Ett jobb som skulle ge mig femtio procents lönelyft brann inne. Idag. Jag hade iofs gjort allt jag kunnat och kan nog bara beklaga att omständigheterna inte var annorlunda. Söker kanske igen nästa år. Om jag inte har något bättre för mig då, men det hoppas jag faktiskt.
Inte för att jag inte trivs som AET, det gör jag verkligen. Det är trevligt att jobba inom skolväsendet och kul att hålla på med ett av mina stora intressen som är språk. Jag har också lärt mig en massa om Japan och det japanska samhället. Mina kids har varit roliga, rara och fått mig att tänka i nya banor och se andra perspektiv än dem jag är van vid. Jag har fått flera vänner som jag verkligen uppskattar bland lärarna. Men att jobba som AET innebär att man inte har någon särskilt trygg framtid. De allra flesta kontrakten är för ett år i taget och man måste bli anställd av en tredje part, inte direkt av skolan eller kommunen där man vill jobba.
Så vad händer med mig nu?
Jag söker andra jobb som finns inom mitt företag. Tittar lite över skaklarna kanske. Men de har fortfarande lite bra grejer i skjortärmen laddad för mig så jag håller mig nog rätt mycket i skinnet tror jag. Om inte annat tills vi ser var S hamnar. Kan ju fundera lite på att följa efter honom om han inte hamnar i Tokyo. Om jag känner för det, är inte jättesugen på att flytta ännu längre ut på landet direkt! Men nästan var som helst i Kansai är ju alltid fint som snus.
Hmm men nu vet ni. Mamma. Pappa. Kära syskonen. CSN.Det blir inget liv i lyx och överflöd som det ser ut för kommande år heller. Kanske har jag ingen lön för Augusti i år heller. Men jag ska tamejfan inte missa julen i Sverige i år. Dammit!!!! ›‹
Dessutom:
Håll tummarna för att jag får flytta närmare Tokyo! Onegai. Lönehöjning, jag ber! Mer varierade arbetsuppgifter, snälla, sneeeeela.
Ja.
tisdag 24 februari 2009
torsdag 19 februari 2009
Ett katakanamord
Jajjemän det är inte bara engelskan som råkar ut för brutala övergrepp i japanskan. Ett ord som man hör relativt ofta här i Japan som jag bara trodde var ytterligare något onomatopoetiskt som betydde något i stil med pluttigt och gulligt. Förekommer ofta i samband med rosa saker, godis, gulliga djur eller en kombination av ovan nämnda Alltså inget livsavgörande i mitt vokabulär.
Har ni någonsin hört "puchi" (på ren svenska "putji")?
Kan någon gissa vilket franskt ord det skulle kunna vara?
*trumvirvel*
Ni kan inte komma på det va? Hähä eller har jag hintat för mycket?
Okok with no further ado tillåt mig att översätta japanskans "puchi" till
*tadaaam*
franskans "petit"
(eeeh skulle kanske skriva "pö-ti" på svenska).
(här lämnar jag plats så att ni kan slå er för pannan för det brukar jag behöva göra i såna här situationer)
Hade aldrig kopplat katakaniseringen av petit om jag inte råkade se de båda orden sida vid sida på en chokladask idag. Haha
Har ni någonsin hört "puchi" (på ren svenska "putji")?
Kan någon gissa vilket franskt ord det skulle kunna vara?
*trumvirvel*
Ni kan inte komma på det va? Hähä eller har jag hintat för mycket?
Okok with no further ado tillåt mig att översätta japanskans "puchi" till
*tadaaam*
franskans "petit"
(eeeh skulle kanske skriva "pö-ti" på svenska).
(här lämnar jag plats så att ni kan slå er för pannan för det brukar jag behöva göra i såna här situationer)
Hade aldrig kopplat katakaniseringen av petit om jag inte råkade se de båda orden sida vid sida på en chokladask idag. Haha
onsdag 18 februari 2009
En okänd kvinna i min mobil
Kära vänner,
jag tror att jag har fått en stalker.
Det är inte ens roligt.
Det hela började rätt oskyldigt med en av kassörskorna i den matvarubutik jag brukar handla i. När hon ger tillbaka växeln räknar hon på engelska i bland. En service jag kanske inte var särskilt intresserad av men man får väl vara japan och tacka för omtanken.
So far so good. Nu i lördags kväll när jag klev av tåget kom den här kvinnan fram till mig och hälsade. Frågade om jag kände igen henne vilket jag sa att jag gjorde men inte kunde placera hennes ansikte (trodde att hon var en ung mamma till mina lågstadiebarn eller nåt kanske). Hon pratade på och frågade en massa om mig också. Blev alldeles till sig över att jag är från Sverige och tjöt att hon älskar Astrid Lindgren, har varit i Sverige på resa och tja att hon bara äääälskar Sverige. Att det var "ödet" att vi sprang på varandra. Ehum. Sedan kom det bästa "友達になってください" (var så snäll och bli min kompis!). (T_T) uhuhu och jag mitt väcko sade "okej" för jag visste inte vad jag annars skulle säga... Sen så frågade hon om jag har mobil (kunde inte ljuga om det heller riktigt), och innan jag visste ordet av hade vi bytt e-postadresser till mobilen.
Nu har den här kvinnan mailat mig ett par gånger. Först tänkte jag att det kan väl vara okej (eller snarare att man som medmänniska måste vara schysst och inte avfärda människor men en gång) men efter bara ett eller två mail så har hon redan lyckats försöka bjuda hem sig till mig för en fika. Det sade jag tvärt nej till iaf.. Det är ju helt galet att släppa hem någon okänd människa som börjar prata med en på gatan!!
Om jag inte svarar tillräckligt snabbt på hennes mail blir hon "orolig" och undrar om jag är okej och så där, avslutar sina mail med "jag väntar på svar".
Nu senast när jag var och handlade i "hennes" butik så hade hon sett mig. Gissa om det kommer ett mail där hon kommenterade vad jag handlade och frågade vad jag skulle laga. Hon berättade också om det 10-tal rätter som hon ansåg sig vara speciellt duktig på att laga. Plus ett foto på något hon lagat igår.
Alltså, jag är rädd för den här människan. Vet inte om det framgår av det jag har skrivit men det känns verkligen som hon inte har någon känsla för personlig integritet. Är redan 100% säker på att jag inte kommer att vilja gå till min vanliga mataffär på väldigt länge. Har ingen lust att träffa henne igen alls fast vi har avtalat att ses för en fika om några veckor. Fan. Hur ska man smita? Vad skulle ni ha gjort? (ja, jag vet att jag borde ha skippat att ge henne min riktiga mailadress öht. Det var en dundermiss ;_;) Hon har dessutom frågat flera gånger var jag bor och verkar försöka luska ut i vilket område etc. Det har jag inte avslöjat men om hon börjar fråga folk i närheten så är det säkert inte svårt att ta reda på var stans enda gaijin bor... Shiiiiiit lixom. Om jag ignorerar henne kommer hon säkert att leta reda på mig och om jag umgås med henne... kommer jag att freaka out över det. Allvarligt, vad ska jag göra?
jag tror att jag har fått en stalker.
Det är inte ens roligt.
Det hela började rätt oskyldigt med en av kassörskorna i den matvarubutik jag brukar handla i. När hon ger tillbaka växeln räknar hon på engelska i bland. En service jag kanske inte var särskilt intresserad av men man får väl vara japan och tacka för omtanken.
So far so good. Nu i lördags kväll när jag klev av tåget kom den här kvinnan fram till mig och hälsade. Frågade om jag kände igen henne vilket jag sa att jag gjorde men inte kunde placera hennes ansikte (trodde att hon var en ung mamma till mina lågstadiebarn eller nåt kanske). Hon pratade på och frågade en massa om mig också. Blev alldeles till sig över att jag är från Sverige och tjöt att hon älskar Astrid Lindgren, har varit i Sverige på resa och tja att hon bara äääälskar Sverige. Att det var "ödet" att vi sprang på varandra. Ehum. Sedan kom det bästa "友達になってください" (var så snäll och bli min kompis!). (T_T) uhuhu och jag mitt väcko sade "okej" för jag visste inte vad jag annars skulle säga... Sen så frågade hon om jag har mobil (kunde inte ljuga om det heller riktigt), och innan jag visste ordet av hade vi bytt e-postadresser till mobilen.
Nu har den här kvinnan mailat mig ett par gånger. Först tänkte jag att det kan väl vara okej (eller snarare att man som medmänniska måste vara schysst och inte avfärda människor men en gång) men efter bara ett eller två mail så har hon redan lyckats försöka bjuda hem sig till mig för en fika. Det sade jag tvärt nej till iaf.. Det är ju helt galet att släppa hem någon okänd människa som börjar prata med en på gatan!!
Om jag inte svarar tillräckligt snabbt på hennes mail blir hon "orolig" och undrar om jag är okej och så där, avslutar sina mail med "jag väntar på svar".
Nu senast när jag var och handlade i "hennes" butik så hade hon sett mig. Gissa om det kommer ett mail där hon kommenterade vad jag handlade och frågade vad jag skulle laga. Hon berättade också om det 10-tal rätter som hon ansåg sig vara speciellt duktig på att laga. Plus ett foto på något hon lagat igår.
Alltså, jag är rädd för den här människan. Vet inte om det framgår av det jag har skrivit men det känns verkligen som hon inte har någon känsla för personlig integritet. Är redan 100% säker på att jag inte kommer att vilja gå till min vanliga mataffär på väldigt länge. Har ingen lust att träffa henne igen alls fast vi har avtalat att ses för en fika om några veckor. Fan. Hur ska man smita? Vad skulle ni ha gjort? (ja, jag vet att jag borde ha skippat att ge henne min riktiga mailadress öht. Det var en dundermiss ;_;) Hon har dessutom frågat flera gånger var jag bor och verkar försöka luska ut i vilket område etc. Det har jag inte avslöjat men om hon börjar fråga folk i närheten så är det säkert inte svårt att ta reda på var stans enda gaijin bor... Shiiiiiit lixom. Om jag ignorerar henne kommer hon säkert att leta reda på mig och om jag umgås med henne... kommer jag att freaka out över det. Allvarligt, vad ska jag göra?
Min bästa prommis
... hemma i Lugnås brukar vi kalla "körsbärsstigen". Så här fint tog min brorsa kort på en bit för några dagar sedan.
Foto: Erik Gustavsson
Foto: Erik Gustavsson
tisdag 17 februari 2009
Tisdag 17:e februari
Hej vänner!
Idag har jag gjort något läskigt.
Efter lunchen hade jag tagit ledigt från skolan på begäran av mitt företag (de som hyr ut mig som ALT till skolan). Jag for iförd min ett och ett halvt nummer för stora svarta kostym till en lite större stad som ligger en halvtimme bort från där jag bor. Där träffade jag andra gaijins på samma uppdrag och andra konkurrenter.
Det handlar om arbetsintervju, i grupp. Som vanligt här i Japan så är det inget ovanligt eller konstigt att göra något i grupp. Nä.
Först hade min chef och hans underhuggare (som är en mystisk polack och annars jobbar som tekniker) en kvarts presentation för skolnämnden (4 viktiga gubbar) och sedan hade vi 6 ALTs som samlats en stund för oss själva för att berätta lite om oss själva, svara på frågor och göra ett bra intryck (?). Jag kände mig som en total idiot när jag gick ut från rummet och visste inte vad jag skulle tro. Tyckte att de andra gjorde bra ifrån sig men var mer tveksam över min egen del. Men samtidigt vet jag med mig att jag är 1000 gånger strängare mot mig själv än andra (;_;) Vilket hur som helst kvittar för nu kan jag inte ändra något för den här gången och kan lika gärna försöka ta det litet lugnt och invänta besked.
Får jag det här jobbet har jag en hel del att se fram emot under det kommande året, och kanske längre än så om saker och ting klaffar bra. Åhåhåh slappna av nu. Kanske besked innan arbetsveckan är slut. Fan det här är skitviktigt och jag vet att bara jag (vi) får det här så kommer jag att kunna göra ett superduperjobb!!
Jag återkommer när jag vet besked. Snälla håll tummar och tår för mig (›‹)♥ Det här ska klaffa!
Idag har jag gjort något läskigt.
Efter lunchen hade jag tagit ledigt från skolan på begäran av mitt företag (de som hyr ut mig som ALT till skolan). Jag for iförd min ett och ett halvt nummer för stora svarta kostym till en lite större stad som ligger en halvtimme bort från där jag bor. Där träffade jag andra gaijins på samma uppdrag och andra konkurrenter.
Det handlar om arbetsintervju, i grupp. Som vanligt här i Japan så är det inget ovanligt eller konstigt att göra något i grupp. Nä.
Först hade min chef och hans underhuggare (som är en mystisk polack och annars jobbar som tekniker) en kvarts presentation för skolnämnden (4 viktiga gubbar) och sedan hade vi 6 ALTs som samlats en stund för oss själva för att berätta lite om oss själva, svara på frågor och göra ett bra intryck (?). Jag kände mig som en total idiot när jag gick ut från rummet och visste inte vad jag skulle tro. Tyckte att de andra gjorde bra ifrån sig men var mer tveksam över min egen del. Men samtidigt vet jag med mig att jag är 1000 gånger strängare mot mig själv än andra (;_;) Vilket hur som helst kvittar för nu kan jag inte ändra något för den här gången och kan lika gärna försöka ta det litet lugnt och invänta besked.
Får jag det här jobbet har jag en hel del att se fram emot under det kommande året, och kanske längre än så om saker och ting klaffar bra. Åhåhåh slappna av nu. Kanske besked innan arbetsveckan är slut. Fan det här är skitviktigt och jag vet att bara jag (vi) får det här så kommer jag att kunna göra ett superduperjobb!!
Jag återkommer när jag vet besked. Snälla håll tummar och tår för mig (›‹)♥ Det här ska klaffa!
fredag 13 februari 2009
Jubileum
Idag (när det alldeles nyss blivit den 14:e februari) så är det precis ett år sedan som jag åkte till Japan för att arbeta.
Det kittlar lite under fötterna när jag tänker på allt som jag har gjort och det som hänt sedan dess. Först de galna arbetstiderna och sedan de vansinniga arbetskamraterna, det plötsliga bytet, lugnet på landet, mina nya gulliga elever och de snälla lärarna, krångel med visum p.g.a muppighet från gamla arbetsgivaren, röda stämplar i passet, hemswischad till Sverige, jobba extra på ålderdomshem, ta det lugnt med min kära familj, få ett ordentligt arbetstillstånd för undervisning, tillbaka till ett svinhett Japan och en mycket upptagen S och sedan jul utan Sverige men med S. Det är bara ett par veckor kvar av undervisning för min del och det nuvarande kontraktet går ut i slutet av mars men, det händer saker. Kanske rör det på sig snart. Berättar mer när det är mer som blivit bestämt och säkert.
Men jag är pepp och tror att år två kommer att vida överträffa år ett vad gäller stabilitet och rolighetsfaktor!
Men vi får, som sagt, se.
Kram
Det kittlar lite under fötterna när jag tänker på allt som jag har gjort och det som hänt sedan dess. Först de galna arbetstiderna och sedan de vansinniga arbetskamraterna, det plötsliga bytet, lugnet på landet, mina nya gulliga elever och de snälla lärarna, krångel med visum p.g.a muppighet från gamla arbetsgivaren, röda stämplar i passet, hemswischad till Sverige, jobba extra på ålderdomshem, ta det lugnt med min kära familj, få ett ordentligt arbetstillstånd för undervisning, tillbaka till ett svinhett Japan och en mycket upptagen S och sedan jul utan Sverige men med S. Det är bara ett par veckor kvar av undervisning för min del och det nuvarande kontraktet går ut i slutet av mars men, det händer saker. Kanske rör det på sig snart. Berättar mer när det är mer som blivit bestämt och säkert.
Men jag är pepp och tror att år två kommer att vida överträffa år ett vad gäller stabilitet och rolighetsfaktor!
Men vi får, som sagt, se.
Kram
fredag 6 februari 2009
och en sak till
Idag skulle jag smälta lite choklad i micron tänkte jag, körde på i 2 minuter och stoppade faktiskt halvtid för att kolla att allt var okej. MEN när jag tog ut chokladen luktade det minst sagt illa. För att inte tala om röken. Ytan var okej men under hade min smarriga choklad förvandlats till svart aska!!! Nu luktar det bränt socker och misslyckad choklad i hela min lägenhet... Ack ack den goa, fina (ehm 88yens) chokladen. Nu har jag lärt mig att inte nuka billig sockerstinn choko iaf. Jao.
✁✁✁✁✁✁✁✁✁✁✁✁✁klipp!
----------›
Å när jag ändå är igång och bloggar kanske jag ska passa på att kasta fram ett foto oxo. För jag har klippt mig. Tog saxen och tuggade av några torra centimeter och jämnade till min f.d. snedställda (mycket utvuxna) bob till en page. Jag känner mig lite som Ville Vallareman som John Bauer målade honom (speciellt om jag inte fjongar till topparna nertill skall tilläggas). Men annars duger det la.
Och vet ni! Nu är det faktiskt bara (? redan) ett år sedan jag klippte av mitt himla långa barr! Får se om jag lyckas att inte klippa av allt det som är på g nu innan det kommer nån vart eller vad som händer.
You're welcome, it's my pressure
... sa en av mina goa studenter till mig en dag. Ah, underbart!
Annars har jag på senaste tiden stött på ingrish från S. som lyckades få mig riktigt konfunderad. Jag berättade att jag hade sett Tokyo Tower när jag varit i Tokyo senast. Han svarade då
"Oh, was it right up?" (vi chattade f.ö, annars hade jag kanske fattat bättre).
Jag blev så konfys, har Tokyo Tower varit på sniskan? Det är väl klart att det är rakt... upp? Det är ju inte riktigt så man säger på engelska heller...? Sedan trillade poletten ned, han menade "light up" ... så klart. Men med både r och l och fel grammatik (borde ha varit "was it lit up?", på japanska har man importerat "light up" och lagt på ett eget verb på slutet så man har japansk konjugation på det; raito appu suru/sareru) tog det en stund för mig med.
Ytterligare ett exempel var en flicka som berättade att hon i framtiden ville bli en trimmer. Eh? Det visade sig att i Japan använder man ordet "torimmaa" som är just en katakanisering av VERKTYGET som en hundfrisör (dog groomer) använder. Puh. Tog skitlång tid att förklara för henne att det inte bara går att ta katakanaord och använda dem på samma sätt i engelska som i japanska.
Över huvud taget har jag på senaste tiden tänkt att studera engelska i Japan är som att skjuta sig själv i foten. Det finns så mycket inkorrekt och konstig engelska i omlopp så att jag måste värja mig för att inte gå i lätta fällor! Tänk då den som tror att allt som är skrivet med latinska bokstäver är engelska. huuu (jag ryser) gud hjälpe oss.
Men å andra sidan... hittade jag en kul felsägning hos en svensk tjej som bloggar om Japan för ett tag sedan. Och jag säger knäppa saker på daglig basis, ofta klantar jag mig med transitiva/intransitiva verb (jag har som default att byta mellan de olika formerna när den jag talar med börjar se förvirrad/besvärad ut). Jag ska försöka memorera något smarrigt som jag klämt ur mig att fylla på med.
Tills dess håll till godo med en annan svensk flicka som berättar i sin blogg att hon ringer och säger i telefonen "mushi mushi" (=insekt insekt) det tyckte jag var lite roligt! Hon menade säkert "moshi moshi" som är motsvarande "hallå" eller vad vi svenskar nu säger när vi lyfter på luren!
Annars har jag på senaste tiden stött på ingrish från S. som lyckades få mig riktigt konfunderad. Jag berättade att jag hade sett Tokyo Tower när jag varit i Tokyo senast. Han svarade då
"Oh, was it right up?" (vi chattade f.ö, annars hade jag kanske fattat bättre).
Jag blev så konfys, har Tokyo Tower varit på sniskan? Det är väl klart att det är rakt... upp? Det är ju inte riktigt så man säger på engelska heller...? Sedan trillade poletten ned, han menade "light up" ... så klart. Men med både r och l och fel grammatik (borde ha varit "was it lit up?", på japanska har man importerat "light up" och lagt på ett eget verb på slutet så man har japansk konjugation på det; raito appu suru/sareru) tog det en stund för mig med.
Ytterligare ett exempel var en flicka som berättade att hon i framtiden ville bli en trimmer. Eh? Det visade sig att i Japan använder man ordet "torimmaa" som är just en katakanisering av VERKTYGET som en hundfrisör (dog groomer) använder. Puh. Tog skitlång tid att förklara för henne att det inte bara går att ta katakanaord och använda dem på samma sätt i engelska som i japanska.
Över huvud taget har jag på senaste tiden tänkt att studera engelska i Japan är som att skjuta sig själv i foten. Det finns så mycket inkorrekt och konstig engelska i omlopp så att jag måste värja mig för att inte gå i lätta fällor! Tänk då den som tror att allt som är skrivet med latinska bokstäver är engelska. huuu (jag ryser) gud hjälpe oss.
Men å andra sidan... hittade jag en kul felsägning hos en svensk tjej som bloggar om Japan för ett tag sedan. Och jag säger knäppa saker på daglig basis, ofta klantar jag mig med transitiva/intransitiva verb (jag har som default att byta mellan de olika formerna när den jag talar med börjar se förvirrad/besvärad ut). Jag ska försöka memorera något smarrigt som jag klämt ur mig att fylla på med.
Tills dess håll till godo med en annan svensk flicka som berättar i sin blogg att hon ringer och säger i telefonen "mushi mushi" (=insekt insekt) det tyckte jag var lite roligt! Hon menade säkert "moshi moshi" som är motsvarande "hallå" eller vad vi svenskar nu säger när vi lyfter på luren!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
