Jag har länge varit av övertygelsen att om man vill läsa om skvaller så köper man en skvallertidning och om man vill läsa om mode så köper man en modetidning.
Själv är jag sedan några år en ganska hängiven ELLE-läsare men har ändå ibland känt mig lite smutsig för att jag läser veckotidningar. Nu är ju inte ELLE ens en veckotidning, den kommer ju bara en gång i månaden och inte tar den upp mycket sånt som jag egentligen tycker att en veckotidning ska innehålla (skaller, korsord, noveller, recept och kanske något stick- eller broderimönster). Ändå har jag skämts lite över just det där, att det är en tjejig tidning. Ännu värre har det varit med Cosmopolitan som också börjat följa med mig hem ganska ofta (speciellt när man vet att det är minst två veckor kvar till nästa nummer av ELLE), det är ju en regelrätt tjejtidning liksom!
Där ELLE skriver om mode ur ett konstperspektiv och tipsar om utställningar som är på gång, rapporterar om designers och långtgående trender så är har Cosmo modetips för liten budget, reportage om vardagsproblem, karriär och skönhetstips. Många reportage baseras på kändisar eller deras stylisters utlåtanden.
Just det tjejiga i allt det här har jag på något vis känt att jag inte kunnat försvara. Men så hände det! Det blev som så att jag genom jobb blev inkallad att sitta och vänta på ett sjukhus, det skulle antagligen ta ett tag fick jag veta av tjejen som jobbade innan mig. Hade tur och kunde köpa med mig en ny ELLE och en Cosmo, kände mig redo för all väntan i världen. Tjejen innan mig hade också laddad upp för efter sig lämnade hon en klase bananer och två av Sveriges mest kända skvallertidningar.
Eftersom det fanns massor av tid, jag blivit lite nyfiken och den betryggande vetskapen att jag hade annan (bra) läsning i väskan gav jag mig på en skvallertidning. Jag ville prova att läsa den ordentligt inte nervöst bläddra som man annars gärna gör 2 minuter innan tandläkaren eller så. Ge dem lite av en chans, kanske.
Det är förvånansvärt mycket läsning till alla de där stora bilderna och rubrikerna faktiskt. Så jag läste och läste om de olika deltagarna i Let's Dance, andra svenska TV-kändisar både såna som har talang för något och doku-såpa folk, sportstjärnor och litegrand utländska kändisar. Vem som var singel, vilka som börjat dejta, gjort slut, gift sig och (kanske) väntade barn. Fördomen att de hade många missvisande rubriker besannades flerfaldigat, riktiga eye-catchers till rubriker men sedan när man läste artikeln till så insåg man snabbt att det bara var en ordvändning för att väcka intresse och utan relevans för det som ska ha sagts under intervjuen.
Det slog mig hur mycket det stod om giftermål, "babylycka", hur folk "äntligen" hittat den rätta osv, osv. Det blev så tydligt hur värderingarna låg för dem som skrivit: att träffa den rätte, gifta sig och sedan snabbt få (friska) barn är det sanna receptet för lycka.
Jag som är van vid tips angående hur man gör karriär, uppnår sina mål, var det händer intressanta kulturevenemang blev helt paffad. Det hade aldrig slagit mig att det låg andra värderingar bakom vilka magasin man läser. Tänk Expressen/Aftonbladet (a.ka. Häxpressen/Aftonblodet i min familj) det är ju samma innehåll, alltid samma nyheter fast ur olika (politiska) intresseperspektiv. Inte sant?
Nu vill jag inte komma och påstå att det ena är bättre än det andra men kan väl inte heller sticka under stol med att jag har svårt att förstå folk som inte ens ser sig om eller reflekterar om de vill bo kvar i samma stad de är födda och skaffa familj, radhus och jycke direkt efter gymnasiet. Men jag har ju själv valt bort det, alla mina vänner likaså och här någonstans tror jag att vi kommer till pudelns kärna.
Varför läser vi våra "tjejtidningar"? För mig handlar det (speciellt just nu) om att jag saknar mina vänninor. Hur jag än vrider och vänder på det tar ju dessa tidnigar upp ämnen som angår mig, saker jag är intresserad av och vill veta mer om. Precis som när man talar med sina vänner. Man blir ju aldrig kompis med någon man inte har något att tala om med (och då menar jag alltså de människor man helt enkelt känner sig likgiltig inför).
Jag kom slutledes fram till att Hänt i veckan och dess gelikar aldrig riktigt kommer att bli kompis med eftersom vi inte har några gemensamma samtalsämnen. Vi är helt enkelt på olika plan.
Hädanefter kommer jag heller aldrig mer att skämmas över mina tjejtidningar, de är precis som alla mina kompisar en del av mig, inspiration och uppmuntran i det jag gör!
måndag 28 januari 2008
torsdag 24 januari 2008
Studera japanska på egen hand---går det!?
"Men OJ kan du prata japanska, det måste vara jättesvårt att lära sig??"
eh ja med den inställningen så blir det väl det. Jag tror att har man bara tillräckligt med motivation ska det inte vara omöjligt att lära sig själv men det krävs diciplin förstås. Listar lite av mina tankar kring att studera japanska nedan.
Ibland blir jag tillfrågad av folk som är väldigt intresserade av Japan och japansk kultur om det är möjligt att lära sig japanska på egen hand. Själv har jag ju läst på universitetet så egen erfarenhet av det har jag inte men jag vet ju ungefär vad som ingår i inlärningsprocessen (plus att jag faktiskt tog en kurs i att undervisa japanska på grundläggande nivå på Rits) så jag tänkte göra en tipslista. Om det finns någon läsare som har andra länkar, tips eller kommentarer så är de också varmt välkomna!
＜＜Så här mycket japan blev jag efter 10 månader. ehh. Varför måste folk alltid fråga om jag har "blivit japan ännu" nu när jag är tillbaka. "Nä, du är ju lika blond som vanligt" säger de sen. Ingen kan väl på allvar tro att nåt sånt ändrar sig?? Ändå kommer kommentaren så ofta.
Klädesplagget kallas yukata och är en bomullsdräkt som bärs på sommaren och hålls ihop med flera band på insidan samt det stora obi-bältet. Kan inhandlas för runt 2-3000 yen om man ger sig tid att leta lite. Ännu billigare second-hand, så klart
Grund
✿ Att lära sig ord från anime/film etc är jefligt coolt men man riskerar ofta att få ett väldigt oartigt/slangbaserat ordförråd. Jag rekommenderar varmt att ha en japansk lärobok att studera som komplement. Både för artigare tilltal och en bra grammatisk grund. På Lunds universitet används Genki 1 och 2. Jag tycker att Genki-böckerna har ett bra ordförråd samt logiskt upplägg med grammatiken. Jag känner flera personer som på egen hand har lärt sig bra japanska genom självstudier av Genki. (Extra info, jag har träffat en av författarna till boken!! Han är lärare på Rits och heter Ono-sensei, tyvärr visste jag inte att det var han för då hade jag ju så klart frågat hur det gick för för Mary och Takeshi!)
✿ Du måste lära dig att skriva hiragana och katakana, streckordningen är viktig så lär rätt från början. Här finns animationer som visar hur man skriver (klicka runt den visar både hiragana, katakana och kanji!). Här finns ett spel där du övar läsningen hiragana/romaji (v-länskt alfabet) men även katakana och annat!
Jag tycker att uppbyggnaden på dessa sidor är pedagogisk och lättanvänd, hoppas att de kan komma fler till nytta!
Och vidare?
✿ Även om det känns traggligt ibland, ge inte upp. Det finns många siter på nätet där man kan skaffa sig brevvänner från Japan. De vill säkert öva engelska med dig så gör ett utbyte där ni skriver halva brevet på engelska och halva på japanska till varandra. Forumet Mixi finns också. Registreringen på japanska kan vara knixig men har man fixat det är det lätt att komma i kontakt med folk.
✿ Plugga kanji! Jag finner detta ganska rofyllt och enkelt att göra på egen hand. Det finns böcker för detta också så klart. På universitetet använde vi en som heter Basic kanji book. På nätet finns http://www.jlpt-kanji.com/ som enligt mig är en eminent sida (om man inte får kryp i benen av att sitta framför datorn och plugga :P). Jag tycker att det är lättast att skriva tecknet om och om igen, ära mig det tillsammans med andra kanjin i de kombinationer man oftast ser det i. Memorera båda läsningarna (eller om det finns ännu fler) från början, du spar mycket arbete!
✿ Spara inte grammatiken till senare! Bra förklaringar och flash-övningar på mycket av den grammatik som dyker upp finns här (tack till Shinryuu för tipset, vad skulle jag gjort utan den här sidan (●＾□＾●) )
Öva, öva, öva måste man göra. Här skrivs kanji med pensel (kalligrafi) våren 2006. Foto taget av Toshiko Shimamura
(det här inlägget finns också på min utbytesblogg här)
eh ja med den inställningen så blir det väl det. Jag tror att har man bara tillräckligt med motivation ska det inte vara omöjligt att lära sig själv men det krävs diciplin förstås. Listar lite av mina tankar kring att studera japanska nedan.
Ibland blir jag tillfrågad av folk som är väldigt intresserade av Japan och japansk kultur om det är möjligt att lära sig japanska på egen hand. Själv har jag ju läst på universitetet så egen erfarenhet av det har jag inte men jag vet ju ungefär vad som ingår i inlärningsprocessen (plus att jag faktiskt tog en kurs i att undervisa japanska på grundläggande nivå på Rits) så jag tänkte göra en tipslista. Om det finns någon läsare som har andra länkar, tips eller kommentarer så är de också varmt välkomna!
＜＜Så här mycket japan blev jag efter 10 månader. ehh. Varför måste folk alltid fråga om jag har "blivit japan ännu" nu när jag är tillbaka. "Nä, du är ju lika blond som vanligt" säger de sen. Ingen kan väl på allvar tro att nåt sånt ändrar sig?? Ändå kommer kommentaren så ofta.Klädesplagget kallas yukata och är en bomullsdräkt som bärs på sommaren och hålls ihop med flera band på insidan samt det stora obi-bältet. Kan inhandlas för runt 2-3000 yen om man ger sig tid att leta lite. Ännu billigare second-hand, så klart
Grund
✿ Att lära sig ord från anime/film etc är jefligt coolt men man riskerar ofta att få ett väldigt oartigt/slangbaserat ordförråd. Jag rekommenderar varmt att ha en japansk lärobok att studera som komplement. Både för artigare tilltal och en bra grammatisk grund. På Lunds universitet används Genki 1 och 2. Jag tycker att Genki-böckerna har ett bra ordförråd samt logiskt upplägg med grammatiken. Jag känner flera personer som på egen hand har lärt sig bra japanska genom självstudier av Genki. (Extra info, jag har träffat en av författarna till boken!! Han är lärare på Rits och heter Ono-sensei, tyvärr visste jag inte att det var han för då hade jag ju så klart frågat hur det gick för för Mary och Takeshi!)
✿ Du måste lära dig att skriva hiragana och katakana, streckordningen är viktig så lär rätt från början. Här finns animationer som visar hur man skriver (klicka runt den visar både hiragana, katakana och kanji!). Här finns ett spel där du övar läsningen hiragana/romaji (v-länskt alfabet) men även katakana och annat!
Jag tycker att uppbyggnaden på dessa sidor är pedagogisk och lättanvänd, hoppas att de kan komma fler till nytta!
Och vidare?
✿ Även om det känns traggligt ibland, ge inte upp. Det finns många siter på nätet där man kan skaffa sig brevvänner från Japan. De vill säkert öva engelska med dig så gör ett utbyte där ni skriver halva brevet på engelska och halva på japanska till varandra. Forumet Mixi finns också. Registreringen på japanska kan vara knixig men har man fixat det är det lätt att komma i kontakt med folk.
✿ Plugga kanji! Jag finner detta ganska rofyllt och enkelt att göra på egen hand. Det finns böcker för detta också så klart. På universitetet använde vi en som heter Basic kanji book. På nätet finns http://www.jlpt-kanji.com/ som enligt mig är en eminent sida (om man inte får kryp i benen av att sitta framför datorn och plugga :P). Jag tycker att det är lättast att skriva tecknet om och om igen, ära mig det tillsammans med andra kanjin i de kombinationer man oftast ser det i. Memorera båda läsningarna (eller om det finns ännu fler) från början, du spar mycket arbete!
✿ Spara inte grammatiken till senare! Bra förklaringar och flash-övningar på mycket av den grammatik som dyker upp finns här (tack till Shinryuu för tipset, vad skulle jag gjort utan den här sidan (●＾□＾●) )
Öva, öva, öva måste man göra. Här skrivs kanji med pensel (kalligrafi) våren 2006. Foto taget av Toshiko Shimamura
(det här inlägget finns också på min utbytesblogg här)
måndag 21 januari 2008
Om distansförhållanden
När jag lämnade Japans sommarhetta för ett 15-gradigt Sverige i slutet av augusti förra året åkte jag också ifrån en stackars pojkvän som jag tror grät lika mycket som jag när vi skulle skiljas åt på Kansais internationella flygplats i Osaka.
Under långa perioder har jag haft svårt att tro på distansförhållanden för att man då går miste av själva essensen av att vara tillsammans. Man vill ju vara tillsammans och en del av varandras vardag och så har jag tänkt. Ibland, när jag har haft självförtroende har jag tänkt att "vill man så går det" och gjort det hela till en fråga om engagemang.
Så här med facit i hand kan jag bara säga att det till att börja med var något av det allra mest smärtsamma jag någonsin gjort, jag skulle aldrig vilja rekommendera någon att hålla på med det.
Men om man ändå vill (dvs känner att det inte finns något annat alternativ) så har jag några råd
☂ det underlättar att veta när man ska ses igen så man har ett gemensamt mål att se fram emot. Mao boka biljetter tidigt!
☂ det är sällan idé att gnälla över att man inte ses, prata om vad ni ska hitta på när ni ses nästa gång i stället.
☂ checka med din parter hur mycket hen vill, kan och behöver hålla kontakt med dig. En klänging unge som bara gnäller är lika jobbig som en kallhamrad typ som aldrig har något att säga, hitta en medelväg som känns okej :) Det är inte alla som har egen dator med fungerade skype att tillgå under dygnets alla timmar eller ens är vaken när du är som pratsugnast. Kompromissa och var beredd att ställa upp lite samtidigt som du ser till att inte bli en slav som väntar på inloggningsljudet på skype (haha yeah right, lycka till jag är en sån sucker när det gäller just det där (Y_Y) ).
☂ håll tider och hör av dig om du inte kan dyka upp som lovat.
☂ prova att skicka gammaldags brev ibland också, det känns mycket mer riktigt och är himla roligt att få! Passa på att skicka en skiva med foton, några låtar eller något annat som känns personligt (jag skickar alltid med choklad som man inte kan få tag på där borta). Om man mosar ner allt i ett vadderat kuvert blir det inte alls lika dyrt som att skicka ett helt paket (^_~)
För mig är läget såhär; jag åkte som utbytesstudent till Japan och ungefär precis i samma veva som jag tänkte att det inte var någon idé att titta på pojkar längre för det inte var långt kvar till jag var tvungen att åka hem igen dök Shinji upp. Och jag var inte dummare än att jag genast ändrade mig så klart. Vi visste mao att vår tid tillsammans skulle vara begränsad men jag hade också tydligt talat om att jag hade för intention att komma tillbaka till Japan för att bo och jobba så snart som möjligt (utbytet övertygade mig om vad det är jag vill) men att en tid där vi bodde på olika kontinenter var oundviklig.
Så jag åkte hem och var helt knäckt. Knäckt över att flytta ifrån mitt roliga liv i Kyoto med Shinji och alla vännerna och mitt älskade Japan. För att inte tala om knäckt över att sitta i mitt föräldrahem mitt ute i skogen på hundratalet mils avstånd till även mina svenska kompisar eftersom jag klarat min examen och var färdig i min universitetsstad. Började lite tafatt att undersöka jobbmöjligheter men det hela såg ut att ta en väldig tid. Som tur var hade min pojkvän möjlighet att åka till Sverige över jul och vi såg båda till att spara pengar, han för biljetten och jag för vad vi skulle göra åt i Sverige på resor, mat och nöjen ( i slutänden lade vi ca 7 000 kr var tror jag). Det var jättekul att ses igen och vi spenderade 17 dagar tillsammans dygnet runt. Nu har han ju åkt hem igen men den här gången har jag så mycket mer självförtroende i och med att det gick bra de första 3 månaderna vi inte var tillsammans. Dessutom har ju han kämpat och kommit hit en gång så nu är det min tur att skärpa till mig och komma över och hälsa på honom ❀
På flygplatsen, andra gången. Det var faktiskt lättare att säga hejdå när man visste att man skulle klara sig.
Fast jag kunde ju så klart inte hålla mig från att gråta kopiösa mängder ändå.
Det hör ju ändå till sakens natur lixom
遠距離恋愛 (enkyôrirenai) det ser så himla mycket mer allvarligt när man får ett svart 5-kanji compound slängt i ansiktet på sig =o
Under långa perioder har jag haft svårt att tro på distansförhållanden för att man då går miste av själva essensen av att vara tillsammans. Man vill ju vara tillsammans och en del av varandras vardag och så har jag tänkt. Ibland, när jag har haft självförtroende har jag tänkt att "vill man så går det" och gjort det hela till en fråga om engagemang.
Så här med facit i hand kan jag bara säga att det till att börja med var något av det allra mest smärtsamma jag någonsin gjort, jag skulle aldrig vilja rekommendera någon att hålla på med det.
Men om man ändå vill (dvs känner att det inte finns något annat alternativ) så har jag några råd
Lipsillarna på Kankuu
☂ det känns ofta bättre att prata lite varje dag än jättelänge bara ett tillfälle i veckan. Den dagliga kontakten känns mer äkta och man slipper prestationsångest att göra sitt enda samtal till det gulligaste, roligaste och mest givande samtalet i världen.☂ det underlättar att veta när man ska ses igen så man har ett gemensamt mål att se fram emot. Mao boka biljetter tidigt!
☂ det är sällan idé att gnälla över att man inte ses, prata om vad ni ska hitta på när ni ses nästa gång i stället.
☂ checka med din parter hur mycket hen vill, kan och behöver hålla kontakt med dig. En klänging unge som bara gnäller är lika jobbig som en kallhamrad typ som aldrig har något att säga, hitta en medelväg som känns okej :) Det är inte alla som har egen dator med fungerade skype att tillgå under dygnets alla timmar eller ens är vaken när du är som pratsugnast. Kompromissa och var beredd att ställa upp lite samtidigt som du ser till att inte bli en slav som väntar på inloggningsljudet på skype (haha yeah right, lycka till jag är en sån sucker när det gäller just det där (Y_Y) ).
☂ håll tider och hör av dig om du inte kan dyka upp som lovat.
☂ prova att skicka gammaldags brev ibland också, det känns mycket mer riktigt och är himla roligt att få! Passa på att skicka en skiva med foton, några låtar eller något annat som känns personligt (jag skickar alltid med choklad som man inte kan få tag på där borta). Om man mosar ner allt i ett vadderat kuvert blir det inte alls lika dyrt som att skicka ett helt paket (^_~)
För mig är läget såhär; jag åkte som utbytesstudent till Japan och ungefär precis i samma veva som jag tänkte att det inte var någon idé att titta på pojkar längre för det inte var långt kvar till jag var tvungen att åka hem igen dök Shinji upp. Och jag var inte dummare än att jag genast ändrade mig så klart. Vi visste mao att vår tid tillsammans skulle vara begränsad men jag hade också tydligt talat om att jag hade för intention att komma tillbaka till Japan för att bo och jobba så snart som möjligt (utbytet övertygade mig om vad det är jag vill) men att en tid där vi bodde på olika kontinenter var oundviklig.
Så jag åkte hem och var helt knäckt. Knäckt över att flytta ifrån mitt roliga liv i Kyoto med Shinji och alla vännerna och mitt älskade Japan. För att inte tala om knäckt över att sitta i mitt föräldrahem mitt ute i skogen på hundratalet mils avstånd till även mina svenska kompisar eftersom jag klarat min examen och var färdig i min universitetsstad. Började lite tafatt att undersöka jobbmöjligheter men det hela såg ut att ta en väldig tid. Som tur var hade min pojkvän möjlighet att åka till Sverige över jul och vi såg båda till att spara pengar, han för biljetten och jag för vad vi skulle göra åt i Sverige på resor, mat och nöjen ( i slutänden lade vi ca 7 000 kr var tror jag). Det var jättekul att ses igen och vi spenderade 17 dagar tillsammans dygnet runt. Nu har han ju åkt hem igen men den här gången har jag så mycket mer självförtroende i och med att det gick bra de första 3 månaderna vi inte var tillsammans. Dessutom har ju han kämpat och kommit hit en gång så nu är det min tur att skärpa till mig och komma över och hälsa på honom ❀
På flygplatsen, andra gången. Det var faktiskt lättare att säga hejdå när man visste att man skulle klara sig.Fast jag kunde ju så klart inte hålla mig från att gråta kopiösa mängder ändå.
Det hör ju ändå till sakens natur lixom
遠距離恋愛 (enkyôrirenai) det ser så himla mycket mer allvarligt när man får ett svart 5-kanji compound slängt i ansiktet på sig =o
tisdag 15 januari 2008
Strax innan jul
med på bild är lilla katten Morris
...klippte jag håret. Det är ju fortfarande ganska långt men det blev väldigt mycket mer lätthanterligt att få av torra, för 1,5 år sedan permanentade längder. Ett tag var det som torra fågelbon så fort jag lämnat det ett tag och borsta gick inte heller.
Innan såg det ut så här:
För egentligen saknar jag ju mina långa lockar och lättheten att sätta upp håret med bara några få klämmor.
Så njut av att enkelt kunna sätta upp håret ni lockhåriga, för er som inte känner till lockig.se finns en massa bra tips för att hålla håret i snygga lockar och dessutom miljövänligare hårvård ❀
torsdag 10 januari 2008
Jul för två år och utlänningar
Eftersom jag tillbringade julen 2006 i Kyoto
(enda dagen jag längtade hem!) ligger jag alltså en jul "efter".
Det var ju bara att se till att ta igen detta året (●＾U＾●)
Julbord i Lugnås (hemma)
En japansk väninna från Ritsumeikan, Momoe, som just nu utbytespluggar i Malmö kom också och hälsade på över julen, det var roligt!
När nu Shinji hade kommit hela vägen till Sverige (och var första gången i Europa) passade vi ju så klart på att resa runt lite också.
Julmarknaden på Liseberg, Lund, äta falafel, Köpenhamn, IKEA, äta kebab, fira nyår, leka med katterna hemma hos mig, Stockhom är en del av vad som hanns med!
Köpenhamn
Foto ovan och nedan Shinji Cho
Iskallt Stockholm (eller vi skulle le mer om bara våra kinder inte var stelfrusna) v
Det var väldigt kallt och blåsigt, vi lärde oss att man turistar bäst inomhus under Svenska vintern. Bara för att Skansen är öppet... Nåväl vi såg en del ändå och Vasamuséet var väldigt varmt (fint) ☆
(enda dagen jag längtade hem!) ligger jag alltså en jul "efter".
Det var ju bara att se till att ta igen detta året (●＾U＾●)
Sen hände det en annan bra grej också som jag aldrig hade kunnat räkna med. Shinji kom hit! Han jobbade och pluggade som en galning under hösten (vi hann knappt talas vid vissa veckor pga allt han hade att göra!) och jag såg till att jobba så mycket jag kunde under hösten också. Så han tog lite förlängt vinterlov och kom till Sverige i 2,5 vecka.
Julbord i Lugnås (hemma) Foto Hans Gustafsson
När nu Shinji hade kommit hela vägen till Sverige (och var första gången i Europa) passade vi ju så klart på att resa runt lite också.
Julmarknaden på Liseberg, Lund, äta falafel, Köpenhamn, IKEA, äta kebab, fira nyår, leka med katterna hemma hos mig, Stockhom är en del av vad som hanns med!
KöpenhamnFoto ovan och nedan Shinji Cho
Iskallt Stockholm (eller vi skulle le mer om bara våra kinder inte var stelfrusna) v
Det var väldigt kallt och blåsigt, vi lärde oss att man turistar bäst inomhus under Svenska vintern. Bara för att Skansen är öppet... Nåväl vi såg en del ändå och Vasamuséet var väldigt varmt (fint) ☆
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
