Saker som jag älskar med Japan

Alltså jag är väl vad man skulle kunna beteckna som en kritisk japanofil vid det här laget. Det nyförälskade rosenskimret har lagt sig och Japan och jag är kanske inte alltid helt loveydovey med varandra men här goes en lista över saker som gör mig berusad av glädje:

Tingeltangel
"löst bôs" på ren västgötska, "pynt" om man frågar min pappa, "dangly stuff" om man frågar min kära Satine/Alice. Girlanger, rosetter, mobilsmycken och allt annat smått pilligt ger mig välbehagsrysningar. Som pennor med små grejjer (gärna nån Hello Kitty) som hängen från clipen upptill.

Té-kultur
Att få dricka sitt lystmäte av japanskt, tjockt, grumligt och härligt beskt té gratis på så gott som vilket matställe som helst. (Det här téet konsumeras tydligen nästan helt och hållet i denna del av världen så det té som exporteras till mina gamla breddgrader smakar inte någonstans i närheten. Är man nyfiken/sugen kan det gå att föra över en hundralapp till mitt konto så skickar jag. Maila vid intresse så får vi se vad vi kan hitta på.)

Maten kommer på små tallrikar, inget slabb och inga oheliga hopslafsningar
Hmm de enda som riktigt förstår det här är nog min familj. Det handlar om att jag så länge jag kan minnas avskytt att få maten ihopgeggad. Mat som är sönderkokt eller hopmosad till en smörja där man inte kan identifiera ingredienserna har aldrig gått hem här. Men i Japan är maten alltid fin och fräsch (med undantag för curry och så men generellt ser man ändå det mesta).

Du får vara hur långsam och omständig du vill - det ni! Jag är en salig sölkorv av värsta mått.

Japanska mobiltelefoner
som alla har plats att hänga tingetangel på och kan skicka låååånga mail till både dator och andra mobiltelefoner. Mobilen är dessutom laddad med en massa bilder som man kan pimpa sitt meddelande med. Kan du motstå blinkande glitter, apor som håller sig för pannan, katter som jappebugar eller plutar slängkyssar, cyklar och bilar, fartmoln, dödskallar, pistoler, bajskorvar och klappande hjärtan för att bara nämna några av de saker som är nödvändiga för att förmedla vad man vill ha sagt ordentligt?

Kansaidialekt (関西弁 kansai-ben)
Världens varmaste, finaste, finurligaste dialekt. Eller så är jag inte så lite partisk men kansaidialekt är fränt. Kanske inte värsta Osaka-rotvälskan men de allra flesta sorter går hem hos mig. Kansai-ben har delad förstaplats med gotländska som favvedialekter i min bok. Sådetså.

Folk är i allmänhet snälla om än något avvaktande. Det finns en slags naivitet som jag uppskattar.

Årstider/säsonger
Allt från snax till maten i mitt närmaste suupa (supermarket) ändras med årstiderna. Jag gillar förändring och dessutom är det lättare att äta lokalproducerat när man stimuleras att äta säsongens mat.

Även om Japan är tätbefolkat så finns det ändå så mycket natur överallt. Även i den minsta lilla trädgård prunkar blommor och fruktträd med en livaktighet som inte ens mitten av en gödsekstack skulle kunna stimulera till hemma. (På vägen till min billigaste matvarubutik finns en trädgård på typ 1 kvm som har ett enormt granatäppelträd, det är helt sanslöst!!) Det är inte bara trädgårdar och allt annat liv som springer fram mellan stenar och under asfalt utan också bergen som ofta lurar någonstans i horisonten. De är gröna av bambu och annat tätvuxet. Ofta rullar dimma fram och tillbaka och om man bara kikar lite tänker man att en totoro ska susa fram över trädtopparna. Eller kanske kattbussen.

Det finns så mycket annat, mer djupgående som jag också skulle vilja lägga till men jag känner att det är svårt att få ihop ord just nu. Kanske kommer det senare.

Uppdaterar 20081027

Att karlar kan ha färgglada och/eller randiga strumpor. Karlar som sitter/kan sitta i skräddarställning. Karlar som inte drar sig för att sitta och rita samtidigt som de plaskar med fötterna i en fontän ♥
snapshot från mobilen, det här är min absoluta favoritbild på S. just nu.

Passivitet - ett måste för ett gruppsamhälle?

Här kommer ett inlägg om skillnader mellan Japan och Sverige (Väst?).

Vill passa på att lägga in en liten brasklapp och säga att jag ännu inte vet allt om Japan, allt som ligger bakom och allt finstilt. Det som skrivs här är en del av tankar som slagit mig, sånt som jag lagt märke till och sedan satt samman efter bästa förmåga med de kunskaper jag besitter just nu. Jag diskuterar gärna om det är någon som har åsikter, är du övertygande med bra argument har jag heller inget emot att ändra mig. Med det sagt, vidare till dagens ämne ^^

Passivitet och gruppsamhället i Japan.
Japan är ett samhälle som består i högre grad av grupper än av individer. Låt mig förklara.

I Sverige uppfostras vi från tidig ålder att ta vara på våra egna specifika egenskaper och att tänka självständigt med våra egna lösningar. Kreativitet och förmåga att "tänka utanför ramarna" belönas ofta.

Nu vill jag ju inte påstå att detta inte uppmuntras i Japan alls men det kommer definitivt inte lika högt upp på prioriteringslistan, som jag ser det iaf.

Låt mig ge några exempel från skolan.

* Småskolebarnen har bestämda uppsamlingsplatser där de måste vänta till alla i gruppen har anlänt innan de i samlad tropp beger sig mot skolan.

* Varje klass är uppdelad i ca 6 grupper med olika ansvarsområden (som byts vecko- eller månadsvis). En grupp ser till att hålla tavlan suddad mellan lektionsbyten, hjälper läraren med undervisningsmaterial etc etc. En annan grupp har ansvar för maten och ser till att alla får lika mycket etc etc.

* På högstadiet bär alla barn skoluniform och det är inte okej att färga håret (dvs alla är svarthåriga), bära (synliga) smycken eller på något annat vis sticka ut.

Ett annat exempel som kanske har högre igenkänningsfaktor för en svensk torde vara japanska turister som kommer i busslast och lydigt följer sin guide hela tiden.

För att vara en del av en grupp krävs först och främst att man har något gemensamt som håller en samman. Din grupp består först och främst din familj (släkt) sedan dina närmaste vänner- din arbetsgrupp- ditt företag etc etc ända ut till din nationalitet. När du då sedan har din grupp så gäller det då sedan att klara av att hålla ihop och inte bli osams. Japaner är enligt min åsikt vansinnigt duktiga på att gå på tå och inte säga något bestämt alls om någonting för att undvika att göra andra besvikna eller råka hamna i pinsamma konfrontationer. たてまえ (tatemae) (v/s 本音(honne)) är och har varit en ständig nagel i ögat på mig då jag sällan förstått vad folk egentligen tycker och tänker och heller inte kunnat finna på en väg att lista ut det.

Jag har ofta upplevt framför allt unga japanska flickor som oerhört passiva -naturligtvis finns det fantastiska flickor med mer ruter än vad jag har också men-.　Det har länge gnagt mig och jag har haft många tankegångar åt genushållet men jag tror att det finns mer än bara konfucianskt framkrävd underlägsenhet av kvinnor i allmänhet.

En sak som jag upplever ofta uttryckas är att det är kvinnors uppgift är att piffa till tillvaron. Det är alltid kvinnors uppgift att bjuda på te och vara artiga, underhålla gästerna och se till att alla är på gott humör. De skall dessutom alltid se rara, söta och piffiga ut för detta syfte. (Sett ur detta perspektiv förefaller det naturligt med geishornas uppkomst. Vad vore väl bättre än ett proffs vad gäller just detta istället för att förlita sig på bossars fruar som kanske inte alls var med på noterna.) Flickor skall alltså inte kräva något utan vara någon slags tankeläsande ande som ser till att allt finns i ordning innan man ens kommit på att man vill ha det. En sorts icke-påträngande serviceanda som jag skulle vilja beteckna som passiv.

Jag tror de flesta är villiga att hålla med om att en behaglig person som inte blir arg, inte säger direkt nej eller har negativ attityd till något är en lätthanterlig gruppmedlem. Naturligtvis blir en grupp med bara dylika medlemmar ohanterlig utan en ledare men se där får man hjälp av det japanska hirearkiska tänkandet. Äldre = du respekterar personen i fråga, högre rank, t.ex. på arbetsplats men även mellan yrkesgrupper = du respekterar personen i fråga. Resultatet blir en homogen grupp där man ser upp till en ledare som alla anser vara deras ledare. Det tas inga beslut inom gruppen innan ledaren har sagt sitt. Att dra in eget tänkande och kreativitet i detta skulle innebära att gruppen förlorade sin homogenitiet och ledaren skulle inte kunna tala om för alla hur/vad de skall göra. Detta anser jag vara japanernas grund till alla bestämda former som finns för allting. Att det liksom bara finns ett tänkbart sätt att göra allting.

Ta till exempel deras skrivtecken som SKA skrivas i en viss streckordning som måste memoreras specifikt för varje tecken. Eller att ALLA japaner badar varje kväll. Det vore otänkbart att inte göra så verkar det som. Visst håller jag med, på vintern värmer man sin frusna lekamen och på sommaren är det superskönt att svettas ut dagens damm och tvätta bort ackumulerade saltlager men vaddå MÅSTE? Ingen har väl dött av en (snabb)dusch då och då liksom.
Det här är bara några exempel med det känns som om verkligen allt följer ett mönster som alla följer vare sig det gäller ens mest privata eller samhällets vidsvepande angelägenheter. Jag säger inte att det bara är dåligt. Det som man gör är säkert framprovat under en lång tid att vara det bästa och effektivaste sättet etc. MEN jag vänder mig mot att det inte finns något utrymme för ens egna val.

Min kära bror hävdar att min kärlek till individens fria val är mitt västerländska tänkande och kanske är det så men är det inte också sant att vi alla är lite olika?

Många japaner pratar om hur de gillar utlänningar för deras individualism (det kommer fram i former som modig eller stark men jag antar att det som åsyftas är just modet att inte göra som "alla andra").
Javisst, de pratar om hur fina de tycker utlänningar är men allra mest gillar de sina ハーフ (haafu) alltså en person som är till hälften japan och till hälften utlänning (och med utlänning så är det väl först och främst förefalller det vara vita de menar?). Just det där med en snygg utlänning som ändå har de rätta, trygga japanska attributen och förhoppningsvis vuxit upp i en japansk kultur så att det inte blir en massa jobbiga pinsamheter med individuellt tänkande och så.

Många japaner verkar älska att tala om hur unik deras kultur är, hur svårt för att inte säga omöjlig den är för utomstående att penetrera. Visst jag har verkligen sagt saker som har förstört stämningen totalt mellan personer och mig. Jag har missat och misstolkat signaler för att jag inte har vetat om jag vad eller hur jag borde leta efter dem. Dessutom är många så ohemult artiga att de bara slätar över och låtsas som ingenting hänt vilket gör det ännu svårare att veta var eller vad det var som gick snett.

Att Japan är ett samhälle där "inne - ute" inte är ord som används för mode utan i ett mycket vidare begrepp. 外と内 används när man pratar om "ingrupp" och de som inte är i den.

Jazzbrunch

Om det finns två ord som borde gifta sig och aldrig skiljas åt mer i min värld så är det "jazz" och "brunch". Söndag ska helst inte vara långt borta heller.

Idag njuter jag av internetuppkoppling, last fm och en sån här brunch hemma hos mig.



Grönt té, b-vitaminberikad blåbär- och svartvinbärsjuice, prinskorv med ost i samt kokta grönsaker, ris med rostade sesamfrö samt en klick nori (sjögräs, den sort lindas om sushi-rullar efter att rostats i ark) samt stekt ägg med shimeji-svamp och sesamdressing. Som söt avslutning smörstekt sötpotatis med kanel och torkad aprikos. Utanför bild, en stor kopp illsött varmt kaffe med soyamjölk.

Internet i mitt hus!

Hej mina kära,
nu finns jag tillgänglig med en uppkoppling som skall vara duglig i mitt alldeles egna hem. Tillsammans med kyl/frys och micro/grill ugn som inhandlades förra månaden har mitt hem börjat röra sig från snäppet över hydda mot spartanskt men civiliserat boende :D

Det har gått nästan precis en månad sedan jag tog mina ohemult överpackade väskor från föräldrahemmet för att fortsätta fajtas med Japans kvarhängande sensommarvärme och luftfuktighet.

Läget fram till nu, i korta drag:

Tillbaka på skolorna och det mesta är sig ganska likt!

Har haft en del ledigt så att jag har kunnat ta tag i allt jefla pappersjobb som krävs för att få vara här legalt. Har varit runt i stan på cykel mycket.

Jag har varit snuskigt fattig och kommer att fortsätta vara så sisådär 3 veckor till.

Shinji kom över några dagar precis efter att jag anlände. Åkte sen till Thailand 10 dagar och nu jobbar han extra nästan varenda kväll i veckan på samma yakitori-ställe som tidigare.

Hmm jao. Har en del skrivet som ligger sparat på datorn, lägger upp detta inom kort.

Kram!