Lite om hur japanerna gör för att hitta sina jobbb

Shinji han är upptagen varje dag han. Han jobbhuntar nämligen.

Han har precis börjat 4:e året på universitet (alla läser 4 år på universitetet här) och då har man (om man inte slackat alldelses fördjävligt) ganska få föreläsningar och mycket tid att tänka på framtiden.

Japanerna är så seriösa!
När man är 23 år gammal har man allt som oftast heltidsanställning på ett företag där man med ganska stor sannolikhet kan komma att jobba hela sitt liv. Men till processen hur denna anställning går till, mina vänner.

I Japan fungerar det allt som oftast så att universiteten samarbetar med företag som vill rekrytera nyexade studenter. Här har ens utbildning ringa eller ingen betydelse, företagen räknar istället med att de skall utbilda sin nyanställde under dennes första två år (på så sätt kommer folk in i "rätt" rutiner etc från början säger Shinji).

Företagen håller föreläsningar, presentationer (説明会) riktade till just universitetsstudenter för att berätta vad företaget håller på med, hur man arbetar etc. Om man efter denna genomgång är/blir intresserad kan man ställa frågor om företaget samt lämna in sitt CV (som man har förberett i förhand där man bl.a förklarar varför man vill jobba just med det här företaget så man måste uppenbarligen läsa på om företaget innan man går på deras möten också verkar det som).
Gillar företaget dig och ditt CV går du vidare till nästa steg i antsällningsprocessen som kan vara en gruppdiskussion, ett test eller en presentation av något slag. Går även detta vägen kommer du vidare till nästa steg igen, en intervju. Arbetsintervjun är vad jag förstått ganska lik standard här hemma.

Fast man måste så klart ha sin svarta "recruit suit" på sig, inga smycken, bjäfs, färgat hår, coola glasögon eller något annat som kan antyda att man har en personlighet eeeh jag menar fritid eeeeh jag menar som får en att gå mot normen. Det finns böcker om det här, så allvarliga är de. Gawd!

När man då sedan har gått igenom alla dessa steg väntar man bara på beskedet "vi skulle vilja tala med dig igen" för då blir man inbjuden att komma och jobba med företaget.

Allt detta sker under några hetiska månader i början på året. Har man inte fått tag på något till Maj kan man lika gärna sikta på nästa period säger många, de bra jobben på prestigefyllda företag går först. Vilken stress, vilket slit. Shinji har gått efter principen undersöka allt som kan vara tillnärmelsevis interssant och därför gått på 30-40-talet möten samt skrivit ett specifikt CV inför varje möte (med förberedande plugg för varje företag), han har tagit otaliga test både via internet och på plats för att inte tala om gruppdiskussioner, intervjuer och hejsan och hoppsan.
Alla har det inte lika stressigt med tiden kanske men är å andra sidan stressade över att de inte har legat i tillräckligt eller har någon plan B om man inte kommer intill på det företaget man hade tänkt sig från början.

Så då när man landar sitt löfte om framtida anställnin (内定）så återgår man till sitt stilla liv som universitetstudent. Man har cirka 2-5 föreläsningar i veckan och däremellan ser många till att jobba extra eller leka av sig i största allmänhet, sen finns det ju typ ingen tid för sånt. Överväldigande många passar på att göra långresor (skolkar och reser runt i världen i bästa backpackerstil) och klokt är väl det, med tanke på hur folk jobbar annars är det väl typ sista chansen innan pension om man vill resa i lugn och ro!

Som nybakad student måste jag säga att jag är lite avis på att japanerna har fått företagen presenterade för sig, detta måste ha givit dem en fantastisk inblick i företagen och företagsliv som jag kan känna att svenska färskingar säkert saknar (jag själv inräknad!). Men alltså, stressen, hysterin näe kan vi inte ta det lite lugnt alltså. Ska jag säga, jag är ju snart en "Christmas cake" (en engelsk fras för att beskriva kvinnor på arbetsmarknaden i Japan, inte så intressanta efter den 25:e).