch eller middag hemma en endaste dag i veckan! (ﾉ｡＞д＜)ﾉ gah!

Ojj vad långt det blir...Ajjabajja när man inte uppdaterat på länge. En sista grej bara, en riktig cliff hanger:

Jag har köpt en kamera så missa inte nästa uppdatering!

Till den som skulle vilja MSN:a eller skypa finns jag tillgänglig till och från om dagarna, loggar in så fort jag kan. Ni får jättegärna boka tid så man kan byta ett ord! Känns som jag inte hunnit med att hålla kontakt med folk alls i den utsträckning som jag egentligen vill.

Men kram på er alla! Återkommer snart och förhoppningsvis då med bilder!

Ta fram min inre tant／nörd／karl

Tjao alltså jag klippte ju håret för ett tag sedan. Det blev kort efter att jag övertygat frisörskan att det absolut inte gjorde någonting om hon klippte av snibbarna som hon lämnat i nacken och därvid skapat mitt livs förhoppningsvis första och sista hockeyfrilla. Puh.

Sen snubblade jag över ett par roliga glasögon som liksom inte var så illa tyckte jag...och rätt som det var hade jag köpt med dem hem. Synundersökning, glasen och ramarna kostade cirka tusenlappen! Dessutom tog det bara 30 minuter att bygga ihop dem så hela kalaset var fixat på en timma. Rekommenderas varmt till galsögonsugna både expatar och folk på genomresa! Om man vill kan de mäta ens gamla glasögon och fixa ett par nya utifrån det men jag så till att få mina ögon kollade då det har gått en himla mängd år sedan jag kollade min syn.

Här kommer en bild speciellt för min pappa som tyckte att jag såg ut som något från sjuttio-sextiotalet någon gång

Förlåt Tuve

Jag dödade min husspindel andra gången jag lade ögonen på honom.





...men det var istället för att gråta hysteriskt och bli stel och iskall i hela kroppen så jag antar att det var ett framsteg.


Förlåt alla buddhisterna och förfadersandarna, jag släppte en tung plastlåda över honom alldeles med flit. Jag ska försöka att inte göra om det.


Mmmh. Första gången jag såg Tuve var för några dagar sedan. Det var mörkt ute och jag hade inte tänt ytterbelysningen framför dörren den dagen. Jag har en självtändande lampa lite längre bort så man har ledljus till nyckelhålet om man är snabb. Jag fipplar med nycklarna och lägger märke i ögonvrån att det ligger en ny grästuva på farstutrappen. Ljuset i bakgrunden slår av och jag har inte hunnit låsa upp dörren. Som av en aning (egentligen är det så att jag har ett sjätte sinne för insekter) känner jag att jag nog vill gå och tända ljuset igen för leta reda på nycklarna och kanske titta på den där tuvan igen. Nycklarna hittar jag men tuvan hade visst sprungit bort vid min nästa ansats mot dörren. I chock och vild förnekelse undrar jag förvirrat om det kanske var en gräshoppa som påminde lite om en krabba. Innerst inne tror jag förstås ändå spindel. Ack livet som optimist. Jag döper ändå detet till Tuve för att jag känner mig vitsig.

Bara några dagar senare bestämmer sig Tuve för att göra entré på riktigt. Jag ska borsta tänderna om kvällen och ställer mig framför min stora hallspegel. Där satt Tuve redan och häckade. Stor som min handflata, fortfarande till förvirring lik en grästuva med sina långa ben som torra halvtjocka böjda strån från kroppen som är snajdigt randig i vitt och brunt. Ett par antenner som inte förlorar mot en kackerlacka antyder var huvudet är på kroppen som är lustigt lik en räka, liksom fjällig eller graderad i ett tunnt pansar. Tuve sitter still men inte jag. Min reptilhjärna piskar fart på benen och innan jag vet ordet av har jag hittat den förträffliga lilla plastlådan lagom tung men ändå liten och lätt att sikta med. Tuve såg aldrig det som träffade honom rakt ovanifrån. Jag önskar att jag kunde vara lite mer frikostig med mitt stora hus men jag är fortfarande rätt hispig och har haft mycket svårt att sätta fötterna någonstans där jag inte ser dem. Handväskan sitter på en skänk och stängs snabbt. Några kassar som har stått öppna i hallen har fått stå ett tag eftersom jag inte ville hitta Tuve 2 riktigt än.... Alla kläder jag lagt ifrån mig i hallen skakades varsamt innan de fick åka hem till övervåningen. Puh, det är tröttsamt att vara hispig. Undrar vilka äckliga kryp Tuve brukade äta upp här hemma. Tids nog blir man väl varse.

Svacka

Just nu är det seeeegt. Småmycket att göra men noll lust att ta tag och fixa. Så då lägger sig de småtrista sakerna på hög och blir ett mindre berg av saker som börjar bli mycket jobbiga istället. Eh. Visst gör man sånt här bara för att man älskar känslan av att vara befriad från all världens tyngd när man väl tar tag i eländet? Suuuuck. Tänk om man fick förvandlas till en hjälplös femåring en dag i månaden där man fick sätta sig ner och grina tills någon snäll vuxen löste ens problem och man fick somna i någons knä medan de satt och pratade på det där mumlande, sövande men trivsamma vis som folk gör ibland. Och bli klappad över huvudet så att det frasar i håret och man slutar höra allt annat.

Näh man kanske skulle knalla till ett kombini och lätta sitt igenkloggade samvete med att betala månadens skörd av räkningar och hoppas att det räcker för en natts god sömn, haha.

Jag känner att jag måste röja av lite stök som jag har lyckats dram fram sedan i måndags då mitt lilla hus var jättestädat och rent. Vill skylla på sniglarna som har börjat dyka upp i badrummet men det känns inte helt rättvist, i ärlighetens namn. Sen tänkte jag hinna preparera mat som jag skulle bjuda på på söndag. Då kommer nämligen skolans rektor hit och hälsar på med sin fru. Det är en lång historia men, de är väldigt informella och trevliga så jag är mest nervös att jag ska misslckas med maten.

Sedan är det tänkt att jag ska in till Tokyo runt lunch och hinna dejta min grabb, gå ut och dricka och kanske nattklubba med några polare från Ritsumeikan-tiden på lördagen. Japp hem med första tåget och sova snabbt som attan så att man är fräsch till min middag... Önskar att jag kunde vara lite mer pepp bara. Allt skulle gå så mycket smidigare då.

Shinji säger att jag har "Gogatsubyo" Majsjukan det är tydligen rätt vanligt att man känner sig seg i Maj fast ehh som vanligt är jag efter och Majsegar i Juni i stället. Fett.

Nä men nu har jag nog gnällt färdigt. Räkningar var det. Kanske städa lite? Yeeehaaaaa

♡

På tal om fina saker så har jag ett blogginlägg som jag heller aldrig kommer att glömma. Det är skrivet av Sandra på bloggen nio till fem.

varför jag tycker om honom så mycket:

För att han får så mycket fräknar på sommaren. För att han skrattar jättehögt och det spelar ingen roll om vi sitter i en fullsatt tunnelbanevagn. För att han måste stanna upp mig ibland när vi går på gatan och krama mig så hårt att jag nästan går av. För att han kan lösa svåra mattetal direkt i huvudet och för att han är så duktig på grammatik och engelska. För att han är så fin utan tröja och för att han luktar så gott bakom öronen när han sover.

Lite turer hit och dit

Hej darlings!

Har haft lite smygledigt i fredags och idag, måndag. Ehehe sånt som gör livet göööött. I fredags blev det en planerad oplanerad tur till IKEA. Vet inte om det är härligt eller ganska vidrigt att man kommer till en kedjebutik och tycker att man lite kommit hem. Fast som hem till Sverige, inte hem till sig eller mamma och pappa eller så. Jag handlade lite stuff som jag behöver till mitt hus och blev förstås inspirerad att köpa dubbelt så mycket till nästa tur. Puh. Det blir nästa löning och i sällskap med min karl som är både utmärkt smakråd och lika envis som jag när det gäller att släpa hem prylar. Vi har sett ut som myror med storhetsvansinne förr.

I lördags skulle det ha varit sportfestival eller vad tusan man ska kalla det. Studenterna tävlar klassvis mot de andra i samma årskurs i en massa innovativa (och i olika hög grad skadebenägna) lekar. Låt oss säga att hoppa säck och gå skottkärra är dagisnivå. Här kör man lekar som kallas "tusenfoting" och något om att åka med strömmen. Ska finkamma youtube så att ni kan få ett hum om vad som alltså INTE hände i lördags. För det regnade och hade regnat flera dagar innan. Det var nästan så att det regnade både nedåt och uppåt (av vattenstänken när de första dropparna gick i backen).

Näe sportdagen blev flyttad till onsdag denna vecka men eftersom alla elever och lärare ändå var på skolan så var det sedan innan planerat att köra måndagens lektioner om vädergudarna inte ville förbarma sig över Nishi högstadium (Västra skolan eller Västra högstadiet vore kanske en lämplig översättning). På mitt schema stod det att jag var ledig på onsdagen men jag ville gärna se sportdagen och ännu hellre slippa undervisa på en lördag (jag kan ha allergi eller kanske tvångstankar som gör det i princip omöjligt att göra veckodagsjobb på helgerna, helgjobb funkar på helgerna dock) så jag såg snabbt till att byta dag och tultade sedan snabbt hem. Där gömde jag mig under täcket, läste modetidning och mumsade nästan-nyttiga-jag-lovar-det-är-säkert-snacks och lyssnade på regnet tills jag somnade och när jag vaknade var min snabbtur till skolan som en lustig dröm man skrattar och rycker på axlarna åt. Det enda som gjorde den verklig var att jag vaknade som en av skådespelarna i Sunset Beach med perfekt nylagd make men det gick jättebra att ignorera att det inte var mitt vanliga vakna på morgonen fejs.

Eftersom jag residerar i ett helt hus slösade jag några av mina lediga extratimmar på att städa och plocka, jag fattar inte hur jag hinner lägga dit allt jag städar upp, inte vad som alstrar allt damm och grus heller. Sömngångare kanske? På kvällen var det bokat några timmar med ät och drick alllt du orkar för femtusen yen tillsammans med högstadielärarna. Det var trevligt och jag fick prata med några av mina favvelärare lite extra och i lugn och ro vilket alltid är roligt. När jag kom hem väntade S på mig. Hurra!

Den här gången hade han fått med sig en helt fenomenal film som vi tittade på. En sån där film som man inte kan sluta titta på. En sån där film som bränner sig rakt igenom näthinnan och fastnar i ens märg och aldrig riktigt kommer att kunna försvinna därifrån. Se Hedwig and The Angry Inch om ni inte redan gjort det. Helt underbar! Ett klipp från filmen finns här (klicka på länken) och ett klipp till så att ni fattar vad det handlar om ja, och det här också, en trailer dårå. Sista klippet jag lovar! Killen som spelar Hedwig är ett geni. Det är något med det här som bara går rakt in i hjärtat hoppas att ni har lika mycket nöje av den här filmen som jag hade.

Say hello to your glandparents! *

Det börjar bli riktigt grisvarmt om dagarna. Inte kanske just idag dock. Tur var väl det för idag låg jag i hårt när jag tränade med volleybolltjejerna. Har haft svårt att återuppta där jag slutade för nästan 10 år sedan. Det vill säga, jag vet fortfarande hur jag hade respondat på en boll då när det gällde men kroppen hänger inte alls med med den automatiken längre (kan man hoppas att det ligger ett "ännu" under det här "längre"t?).

Jag ser bollen komma till mig och i mitt inre vet jag hur jag borde sköta mig och vilken bana bollen borde ta om jag var mig själv för tio år sen.

Haha det är lite patetiskt att redan vid tjugofem beklagar sig över sin form för tio år sen. Arienai!

Men idag började det lossna litet. Jag är fortfarande en rätt så jinglig spelare som man aldrig vet om man får pass tillbaka från men mina tjejer är så gulliga och passar en gång till och säger "ganbare, sensei!" ("kämpa på, lärar'n" myyyycket fritt översatt, som alltid ^-^ "ganbare" är en väldigt direkt imperativform som man använder med viss urskiljning även i informellt tal. Sensei däremot är ett artigt tilltal som används till lärare, läkare och lite i allmänhet folk som har yrken man kan tänka att det krävs att de har en hög utbildning). Men idag gjorde jag hyfsad servmottagning med uppföljning (först en hård, lång boll motsv. serv och sedan en soft kortis precis vid nätet) ovanpå detta börjar smasharna komma tillbaka! Fötterna har börjat minnas hur man gör ansats och armarna, inte minst handlederna har fått mycket bättre snärt och nu låter det rätt när handen träffar bollen. Det där dova ljudet som bara en bra träff på en läderboll kan åstadkomma.

Jag ryser lätt av välbehag om jag lyckas fixa det. Jag ryser när de andra tjejerna lyckas producera det också.

Men rolig träning har sitt pris, man glömmer helt bort att man inte alls är van vid hårda bollar och att det har varit lite si och så med motion de senaste åren. Mycket lycklig men svettig och alldeles blåslagen och rödflammig om armarna med en begynnande träningsvärk från ljumskarna och neråt av muskler som legat i dvala kom jag hem efter skolan idag. Duschar, dricker pocari sweat som jag av en lycklig slump hade i kylen och däckar tre timmar på min futon. Vaknar runt tio-snåret på kvällen. Oh well, jag hade ändå inga planer för kvällen.


Nu, sova på riktigt! God natt vänner


*dagens japinglish är "glandparents". Läste det över axeln på en åtta idag. Det är ju väldigt vanligt att man har svårt med l och r i detta land så det borde inte åstadkomma någon större förvåning egentligen det var bara att jag fick en sån saftig bild av "körtelföräldrar" för mitt inre öga när jag läste det. Fick lägga band på mig för att inte skratta. Hehe.

Nya skolan, personligheter

Hej igen, det blir långt mellan varven. Kanske lugnar det ned sig lite hädanefter.

Idag tänkte jag att jag skulle berätta lite om min nya högstadieskola. Den har mellan tre- och fyrahundra elever, tre klasser i varje årskurs och två lärare i varje ämne. Det betyder att jag bara har två engelsklärare att jobba med den här vändan （förra skolan hade 3st, en superduktig kvinna i fyrtioårsåldern, en tantanthurtig och kärv ehm tant och en relativt ung kille).

De nya lärarna är den bästa resp. den sämsta läraren jag har jobbat tillsammans med so far. Den bästa läraren är faktiskt en lärarinna, Ms M. Hon är alltid välplanerad, välformulerad, rättvis och mycket konsekvent i sin undervisning. Hon varierar uppgifterna för studenterna och har dem att jobba hårt men med ett fantastiskt resultat. Det är jättekul att vara med på hennes lektioner, vi kommer också mycket bra överens.

Den andra läraren är en man någonstans mellan femtio och pension. Han har ett jättefestligt efternamn, Baba men det är nog det enda roliga han har att komma med. Eller jah, han heter ju Tamiyuki i förnamn då. Han gillar att fiska och verkar alltid vara lätt förvirrad och／eller försenad／uppgiven. Han har ansvar för engelskundervisningen för niorna som är en riktigt svårjobbad årgång om jag får säga det själv. Det finns massor studenter som inte ger ett skvatt för skola, sin framtid eller andra såna där saker som brukar göra vuxna männinskor upprörda att höra att kids skiter i. Det är förvisso så. Men om jag vore i hans situation skulle jag ändå gå ut stenhårt för att kicka igång folk. Hitta på någon nytt, fräscht sätt att jobba med engelska och se om vilka sätt det gick att nå folk samtidigt som man håller en lagom nivå för de studenter som haft stake nog att plugga trots omgivningen.

Men nä, det gör inte uppgivne Baba då. Han liksom mest suckar och tittar uppgivet på mig och säger något i stil med "ja det är ju hopplöst vad de inte kan". Jag står med och lyssnar på hans klasser och har mycket sällan några andra arbetsuppgifter än att läsa eller ha eleverna att repetera ord efter mig. Bara det är rätt så eländingt tråkigt, att sedan stå och lyssna på hans kassa förklaringar och brist på förklaring när han undervisar får mig att nästan gnissla tänder av ilska. Jag blir nästan gråtfärdig när studenterna som faktiskt försöker bara river sig i huvudet och tittar på mig efter hans framfart. Det finns heller inte mycket jag kan göra... Om jag erbjuder mig att göra något så stirrar han bara på mig och säger "nej men det behöver du inte göra, du har ju så mycket annat att göra. Dessutom är det mitt jobb". Jaja skititdå tycker jag. Jag kanske är världssämst på att hantera halsstarriga gubbar som inte har ändrat något sedan sjuttiotalet （om inte deras eventuella hustrur har gjort en insats någon gång per dekad för att byta ut något par träskor och någon gul joggingoverall som inte passade från början ens). Eh, ja lite gnäll blev det.

Annars har vi en rätt så rolig uppsättning studenter. Just nu är förstaårseleverna （sjuorna alltså) mina favvisar. Det är de som har hittat på smeknamnet Yoneske （någon glömde vad de sista stavelserna i mitt namn var och hittade på egna och det fastnade på något vis). Sjuorna är söta, de är fortfarande små tunna barn med glittrande ögon men man ser att de försöker fixa till lite coolare frisyrer och de är vuxna nog att kunna prata om alla möjliga saker. Det barnsliga aspektet som fortfarande finns kvar gör att många har bra föreställnings- och associationsförmåga. Det är roligt att bara sitta och lyssna på vad de pratar om. De är dessutom artiga och blir jätteglada när man stämplar deras arbetsböcker.

En favvokaraktär bland sjuorna har kanjina för "gryta" och "slott" i sitt efternamn. Han är liten även med japanska mått mätt, kort men med ett jättestort huvud （som så många andra här), någon slags halvlång frilla och har en väldigt karaktärisktisk ljus röst. Han har yttepytte men ändock lite svårt att koncentera sig så jag brukar ofta kolla till honom när han snattar för mycket. Jag frågar om han har fattat uppgiften och var enda gång kommer ett klockrent "I can DO it!". Det har blivit ett stående skämt, jag brukar se till att säga saker som man kan svara "I can do it" på och han är alltid med på spåret. Slika småsaker förgyller dagarna för en ALT. Det är lustigt hur mycket man gillar sina elever, hade ingen aning om att man skulle börja BRY sig så mycket. Men det gör jag.

Tillbaka till ett anständigt liv! o(*＾ー＾*)o

Hej kära vänner!

Ursäkta avbrottet... Tillåt mig att uppdatera vad som hänt den senaste månaden!

Först och främst så skedde flytten från Moroyama till Tsurugashima hyfsat smärtfritt. Om inte annat billigt. Min japanska chef hyrde en yttepytte-mini flakbil där vi mosade på mina saker och lastade av i huset efter en ca 40 minuter lång bilresa. Sen fick jag åka fram och tillbaka några gånger med tåg under de följande dagarna för att städa ur det sista. Enligt rykten skulle man kunna få tillbaka lite av insatsen om man lämnade lägenheten i fräscht skick. Sagt och gjort jag spenderade många timmar med städning men det visade sig att jag ändå bara kunde få tillbaka 20 000 yen, dvs ca 1600 kr med dagens yen-kurs. Jag pungade ut med oblyga 130 000 yen med första hyran och löjliga utgifter som "artighetspengar" "depositionsavgift" samt "tack till mäklaren för att hon förmedlade lägenheten" (på redig svenska tror jag dock fortfarande att det kallas "muta"). Efter att ha gnällt lite hos diverse bekanta fick jag dock höra att många inte får tillbaka några pengar alls utan istället blir krävda på mer vid utflyttning! De blir pungflådda till sista droppen, ofta så använder man argumentet att det är så smutsigt att ett städföretag måste hyras in för att knipa den snart före detta hyresgästen på några fler yen. Helt galet säger jag! Bizarrt.

Jag har haft en del att göra med jobb som koordinator men det har redan lugnat ned sig ganska bra nu. Det vart lite hektiskt när skolledningen inte kunde få tummen ur och ge oss några direktiv precis innan terminen skulle börja men nu är vi alla fem på spåret på våra respektive skolor känns det som. Jag läser deras veckorapporter varje vecka och det verkar som alla hittar på lite egna roliga grejer med den tid som inte används till undervisning. För min del har jag använt ganska mycket tid till att göra stora plakat med info om Sverige och om påsken att sätta upp på en av de stora anslagstavlorna. Jag har också passat på att träna med skolans volleyboll klubb och fått riktigt komma ihåg hur roligt jag tyckte det var att spela när jag gick i högstadiet själv.

Jag har mycket mindre att göra vad gäller både mängd lektioner och förberedelser vilket känns väldigt lyxigt får jag säga. Det gör dock att jag blir übergenki när jag väl får vara med barnen på lektion, till lärarnas förfäran tror jag. Ibland undrar jag om det fanimig inte är glapp nånstans i käkregionen på mig i alla fall, haha.

På helgerna har jag blivit alldeles förfärligt bortskämd att få ha Shinji alldeles för mig själv, i flera dagar! Han bor ungefär en och en halv timme med tåg bort från min stad men efter att ha pendlat mellan Tokyo och Osaka så känns det som ingenting! Jag är så lycklig. Allt som vi hittar på blir toppenkul och maten lyckas alltid och åker vi ut någonstans är det världens bästa väder och ingen får skoskav. Känns det som ♡

›› Här var vi på "Hanami" för några veckor sedan. Det var den allra tidigaste körsbärsblommen, de var igång innan det ens hade rapporterats att blommorna var i full blom! Det var en stor blommande allé av sakura längs en flodbank vid en lagom livlig, typisk japansk flod. Det var förstås hyfsat mycket folk att småträngas med men jag har mer och mer vant mig vid att det "ska" vara så... Det var väldigt fint ändå. Vädret var soligt och de svagt grå-rosa blommorna såg nästan genomskinliga ut mot den blåa och i det stora hela väldigt, med japanska mått mätt, klara himlen. Vi mumsade lite medhavd kombini-picknick såsom onigiri risbollar, chips och japanskt grönt té på flaska.






Det känns som jag verkligen har fått styrfart på min tillvaro nu. Jag kan knappt förstå att det bara är ett år sedan som jag var tasktigt behandlad på jobbet, uppgiven, ensam, konstant frusen och storgråtande framför mina gulliga föräldrar på skype varje kväll. Det känns som det har gått en hel livstid sedan dess. En bra livstid! Att vakna på morgonen och inse att man grinat så mycket att ens ögonlock blivit lika tjocka som medeljapanens och att man därför inte kan göra sin vanliga sminkrutin känns....väldigt avlägset från mitt liv idag. Vilken tur att inte ens elände varar för evigt. Jag tror jag har lärt mig något i alla fall. Det är ju också bra, så har inte tiden varit helt bortkastad!

Jag gillar mitt företag nu, arbetskamraterna är trevliga och pålitliga, cheferna är schyssta och man kan alltid prata med dem. Nya skolorna är behagliga och lätta att jobba med. Märks att man har fått ett års erfarenhet i baggaget och jag tycker själv att jag kan och har självförtroende att bidra med mycket mer nu är för ett år sedan. Och vet ni, jag trivs med mitt jobb! Det är faktistkt jättekul att vara ALT. Man tror lätt att det är allra jobbigast att vara med kids på högstadiet men ungarna är mycket klurigare, finurligare, rakare och roligare än man kan tro. Jag vinner väl säkert många bonuspoäng bara på att vara yngre än de flesta andra lärarna samt att jag är en lustig utlänning med blåa ögon och att man inte vet om jag förstår riktigt vad de säger eller inte. Det blir alltid mycket uppsluppenhet när man kan svara vettigt på japanska!

Det var den lilla uppdateringen. Jag återkommer när jag kommer på vad mer jag vill ha sagt och i vilken ordning. Ska försöka övertala Shinji att ta bilder i huset när han kommeri hit och hälsar på nästa gång. Då hinner jag städa lite först oxo, hehe.

Ha det så gott vänner och koppla gärna upp er på skype eller MSN runt 2-3-tiden på eftermiddagen i moderlandet då är jag formodligen online jag med!

Kram



PS ››Mamma, jag deklarerade utan krux alldeles efter att vi sagt hejdå. Jag är nästan lite stolt över mig själv! Ähum

Hausu♥

Japp govänner, så här ser det ut. Det var lite svårt att fota, huset är ju rätt stort att få plats på ett enaste foto! Det finns inte särsklilt mycket utrymme på sidorna innan nästa hus börjar igen, den kanske ni redan anar från fotona. Trots att jag alltså egentligen inte har någon trädgård finns det en massa grönska innanför staketet. Det är jag väldigt glad för.

Idag har jag flyttat så gott som alla mina prylar, nu är det bara att städa ur den gamla lägenheten och få den ren och fin så att jag får tillbaka en förskottshyra som min hyresvärd sitter och ruvar på... Kanske hinner jag skriva en rad imorgon men det kommer nog att bli lite dåligt med uppdateringar tills det blir internet draget till mitt nya ställe.

På återseende.

Vicken miss (ﾉ｡＞д＜)ﾉ

Förlåt govänner... Inga roliga bilder idag, heller.

Visst åkte jag till mitt hus idag.

Men det blev minsann inga kort tagna för jag hade missat att ladda mobilen. Den stendog efter ett mycket kort samtal direkt efter att jag klivit av tåget. Så jefla typiskt! Jag som inte har någon annan kamera just nu. Dumma slarv.

Så om ni hoppades på bilder får jag tyvärr be att vänta lite till...

Men inflyttningsdatum blev bestämt. Redan på måndag nästa vecka kommer jag att flytta in. Det var den enda tiden som passade på hela veckan. Så nu är det bara att snabbpacka som gäller. Typiskt att man ska jobba på dagen och vara bortbjuden på kvällen i morgon. Ehuu. Det smäller på stort på söndag. Fast städning kan jag ta i efterhand, bara jag fått hjälp med att köra tunga prylar, så som kylskåp och bord och annat man inte tar under armen på tåget.

Men ännu är kvällen ung här... packa var det, inte blogga!

Slutet på en era (?)

Hej igen!

Nu är jag återkommen från min lilla fyra-dagars till Kansai. Det blev en riktigt fin turné med stillsam söndag efter nattbussen, middag och fika med min japanska storasyster från Kyoto-tiden. Jättemysigt att träffa henne igen. Måndagen var både S och jag laddade och drog iväg tidigt (ehhm jaa med våra mått mätt då, kl 10) på morgonen och gjorde vad man skulle kunna kalla en re-take på Kobe. Gamla kära Kobe, det har blivit rätt många dejtar där faktiskt. Den här gången kändes det lite som vi sade hejdå faktiskt. Vi lyckades äta en något försenad lunch som var ENORM och därför pajja aptiten för resten av dan. Jag skojjar inte, det var det mesta mat jag någonsin sett på en och samma tallrik, alltsammans för det nätta priset av sexhundrafemtio yen (med dagens kurs 54,5 SEK men yenen är löjligt dyr just nu, priset hade varit runt två tjugolappar för ett halvår sedan). Jag beställde en "seafood curry" och trodde att jag skulle få en currygryta med ris och seafood serverad som man oftast äter den i Japan. För det första fick jag en grymmeportion curry och ris, bara att mosa i mig den hade varit smärtsamt. Ovanpå curryn låg sedan ett halvt jävla kilo friterade räkor, fisk, pilgrimsmusslor, bläckfisk. Ingen person med vettet i behåll skulle någonsin kunna tro att de kan äta allt det! Jag blev därtill serverad en dundergod misosoppa med små musslor i till. OCH yoghurt med banan till efterätt. Uhuuuh. Tur att Shinji är som en bandmask och kunde äta upp både sitt eget och hälften av mitt (●^---^●) Nog för att han varit ganska nära bottenlös förut så har hans lilla episod i Indien på något sätt satt sina spår, han äter som han aldrig sett mat förut! Antagligen är det väl sånt som händer om man bara kunnat "äta" dropp genom handen en hel vecka. Annars måste jag säga att han verkade väldigt pigg och glad efter att så nyligen ha varit rätt så sjuk i Indien, han är tacksam att vara i Japan också tror jag. Inte så spetig som jag befarat (ehh alltså han var ju jättesmal redan innan då), fast det är alltid lite av en killer att ens karl väger samma som en själv (han är ju en sådär 15cm längre lixom)...!

Efter vår våldslunch tog vi det lugnt och idisslade över varsin kopp kaffe på ett tjusigt café med utsikt över Kobes hamn. Jättefint att sitta och se skymingen falla. På kvällen blev det sen middag högt uppe i ett hus med utsikt över Kobe stad och hamn, det var heller inte dumt någonstans. Vi stannade på hotell över natten i Kobe

Följande dag bar det av ut på landsbygden på motsatta kusten mot där Osaka ligger. Vi åkte tåg några timmar och landade i Kinosaki, ett ställe mycket berömt för sina heta källor. Vädret slog på stort och vi fick solsken och mild temeratur så att vartenda cederträd fick fnatt och släppte ut en massa pollen! Tillsammans med missgynnsamma vindar som drog med sig sand (om jag fattat nyheterna rätt?) och föroreningar från Kina som lär skapa de sämsta förhållandena för dem med pollenallargi. Jag vet nu att jag inte lider av detta. För jag har sett hur man blir om man har det. Stackars S, han nös så man trodde att hjärnan skulle hoppa ut genom näsan rätt vad det var! Han tyckte jag var osolidarisk som inte hade pollenallergi med honom, hehe.

Han mådde hyfsat okej inomhus iaf så han kunde nog njuta av att bada onsen iaf. Det är lyxigt att få sitta en stund för sig själv och känna hur hela kroppen löses upp i det heta saltiga vattnet och ångorna på onsen. Huden blir jättefin och slät efteråt och avslappningen är total. Vi somnade direkt efter middagen... Följande dag passade vi på att få oss en omgång varmt vad till, åt en härlig lunch med krabba innan vi tog tåget tillbaka mot Osaka fram på eftermiddagen. Ju närmare storstadsbebyggelse vi kom desto bättre blev S's pollenallergi (han satt med en fuktig handduk över halva ansiktet mesta delen av resan för att hindra pollen och nysningar). På kvällen var det redan dags att säga hejdå och för mig att hoppa på nattbussen hem till Saitama igen.

Det var sista gången som jag var och hälsade på S i hans föräldrahem... När April börjar så börjar hans första jobb, på Hitatchi. Fram till i dag, för bara några timmar sedan visste han inte vart han skulle bli placerad men kära vänner, det kom resultat idag. Han kommer hit, till Tokyo!! Underbara nyheter! Det som förut har varit ett pendlingsavstånd på flera timmar t.o.m med Shinkansen ska bli mindre än en och en halv timme med mitt vanliga tåg! Vi som har varit tillsammans i närmare två år har bara bott en dryg månad av den tiden så här nära varandra förut. Helt galet.

Så på flera olika sätt kan man säga att det tagit slut på en era.

Shinjis tid som bekymmersfri student är slut, nu ska han ju jobba och inte få ledigt mer.
Inte mycket till _distans_förhållande längre.
Antagligen inte lika många resor till Kansai längre (´・ω・｀)

Fast mest ska det bara bli kul!

Imorgon ska jag titta förbi mitt hus igen, ska knäppa lite kort med mobilen så stay tuned!

Ketchuuuuuuupp

Hej mina kära!

Nu händer det-jädrar-i-min-lilla-låda en massa saker på en gång (＞U＜)!!

Först och främst har jag fått jobb som AET och coordinator för de fyra andra AET:sarna i en stad som heter Tsurugashima. Det hela gick i lås och igår åkte jag till nämnda stad och fick hjälp att hitta ett hus som jag ska bo i! Och med hus menar jag inte lägenhetshus!!

Okej, så här ligger landet: mitt företag hyr ett litet hus. På nedervåningen finns plats att hålla möten och det finns ett litet kontor. Det kommer att finnas för företagets räkning vid behov. Jag kommer att behöva träffa mina AET kolleger ca 2 gånger i månaden för att se till att allt flyter på som det ska i skolorna. På övervåningen finns två rum som jag i princip hyr av mitt företag men i praktiken har jag hela huset till förfogande! Tror iofs att det verkligen inte är så stort som "ett hus" låter för en svensk. Samlade ytan ligger under sextio kvadratmeter tror jag! Men det är ett mycket lyxigt boende i Japan. Som dessutom har jättemycket plats för besökare *hint hint* ähum plats för BESÖKARE alltså *HINT*

Jag blev kär med en gång i mitt lilla hus... Solen lyser in hela dagen, mycket fönster men ingen direkt störande insyn från grannarna. Det finns en balkong på andra våningen så stor att man kan ställa ut stolar och bord och kanske odla lite örter utan att bryta halsen när man ska försöka ta sig förbi. Det finns två tatamirum! Men kanske allra bäst av allt, det finns så gott som INGEN trädgård men ändock ett för närvarande blommande plommonträd och... ett kakiträd! Och vet ni, sen när frukterna kommer kan jag sitta på min balkong och plocka dem. Jag ska sitta med en härlig filt, god bok och en spottkopp för kakikärnor i höst. Det kommer att bli lysande!

Ytterliga Johanna-är-väldigt-glad-saker: det tar 10 minuter till fots till närmaste station, Sakado station, från vilken man kan hoppa på direkttåg till Tokyos Ikebukurostation. Kommer man på ett av de snabbare tar det precis under timman från min husdörr till Ikebukuro station. Det tycker jag är jefligt heffftigt dårå. Kostar lilla slanten att åka men oftast är det ändå tiden som tar emot som det är nu.

WAAAH vet ni jag är himla pepp på det här! Ska bli kul att testa vingarna och ta lite ansvar inom företaget också. Blir en massa japanska, antagligen några klavertramp men en spännande utmaning. Vet ni, jag tycker det är jättekul att bli litad på som det är nu! Jag har haft sådan tur med mitt företag. Oh jag borde berätta mer om dem. Kommer soon.

Idag ska jag träffa en kompis i Tokyo och i morgon har min högstadieskola avslutningsceremoni för niorna så det skall jag naturligtvis inte missa! På kvällen bär det av till Kansai för att hälsa på min grabb. Grabben som spenderade en vecka på sjukhus i Indien, golvad av en viss dengue feber... Ska bli spännande att se hur mycket stryk mitt ego tar av en pojkvän som väger mindre än vad jag gör. D'oh! Jag varken hinner eller GITTER inte hetsbanta så jag får helt enkelt se till att han äter 3 gånger så mycket som jag. Ugh. Fast egentligen, det brukar han ju göra. Haha oh well. Beräknar hemkomst från Kansai runt slutet av nästa vecka så Mamma och Pappa, om man vill skypa eller så vill jag gärna hinna med det i kväll eller morgon.

Liten ordlista: tatami = vävd rishalm som används som traditionell golvbeklädnad i Japan
kaki = frukt, sharon eller persimon fast med kärnor i

PS

Till Brorso: jag läser och roas av blogg men kommentarsfunktionen är muhmuh ghej och mobbar mig så att mina kommentarer inte kommer fram. Låter som ni are having a blast, fortsätt så och blogga om det! Chuchu

Det kom ett paket...

...med medicin för både kropp och själ i form av lösgodis och Echinaseadroppar. Superfina, färgglada teckningar från mina söta systerdöttrar. Och en ugglestämpel som kommer att bli belöning för mina småskolebarn nästa termin! Tänk så exotisk med en svensk stämpel! Det kommer att bli superroligt!

Nu är jag redo för allt o(＞U＜)o

Tack, kära kära syster!

☆Avslut, mitt första år som Assistant English Teacher☆

God morgon!

Idag känns det på riktigt som den första lediga dagen efter skolavslutningen (jag har ju så många lediga dagar att jag bah måste dela upp dem, asså). Jag sade hejdå till min kära, kära högstadieskola i torsdags.

Hela grejjen började väl egentligen redan dagen innan då jag på onsdagens morgonmöte blev avtackad i lärarrummet med tal från rektorn, en present (en slags duk i japansk stil, man kan använda den till att slå in téflaskor eller sin lunchlåda, t.ex) och två tavlor med "yose-gaki" det är små hälsningar som mina kolleger skrivit till mig. Jättefina kommentarer. Jag blev så rörd och förvånad när detta hände så jag kunde riktigt känna att ett lager av tårar som precis inte svämmade över utan bara lade sig som en glansig hinna i ögat.

På torsdagen fortsatte mina hejdån i full stil. Några av mina favoritkids från nian kom och hämtade mig till sitt morgonmöte. De hade också gjort en "yose-gaki" och deras klassföreståndare är min goda vän bildlärarinnan så hon hade ritat ett porträtt av mig också. Jag blev helt chockad, det var hur likt som helst! Som ett foto.

Senare blev jag meddragen till gympasalen där alla niorna var samlade för att träna för skolavslutningen. Där, inför alla niorna och deras samlade lärare (av en slump de lärare som jag kommit allra bäst överens med, t.ex bildläreren och den unga engelskläraren som jag faktiskt umgåtts med även utöver skoltiden) blev jag avtackad med tal från några av mina elever och en ENORM bukett med rosa rosor och små vita brudbröd i. Jag har nog aldrig i mitt liv fått en sån underbar bukett med blommor förut (absolut inget ont om dem jag har fått). Sedan blev jag såklart ombedd att själv säga några väl valda ord och efter det, där jag stod mitt framför alla så sjöng de en sång som heter "Sakura". Ojoj vad jag fick blinka och hålla andan för att inte stå och tokgråta inför alla mina kidz.

Det var jättefint. Så gulligt av alla dem som jag har kämpat så hårt för att uppmuntra och inspirera.

Det är svårt att beskriva.

Men eftersom det här var mitt allra första år kan jag med säkerhet säga att jag aldrig kommer att glömma dem jag lärt känna och allt jag varit med om.

Senare blev jag också avtackad av mina fyra närmaste medarbetare, engelsklärarna och många elever kom till lärarrummet och tackade av mig en del med brev, kakor, någon godisbit och en massa kramar så klart! När vi städade så kom en hel grupp av de roliga killarna i åttan fram höll varandra om axlarna och sa "you look great today" vilket är ett enormt internt skämt som har pågått i flera månader. Jag blev så glad ända in i själven av att veta att min existens på den här skolan har betytt något för någon annan mer än mig själv. För uppriktigt jag har lagt ner 110 procent av min energi här.

Kanske är det sant som min kära mor sa, att det är bra med avslut så att man får lite feedback på det man gör ibland. Alla har verkligen sagt så fina saker, om allt från mitt engagemang, hur jag umgås med eleverna, min personlighet, undervisningsstil ja till och med mitt utseende... Jag känner mig som en kändis, eller nej kanske en liten prinsessa!

Det är också roligt att många säger "vi tänkte på dig när vi valde detta" och så har jag fått rosa saker! Jag som aldrig har burit ett rosa plagg till skolan (inte synligt iaf, okej kanske en rosa scarf om halsen på väg till skolan, men även den ytterst sällan). Jag är, och kommer kanske alltid att vara rosa. Det är visst bara att inse ヾ(*･∀･*)ノ

Men oj vad det snöar!

Idag har jag spenderat en till stillsam dag i ledighet. Sov länge på morgonen, unnade mig ett skållhett, långsamt bad, använde sedan badvattnet till att tvätta för hand. Lagade brunch som blev supersmarrig, blev uppringd av min kära lilla Mini som hade en massa tid att prata. Fixade ett bankärende som jag fasade skulle ta flera timmar i en handvändning (tack banken att ni hade kontantkortskampanj när jag behövde just ett sånt), lagade god, nyttig och INSPIRERAD mat, igen! Fixade en kladdkaka att bjuda på på jobbet. Kokade ett takikomigohan på opolerat ris med lite smaksatt spad, eringisvamp, skuren abura-age och sötpotatis att frysa i portionsstorlekar för att ta upp vid behov. Dessutom städade jag iordning i köket och plockade rätt på en massa grejer som stått och skräpat.

Och vet ni, när jag gick ut med soporna, så var det snö överallt!!!! Det var som i en saga. Allt blir vackert med snö på, jag lovar. Det dalar fortfarande luftiga bomullstottar från himlen och min inre svensk och tillika hustomte myser. Jag gillar snö. Nu har jag det svart på vitt, jag behöver lite snö ibland! Lovely.

Så här på kvällskvisten sitter jag med fötterna i kotatsun och myser, kollar på lite draman på nätet, Ingela tipsade om den här sidan där man kan titta direkt utan att ladda ner. I like it!

Fyfan vad livet är gott, idag, just nu.

Kram på er!

Ledig dag ~ ✿

Idag spenderar jag min tid med att vara alldeles snuskigt ledig på en vanlig måndag. Det är så skönt så. Känns lite ovant och lurigt eftersom jag har jobbat alldeles väldigt många dagar i sträck under februari månad. Men just nu är det lite stiltje på kontoret. Finns inga konkreta kontrakt att erbjuda folk så det känns inte så värt att sitta och intervjua folk och fråga hur intresserade de är av hypotetiska jobb.
Näh.

På tal om jobb då, jag har fått löfte om ett annat ställe. Det är inte alls lika flott lön men betydligt närmare Tokyo och en bra chans för mig. Vi ska bara vänta in lite annat också så ska jag få åka på intervju med skolnämnden. Den här gången så konkurrerar vi inte med andra företag dock, bara med andra lärare inom mitt företag. Men skolan har tydligen bett om en ranking av oss från företaget så det verkar som jag kan luta mig tillbaka för ögonblicket. Eller luta mig tillbaka och luta mig tillbaka, det känns mer som att jag låter allt falla på plats av sig själv. Jag tror att jag kommer att en vettig chans för någon slags karriär inom det företag jag har nu, jag har tagit ett skitår för dem och de har sagt att de kommer att hjälpa mig framöver t.ex med lägenhet och bättre jobb. Att byta företag skulle göra att mitt år här skulle kännas bortslösat på något sätt. Jag har också kommit underfund med att jag verkligen gillar att undervisa. Det är inte dumt alls att spendera tid med barn och ungdomar. Det skulle kännas lite bortslösat att byta jobb när jag lagt ner så mycket arbete och energi på undervisningsteknink och lektionsplanering också. Vet ni, jag tror faktiskt att jag gillar det jag gör!

Naturligtvis vet jag att jag måste ligga i ordentligt för att inte bli blasé, t.ex vad gäller engelska eller slacka för mycket på jobbet. Jag vet också att jag måste jobba hårt för att få stabilitet vad gäller kontrakt med skolor etc. Det här första året har jag lärt mig grunderna, nu måste jag börja att fundera hur jag ska fortsätta att leva här i Japan, jag menar ju faktiskt allvar med det.

Annars fick jag ett brev från inkasso idag. Hejåhå, dags att försöka betala av första grejen till CSN då. Har verkligen inte kunnat avsätta ett öre fram tills nu... Det har gått veckor som jag levat ur skåpen och skrapat och gnetat. Eller råkat slösa bort viktiga pengar på att åka till Kansai. Men det har det varit värt. Denna månaden såg det riktigt ljust ut, för första gången på länge så det kanske är lika bra att slippa betalningsanmärkning, även om jag inte tänker bo permanent i Sverige inom de närmaste tre åren.

Fanken!

Ett jobb som skulle ge mig femtio procents lönelyft brann inne. Idag. Jag hade iofs gjort allt jag kunnat och kan nog bara beklaga att omständigheterna inte var annorlunda. Söker kanske igen nästa år. Om jag inte har något bättre för mig då, men det hoppas jag faktiskt.

Inte för att jag inte trivs som AET, det gör jag verkligen. Det är trevligt att jobba inom skolväsendet och kul att hålla på med ett av mina stora intressen som är språk. Jag har också lärt mig en massa om Japan och det japanska samhället. Mina kids har varit roliga, rara och fått mig att tänka i nya banor och se andra perspektiv än dem jag är van vid. Jag har fått flera vänner som jag verkligen uppskattar bland lärarna. Men att jobba som AET innebär att man inte har någon särskilt trygg framtid. De allra flesta kontrakten är för ett år i taget och man måste bli anställd av en tredje part, inte direkt av skolan eller kommunen där man vill jobba.

Så vad händer med mig nu?
Jag söker andra jobb som finns inom mitt företag. Tittar lite över skaklarna kanske. Men de har fortfarande lite bra grejer i skjortärmen laddad för mig så jag håller mig nog rätt mycket i skinnet tror jag. Om inte annat tills vi ser var S hamnar. Kan ju fundera lite på att följa efter honom om han inte hamnar i Tokyo. Om jag känner för det, är inte jättesugen på att flytta ännu längre ut på landet direkt! Men nästan var som helst i Kansai är ju alltid fint som snus.

Hmm men nu vet ni. Mamma. Pappa. Kära syskonen. CSN.Det blir inget liv i lyx och överflöd som det ser ut för kommande år heller. Kanske har jag ingen lön för Augusti i år heller. Men jag ska tamejfan inte missa julen i Sverige i år. Dammit!!!! ›‹

Dessutom:
Håll tummarna för att jag får flytta närmare Tokyo! Onegai. Lönehöjning, jag ber! Mer varierade arbetsuppgifter, snälla, sneeeeela.
Ja.

Ett katakanamord

Jajjemän det är inte bara engelskan som råkar ut för brutala övergrepp i japanskan. Ett ord som man hör relativt ofta här i Japan som jag bara trodde var ytterligare något onomatopoetiskt som betydde något i stil med pluttigt och gulligt. Förekommer ofta i samband med rosa saker, godis, gulliga djur eller en kombination av ovan nämnda Alltså inget livsavgörande i mitt vokabulär.

Har ni någonsin hört "puchi" (på ren svenska "putji")?

Kan någon gissa vilket franskt ord det skulle kunna vara?

*trumvirvel*

Ni kan inte komma på det va? Hähä eller har jag hintat för mycket?

Okok with no further ado tillåt mig att översätta japanskans "puchi" till

*tadaaam*

franskans "petit"

(eeeh skulle kanske skriva "pö-ti" på svenska).

(här lämnar jag plats så att ni kan slå er för pannan för det brukar jag behöva göra i såna här situationer)


Hade aldrig kopplat katakaniseringen av petit om jag inte råkade se de båda orden sida vid sida på en chokladask idag. Haha

En okänd kvinna i min mobil

Kära vänner,
jag tror att jag har fått en stalker.

Det är inte ens roligt.

Det hela började rätt oskyldigt med en av kassörskorna i den matvarubutik jag brukar handla i. När hon ger tillbaka växeln räknar hon på engelska i bland. En service jag kanske inte var särskilt intresserad av men man får väl vara japan och tacka för omtanken.

So far so good. Nu i lördags kväll när jag klev av tåget kom den här kvinnan fram till mig och hälsade. Frågade om jag kände igen henne vilket jag sa att jag gjorde men inte kunde placera hennes ansikte (trodde att hon var en ung mamma till mina lågstadiebarn eller nåt kanske). Hon pratade på och frågade en massa om mig också. Blev alldeles till sig över att jag är från Sverige och tjöt att hon älskar Astrid Lindgren, har varit i Sverige på resa och tja att hon bara äääälskar Sverige. Att det var "ödet" att vi sprang på varandra. Ehum. Sedan kom det bästa "友達になってください" (var så snäll och bli min kompis!). (T_T) uhuhu och jag mitt väcko sade "okej" för jag visste inte vad jag annars skulle säga... Sen så frågade hon om jag har mobil (kunde inte ljuga om det heller riktigt), och innan jag visste ordet av hade vi bytt e-postadresser till mobilen.

Nu har den här kvinnan mailat mig ett par gånger. Först tänkte jag att det kan väl vara okej (eller snarare att man som medmänniska måste vara schysst och inte avfärda människor men en gång) men efter bara ett eller två mail så har hon redan lyckats försöka bjuda hem sig till mig för en fika. Det sade jag tvärt nej till iaf.. Det är ju helt galet att släppa hem någon okänd människa som börjar prata med en på gatan!!

Om jag inte svarar tillräckligt snabbt på hennes mail blir hon "orolig" och undrar om jag är okej och så där, avslutar sina mail med "jag väntar på svar".

Nu senast när jag var och handlade i "hennes" butik så hade hon sett mig. Gissa om det kommer ett mail där hon kommenterade vad jag handlade och frågade vad jag skulle laga. Hon berättade också om det 10-tal rätter som hon ansåg sig vara speciellt duktig på att laga. Plus ett foto på något hon lagat igår.

Alltså, jag är rädd för den här människan. Vet inte om det framgår av det jag har skrivit men det känns verkligen som hon inte har någon känsla för personlig integritet. Är redan 100% säker på att jag inte kommer att vilja gå till min vanliga mataffär på väldigt länge. Har ingen lust att träffa henne igen alls fast vi har avtalat att ses för en fika om några veckor. Fan. Hur ska man smita? Vad skulle ni ha gjort? (ja, jag vet att jag borde ha skippat att ge henne min riktiga mailadress öht. Det var en dundermiss ;_;) Hon har dessutom frågat flera gånger var jag bor och verkar försöka luska ut i vilket område etc. Det har jag inte avslöjat men om hon börjar fråga folk i närheten så är det säkert inte svårt att ta reda på var stans enda gaijin bor... Shiiiiiit lixom. Om jag ignorerar henne kommer hon säkert att leta reda på mig och om jag umgås med henne... kommer jag att freaka out över det. Allvarligt, vad ska jag göra?

Min bästa prommis

... hemma i Lugnås brukar vi kalla "körsbärsstigen". Så här fint tog min brorsa kort på en bit för några dagar sedan.

Foto: Erik Gustavsson

Tisdag 17:e februari

Hej vänner!

Idag har jag gjort något läskigt.

Efter lunchen hade jag tagit ledigt från skolan på begäran av mitt företag (de som hyr ut mig som ALT till skolan). Jag for iförd min ett och ett halvt nummer för stora svarta kostym till en lite större stad som ligger en halvtimme bort från där jag bor. Där träffade jag andra gaijins på samma uppdrag och andra konkurrenter.
Det handlar om arbetsintervju, i grupp. Som vanligt här i Japan så är det inget ovanligt eller konstigt att göra något i grupp. Nä.

Först hade min chef och hans underhuggare (som är en mystisk polack och annars jobbar som tekniker) en kvarts presentation för skolnämnden (4 viktiga gubbar) och sedan hade vi 6 ALTs som samlats en stund för oss själva för att berätta lite om oss själva, svara på frågor och göra ett bra intryck (?). Jag kände mig som en total idiot när jag gick ut från rummet och visste inte vad jag skulle tro. Tyckte att de andra gjorde bra ifrån sig men var mer tveksam över min egen del. Men samtidigt vet jag med mig att jag är 1000 gånger strängare mot mig själv än andra (;_;) Vilket hur som helst kvittar för nu kan jag inte ändra något för den här gången och kan lika gärna försöka ta det litet lugnt och invänta besked.

Får jag det här jobbet har jag en hel del att se fram emot under det kommande året, och kanske längre än så om saker och ting klaffar bra. Åhåhåh slappna av nu. Kanske besked innan arbetsveckan är slut. Fan det här är skitviktigt och jag vet att bara jag (vi) får det här så kommer jag att kunna göra ett superduperjobb!!

Jag återkommer när jag vet besked. Snälla håll tummar och tår för mig (›‹)♥ Det här ska klaffa!

Jubileum

Idag (när det alldeles nyss blivit den 14:e februari) så är det precis ett år sedan som jag åkte till Japan för att arbeta.
Det kittlar lite under fötterna när jag tänker på allt som jag har gjort och det som hänt sedan dess. Först de galna arbetstiderna och sedan de vansinniga arbetskamraterna, det plötsliga bytet, lugnet på landet, mina nya gulliga elever och de snälla lärarna, krångel med visum p.g.a muppighet från gamla arbetsgivaren, röda stämplar i passet, hemswischad till Sverige, jobba extra på ålderdomshem, ta det lugnt med min kära familj, få ett ordentligt arbetstillstånd för undervisning, tillbaka till ett svinhett Japan och en mycket upptagen S och sedan jul utan Sverige men med S. Det är bara ett par veckor kvar av undervisning för min del och det nuvarande kontraktet går ut i slutet av mars men, det händer saker. Kanske rör det på sig snart. Berättar mer när det är mer som blivit bestämt och säkert.
Men jag är pepp och tror att år två kommer att vida överträffa år ett vad gäller stabilitet och rolighetsfaktor!
Men vi får, som sagt, se.

Kram

och en sak till

Idag skulle jag smälta lite choklad i micron tänkte jag, körde på i 2 minuter och stoppade faktiskt halvtid för att kolla att allt var okej. MEN när jag tog ut chokladen luktade det minst sagt illa. För att inte tala om röken. Ytan var okej men under hade min smarriga choklad förvandlats till svart aska!!! Nu luktar det bränt socker och misslyckad choklad i hela min lägenhet... Ack ack den goa, fina (ehm 88yens) chokladen. Nu har jag lärt mig att inte nuka billig sockerstinn choko iaf. Jao.

✁✁✁✁✁✁✁✁✁✁✁✁✁klipp!

----------›


Å när jag ändå är igång och bloggar kanske jag ska passa på att kasta fram ett foto oxo. För jag har klippt mig. Tog saxen och tuggade av några torra centimeter och jämnade till min f.d. snedställda (mycket utvuxna) bob till en page. Jag känner mig lite som Ville Vallareman som John Bauer målade honom (speciellt om jag inte fjongar till topparna nertill skall tilläggas). Men annars duger det la.



Och vet ni! Nu är det faktiskt bara (? redan) ett år sedan jag klippte av mitt himla långa barr! Får se om jag lyckas att inte klippa av allt det som är på g nu innan det kommer nån vart eller vad som händer.

You're welcome, it's my pressure

... sa en av mina goa studenter till mig en dag. Ah, underbart!

Annars har jag på senaste tiden stött på ingrish från S. som lyckades få mig riktigt konfunderad. Jag berättade att jag hade sett Tokyo Tower när jag varit i Tokyo senast. Han svarade då
"Oh, was it right up?" (vi chattade f.ö, annars hade jag kanske fattat bättre).
Jag blev så konfys, har Tokyo Tower varit på sniskan? Det är väl klart att det är rakt... upp? Det är ju inte riktigt så man säger på engelska heller...? Sedan trillade poletten ned, han menade "light up" ... så klart. Men med både r och l och fel grammatik (borde ha varit "was it lit up?", på japanska har man importerat "light up" och lagt på ett eget verb på slutet så man har japansk konjugation på det; raito appu suru/sareru) tog det en stund för mig med.

Ytterligare ett exempel var en flicka som berättade att hon i framtiden ville bli en trimmer. Eh? Det visade sig att i Japan använder man ordet "torimmaa" som är just en katakanisering av VERKTYGET som en hundfrisör (dog groomer) använder. Puh. Tog skitlång tid att förklara för henne att det inte bara går att ta katakanaord och använda dem på samma sätt i engelska som i japanska.

Över huvud taget har jag på senaste tiden tänkt att studera engelska i Japan är som att skjuta sig själv i foten. Det finns så mycket inkorrekt och konstig engelska i omlopp så att jag måste värja mig för att inte gå i lätta fällor! Tänk då den som tror att allt som är skrivet med latinska bokstäver är engelska. huuu (jag ryser) gud hjälpe oss.

Men å andra sidan... hittade jag en kul felsägning hos en svensk tjej som bloggar om Japan för ett tag sedan. Och jag säger knäppa saker på daglig basis, ofta klantar jag mig med transitiva/intransitiva verb (jag har som default att byta mellan de olika formerna när den jag talar med börjar se förvirrad/besvärad ut). Jag ska försöka memorera något smarrigt som jag klämt ur mig att fylla på med.

Tills dess håll till godo med en annan svensk flicka som berättar i sin blogg att hon ringer och säger i telefonen "mushi mushi" (=insekt insekt) det tyckte jag var lite roligt! Hon menade säkert "moshi moshi" som är motsvarande "hallå" eller vad vi svenskar nu säger när vi lyfter på luren!

Är det sent att säga " God fortsättning allesammans ... ♥”---?

Hej kära vänner,

Hur har råttans år 2008 varit? Gillar ni kossans 2009 so far?

Mitt slut på 2008 innehöll myspys med risgrynsgröt tillagad i riskoksaren (gick snuskigt lätt och blev supergott med Ingelas expertis) alldeles innan julafton. Hade sådan tur att bli tillfrågad om jag ville ärva en julgran och pynt av en vän till Ingela som redan firat färdigt. Jag blev så klart själaglad och den lilla granen (fullsmockad med pynt och en sträng svintjockt vitt glitter) har stått och lyst dag som natt tillsammans med julstjärnan i fönstret annat julpynt som min rara familj skickade.

Det har varit mammas goda dragna kola, chokladkola, pandakakrits, glögg och pepparkakor från IKEA i Japan och lite hembakat mums som cheesecake och superbrownie (aka kladdkaka egenhändigt spetsad med lite sprit och cashewnötter, bakad för S han hade aldrig ätit kladdkaka före han kom till Sverige, haha) på gottebordet. På matbordet blev det lite köpeskinka, prinskorv, hemlagad rödbetssallad (tack igen Ingela för att du fixade rödbetor och allt annat mums!), riktigt grymma hemmarullade köttbullar med lingonsylt och en väldigt misslyckad Jansson (har inte lärt mig hantera min ugnsfunktion än insåg jag (T_T) ). Men mest av allt var jag så glad att få ledigt i två veckor och att Shinji lovat att vara med mig hela den tiden!

Det var jätteskönt att ta det lugnt och kunna spendera mer än bara en helg tillsammans.

Jag har fått en TV. Men det var inte som julklapp eller så utan en mycket lustig historia. Shinji var väldigt bestämd på punkten att det var dags för mig att skaffa en TV. Inte för att jag behöver öva mer japanska (även om det är bra träning), eller för att jag behöver hänga med bättre i vad kidsen pratar om i skolan (de frågar alltid om jag kollar på filmer och följetänger) eller ens nyheter utan för att för att en TV är essentiell för det japanska nyårsfirandet (enligt S dårå). Vi bestämde oss för att leta reda på en Second Hand-affär som skulle kunna ha en TV till mig. Det var underbart soligt och säkert över 15 grader varmt i solen så vi for iväg två på min cykel. Efter en stunds letande utan resultat bestämmer vi oss för att fråga en tant om hon kunde visa oss vägen. Det kunde hon inte men hon började fråga vad det var vi ville ha och när det kröp fram att vi letade efter en liten billig TV så övertygade hon oss om att hon hade en som hon inte behövde som hon skulle ge till oss. Helt galet! Dessutom så stannade en bil och frågade om allt var som det skulle när vi stått och pratat en stund, i bilen var rektorn för min ena småskola. Efter lite ytterligare samspråk visade det sig att jag undervisar tantens lilla sonson i engelska på lågstadiet. Liten stad, oh yesyesyesyesyes. Rektorn tyckte också att det var en jättebra idé att ta emot tantens TV. Hon fick Shinjis telefonnummer och en dag senare fick hämtade han upp den hemma hos henne. Han hade med sig en liten tackpresent till tanten då det är tydligen kutym att inte betala men bjuda tillbaka. Vi köpte ett presentset med kakor på min supermarket så TV kostade nog ändå lika mycket som en begagnad i slutändan men det var ju mycket roligare så här.

Vi spenderade många dagar med att sova länge på morgonen och vakna i ett rum som var alldeles ljust och varmt efter att ha blivit bakat av solen i timmar. En utflykt på dagen och sedan nabe på kvällen. "Nabe" betyder gryta och är ett sådan koncept att man gärna slänger in hedersprefixet "o" av bara farten (O-nabe). Nu, innan mamma gnuggar händerna och skrattar gott åt att jag börjat äta gryta vill jag gärna förklara japanska grytor! Det har visat sig att Shinji är jättebra på att laga mat och jag har mest skurit och diskat och gluttat över axeln när han har grejjat med en massa gott i köket. Det har varit så kul att få titta på, för att inte tala om all ÄTA den goa maten han har hittat på. Nu ska ni få höra, vi har ätit nabe var-enda-dag! Men med olika ingredienser och smaksättning och tillbehör så klart.

Det finns flera tillvägagångssätt men så här har S lagat hemma hos mig på min lilla gasplatta. Skär dina ingredienser så som

daikon, potatis, lök, sötpotatis, purjolök, svamp, morot, svartrot etc

i lagom stora bitar dvs, så att de blir genomkokta inom överskådlig tid samt blir lättare att äta. Arrangera det så att det ligger fint i grytan/pannan du skall tillreda i.
Lägg i

konnyaku, tofu i tärningar, prinskorv, tillskurna köttbitar
och allt vad du vill ha i.

Blanda ihop en lag med den smaksättning du vill ha. Shinji hade ofta en dashi (buljong) med fisk och konbu som bas, sedan sake och soja och smaksättningar. Miso är en lättanvänd smaksättare som ger en varm och fyllig arom.
Koka under lock till alla ingredienser har blivit genomkokta. Fyll på med vätska så att allt suger upp smaksättningen.

Vi gjorde kyklinggrytor, kimchi och fläsköttsgrytor, lax med rester från saketillverkningsgrejs-gryta, för att inte tala om vitlök och sesamgryta eller miso- och nattogryta!
Kan ni tänka er dessutom att jag har druckit vin flera gånger och tyckt att det var jättegott att ha till!!

Vi hittade på dagsutflykter till:
Kawagoe -en gullig liten stad 30 minuter från Ikebukuro. Har många gamla hus och några fina gator att strosa på, många butiker med handgjort godis och goda restauranger.

Yokohama -en storstad vid havet, 20 minuter från Ikebukuro. Här finns en strandpromenad man inte vill missa för att se det där futristiska som man trodde fanns överallt i Japan. China Town-delen av staden lär vara ett av världens största utanför Kina, här finns massor restauranger men även ett tempel och någon slags museum (vi hde inte tid att kolla in).

Shimokitasawa, Tokyo -en "ny" stadsdel för mig. Här trängs Second Hand-affärer med caféer, roliga klädbutiker, pryttelbodar, restauranger med mera, vi tittade på så mycket saker den dagen att det kändes som ögonen skulle böra snurra runt. Här hittar man fräscht japanskt mode som är annorlunda från Harajuku-stilen. Ett favoritställe som jag definitivt kommer propsa på regelbundna återbesök till.


IKEA i Shin-Misato där mina kursare från Lund, Denis och Tomas nyligen fått jobb. Det var skitkul att ses efter dryga 2 år vi pluggade ju ändå 3 år tillsammans och åkte till sommarskolan i Gifu tillsammans så det kändes verkligen som en återförening. Denis var sig lik, samma semesterpappa som alltid. Slår vad om att det kommer att gå jättebra för honom, han har rätt attityd för IKEA verkar det som. Tomas var sig också himla lik men han var upptagen med jobb så vi hann inte ses så mycket. Passade på att luncha i IKEAs restaurang samt att handla en luddig matta i piggt gräsgrönt, lite tallrikar, glas och grejjer till köket. Sen missade vi inte att shoppa lakritsfiskar, löksill och lite mer glögg samt en liten oooostbit i Sverigeshoppen heller!

Vi åkte in på hatsumode till Tokyo också. Hatsumode är det första tempelbesöket man gör när det nya året har börjat. Vi for först till Yasukuni jinja som är den omtalade helgedomen där man har grejer kvar från kriget. Det är tydligen lite av ett konservativt fäste. Även om de såklart håller väldigt städat om sig så att ingen skall kunna klandra dem. S insisterade på att vi skulle åka dit (inte för att han är någon högervriden typ, det får ni inte tro utan tvärtom en av de där oönskade som lever i Japan fast hans familj är KOREANSK omg ve och fasa, japanskt och koreanskt har väl aldrig någonsin blandats, eller vad tror ni?!). Efter Yasujuni jinja passade vi på att kika in på Meiji jingu också, det var fint att få titta på en massa gamla, höga träd mitt i Tokyo på vägen fram till helgedomen.

Vi tittade en massa på TV så klart också. Shinji hävdar att en japansk familj helt grottar in sig med TV och mat samt mikan (söta clementiner) i kotatsun (bord med värmeaggregat under skivan samt en filt som håller kvar värmen. Mycket riktigt var det också en massa roliga program att kolla på. Allt från populärvetenskapliga program till långfilmer och humorprogram.

Ja, det var en liten uppdatering det. Jag hoppades på lite bilder från Shinjis kamera men han har inte fått över dem till datorn ännu verkar det som. Hoppas jag kan uppdatera med lite roligt att titta på iaf!