Signaturen Anders Hasselqvist skrev till mig för ett litet tag sedan:
"En fundering som jag haft (då jag inte har någon kontakt med det japnska skolsystemet) är tex angående den japanska grundskolan. Du Johanna kanske har några åsikter du kan dela med dig av? Vad tycker du om kvalitè och metoder? Hur är det jämfört med en svensk skola?
Tex Att elever har svårt att lära sig engelska har jag ju snappat upp. (finns säkert många fler orsaker till det också). Men jag träffade en engelska lärare för ett halvår sen som knappt kunde prata språket själv och det inger ju inte direkt högt förtroende.
Så, har du tid, skriv gärna lite om vad du tycker om skolan i allmänhet från det du har erfarenhet av."
Som engelsklärare så känner jag lite att jag står farligt nära skampålen när det gäller den vanlige japanens vådliga brist på engelskkunskaper detta till trots att de tvingas läsa språket i skolan i ca 10 år (lika mycket som det flesta svenskar har pluggat m.a.o) men tillåt mig att lägga fram några förmildrande orsaker som jag tror ganska mycket på!
1. Det är inte schysst att jämföra att plugga engelska för en japan med att plugga engelska för en svensk. Inte nog med att de japanska barnen måste lära sig principen "S V O" istället för "(S) O V" så är det mängder nya ljud (t.ex. skillanden mellan "l" och "r" ,"th-ljudet" eller att det inte så gott som alltid kommer ett vokaljud efter ett konsonantljud som i japanska, intonation etc för att nämna några) och grammatiska begrepp som över huvud taget inte en existerar i japanska som de måste ta till sig (japanskan använder inte pluralform på samma sätt som vi, man behöver oftast inte ens specifisera om man menar en eller flera, de har inga bestämda/obestämda artiklar och pratar ofta på ett sätt som känns alldeles vansinnigt allmängiltigt och obestämt innan man har fått häng på syftningar och antydningar när man lär sig japanska (heck jag missfattar fortfarande vad som åsyftas om jag inte skärper mig när folk snackar!)
2. I Sverige omges vi av korrekt engelska talad/sjungen av infödda (jag menar all utländsk musik och TV/film etc). I Japan dubbas mycket samt att det inte finns något stopp för felaktiga saker som trycks på kläder/prylar, allt från brevpapper till väskor och skor eller vad japanska artister kan få för sig att sjunga ibland (/_∖) Det är inte okej och skapar verkligen inte en bra miljö för god engelska enligt min mening. Klart ungarna snappar upp det de ser och hör, att deras idoler sedan backstabbar dem med käss engelska det har nog inte slagit dem. (Nu hörrni govänner vill jag också passa på att trycka in att jag då inte tycker att svenskar pratar perfekt engelska heller, det finns mycket som vi måste hålla i huvudet för att prata riktigt snyggt och komma bort från vår svenska satsmelodi och intonation!)
3. Många av de infödda japanska lärarna som undervisar i engelska är bedrövliga, precis som du säger. De kan textböckerna utan och innan såklart men... det finns de som knappt kan ta sig fram på sin egen engelska. Dåligt uttal, obegriplig grammatik, ja hela köret. Det finns inte tillräckligt med kvalificerade lärare att ge ungarna en bra grund. Vi som har engelskan får ju inte vara med och aktivt undervisa egentligen. Vi ska ju finnas med som uttalscoacher i princip. Det finns bittra röster om detta bland vissa ALT:s som faktiskt kan undervisa bättre än de lärare de jobbar med... Men sånt får man inte riktigt prata högt om tror jag.
Anlednigar till japaners ofta bristfälliga engelska (sammanfattning): undermålig undervisning samt att det är väldigt mycket plugg som krävs för att en åstadkomma engelskans grundläggande ljud och grammatik sett ur en japansk synvinkel.
Det är så klart inte omöjligt men jag tror att det krävs en attitydföränding i Japan. Varje generation kommer att bli lite bättre och om några hundra år kommer de ikapp. Men just nu vill jag bara gråta när jag hör "Herrrrro!" som hälsning (--_--") Det finns så klart japaner som talar alledels utmärkt engelska som ger mig knottror på huden för att det är så ovanligt och jag förstår att den som talar antagligen har en stor begåvning för språk och antagligen dessutom lagt ner väldigt mycket tid på att lära sig "riktig", bra engelska.
Här kommer lite andra skillnader som jag sett på skolgången i Sverige och den japanska:
För att bli lärare krävs inte särskilt mycket utbildning annat än de "obligatoriska" 4 åren på universitet som väldigt många har. Pratade med några av de yngre lärarna på skolan som ändå hade valt de kurser som fanns som hade att göra med utbildning och om inte min japanska helt svek mig så sade de att det inte finns kurser i pedagogik (!!!). Det verkar mest som att första året man går som lärare är man mer som en assistent till en erfaren lärare och sedan får man tänka själv. Det verkar som lärarna har ganska fria händer att uppnå vissa mål. Kidsen skall ju klara prov för att komma in på gymnasiet så det är viktigt att se till att alla hänger med och att man inte missar något så att andra ungar får några fördelar.
Det känns som de japanska barnen rör på sig väsentligt mycket mer än de svenska. Iofs var jag den absolut mest gympaointresserade studenten i mannaminne under småskolan, på höstadiet var det väl något mer okej (förutom friidrott fyfan vad jag fortfarande hatar det). Men sporter där man kan slåss lika mycket som att ha bollsinne funkar bra för mig. Hur som helst, de japanska barnen har ofta träning med sina klubbar både morgon och eftermiddag samt match någon-några helgdagar i månaden. Och skolgympa på det. Skolorna har pooler på skolgården så under sommarmånaderna var det ett väldigt simmande och stojande så väl på högstadiet som på lågstadiet. När sedan väl skolorna äntligen slutat och så även klubbaktiviteterna så finns det de som har egna aktiviteter så som dans, kendo, fotboll eller simmning (igen, I knoooow!) etc etc. Det kanske ändå inte är så konstigt att japanerna är så smala och hälsosamma ändå. Och vet ni en sak till, de har nästan inga allergier heller!! Kanske bara en eller ett par ungar per skola så vitt jag vet. Den enda allergin som verkligen går hårt åt folk (som man hör om öht) är allergi mot soba (bovete). Soba finns i sobanudlar, sobaté men det som orsakar mest problem är de där hårda kuddarna som det är som kulor i, det är soba! Tydligen kan man (ofta barn, innan man vet att de har allergin) få en allergisk shock och få astmaatacker som kan bli riktigt läskiga. Men det är det enda jag vet om.
På högstadiet är det obligatoriskt att delta i klubbaktiviteter fram till ca halv 5 innan man får gå hem. Det tycker jag är en väldigt stor skillnad mot hur vi hade det på högstadiet. Då kunde man ju sluta innan kl 14 någon eller några dagar i veckan. Mängden läxor verkar ganska lika (lite svårt för mig att avgöra) men testen kommer för det mesta samlade en gång mitt i terminen och en gång i slutet av terminen.
Småskolebarnen går hem mellan 3 och 4 beroende på dag och årskurs. Har dålig koll på test och läxmängd faktiskt. Men jag vet att de har sommarlovsläxor som de måste sitta med varje dag (skriva ett visst antal kanji, räkna ett visst antal tal, skriva dagbok, ta hand om en planta och föra journal etc etc) som låter rätt sega för en annan som bara badade och tuggade bullar och glass om somrarna. En sak som jag är lite impad av är att de har en slags meddelandebok där de _måste_ skriva varje dags läxor, göromål, saker som är på g i skolan så att föräldrarna vet.
Har dessutom hört lite fascinerande info från utlänningsföräldrar att småskolefröknarna (eller var det kanske dagisfröknar möjligtvis, kanske??) som bad föräldrarna att föra bajsdagbok över sina barn och se till att de hade "skött tarmen" innan de kom till skolan ehe.. Taget ur ett helt annat sammanhang dock, har aldrig hört om det på mina skolor!
Jag minns kanske inte min småskolegång allt för väl (förutom att min klassföreståndare Rolf Melén från 3:an t.o.m 6:an som var en fantastkisk lärare som jag respekterar än mer för var dag jag jobbar på småskolan) och kanske är vissa minnen dessutom ganska färgade av mitt sätt att tänka som barn men det förefaller som om det förekommer mer regelrätt uppfostran av barnen i småskolan här. T.ex. kommer barnen och hämtar upp mig i lärarrummet inför varje klass. Det är inte alla gånger som det går helt regelrätt till men oftast är det någonting såhär:
Eleven knackar på dörren, väntar på svar
Närvarade lärare : "kom in"
Elev: "Jag är _namn_ från _klass_ jag har kommit för att hämta fröken Johanna"
Närvarade lärare: "Ok"
Jag: "Jag ber ödmjukast"
Elev: "Skall jag bära Era saker?"
Jag: "Ja tack, jag ber så ödmjukast"
Elev: "Ursäkta att jag störde"
Närvarade lärare: "Ok"
Medan den här lilla fina dialogen klingar ut i cyberrymden passar jag på att runda av dagens inlägg om skolan, skriv gärna in följdfrågor, egna åsikter och om ni vill ha något mer förklarat, det är varmt uppskattat!
Tack Anders för frågan (*^0^*)/
söndag 23 november 2008
tisdag 18 november 2008
När jag blir gammal...
...vill jag ha ett ansikte fullt av rynkor efter att ha skrattat för mycket.
...hoppas jag att jag fortfarande är omgiven av rara, omtänksamma människor som älskar mig lika mycket som jag älskar dem.
...hoppas jag att jag bor i ett kråkslott med minst en salong med enorma plyschsoffor som är så mjuka och djupa att man aldrig vill gå därifrån (de ska dessutom ha lejonfötter och en massa udda kuddar med paljetter och broderier, gärna olika orientaliska/asiatiska snitt), en enorm chiffoné i mörkt trä full av prång, krusiduller och lönnluckor där man minst anade det. I min chiffoné skall jag spara en massa fina saker som jag har samlat på mig under mitt liv, när jag får besök kan man gå på upptäcksfärd i min chiffoné eller så kan jag berätta historierna bakom mina små prylar (har inte Pippi något liknande?). Jag siktar också på en veranda med korgstolar där man kan sitta om kvällarna och dofta på kaprifol medan solen sakta går ner och månen går upp. I trädgården vill jag ha en massa olika fruktträd så att det alltid finns något gott att plocka i trädgården att äta som det är eller baka paj av. Jag kan inte tänka mig annant än att det finns åtmistone en kattracka med i bilden heller.
...har jag gärna en vansinnig garderob med kläder från en hel livstid (jag är el mucho hamster, det är inte alls så omöjligt som det låter) som jag inte tvekar att använda efter eget huvud.
....har jag nog fortfarande massor med skinn på näsan och tycker att livet är jävligt gött.
Hur vill du att allt skall vara när du blir gammal?
...hoppas jag att jag fortfarande är omgiven av rara, omtänksamma människor som älskar mig lika mycket som jag älskar dem.
...hoppas jag att jag bor i ett kråkslott med minst en salong med enorma plyschsoffor som är så mjuka och djupa att man aldrig vill gå därifrån (de ska dessutom ha lejonfötter och en massa udda kuddar med paljetter och broderier, gärna olika orientaliska/asiatiska snitt), en enorm chiffoné i mörkt trä full av prång, krusiduller och lönnluckor där man minst anade det. I min chiffoné skall jag spara en massa fina saker som jag har samlat på mig under mitt liv, när jag får besök kan man gå på upptäcksfärd i min chiffoné eller så kan jag berätta historierna bakom mina små prylar (har inte Pippi något liknande?). Jag siktar också på en veranda med korgstolar där man kan sitta om kvällarna och dofta på kaprifol medan solen sakta går ner och månen går upp. I trädgården vill jag ha en massa olika fruktträd så att det alltid finns något gott att plocka i trädgården att äta som det är eller baka paj av. Jag kan inte tänka mig annant än att det finns åtmistone en kattracka med i bilden heller.
...har jag gärna en vansinnig garderob med kläder från en hel livstid (jag är el mucho hamster, det är inte alls så omöjligt som det låter) som jag inte tvekar att använda efter eget huvud.
....har jag nog fortfarande massor med skinn på näsan och tycker att livet är jävligt gött.
Hur vill du att allt skall vara när du blir gammal?
Ett intressant inlägg om mode
skrivet av Annika Marklund, sedan länge en favvis vars blogg jag kollar, minst en gång i veckan eh om dagen, om jag ska vara ärlig.
Läs hennes artikel här så kanske ni förstår varför (^o^)/
Det handlar om mode och kvinnors kroppar i ett nytt, friskt perspektiv. Jag gillar't!
Läs hennes artikel här så kanske ni förstår varför (^o^)/
Det handlar om mode och kvinnors kroppar i ett nytt, friskt perspektiv. Jag gillar't!
söndag 16 november 2008
Varför tiden nästan ALDRIG är på min sida
Jag har länge misstänkt det, nu vet jag.
more animals
Bildbevis från http://icanhascheezburger.com/
PS
Sådär en månad i efterhand har jag uppdaterat mitt inlägg om resan till Hiroshima med lite bilder klicka här för en länk till det aktuella inlägget.
more animals
Bildbevis från http://icanhascheezburger.com/
PS
Sådär en månad i efterhand har jag uppdaterat mitt inlägg om resan till Hiroshima med lite bilder klicka här för en länk till det aktuella inlägget.
lördag 15 november 2008
Ehh just det Happy Halloween allihopa (›‹)
Inte så mycket mer att säga än att jag fick låna kostym (och den tjusiga platinablonda halvperuken, hehe) till att bli en liten häxa när en av mina småskolor hade Halloweeneftermiddag.
Det var lite kul faktiskt, var helt instodd i "spindelväv" som kanske inte syns på bilden. Alla blev överförtjusta och ingen blev rädd (några småtjejer kom fram till mig och pep kawaiiii (söt) det tycke jag var lite groteskt men rart så det var väl bara att slicka i sig).
Så passa er, I'm gonna cast a spell on you.
Eller kanske inte, vi får se. Rättare sagt, det kommer ni att märka. Ahah ahha haaa ahha *krax*
Fritid, shopping och mode i Japan
Jag fick några frågor här i bloggen, det är Kajsa som frågar.
"Vad gör du på fritiden och så? Har du nära till någon av de stora städerna? Och justja, shopping i Japan har alltid fått mig att tänka. Kan du handla liksom.. fullt vanliga kläder eller är allt extremt?"
Först och främst, tack för frågor! Var inte blyga men ge mig lite tid att svara go'vänner.
Här kommer några svar som jag har ruvat på en vecka nu. Jag tar mig friheten att spalta upp i en liten lista (^^)
1 .) Efter jobbet är jag ganska spak och cyklar hem till mig,(tar 5-15 minuter beroende på vilken skola jag har spenderat dagen) fixar middag (det får max ta 25 minuter att laga annars sätter jag mig typ på golvet och grinar, blodsockerkörare någon?) surfar på internet x timmar innan jag för det allra mesta hoppar i ett varmt bad och sedan drar vidare till min futon (japanska madrasser som man viker ihop och stoppar undan på dagen) runt 10-11. Shinji jobbar fram till ca 11 och brukar messa mig när han åker från jobbet. Sedan har vi en överenskommelse att om han lyckas väcka mig den första gången han försöker ringa när han kommit hem vid 12-1-tiden pratar vi en stund. Ibland går det inte för att jag är i fel ställe på sömncykeln, då säger jag konstiga saker men lustigt nog alltid på japanska, haha. S. har registrerat mitt mobilabonnemang i sitt namn så vi har familjerabatt och får prata gratis med varandra, m.a.o kan man somna med telefonen vid örat utan att oroa sig.
Med målsättningen (minst) en helg i månaden försöker vi se till att träffas (även om vi bor i samma Japan så bor han lite utanför Osaka, i Kansai medan jag bor mitt ute i Saitama-prefekturen i Kantô-området, det tar 1,5 +12 timmar med billigaste nattbussen och kanske 5 timmar inkl byten med düra, düra men ack så snabba shinkansen att åka. Skulle helt godtyckligt gissa att det är liknande som avståndet Stockholm - Malmö lr nåt). Det går sådär att hinna träffas. Jag har lite lediga dagar instoppade här och där men S. får inte ta ledigt om helgerna från sitt extraknäck som han kör just nu! Inte schysst.
2.) Men det är inte så långt till Tokyo för mig, det tar ca 1,5 timma med pendeltåg och kostar sådär en 40 spänn enkel tur. Det tycker jag är helt okej faktiskt! I Tokyo finns såklart allt vad gäller nöje, mode, shopping, mat och trevligt umgänge. Annars gillar jag Kawagoe, en liten pärla halvvägs till Tokyo (kommer definitivt att uppdatera om den lilla söta Kyotoaktiga staden som också har kul shopping). Skulle vilja utforska Saitama-citydelen som heter Ômiya mer men jag är livrädd för folk från mitt gamla jobb så det lär dröja innan jag vågar mig så nära (;_;)
3.) Shopping i Japan! Åh, spaltmeter skulle kunna skrivas utan att komma nära. Rekommenderar varmt Maria som skriver trevliga bloggen "From Tokyo With Love" på Pause.se för en massa knas blandat med märkesgrejjer och tips.
På din fråga om allt är extremt så får man väl säga ja och nej. Så klart finns det alldeles vanliga vardagliga kläder även här. T.ex UNIQLO säljer väldigt mycket basplagg för billig peng, Lowry's Farm (ursäkta att jag länkar till en sån crappigt upplagd sida, det bär emot!) är enligt mig lite roligare men ganska jappe-basic på nåt vis.
Men jag kanske är hemmablind, för vad som anses normalt och vanligt här vad gäller längd på kjolar och minishorts samt hur man kombinerar ihop detta med ryschpyschiga knästrumpor eller lårhöga stilettstövlar känns som om folk skulle komma fram och fråga vad en snabbis i bilen skulle kosta om det var i Sverige.
Men det finns ett väldigt förlåtande mode också. När jag först kom hit kallade jag det för "gravidkläder". Det är oftast en stor tältaktig klänning (gärna empirskärning), långärmad tröja under samt eventuellt en kofta utanpå och jeans under (oavsett årstid). Gärna med ett par ballerinaskor eller låga pumps med någon liten tillrättalagd rosett på sidan av skon. Allt i mjuka, tillrättalagda pasteller eller lätt murriga färger föredragsvis i nyanserna brunt/grått/tillrättalagd grågrön (som gör att hyn ser blekare ut vilket är ett skönhetsplus i den här delen av världen, mina likbleka ben har gått från att vara skämmigt vita och dolda för den anledningen till ett föremål för beundran, åtminstone färgmässigt). Gravidstilen är gullig på ett oförargligt sätt, en stil man enligt mig inte kan misslyckas med men samtidigt blir väldigt tråkig om man inte varvar med annat eller spetsar till det hela någonstans alls. (Här är en länk till "Nissen" som är Japans motsvarlighet till Ellos eller liknande, här kan man få en idé vad jag menar med "gravidstil" och visst är det postorderstil så det blir ju naturligtvis roligare med skor, väskor, smink och personlig stil till...men ändå, ni fattar nog vad jag menar)
En annan sak som känns extrem för en svensk är storlekarna. Jag som är 164 cm lång och brukar dra 36 upptill men kanske 38-40 nedtill med en kroppstyp som nog inte kan beskrivas som annat än rätt så kurvig, om man inte vill vara oartig. Här är jag lite för lång för det mesta, många av mina japanköpta tröjor är ofrivillig 3/4 ärm eller hålls ständigt uppkavlade, kjolar och klänningar slutar hiskeligt högt upp på låret, midjan hamnar lätt på fel ställe osv you name it. Men det är fortfarande inte omöjligt att hitta saker och jag är fortfarande inte Godzillalång jämfört med ALLA japaner, det finns många som är längre eller jämnlånga med mig, både killar och tjejer. Shinji t.ex han är 178 eller nåt. (Sen kan man ju tillägga att min rumpa är så mycket mer än vad som får plats i japanska kläder att det finns inte!! Vill man handla kläder i Japan och skippa gravidmodet måste man vara smärt om höfter och inte ha för mycket put någonstans). Här kommer en länk som har blandat och roligt streetmode från Tokyo (stylearena), tyvärr kan man inte länka till enskilda bilder eller sidor inom stylearena så jag hoppas att ni som är intresserade hoppar in och klickar runt själva. Den här sidan är i likhet med Facehunter en site där man har samlat på folk som är speciella och har en egen stil snarare än modeslavar. Men jag tycker att man får en fin känsla av vad folk kan ha på sig en helt vanlig dag på sta'n.
Vidare, om skor; jag drar en 38-39 i skor hemma men här i Japan får jag gå till största storleken (LL, dvs dubbel large) för att få tag på något som passar. Hittar man dock något så är det i regel billigare än i Sverige, mer säsongsbetonat och lekfullare (klicka här för en länk med ett par skor jag älskade till döds i Kyoto). Som med allt annat beror det så klart på var man letar men mitt intryck i det stora hela är ändå att det finns mer flugor här. Svenska skor håller ofta mer än en säsong och är därför dyrare och av mindre iögonväckande design känns det som.
Nu har jag bara skrivit om mode för tjejer i Japan, det finns en hel del att skriva om för män också. Storlekarna är förstås kanske lika jobbiga för våra icke-japanska medmän men en finlemmad kille inte längre än 175 cm skulle kunna hitta väldigt mycket roligt i Japan. Speciellt om man har lite dandyaktig eller någon udda stil. Åh, jag borde skriva något om detta... Jag återkommer!
"Vad gör du på fritiden och så? Har du nära till någon av de stora städerna? Och justja, shopping i Japan har alltid fått mig att tänka. Kan du handla liksom.. fullt vanliga kläder eller är allt extremt?"
Först och främst, tack för frågor! Var inte blyga men ge mig lite tid att svara go'vänner.
Här kommer några svar som jag har ruvat på en vecka nu. Jag tar mig friheten att spalta upp i en liten lista (^^)
1 .) Efter jobbet är jag ganska spak och cyklar hem till mig,(tar 5-15 minuter beroende på vilken skola jag har spenderat dagen) fixar middag (det får max ta 25 minuter att laga annars sätter jag mig typ på golvet och grinar, blodsockerkörare någon?) surfar på internet x timmar innan jag för det allra mesta hoppar i ett varmt bad och sedan drar vidare till min futon (japanska madrasser som man viker ihop och stoppar undan på dagen) runt 10-11. Shinji jobbar fram till ca 11 och brukar messa mig när han åker från jobbet. Sedan har vi en överenskommelse att om han lyckas väcka mig den första gången han försöker ringa när han kommit hem vid 12-1-tiden pratar vi en stund. Ibland går det inte för att jag är i fel ställe på sömncykeln, då säger jag konstiga saker men lustigt nog alltid på japanska, haha. S. har registrerat mitt mobilabonnemang i sitt namn så vi har familjerabatt och får prata gratis med varandra, m.a.o kan man somna med telefonen vid örat utan att oroa sig.
Med målsättningen (minst) en helg i månaden försöker vi se till att träffas (även om vi bor i samma Japan så bor han lite utanför Osaka, i Kansai medan jag bor mitt ute i Saitama-prefekturen i Kantô-området, det tar 1,5 +12 timmar med billigaste nattbussen och kanske 5 timmar inkl byten med düra, düra men ack så snabba shinkansen att åka. Skulle helt godtyckligt gissa att det är liknande som avståndet Stockholm - Malmö lr nåt). Det går sådär att hinna träffas. Jag har lite lediga dagar instoppade här och där men S. får inte ta ledigt om helgerna från sitt extraknäck som han kör just nu! Inte schysst.
2.) Men det är inte så långt till Tokyo för mig, det tar ca 1,5 timma med pendeltåg och kostar sådär en 40 spänn enkel tur. Det tycker jag är helt okej faktiskt! I Tokyo finns såklart allt vad gäller nöje, mode, shopping, mat och trevligt umgänge. Annars gillar jag Kawagoe, en liten pärla halvvägs till Tokyo (kommer definitivt att uppdatera om den lilla söta Kyotoaktiga staden som också har kul shopping). Skulle vilja utforska Saitama-citydelen som heter Ômiya mer men jag är livrädd för folk från mitt gamla jobb så det lär dröja innan jag vågar mig så nära (;_;)
3.) Shopping i Japan! Åh, spaltmeter skulle kunna skrivas utan att komma nära. Rekommenderar varmt Maria som skriver trevliga bloggen "From Tokyo With Love" på Pause.se för en massa knas blandat med märkesgrejjer och tips.
På din fråga om allt är extremt så får man väl säga ja och nej. Så klart finns det alldeles vanliga vardagliga kläder även här. T.ex UNIQLO säljer väldigt mycket basplagg för billig peng, Lowry's Farm (ursäkta att jag länkar till en sån crappigt upplagd sida, det bär emot!) är enligt mig lite roligare men ganska jappe-basic på nåt vis.
Men jag kanske är hemmablind, för vad som anses normalt och vanligt här vad gäller längd på kjolar och minishorts samt hur man kombinerar ihop detta med ryschpyschiga knästrumpor eller lårhöga stilettstövlar känns som om folk skulle komma fram och fråga vad en snabbis i bilen skulle kosta om det var i Sverige.
Men det finns ett väldigt förlåtande mode också. När jag först kom hit kallade jag det för "gravidkläder". Det är oftast en stor tältaktig klänning (gärna empirskärning), långärmad tröja under samt eventuellt en kofta utanpå och jeans under (oavsett årstid). Gärna med ett par ballerinaskor eller låga pumps med någon liten tillrättalagd rosett på sidan av skon. Allt i mjuka, tillrättalagda pasteller eller lätt murriga färger föredragsvis i nyanserna brunt/grått/tillrättalagd grågrön (som gör att hyn ser blekare ut vilket är ett skönhetsplus i den här delen av världen, mina likbleka ben har gått från att vara skämmigt vita och dolda för den anledningen till ett föremål för beundran, åtminstone färgmässigt). Gravidstilen är gullig på ett oförargligt sätt, en stil man enligt mig inte kan misslyckas med men samtidigt blir väldigt tråkig om man inte varvar med annat eller spetsar till det hela någonstans alls. (Här är en länk till "Nissen" som är Japans motsvarlighet till Ellos eller liknande, här kan man få en idé vad jag menar med "gravidstil" och visst är det postorderstil så det blir ju naturligtvis roligare med skor, väskor, smink och personlig stil till...men ändå, ni fattar nog vad jag menar)
En annan sak som känns extrem för en svensk är storlekarna. Jag som är 164 cm lång och brukar dra 36 upptill men kanske 38-40 nedtill med en kroppstyp som nog inte kan beskrivas som annat än rätt så kurvig, om man inte vill vara oartig. Här är jag lite för lång för det mesta, många av mina japanköpta tröjor är ofrivillig 3/4 ärm eller hålls ständigt uppkavlade, kjolar och klänningar slutar hiskeligt högt upp på låret, midjan hamnar lätt på fel ställe osv you name it. Men det är fortfarande inte omöjligt att hitta saker och jag är fortfarande inte Godzillalång jämfört med ALLA japaner, det finns många som är längre eller jämnlånga med mig, både killar och tjejer. Shinji t.ex han är 178 eller nåt. (Sen kan man ju tillägga att min rumpa är så mycket mer än vad som får plats i japanska kläder att det finns inte!! Vill man handla kläder i Japan och skippa gravidmodet måste man vara smärt om höfter och inte ha för mycket put någonstans). Här kommer en länk som har blandat och roligt streetmode från Tokyo (stylearena), tyvärr kan man inte länka till enskilda bilder eller sidor inom stylearena så jag hoppas att ni som är intresserade hoppar in och klickar runt själva. Den här sidan är i likhet med Facehunter en site där man har samlat på folk som är speciella och har en egen stil snarare än modeslavar. Men jag tycker att man får en fin känsla av vad folk kan ha på sig en helt vanlig dag på sta'n.
Vidare, om skor; jag drar en 38-39 i skor hemma men här i Japan får jag gå till största storleken (LL, dvs dubbel large) för att få tag på något som passar. Hittar man dock något så är det i regel billigare än i Sverige, mer säsongsbetonat och lekfullare (klicka här för en länk med ett par skor jag älskade till döds i Kyoto). Som med allt annat beror det så klart på var man letar men mitt intryck i det stora hela är ändå att det finns mer flugor här. Svenska skor håller ofta mer än en säsong och är därför dyrare och av mindre iögonväckande design känns det som.
Nu har jag bara skrivit om mode för tjejer i Japan, det finns en hel del att skriva om för män också. Storlekarna är förstås kanske lika jobbiga för våra icke-japanska medmän men en finlemmad kille inte längre än 175 cm skulle kunna hitta väldigt mycket roligt i Japan. Speciellt om man har lite dandyaktig eller någon udda stil. Åh, jag borde skriva något om detta... Jag återkommer!
Det är något som blänker....
Åh, mitt skatöga har skådat underbart glitter ☆*。Jag blir alledeles varm och lycklig i höstrusket! Lite antikt, rosetter och udda motiv i en sådan rolig sammansätting var länge sedan.
This Charming Girl charmar skiten ur mig. Julklappar, någon? (^o^)/
Speciellt gillar jag portmonnä-halsbandet, skrammelsamlingen av tingeltangel och naturmotiv, tékanne-broschen (såklart♥）samt en rosa kameo vars färg jag kan förlåta!
Är det någon som man kan lita på att tipsa Shinji om det här?
haha näe
Men fint att ge bort till någon som förstår sig på fina och speciella smycken, eller varför inte passa på att klicka hem till sig själv förresten, så får man garanterat vad man vill ha (^_~)
Sen hittade jag den här sidan också... Urban outfitters smycken, också jättefina i liknande stil.
This Charming Girl charmar skiten ur mig. Julklappar, någon? (^o^)/
Speciellt gillar jag portmonnä-halsbandet, skrammelsamlingen av tingeltangel och naturmotiv, tékanne-broschen (såklart♥）samt en rosa kameo vars färg jag kan förlåta!
Är det någon som man kan lita på att tipsa Shinji om det här?
haha näe
Men fint att ge bort till någon som förstår sig på fina och speciella smycken, eller varför inte passa på att klicka hem till sig själv förresten, så får man garanterat vad man vill ha (^_~)
Sen hittade jag den här sidan också... Urban outfitters smycken, också jättefina i liknande stil.
Hur mycket får man skriva om en historia?
Det är alltså inte bara jag som är förvånad över att Mumintrollet och Snorkfröken skulle vara ett självklart par!
Jag håller med skribenten så mycket i det att Mumintrollet mest av allt bryr sig om Snusmumriken. Jag tycker att det är över måtta fräckt att skriva om Tove Janssons historier. De är så mycket bättre orörda tycker jag.
Jag håller med skribenten så mycket i det att Mumintrollet mest av allt bryr sig om Snusmumriken. Jag tycker att det är över måtta fräckt att skriva om Tove Janssons historier. De är så mycket bättre orörda tycker jag.
söndag 9 november 2008
Pillade med naglarna
Ispirerad av en tidningsreklam från Shiseidos Majolica Majorca linje där de hade målat naglar som en påfågelfjäder gjorde jag idag min egen version. På min inspirationsbild var det underst målat med en djup smaragdgrön nyans, ovanpå detta en cirkel i glittrigt silver och sedan en mörk punkt i svart.
Jag har inte riktigt såna färger till hands just nu så det fick bli i guld och vitt istället (jag tror att det kommer att bli mina färger i vinter, lite a la tjusigt 20-tal).
Det är tre nyanser nagellack och en liten pärla i mitten. Med lite träning kanske det kan bli ganska snyggt tror jag. Får känna efter idag. Ikväll åker det av för i japanska skolor får man inte piffa sig för mycket.
Jag har inte riktigt såna färger till hands just nu så det fick bli i guld och vitt istället (jag tror att det kommer att bli mina färger i vinter, lite a la tjusigt 20-tal).
Det är tre nyanser nagellack och en liten pärla i mitten. Med lite träning kanske det kan bli ganska snyggt tror jag. Får känna efter idag. Ikväll åker det av för i japanska skolor får man inte piffa sig för mycket.
Djohäääna, Yo-ha-na, DjoAnna WTF???
Mitt namn. Har ni som svenskar tänkt på att vårt "j"ljud motsvaras av närmast "y" i engelska? Visst vet man hur namnet "James" ska uttalas som "Djames" etc men av någon anledning tog det mig väldigt lång tid innan jag insåg att det även gäller hur mitt namn uttalas av engelsktalande. Min kära Satine tillexempel, kallade mig konsekvent Yohana och det är väl så det låter som det ska stavas när man hör det i ett engelskt sammanhang.
En mycket kär australiensiks kamrat envisades med att kalla mig "Djohääna" och fastän han var en gullunge så kunde jag inte låta bli att mulna till på honom och tänka att mina föräldrar minsann inte döpt mig till "Djohäna" för om det var deras intention har vi minsann bokstäver för det. Purk!
Det finns ytterligare ett alternativ för angliseringen av mitt namn. Första gången jag stötte på det var på Lunds universitet när jag tog en delkurs i engelsk litteratur och vår skotske superhunkiga lärare Mr. Russell kallade mig för "DjoAnna" (åh, jag blir fortfarande lite knäsvag när jag tänker på hans fina skotska intonation brrr!). Det är bara det att en av mina barndomskompisar heter Joanna, det sitter liksom i ryggmärgen att säga att det är jag som har h:et och hon utan står där borta. Typ.
På japanska kan man skriva mitt namn både så att det låter som på svenska (ヨハンナ Yohanna) eller någon av de angliserade versionerna( ジョアンナ Djoanna eller ジョハンナ Djohanna ). Det brukar uppstå förvirring. Självklart känner jag mig som allra mest bekväm med att bli kallad "mitt eget" namn som jag är van vid. Samtidigt är det osmidigt när man pratar engelska, det känns klumpigt att säga... Så nu funderar jag på om inte DjoAnna är okej ändå... Speciellt när man får höra tjusiga pojkar som Johnny Depp sjunga så här fint (*^∀^*)
De stavar ju t.o.m rätt! ingen tvekan om saken.
Då kan jag tänka mig att vara beautiful och pale with yellow hair sådär bara på köpet också, haha :P
Ahh, kan inte låta bli att hutta in ett till clip från filmen som årets bästa i min bok.
PS
För den som har ögonen med sig och ser att den japanska skriften i mitt namn i rubriken inte är den samma som ヨハンナ kan jag förklara att det senare är skrivet med det fonetiska skrivsättet katakana medan tecknena i rubriken är kanji, kinesiska piktogram som importerats till japanskan. Till mitt namn använder jag tecken som betyder "natt" (yo) + "vinge/fjäder"(ha) + (na) ett vanligt kanji för flicknamn, används också som na:et i staden Nara, många säger att det inte betyder något men när jag snokade runt i mitt kanjilexikon stod det något om typ vildäpplen som kände att jag helt kunde gå med på.
Jag får naturligtvis höra att mitt namn är "eroi" och det kan väl inte hjälpas...det för kanske tankarna till nån hostess. Men å andra sidan är det väl så att tolkningen kommer från det som finns i huvudet på den som tolkar, inte sant?
En mycket kär australiensiks kamrat envisades med att kalla mig "Djohääna" och fastän han var en gullunge så kunde jag inte låta bli att mulna till på honom och tänka att mina föräldrar minsann inte döpt mig till "Djohäna" för om det var deras intention har vi minsann bokstäver för det. Purk!
Det finns ytterligare ett alternativ för angliseringen av mitt namn. Första gången jag stötte på det var på Lunds universitet när jag tog en delkurs i engelsk litteratur och vår skotske superhunkiga lärare Mr. Russell kallade mig för "DjoAnna" (åh, jag blir fortfarande lite knäsvag när jag tänker på hans fina skotska intonation brrr!). Det är bara det att en av mina barndomskompisar heter Joanna, det sitter liksom i ryggmärgen att säga att det är jag som har h:et och hon utan står där borta. Typ.
På japanska kan man skriva mitt namn både så att det låter som på svenska (ヨハンナ Yohanna) eller någon av de angliserade versionerna( ジョアンナ Djoanna eller ジョハンナ Djohanna ). Det brukar uppstå förvirring. Självklart känner jag mig som allra mest bekväm med att bli kallad "mitt eget" namn som jag är van vid. Samtidigt är det osmidigt när man pratar engelska, det känns klumpigt att säga... Så nu funderar jag på om inte DjoAnna är okej ändå... Speciellt när man får höra tjusiga pojkar som Johnny Depp sjunga så här fint (*^∀^*)
De stavar ju t.o.m rätt! ingen tvekan om saken.
Då kan jag tänka mig att vara beautiful och pale with yellow hair sådär bara på köpet också, haha :P
Ahh, kan inte låta bli att hutta in ett till clip från filmen som årets bästa i min bok.
PS
För den som har ögonen med sig och ser att den japanska skriften i mitt namn i rubriken inte är den samma som ヨハンナ kan jag förklara att det senare är skrivet med det fonetiska skrivsättet katakana medan tecknena i rubriken är kanji, kinesiska piktogram som importerats till japanskan. Till mitt namn använder jag tecken som betyder "natt" (yo) + "vinge/fjäder"(ha) + (na) ett vanligt kanji för flicknamn, används också som na:et i staden Nara, många säger att det inte betyder något men när jag snokade runt i mitt kanjilexikon stod det något om typ vildäpplen som kände att jag helt kunde gå med på.
Jag får naturligtvis höra att mitt namn är "eroi" och det kan väl inte hjälpas...det för kanske tankarna till nån hostess. Men å andra sidan är det väl så att tolkningen kommer från det som finns i huvudet på den som tolkar, inte sant?
lördag 8 november 2008
Att jobba som ALT/AET i Japan
Just nu jobbar jag som AET (Assistant English Teacher) eller som det hette förut ALT (Assistant Language Teacher) på låg- t.o.m högstadiet i en liten japansk stad.
Att vara AET kan vara lite olika beroende på de skolor man hamnar på. Men vad jag förstått är det väldigt vanligt att man som AET går ca 3 dagar i veckan till en högstadieskola, resterande 2 dagar fördelas en vardera på låg- och mellanstadieskolor.
För mig är det absolut lugnast att vara på högstadiet. Så här ser en normal dag ut på högstadiet:
Kommer in till skolan runt 8. Sitter med på morgonmöte (oftast kommer dagens schema upp samt om det har hänt något speciellt/något är på gång). Efter mötet går jag och några andra lärare som inte har hand om någon klass och sopar i foajén det är nämligen så att det inte jobbar några städare på skolorna här, ungarna och lärarna städar.
Medan barnen har morgonsamling i sina hemklassrum plockar jag sedan efter städningen ihop mina grejer och första lektionen börjar 8.50.
Det finns ett rullande schema som de sätter in mig efter, det är meningen att jag ska träffa alla klasser lika mycket. Det finns 3 eller 4 klasser per årskull. Varje klass har plus 30 studenter.
Det är 4 lektionspass före lunch och 2 efter. Jag jobbar oftast de första 5 passen, det är mer än vad en vanlig ämneslärare gör. Vill jag gå på toa får jag smita ut under lektionen. Samtidigt är det ju inte så att jag har ensamt ansvar för lektionerna. Snarare så att den japanska engelskläraren har hela ansvaret och ber mig att läsa en text, hitta på exempelmeningar för grammatiska mönster som de lär sig ibland. Mesta tiden står man mest och tittar på och nickar känns det som. Ibland står man vid sidan om och tittar på när de lär ut minst sagt tvivelaktig engelska men det är inte alltid läge att fixa det (-_-;;;).
Eftersom min skola är en av de värsta skolorna i hela Saitamaprefekturen (sägs det, för mig påminner det alldeles väldigt om Mariaskolan för 10 år sedan, haha) så har min skola fixat ett system så att det alltid finns en huvudlärare samt en assisterande lärare i klassrummet. Huvudläraren håller i lektionen och den assisterande läraren håller pli på ungarna så att det blir ett någorlunda studieklimat i klassrummet. Jag ser naturligtvis till att hjälpa till med det så gott jag kan också. Vissa uppskattar när jag kommer förbi och pratar lite, ställer frågor om företrädelsevis engelska och sådär medan andra är precis lika likgiltiga för mig som för alla andra lärare.
Efter 4 x 45 eller 50 minuters lektionspass är man alldeles redo för lunch. Det finns inga matsalar heller så barnen har delat upp sina klasser i grupper med olika ansvarsområden vad gäller skollunchen. Några drar på sig mössa och förkläde, hämtar matvagnarna och ser till att maten blir rättvist fördelad till alla i hela klassen innan man sätter sig till bords och med ett gemensamt "itadakimasu!" (jag emottager ödmjukt) hugger in på ris, misosoppa, picklade grönsaker, currygryta, udon-nudlar, friterade småfiskar eller vad det nu är som bjuds på, oftast 3 tallrikar med något. Ibland får man en liten bit ananas eller en clementin också.
Skolmaten är helt okej, förutom de dagar man får nudlar OCH bröd. WTF!!! liksom. Det är ju som att äta köttbullar och korv samtidigt. Kostcirkeln skenar. Hujedamej osv. Aja det stör mig lite iaf, som ni nog förstår.
Skollunchen intar jag, också efter ett rullande schema, med skolbarnen i deras klassrum. När allt är uppätet och undanstädat brukar jag ha ungefär 15 minuter till nästa klass. Brukar passa på att borsta tänderna och kolla mobilen om jag fått några mail kanske.
När lektionerna är slut hjälps man åt att sopa och torka golven i klassrum och korridorer. Jag hjälper till hos motsv. åttorna. Sopar lite, ser till att de inte (bara) spelar baseboll med sopkvastarna och hemmasnickrade bollar av eltejp. Efter det har kidsen ett sista möte för dagen med sin klass och går sedan vidare till sina olika klubbaktiviteter(部活(動) bukatsu(dô)).
Det finns flera sportklubbar, två olika band och en målarklubb för att nämna lite av vad som finns att göra. Niorna är upptagna av studium inför gymnasiet och är undantagna från klubbaktiviteterna under andra terminen av läsåret (dvs nu). I.o.m att det finns klubbar så måste lärarna dessutom engagera sig i att hålla iordning klubbarna utöver att förbereda lektioner och ta hand om sina klasser. Verkar pissjobbigt. Jag sitter mest och tittar på och ruskar på huvudet. Vad gäller mina arbetsuppgifter efter skolan så måste jag skriva ned vad jag gjort på varje lektion. Sedan ber engelsklärarna mig ganska ofta att hjälpa till med olika projekt. T.ex. inför engelskprov att hålla studiegrupp eller hjälpa till som inför speech tävlingen för några månader sedan. Eller förbereda studiematerial, ofta är texterna färdiga men jag får skriva det på datorn. Eftersom jag kan skriva både på engelska och japanska har jag fått göra en hel del sånt. Jag har också några gånger blivit ombedd att skriva och rita plakat med information om Sverige.
Jag får gå hem efter 5 men av någon anledning så kommer jag sällan iväg före halv 6 eller så...
På småskolan är systemet lite annorlunda. Man kommer in på morgonen vid 8, dricker lite té och plockar ihop vad det är som behövs för lektionerna. Första lektionen börjar vid 8.45 och eleverna kommer och hämtar mig i lärarrummet, hjälper mig att bära mina saker till klassrummet innan lekionen drar igång. Här är det bara 45-minuters lektioner som gäller och det ligger en lång rast mellan 2:a och 3:e lektionspasset. Lunchen funkar på samma sätt som högstadiet fast rasten efter är längre, oftast hinner jag med en kopp té och att sortera takarna lite emellan. På småskolorna går jag dessutom så gott som alltid 6 pass.
Här är mitt ansvar mycket, mycket större. På den ena skolan förbereder jag allt material samt planering själv, på den andra görs det i gott samarbete med en lärarinna som har en massa böcker och idéer vilket alltid är roligt och inspirerande för mig. Även om man delar ut en plan för vad som skall göras och sägas på lektionerna är det sällan som klasslärarna förbereder sig nämnvärt för engelskan. De tittar på mig och säger "yoroshiku onegaishimasu" ("var vänlig och ta hand om mig" i en mkt fri översättning/tolkning) och sätter sig ner med skolbarnen i värsta, västa fall. Det är meningen att vi ska göra "team teaching" där klassläraren pratar och förklarar på japanska och jag står för den engelska delen. Så funkar det inte alls... Kanske 2-3 lärare av alla jag träffar verkar ens försöka ta sådana initiativ. Så jag tar över, pratar både engelska och japanska och lärarna får se till att klassen inte blir för vild.
Efter att jag har undervisat färdigt sätter jag igång att förbereda för nästkommande veckas undervisning samt material. Oftast kan jag inte lätta före 6 men det är inte ovanligt att det drar över mer. När jag pratat med andra AET:s så säger det att de aldrig hört talas om maken. Att det blir så mycket är nog en kombination av att jag kan prata japanska och gillar att hjälpa till. Det är kul med ansvar samtidigt som man så klart blir rätt trött emellanåt.
Man kan också jobba inom JET-programmet (åtminstone om man är riktigt vass på engelska eller har det som modersmål). Då får man mer stöd från sitt företag och en jefligt fin lön. Typ dubbelt vad jag tjänar nu!
Att vara AET kan vara lite olika beroende på de skolor man hamnar på. Men vad jag förstått är det väldigt vanligt att man som AET går ca 3 dagar i veckan till en högstadieskola, resterande 2 dagar fördelas en vardera på låg- och mellanstadieskolor.
För mig är det absolut lugnast att vara på högstadiet. Så här ser en normal dag ut på högstadiet:
Kommer in till skolan runt 8. Sitter med på morgonmöte (oftast kommer dagens schema upp samt om det har hänt något speciellt/något är på gång). Efter mötet går jag och några andra lärare som inte har hand om någon klass och sopar i foajén det är nämligen så att det inte jobbar några städare på skolorna här, ungarna och lärarna städar.
Medan barnen har morgonsamling i sina hemklassrum plockar jag sedan efter städningen ihop mina grejer och första lektionen börjar 8.50.
Det finns ett rullande schema som de sätter in mig efter, det är meningen att jag ska träffa alla klasser lika mycket. Det finns 3 eller 4 klasser per årskull. Varje klass har plus 30 studenter.
Det är 4 lektionspass före lunch och 2 efter. Jag jobbar oftast de första 5 passen, det är mer än vad en vanlig ämneslärare gör. Vill jag gå på toa får jag smita ut under lektionen. Samtidigt är det ju inte så att jag har ensamt ansvar för lektionerna. Snarare så att den japanska engelskläraren har hela ansvaret och ber mig att läsa en text, hitta på exempelmeningar för grammatiska mönster som de lär sig ibland. Mesta tiden står man mest och tittar på och nickar känns det som. Ibland står man vid sidan om och tittar på när de lär ut minst sagt tvivelaktig engelska men det är inte alltid läge att fixa det (-_-;;;).
Eftersom min skola är en av de värsta skolorna i hela Saitamaprefekturen (sägs det, för mig påminner det alldeles väldigt om Mariaskolan för 10 år sedan, haha) så har min skola fixat ett system så att det alltid finns en huvudlärare samt en assisterande lärare i klassrummet. Huvudläraren håller i lektionen och den assisterande läraren håller pli på ungarna så att det blir ett någorlunda studieklimat i klassrummet. Jag ser naturligtvis till att hjälpa till med det så gott jag kan också. Vissa uppskattar när jag kommer förbi och pratar lite, ställer frågor om företrädelsevis engelska och sådär medan andra är precis lika likgiltiga för mig som för alla andra lärare.
Efter 4 x 45 eller 50 minuters lektionspass är man alldeles redo för lunch. Det finns inga matsalar heller så barnen har delat upp sina klasser i grupper med olika ansvarsområden vad gäller skollunchen. Några drar på sig mössa och förkläde, hämtar matvagnarna och ser till att maten blir rättvist fördelad till alla i hela klassen innan man sätter sig till bords och med ett gemensamt "itadakimasu!" (jag emottager ödmjukt) hugger in på ris, misosoppa, picklade grönsaker, currygryta, udon-nudlar, friterade småfiskar eller vad det nu är som bjuds på, oftast 3 tallrikar med något. Ibland får man en liten bit ananas eller en clementin också.
Skolmaten är helt okej, förutom de dagar man får nudlar OCH bröd. WTF!!! liksom. Det är ju som att äta köttbullar och korv samtidigt. Kostcirkeln skenar. Hujedamej osv. Aja det stör mig lite iaf, som ni nog förstår.
Skollunchen intar jag, också efter ett rullande schema, med skolbarnen i deras klassrum. När allt är uppätet och undanstädat brukar jag ha ungefär 15 minuter till nästa klass. Brukar passa på att borsta tänderna och kolla mobilen om jag fått några mail kanske.
När lektionerna är slut hjälps man åt att sopa och torka golven i klassrum och korridorer. Jag hjälper till hos motsv. åttorna. Sopar lite, ser till att de inte (bara) spelar baseboll med sopkvastarna och hemmasnickrade bollar av eltejp. Efter det har kidsen ett sista möte för dagen med sin klass och går sedan vidare till sina olika klubbaktiviteter(部活(動) bukatsu(dô)).
Det finns flera sportklubbar, två olika band och en målarklubb för att nämna lite av vad som finns att göra. Niorna är upptagna av studium inför gymnasiet och är undantagna från klubbaktiviteterna under andra terminen av läsåret (dvs nu). I.o.m att det finns klubbar så måste lärarna dessutom engagera sig i att hålla iordning klubbarna utöver att förbereda lektioner och ta hand om sina klasser. Verkar pissjobbigt. Jag sitter mest och tittar på och ruskar på huvudet. Vad gäller mina arbetsuppgifter efter skolan så måste jag skriva ned vad jag gjort på varje lektion. Sedan ber engelsklärarna mig ganska ofta att hjälpa till med olika projekt. T.ex. inför engelskprov att hålla studiegrupp eller hjälpa till som inför speech tävlingen för några månader sedan. Eller förbereda studiematerial, ofta är texterna färdiga men jag får skriva det på datorn. Eftersom jag kan skriva både på engelska och japanska har jag fått göra en hel del sånt. Jag har också några gånger blivit ombedd att skriva och rita plakat med information om Sverige.
Jag får gå hem efter 5 men av någon anledning så kommer jag sällan iväg före halv 6 eller så...
På småskolan är systemet lite annorlunda. Man kommer in på morgonen vid 8, dricker lite té och plockar ihop vad det är som behövs för lektionerna. Första lektionen börjar vid 8.45 och eleverna kommer och hämtar mig i lärarrummet, hjälper mig att bära mina saker till klassrummet innan lekionen drar igång. Här är det bara 45-minuters lektioner som gäller och det ligger en lång rast mellan 2:a och 3:e lektionspasset. Lunchen funkar på samma sätt som högstadiet fast rasten efter är längre, oftast hinner jag med en kopp té och att sortera takarna lite emellan. På småskolorna går jag dessutom så gott som alltid 6 pass.
Här är mitt ansvar mycket, mycket större. På den ena skolan förbereder jag allt material samt planering själv, på den andra görs det i gott samarbete med en lärarinna som har en massa böcker och idéer vilket alltid är roligt och inspirerande för mig. Även om man delar ut en plan för vad som skall göras och sägas på lektionerna är det sällan som klasslärarna förbereder sig nämnvärt för engelskan. De tittar på mig och säger "yoroshiku onegaishimasu" ("var vänlig och ta hand om mig" i en mkt fri översättning/tolkning) och sätter sig ner med skolbarnen i värsta, västa fall. Det är meningen att vi ska göra "team teaching" där klassläraren pratar och förklarar på japanska och jag står för den engelska delen. Så funkar det inte alls... Kanske 2-3 lärare av alla jag träffar verkar ens försöka ta sådana initiativ. Så jag tar över, pratar både engelska och japanska och lärarna får se till att klassen inte blir för vild.
Efter att jag har undervisat färdigt sätter jag igång att förbereda för nästkommande veckas undervisning samt material. Oftast kan jag inte lätta före 6 men det är inte ovanligt att det drar över mer. När jag pratat med andra AET:s så säger det att de aldrig hört talas om maken. Att det blir så mycket är nog en kombination av att jag kan prata japanska och gillar att hjälpa till. Det är kul med ansvar samtidigt som man så klart blir rätt trött emellanåt.
Man kan också jobba inom JET-programmet (åtminstone om man är riktigt vass på engelska eller har det som modersmål). Då får man mer stöd från sitt företag och en jefligt fin lön. Typ dubbelt vad jag tjänar nu!
fredag 7 november 2008
Oh Veronica, det gör lite ont!
Första gången jag hörde Veronica Maggio var på morgonen sommaren 2006, jag hade dumpat en långvarig pojkvän och känslomässigt på just det planet var jag rätt körd. Hade väl slarvat runt lite men inget ... dög. Det var då den kom, på radion och från öronen gick den till hjärtat och jag skrattade och grät samtidigt där jag satt och körde i ottan på väg till jobbet. Så klockren! Aldrig nöjd, dammit! Story of my life --- just då och ganska länge efter det med. Nu vill jag ju för S.s skull tro att den här dåliga karman har blivit lite överspelad men då kommer hon med nästa låt som får mig att liksom skratta av igenkänning!
Och det är inte bara jag, av alla dem som var mina vänner då så tror jag att vi var just såna här
"Jag var 17 år, ville inte va' den som blev kvar"
"jag skulle utomlands" "..."
"... och jag blev en av dem som aldrig kommit hem"
Det är nästan så att man vill nästan säga tack för klockrenheten (*^∀^*)
Och det är inte bara jag, av alla dem som var mina vänner då så tror jag att vi var just såna här
"Jag var 17 år, ville inte va' den som blev kvar"
"jag skulle utomlands" "..."
"... och jag blev en av dem som aldrig kommit hem"
Det är nästan så att man vill nästan säga tack för klockrenheten (*^∀^*)
tisdag 4 november 2008
Hej alla (^^)/
Det verkar som det kommer lite nytt folk och tittar förbi bloggen ibland, varmt välkomna!★☆★
Tänkte att det kunde vara läge att skriva en liten introduktion om mig själv så att den finns tillgänglig om någon skulle undra!
Jag heter Johanna, är uppvuxen i Sverige mestadels Västra Götaland någonstans på landet (i skogen) mellan Skövde och Mariestad (gör inget om du inte känner till dessa orter, det finns inte så mycket där att göra, varken Mariekex eller Mariestadsöl tillverkas i M-stad, t.ex).
Har väl alltid varit en rikig sucker för att plugga och speciellt har språk legat mig varmt om hjärtat. Läste humanistikt program på gymnasiet (det heter väl bara "språk" nu...håhå jaja gammal blir man :P ), jobbade ett år hemma och fortsatte sedan till Lund för att plugga japanska med start hösten 2003.
Sommaren 2004 åkte jag till Japan för första gången för en sommarkurs om 8 veckor vid Gifu universitet. Jag åkte utan förväntningar, livrädd för att bli besviken och bara längta hem hela tiden men Japan bet mig och jag har nog inte återhämtat mig sen dess! Önskar att jag bättre kunde beskriva vad som hände men det kanske är enklast att säga att jag blev kär i den vansinniga blandningen av vackert och bizzart, känslan av att man inte riktigt vet vad för knas som väntar runt nästa krök. Folket blyga vänlighet blandat med nyfikenhet. Allt gulligt och igen, det bizzarra.. Jag har alltid kul i Japan, på flera plan. Kom hit så visar jag haha!
Åkte hem och kämpade på med mina studier i japanska, skrev kandidatuppsats till våren 2006, åkte till Kyoto som utbytesstudent (se min blog om det galna året här) 2006-2007. Det var på mitt universitet Ritsumeikan som jag lärde känna Shinji.
Jag skulle vilja rekommendera alla som vill börja läsa japanska och verkligen komma nånvart att lägga ned ordentligt krut första året, har man bara det kommer man vidare sen. Är själv jätteglad att jag lyckat hålla igång så att jag klarar att kolla på nyheter, förstå de allra flesta sorters diskussioner och hålla mig hyfsat flytande i ett nytt samhälle.
Sen när utbytesåret började nalka sig sitt slut insåg jag att Japan och jag inte på långa vägar var färdiga med varandra. Så jag bestämde mig för att ta ut min examen och söka jobb i österled. Tog några hundmånader hemma i Sverige (förstås underbart upplyfta av att få umgås med familj och vänner, mumsa ost och lakrits) där jag jobbade ihop pengar, Shinji kom för att fira jul och jag tillslut fick tummen ur och hittade ett jobb som engelsklärare i Saitama-city i Februari 2008.
Nu var ju inte det här världens bästa jobb (kassa arbetstider, kass kollega, kass boss, kasst liv) så jag bytte under mygliga omständigheter (eller hastigt och lustigt om man vill vara snäll. Är så ostolt över vad jag gjorde samtigt som jag var tvungen att göra det för mig själv, hade inte pallat en dag till!).
Nu jobbar jag som assisterande engelsklärare (låt oss använda oss av den korrekta titeln för en gångs skull) för låg-, mellan- och högstadiet.
Feel free att ställa mer frågor så fyller jag på efter hand!
Kram
Johanna
Tänkte att det kunde vara läge att skriva en liten introduktion om mig själv så att den finns tillgänglig om någon skulle undra!
Jag heter Johanna, är uppvuxen i Sverige mestadels Västra Götaland någonstans på landet (i skogen) mellan Skövde och Mariestad (gör inget om du inte känner till dessa orter, det finns inte så mycket där att göra, varken Mariekex eller Mariestadsöl tillverkas i M-stad, t.ex).
Har väl alltid varit en rikig sucker för att plugga och speciellt har språk legat mig varmt om hjärtat. Läste humanistikt program på gymnasiet (det heter väl bara "språk" nu...håhå jaja gammal blir man :P ), jobbade ett år hemma och fortsatte sedan till Lund för att plugga japanska med start hösten 2003.
Sommaren 2004 åkte jag till Japan för första gången för en sommarkurs om 8 veckor vid Gifu universitet. Jag åkte utan förväntningar, livrädd för att bli besviken och bara längta hem hela tiden men Japan bet mig och jag har nog inte återhämtat mig sen dess! Önskar att jag bättre kunde beskriva vad som hände men det kanske är enklast att säga att jag blev kär i den vansinniga blandningen av vackert och bizzart, känslan av att man inte riktigt vet vad för knas som väntar runt nästa krök. Folket blyga vänlighet blandat med nyfikenhet. Allt gulligt och igen, det bizzarra.. Jag har alltid kul i Japan, på flera plan. Kom hit så visar jag haha!
Åkte hem och kämpade på med mina studier i japanska, skrev kandidatuppsats till våren 2006, åkte till Kyoto som utbytesstudent (se min blog om det galna året här) 2006-2007. Det var på mitt universitet Ritsumeikan som jag lärde känna Shinji.
Jag skulle vilja rekommendera alla som vill börja läsa japanska och verkligen komma nånvart att lägga ned ordentligt krut första året, har man bara det kommer man vidare sen. Är själv jätteglad att jag lyckat hålla igång så att jag klarar att kolla på nyheter, förstå de allra flesta sorters diskussioner och hålla mig hyfsat flytande i ett nytt samhälle.
Sen när utbytesåret började nalka sig sitt slut insåg jag att Japan och jag inte på långa vägar var färdiga med varandra. Så jag bestämde mig för att ta ut min examen och söka jobb i österled. Tog några hundmånader hemma i Sverige (förstås underbart upplyfta av att få umgås med familj och vänner, mumsa ost och lakrits) där jag jobbade ihop pengar, Shinji kom för att fira jul och jag tillslut fick tummen ur och hittade ett jobb som engelsklärare i Saitama-city i Februari 2008.
Nu var ju inte det här världens bästa jobb (kassa arbetstider, kass kollega, kass boss, kasst liv) så jag bytte under mygliga omständigheter (eller hastigt och lustigt om man vill vara snäll. Är så ostolt över vad jag gjorde samtigt som jag var tvungen att göra det för mig själv, hade inte pallat en dag till!).
Nu jobbar jag som assisterande engelsklärare (låt oss använda oss av den korrekta titeln för en gångs skull) för låg-, mellan- och högstadiet.
Feel free att ställa mer frågor så fyller jag på efter hand!
Kram
Johanna
ont i örat!?
Idag har jag köpt japanska Ipren (Eve heter de, Ibuprofen katakaniseras på samma sätt som Eve och då tyckte de att de var jefligt tuffa när de bytte till den andra stavningen med alfabetiska bokstäver). Det är nämligen så att det är lite synd om mig... jag är förkyld och har svinont i örat!!! Kollade snabbt på nätet att det bara är att knarka på sin medicin och hoppas att det går över inom 3 dagar annars behöver man visst gå till doktorn. Häpp Jag har, mig veterligen, aldrig haft öroninflammation så jag vet inte hur det ska kännas, men känns det så här är jag inte förvånad.
Dumma öra. Dumma mig som fick för mig att gå ut och promenera dryga 2 mil igår fast jag var rätt förkyld innan. Dumma dumma förkylning som ska komma och störa just när jag köpt simkort och hittar på en massa kul.
Suck.
Men det är lugnt, ni behöver inte tycka så mycket synd om mig, för det har jag gjort själv hela dagen haha. Nu ska Eve och jag och luddiga varma strumpor gå och sova snart tror jag.
Dumma öra. Dumma mig som fick för mig att gå ut och promenera dryga 2 mil igår fast jag var rätt förkyld innan. Dumma dumma förkylning som ska komma och störa just när jag köpt simkort och hittar på en massa kul.
Suck.
Men det är lugnt, ni behöver inte tycka så mycket synd om mig, för det har jag gjort själv hela dagen haha. Nu ska Eve och jag och luddiga varma strumpor gå och sova snart tror jag.
söndag 2 november 2008
ahaha!
Oj, jätterolig bild i en annars ganska modeinriktad blogg!
Ursäkta för ett kort inlägg utan egentligt innehåll, men se de bjuuuur jag på!
Ursäkta för ett kort inlägg utan egentligt innehåll, men se de bjuuuur jag på!
Temperatur, är det bara jag som bryr mig!?!
Jag avundas japanerna deras okänslighet för temeraturskillnader.
När det var hett mitt i sommaren så badde de lätt sina bleka pannor med sina handdukar och rynkade lätt på sina orynkiga pannor för att visa sitt misstycke för värmen. Själv simmade jag i en flod av min egen svett, uppsvälld som ett lik som legat lagom länge men högröd och puffande som värsta hjärtpatienten efter minsta ansträngning. Ständigt sömnig, sömnig, sömnig tills det svalnade till lite. Som en orm om våren, fast tvärtom.
Nu när hösten har börjat nalkas (jag ser mer och mer träd där lövkronorna har blivit betänkligt tunna) är det jag som huttrar på morgnarna och kvällarna när solen inte värmer. Japanskorna traskar runt i lika mycket bara ben som tidigare och vinterjacka eller ens kavaj ser man knappt. Naturligtvis har de de rätta vinterasscesoarenrna (stövlar och lite grövre boots verkar vara på modet i år, det är helt okej med uggs och den sorten oxå :s en snyggt draperad halsduk eller varför inte en liten pälsmössa i 60-talssnitt trés chic i vinter) men det är alldeles för mycket bar hud för att det ska se skönt eller ens normalt ut för mig som svensk.
Även skolbarnen ger mig varje dag vansinniga gåshud- och sympatirysningsattacker. Trots att det drar ner mot enkelsiffriga plusgrader efter att solen gått ner (den är borta före 5 redan, lite sorgligt får man tycka!) så går de till skolan BARBENTA! Vet att de har fått ett officiellt ok att börja bära sina vinteruniformer men de allra flesta går i gympakläderna... Tjejerna som ändå har den vanliga uniformen har oxå bara ben och eventuellt strumpor upp till under knäet. Inte heller är det uppvärmt av något annat än kidsens kroppsvärme i klassrummen! Klassrummen har solljus sedan tidigt på morgonen så det funkar ännu okej men korridoren som vetter mot norr är svinkall :S dessutom envisas folk med att öppna fönstrena där.
Ungarna verkar ännu ta det hela med jämnmod, fast tänker jag efter får jag kanske erkänna att jag ser allt fler som har stora stickade koftor på sig (i detta avseende är jag en tvättäkta lärare, jag älskar koftor, både på mig och andra! Pojkar i skjorta och kofta eller flickor i kofta och plisserad kjol värmer iaf mitt estetiska sinne lite) ibland leker de med sånadär värmepåsar man kan ha i fickan för att värma fingrarna på.
Men ändå, jag som är nordbo känner att jag är så bortskämd med jämn temperatur hela tiden. Visst är det kallt ute på vintern men man vet ju alltid att man bara behöver härda ut tills man kommer innanför dörren hemma. Här är det inte alls en självklarhet, den enda garanterade värmen man har är ett hett bad vid dagens slut.
En annan grej som har stört mig länge är japanska väderleksrapporter, trots att de är väldigt noga med att tala om ifall det är säkrast att ta paraplyet med sig, om tvätten torkar bra idag eller om man borde se upp för tyfoner etc så talar de mycket sällan om vilka temperaturer man kan förvänta sig! Antagligen är det då alltså så att japanerna inte lägger så mycket vikt vid temperaturen för de är vana att klara sig (information om regn eller bortspolning, torkväder etc däremot får dem att ändra sina planer för dagen) . En annan låter ju dedär fåniga siffrorna styra helt vilken jacka och mängden värmande attiraljer man ska ikläda sig under dagen. Lite lustigt och lite intressant, eller patetiskt men fascinerande som Åsa så fint skulle ha kunna sagt.
När det var hett mitt i sommaren så badde de lätt sina bleka pannor med sina handdukar och rynkade lätt på sina orynkiga pannor för att visa sitt misstycke för värmen. Själv simmade jag i en flod av min egen svett, uppsvälld som ett lik som legat lagom länge men högröd och puffande som värsta hjärtpatienten efter minsta ansträngning. Ständigt sömnig, sömnig, sömnig tills det svalnade till lite. Som en orm om våren, fast tvärtom.
Nu när hösten har börjat nalkas (jag ser mer och mer träd där lövkronorna har blivit betänkligt tunna) är det jag som huttrar på morgnarna och kvällarna när solen inte värmer. Japanskorna traskar runt i lika mycket bara ben som tidigare och vinterjacka eller ens kavaj ser man knappt. Naturligtvis har de de rätta vinterasscesoarenrna (stövlar och lite grövre boots verkar vara på modet i år, det är helt okej med uggs och den sorten oxå :s en snyggt draperad halsduk eller varför inte en liten pälsmössa i 60-talssnitt trés chic i vinter) men det är alldeles för mycket bar hud för att det ska se skönt eller ens normalt ut för mig som svensk.
Även skolbarnen ger mig varje dag vansinniga gåshud- och sympatirysningsattacker. Trots att det drar ner mot enkelsiffriga plusgrader efter att solen gått ner (den är borta före 5 redan, lite sorgligt får man tycka!) så går de till skolan BARBENTA! Vet att de har fått ett officiellt ok att börja bära sina vinteruniformer men de allra flesta går i gympakläderna... Tjejerna som ändå har den vanliga uniformen har oxå bara ben och eventuellt strumpor upp till under knäet. Inte heller är det uppvärmt av något annat än kidsens kroppsvärme i klassrummen! Klassrummen har solljus sedan tidigt på morgonen så det funkar ännu okej men korridoren som vetter mot norr är svinkall :S dessutom envisas folk med att öppna fönstrena där.
Ungarna verkar ännu ta det hela med jämnmod, fast tänker jag efter får jag kanske erkänna att jag ser allt fler som har stora stickade koftor på sig (i detta avseende är jag en tvättäkta lärare, jag älskar koftor, både på mig och andra! Pojkar i skjorta och kofta eller flickor i kofta och plisserad kjol värmer iaf mitt estetiska sinne lite) ibland leker de med sånadär värmepåsar man kan ha i fickan för att värma fingrarna på.
Men ändå, jag som är nordbo känner att jag är så bortskämd med jämn temperatur hela tiden. Visst är det kallt ute på vintern men man vet ju alltid att man bara behöver härda ut tills man kommer innanför dörren hemma. Här är det inte alls en självklarhet, den enda garanterade värmen man har är ett hett bad vid dagens slut.
En annan grej som har stört mig länge är japanska väderleksrapporter, trots att de är väldigt noga med att tala om ifall det är säkrast att ta paraplyet med sig, om tvätten torkar bra idag eller om man borde se upp för tyfoner etc så talar de mycket sällan om vilka temperaturer man kan förvänta sig! Antagligen är det då alltså så att japanerna inte lägger så mycket vikt vid temperaturen för de är vana att klara sig (information om regn eller bortspolning, torkväder etc däremot får dem att ändra sina planer för dagen) . En annan låter ju dedär fåniga siffrorna styra helt vilken jacka och mängden värmande attiraljer man ska ikläda sig under dagen. Lite lustigt och lite intressant, eller patetiskt men fascinerande som Åsa så fint skulle ha kunna sagt.
2008-11-02 *uppdaterad*
Hej! Idag har jag retrofrippa, svullen hals och bakfylla. Men annars är det mesta rätt gött (^---^)
Anledningen till nummer tre och att det är rätt gött är väl mest ett symptom på att det var roligt igår, fick en massa postiva kommentarer om mitt arbete samt var ute och festade med lärarna på min högstadieskola.
Okej här kommer den långa historien!
Att vi vart iväg på nomikai (飲み会 en kanjisammansättning av "dricka" och "möte" bildar detta ord som används för att beskriva när man går ut och festar med en bestämd grupp, t.ex sina kolleger, klasskamrater, körmedlemmar, lagkamrater etc etc you name it, japanerna älskar ju som jag nämnt tidigare att hålla sig inom sina grupper yadda yadda. Till en sån här tillställning är det inte lämpligt att dra med sin partner eller nåt annan polare (bara så att ni vet. Jag brukar roa mig med att förklara för japaner att vi västerlänningar litar på våra vänners smak, en vän till min vän måste ju logiskt sett vara en bra person! De håller med om logiken men verkar ändå tycka att det är lite mystiskt och kanske en smula lössläppt, haha!).
Anledningen till vårt nomikai var att skolan haft körsånstävling (det är 3-4 klasser i varje årskull så de tävlade mot varandra årsgradsvis, ingen annan skola var inblandad). Det tog hela dagen men en annan gammal körräv som en själv fick sitt lystmäte av stämsång som för det allra mesta höll väldigt hög klass. Disciplinen är fascinerande, skulle du någonsin få för dig att ha en helt vanlig högstadieklass med målbrottskillar att sjunga stämningsfullt? Men så har de ju å andra sidan arrangerat så att det är en tävling och det kanske var en viktig del att det gick av stapeln så fint som det gick.
Här har jag snokat reda på några av sångerna som barnen sjöng (framförda av proffs dårå men det kan ju vara lite kul att höra vad det var för typ av sång.)
Tegami ("brev", vad jag förstått av att lyssna är det ett brev som någon skrivit tillbaka till sig själv när man var 15 år. Den är fin. Tror att den ursprungligen är skriven och framförd av Angela Aki som jag annars finner ganska .. tråkig)
Niji ("regnbåge", vet inte hur djup den är...låter mest på det jag snappar upp som de sjunger om när de träffas och skiljs åt. Men jättefin är den!)
Ungarna har tränat så ihärdigt den senaste månaden, alla lediga stunder har använts till övningar och under lunchen har de lyssnat på låtarna de skall sjunga för att memorera dem etc. Ändå mer imponerad är jag över att det inte var musiklärarna som spelade piano utan några av eleverna sjäva! Samma sak för dirigenter... Så duktiga! Jag blir som en ankmamma och känner mig stoltast i världen över min stökiga, röriga skola som ändå har så mycket värme och fina partier. Det kommer att bli jättejobbigt att säga hejdå när mitt år här tar slut, även om jag inte gillar att bo så långt bort från allting som jag gör just nu (och då menar jag från städer och vänner i Japan, å inge annat :P). Ibland tänker jag på hur mycket tur jag har haft att få komma hit ändå, efter min första läskiga upplevelse på juku.
Och sen vet ni!! Jag får en massa beröm av engelsklärarna att det är lätt att jobba med mig, någon gång har det t.o.m sagts att jag är den bästa ALT de någonsin haft och de har rekommenderat mitt företag till andra skolor etc och nu sa t.o.m rektorn att de har talat om för honom hur nöjda de är! Awww de är för rara med mig! Jag blir alldeles rörd och rodnar ner till tårna. För själv tycker jag att jag bara precis gör det som krävs av mig, vad man kan förvänta. Jag vill ju så klart hjälpa till och vara delaktig men det är inte så mycket som jag kan bidra med egentligen heller, tycker jag. Men någonstans är det någonting som går rätt i alla fall. Tack söta, rara!
PS Idag gjorde jag en Ingela och köpte skor för pengarna. Men de var så fiiiina och lixom bara ville följa med mig hem...ju (›‹)♥ Foto kommer när jag får tillfälle att fota mina fossingar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
