Kris på kris (@_@°）

Det har som man kanske kan gissa inte gått så smidigt för mig här. Det har det verkligen inte. Det har varit missförstånd och förväntningar från båda sidor som inte går ihop alls.

Det har varit jättestressigt sedan förrförra veckan med den nya terminen, nya klasser och placering och planering hur det ska se ut den här terminen.

Jag som ännu inte har någon erfarenhet att tala om står ständigt under någons ansvar och det är överenskommet att de ska tala om för mig vad jag ska göra. Oftast får jag väldigt kort tid att förbereda mig, eller otydlig information. Ofta blir det inte som de tänkt sig och så blir de sura på mig. Frågar jag för mycket för att förhindra att de blir sura så är jag osjälvständig och jobbig. Vad jag än gör blir det _ofta_ fel. På grund av deras planering kan jag inte förbereda mig och känner ibland själv att jag inte är riktigt nöjd med min insats men jag kan, i ärlighetens namn, inte riktigt förstå hur jag ska lyckas som det ser ut nu.

Mitt ansvar är att i 30 minuter kolla läsning och öva lite grammatikmönster med de nya kidsen, som är 11-12 år (i 5 olika klasser) samt göra ett test med genomgång för nivån över (30 min eller 60-mins pass beroende på deras nivå kanske 5-6 olika klasser). Jag har även ansvar för hörförståelse-klasser på mer avancerad nivå (ca 30-45 min 4 olika klasser). Samt en klass med extremt dåliga elever som alla andra lärare gett upp om men där eleverna speciellt bett om att jag ska undervisa dem (!). Resten är att jag ska finnas till handa i skolan, hälsa studenterna när de kommer och går, springa ärenden, kopiera m.m.

Dessutom måste jag stå för skolans "utländska charm" och se till att alla tycker att det är roligt att vara dör, att alla blir sedda och vill komma tillbaka.

Jag bryr mig verkligen om studenterna och det är roligt när kommunikationen verkligen funkar och man har saker att prata om men det finns tillfällen när jag verkligen inte vet vad jag ska säga och då kommer det från rektorn något om att jag måste bli en bättre kommunikatör eller att han fundrerar på om jag verkligen klarar det här. Eller klassikern om hur vikitgt det är att föräldrarna ser att studenterna kan prata engelska nu så att de fortsätter låta sina telningar gå på den här (dyra) kvällsskolan. Alltid, alltid, "det måste se bra ut för föräldrarna" och "de måste klara nästa test annars är det kört" (underförstått att det lika mycket handlar om mig som deras vilja att fortsätta plugga på just denna kvällsskola). Alltså, jag förstår verkligen hur viktigt detta är... Skolan måste ju ha studenter för att gå runt och när det handlar om kommersiell business så är ju kunden kung, därmed basta (ett koncept man som svensk dock väldigt sällan förknippar med skola måste medges).

Men jag är också oerhört stressad över min situation. Jag har inget visum ännu vilket innebär ingen vettig anställning. Vi samtalade om detta för 2 veckor sedan. Huvdläraren sade då till mig att han skulle helstidsanställa mig och ta ansvar för att jag lärde mig att undervisa. Vi skulle sedan omförhandla kontraktet i september och efter det ville han att jag skulle klara att undervisa helt självständigt typ. Hyran för min lägenhet skulle ligga på skolan men dras av från min lön som efter detta ligger på lite mindre än 7000kr. Vilket jag kan leva på, om även utan några direkt utsvävningar. Men återigen är jag osäker på om de inte har ändrat sig.... Eller vad de håller på med. Mitt arbestillstånd skulle ha kommit för en till ett par veckor sedan och jag vet att det skulle skickas direkt till skolan. Så nu undrar jag lite i mitt stilla sinne om det har blivit avslag eller något är på tok när man inget får höra. Eller om det är så att de håller på det för att de inte vill anställa mig....? Det är helt sjukt att jag ens ska kunna tillåta mig att ha såna funderingar men med allting som passerat här skulle inte det inte förvåna mig om de förde mig bakom ljuset om en sån sak heller.

Jag är så trött och ledsen så det finns inga gränser tror jag. Det är urholkande hela allt detta.
Vaknar med magknip så gott som varje dag. Ofta för att jag känner mig otillräcklig men också för att jag kommer på att jag har glömt något som jag skulle ha gjort under gårdagen, eller förberett till nästa dag :(
Det är inte roligt längre, situationen är så gott som ohållbar för mig. Det är klart och tydligt att jag inte kan fortsätta jobba på den här skolan ens om de vill ha mig. Jag pallar inte deras stil att arbeta på ALLS. Hoppas att inte alla japanska arbetsplatser är på detta sättet....

Vet ni, de klagar t.o.m på att jag inte har tillräckligt självförtroende... tro fan det vill man bara snäsa tillbaka men men.

Situationen har paralyserat mig i flera veckor, har bara pendlat mellan skolan och min lilla lägenhet som där jag har internetat med nära och kära och fått lite kärlek i kroppen. För att sedan ha komplett ångest för att jag måste gå till jobbet när jag vaknat upp vid 10-11-tiden på förmiddagen (har fått en ful vana att sitta uppe till 2 eller så på natten alltså).

Nu måste jag ta tag i mig själv! Hitta ett annat jobb, fixa en plan för att ta mig vidare! Få ordning på arbetstillstånd, eller i värsta värsta fall, åka hem igen. Jag kan inte vara illegal alien här om jag vill kunna komma tillbaka.

Som tur är händer bra saker, för några veckor sedan träffade jag Natsuko en japansk väninna som var på utbyte i Lund för 2 år sedan. Förra helgen fick jag leka med Ingela som pluggade japanska några år efter mig och vill ni veta nåt bra? Vi ska leta efter skor i Shibuya idag, det blir flott♪☆♫°

Shinji har kunnat komma förbi några gånger p.g.a ytterligare arbetsintervjuer i Tokyo (*^^*) Han är inne på sin sista intervju idag, sedan är det bara att vänta och se vilka företag som han är intresserad av som vill anställa honom. Jag vet att han har ett speciellt som han väntar på och en reservplan som han redan vet kommer att klaffa så han är nog ganska nöjd!