Face hunter åkte till Finland och tog det här, ack så fina kortet.
Min ständiga Finlandsfavorit är ju annars Hel Looks
där finns bland andra det här fotot som också gör mig helglad.
Finland alltså.
fredag 25 juli 2008
Fisatan vad snyggt
Face hunter åkte till Finland och tog det här, ack så fina kortet.
Min ständiga Finlandsfavorit är ju annars Hel Looks
där finns bland andra det här fotot som också gör mig helglad.
Finland alltså.
torsdag 24 juli 2008
Att vara gäst hos en japan
Läste en intressant artikel som kom med ett nyhetsbrev och jobbannonser som jag prenumererar på. Artikeln handlar om hur det är att vara gäst hos en japan och ger lite tips om vad man kan tänka på för att inte framstå som en jobbig (oartig) gäst.
Många gånger har vi svenskar (västerlänningar i stort vet jag inte, vissa britter kanske också) en stark tendens att roa oss med ironi och/eller starkt nedsättande kommentarer om oss själva och vår omgivning. Jag gör också ofta det men har funnit att det går inte på japanska. Man får nog roa sig på andra sätt. En annan sak är när man blir tillfrågad om vad man tycker och då måste jag stakt hålla med författaren till artikeln och säga att passivt är bra. Har man som jag krångel med mat får man ju säga till men det är genant vad folk gör sig bekymmer för att laga mat etc. Det tycker inte jag känns kul och avslappnat någonstans.
Efterrättsmonster-› mera honey toast. Det är tjocka japanska rostmackor som staplats på hög, sedan har man skurit ur det mjuka vita i mitten, hällt på honung, fyllt med glass och stoppat tillbaka alltihop. Överst finns coctail körsbär och generöst med chokladsås.
Många gånger har vi svenskar (västerlänningar i stort vet jag inte, vissa britter kanske också) en stark tendens att roa oss med ironi och/eller starkt nedsättande kommentarer om oss själva och vår omgivning. Jag gör också ofta det men har funnit att det går inte på japanska. Man får nog roa sig på andra sätt. En annan sak är när man blir tillfrågad om vad man tycker och då måste jag stakt hålla med författaren till artikeln och säga att passivt är bra. Har man som jag krångel med mat får man ju säga till men det är genant vad folk gör sig bekymmer för att laga mat etc. Det tycker inte jag känns kul och avslappnat någonstans.
Efterrättsmonster-› mera honey toast. Det är tjocka japanska rostmackor som staplats på hög, sedan har man skurit ur det mjuka vita i mitten, hällt på honung, fyllt med glass och stoppat tillbaka alltihop. Överst finns coctail körsbär och generöst med chokladsås.
lördag 19 juli 2008
Timvik
Jag har fått sommarjobb. Som timvikare på ett äldreboende i Mariestad. Förut har jag jobbat som personlig assistent, det är softare nu men 18 spänn mindre i timmen. Längre restid till jobbet och mycket mer stress (samt ibland sovande jour), var det värt 18 spänn mer i timmen, alltså jag vettefan men det känns nästan inte som det.
Den här tjuvlyssnat sammanfattar jobbet rätt så bra faktiskt.
(klicka på länken ovan)
Min kära Elins mantra "andas genom munnen, andas genom munnen" är också en klippa i dylika sammanhang. Annars är gamlingarna rätt söta. Och ganska roliga.
Idag åkte jag och shoppade med min mamma, nu ligger jag på plusminus noll om jag inte får jobba några mer dagar den här månaden. Häh =/
Men det är härligt att bara kunna knalla in i en butik, plocka åt sig kläder som man gillar och veta att det finns en storlek som passar mig. Visst är det fortfarande lite si och så med passformen men det kan jag leva med, det finns kläder i varje butik som passar mig, det är som en personlig seger, hur bizarrt det än må låta. Passade på att köpa sånt som är svårt att få tag på i Japan samt några gobitar från rean.
Ett par skolvänliga (dvs anständiga, vanliga, läs tråkiga) byxor för under 100 kr på H&M samt 3 par skor för 500 är väl mina fyndigaste fynd. Annars hittade jag 2 schalar som jag blev väldigt förtjust i samt jeans med raka ben och en hög midja med knappar som jag känner på mig att jag kommer att älska till döds.
I höst vill jag se ut som Faye Dunaway när hon spelade Bonnie i "Bonnie and Clyde". Minus the gun dårå.
Den här tjuvlyssnat sammanfattar jobbet rätt så bra faktiskt.
(klicka på länken ovan)
Min kära Elins mantra "andas genom munnen, andas genom munnen" är också en klippa i dylika sammanhang. Annars är gamlingarna rätt söta. Och ganska roliga.
Idag åkte jag och shoppade med min mamma, nu ligger jag på plusminus noll om jag inte får jobba några mer dagar den här månaden. Häh =/
Men det är härligt att bara kunna knalla in i en butik, plocka åt sig kläder som man gillar och veta att det finns en storlek som passar mig. Visst är det fortfarande lite si och så med passformen men det kan jag leva med, det finns kläder i varje butik som passar mig, det är som en personlig seger, hur bizarrt det än må låta. Passade på att köpa sånt som är svårt att få tag på i Japan samt några gobitar från rean.
Ett par skolvänliga (dvs anständiga, vanliga, läs tråkiga) byxor för under 100 kr på H&M samt 3 par skor för 500 är väl mina fyndigaste fynd. Annars hittade jag 2 schalar som jag blev väldigt förtjust i samt jeans med raka ben och en hög midja med knappar som jag känner på mig att jag kommer att älska till döds.
I höst vill jag se ut som Faye Dunaway när hon spelade Bonnie i "Bonnie and Clyde". Minus the gun dårå.
Del 2 om japaner och mat
Min vän Jonas kommenterade på mitt förra
blogginlägg att japanskornas diet ofta går ut på att bara äta en gång om dagen. Det händer nog rätt ofta men jag skulle vilja fortsätta diskussionen om japaner och mat lite till.
Som jag (och de flesta japanfarare med mig, skulle jag gissa) redan har konstaterat så är japanerna små, både i kroppslängd men framför allt i omfång. Studier visar att de yngre generationerna som fått mer västerländsk kost också blir längre än äldre generationer, i genomsnitt men än är det långt kvar till nordeuropéernas mått.
Många av mina (asiastiska) vänner kan äta kolossala mängder mat. Alltså jag menar långt mycket mer än jag någonsin kan mosa in. När jag har fått så att jag flämtar av mätthet, ja då beställer de in maffigaste efterrätten. Hur går det här ihop? Var lägger de all maten????? Nå, det skulle ju kunna vara så att det är deras enda mål mat den dagen som Jonas säger.
Hysteriska efterrätter "Honey Toast Animals" (dessa är reliker i plast, utställda i en monter framför restaurangen). Det syns inte så bra nu men de var skitsora!››
En annan förklaring som jag har spånat på ett längre tag är att japaner i väldigt stor utsräckning äter hemmalagad mat.
Det är nämligen så att de flesta bor hemma långt upp i vuxen ålder, med andra ord äter mammas (nyttiga) hemmalagade mat. Resten är antingen hemmafruar själva (och lagar nyttig och näringsrik mat till sin familj) eller gifta med en sådan.
Jag kanske hårddrar (men det finns fortfarande en företsällning om att en kvinna skall laga mat till sin familj. Är man hemmafru antar jag att det dessutom ingår i "arbetsuppgifterna" men det lär ju bli arbetssamt om man ska hinna med att jobba också.).
Det finns alltså inget behov av att äta McDonalds flera dagar i veckan eller att man skippar lunchen för en påse chips och en dricka.
Alla förefaller äta en vettig frukost (även om rostade mackor med honung och en pytteliten sötad yoghurt också verkar räknas som frukost (›‹) ) och sedan en stor middag hemma.
Jag tror att japanerna helt enkelt har jättebra fart på sin matsmältning. Många tillskriver dessutom det gröna téet fantastiska egenskaper, allt från att det hjälper kroppen att hålla sig smal till att göra huden vit (anses ju fint over there). För att inte tala om oolongté (ett kinesiskt té som har en lite rökig smak) det ska tydligen stoppa kroppen från att ta upp fett i maten om man dricker det till maten. Ja jo, visst. Gott är det i alla fall, gott som satan säger jag och nöjer mig med det.
Vad tror ni om mina teorier, verkar de stabila?
blogginlägg att japanskornas diet ofta går ut på att bara äta en gång om dagen. Det händer nog rätt ofta men jag skulle vilja fortsätta diskussionen om japaner och mat lite till.
Som jag (och de flesta japanfarare med mig, skulle jag gissa) redan har konstaterat så är japanerna små, både i kroppslängd men framför allt i omfång. Studier visar att de yngre generationerna som fått mer västerländsk kost också blir längre än äldre generationer, i genomsnitt men än är det långt kvar till nordeuropéernas mått.
Många av mina (asiastiska) vänner kan äta kolossala mängder mat. Alltså jag menar långt mycket mer än jag någonsin kan mosa in. När jag har fått så att jag flämtar av mätthet, ja då beställer de in maffigaste efterrätten. Hur går det här ihop? Var lägger de all maten????? Nå, det skulle ju kunna vara så att det är deras enda mål mat den dagen som Jonas säger.
Hysteriska efterrätter "Honey Toast Animals" (dessa är reliker i plast, utställda i en monter framför restaurangen). Det syns inte så bra nu men de var skitsora!››
En annan förklaring som jag har spånat på ett längre tag är att japaner i väldigt stor utsräckning äter hemmalagad mat.
Det är nämligen så att de flesta bor hemma långt upp i vuxen ålder, med andra ord äter mammas (nyttiga) hemmalagade mat. Resten är antingen hemmafruar själva (och lagar nyttig och näringsrik mat till sin familj) eller gifta med en sådan.
Jag kanske hårddrar (men det finns fortfarande en företsällning om att en kvinna skall laga mat till sin familj. Är man hemmafru antar jag att det dessutom ingår i "arbetsuppgifterna" men det lär ju bli arbetssamt om man ska hinna med att jobba också.).
Det finns alltså inget behov av att äta McDonalds flera dagar i veckan eller att man skippar lunchen för en påse chips och en dricka.
Alla förefaller äta en vettig frukost (även om rostade mackor med honung och en pytteliten sötad yoghurt också verkar räknas som frukost (›‹) ) och sedan en stor middag hemma.
Jag tror att japanerna helt enkelt har jättebra fart på sin matsmältning. Många tillskriver dessutom det gröna téet fantastiska egenskaper, allt från att det hjälper kroppen att hålla sig smal till att göra huden vit (anses ju fint over there). För att inte tala om oolongté (ett kinesiskt té som har en lite rökig smak) det ska tydligen stoppa kroppen från att ta upp fett i maten om man dricker det till maten. Ja jo, visst. Gott är det i alla fall, gott som satan säger jag och nöjer mig med det.
Vad tror ni om mina teorier, verkar de stabila?
onsdag 16 juli 2008
Om kroppsnoja i/pga Japan
Det här är ett ämne som jag har funderat på att ta upp länge, något jag vill diskutera men som liksom inte har kommit ut i rätt form, förrän kanske nu.
Kanske började det med att jag en dag sedan jag återvänt till Sverige drog på mig en kort kjol och för första gången i hela mitt liv inte led av att jag kände mig knalltjock resten av dagen.
Jag tror inte att det har gått någon förbi att våra asiatiska kusiner kommer i liiiite mindre storlekar än vad vi gör här hemma i Svedala, eller ens Europa för den delen (italienska skor undantaget). De flesta av mina kamrater är mellan 150-160 cm långa och väger mellan 40 och 50 kilo. Så även om jag är 164 och bara marginellt längre så finns det hemskt mycket mer massa av mig än två tillsammans (ungefär). Det ser ut som om japaner har ganska svårt för att bilda den sorts muskelmassa som vi andra har från grunden, det är bara så himla mycket mer kött på oss västerlänningar.
I Japan blir man ständigt påmind om hur annorlunda man är från andra (japanerna). Folk är mycket öppnare och snabbare med att säga positiva och snälla kommentarer får jag väl säga men det hoppar också ut "でかいね!!" (oj /du・han・hon är/ enorm!!). Jag skulle vilja göra en topplista med vrickade kommentarer jag fått (och fortfarande får, om och om igen)...
Nr 3 "Är det ditt riktiga hår?" (kan okså tolkas som ofärgat men bokstavligt så betyder det riktigt hår). Speciellt högstadieelverna verkar ha jättesvårt att fatta att det finns folk som är blonda alldeles av naturen.
Nr 2 "Men du har färg-linser i ögonen, va". Eh, nä. Samma som med håret så är det lika otroligt verkar det som. Småskole-barnen är mycket bättre på att acceptera att man är annorlunda och född sån. De kollar förstås en del och jag känner mig minst som en FN-ambassadör när jag talar om att det finns folk som har gråa, bruna eller nästan gröna ögon också.
I Japan säger de ju att de har svarta ögon om sig själva.
Nr 1 "鼻が高いね” Din näsa är stor/står ut från kroppen (ordagrant "hög"). Första gången jag hörde det ville jag bara grina, andra gången undrade jag om det var nån som ville slåss. Sen insåg jag att för ett folk där alla har små söta knappnäsor, där är det en komlimang. Gawd. Visst är det snällt av dem men....jag slipper helst påminnelsen om att jag har en stor kran om jag ska vara ärlig, jag känner mig aldrig särskilt snygg när folk säger det (›‹;)
Hedersomnämnande: "Alltså Johanna-sensei, du har ju verkligen tjocka ben, eller hur!?" gaaaaah, det här är helt sant. Min kroppstyngd sitter garanterat till 75% på min nedre halva av kroppen, inget snack om saken, haha. Men, det roliga ligger i den som kommenterade, det var en av mina mer sociala elever, en kille i 7:an som jag ofta pratar med mellan lektioner etc. Han är kort och tunn, smal som en pinne och det är svårt att veta om han är 11 eller 13 år gammal. Han kläckte kommentaren en gång i korridoren och lät liksom sådär fascinerat beundrande som man kan göra när man tror att någonting inte är riktigt sant. Jag svarade att ja, jo det har jag och undrade om han ville ha bråk när han sa en sån sak. Han fattade vinken men sa att det inte alls var meningen att vara oartig utan mer som en kommentar, något han hade lagt märke till.
Man känner med andra ord sig hela tiden en smula betraktad, granskad av okända människors (ofta) nyfikna ögon. Det är helt okej, om man känner att man har hunnit borsta håret och ta på sig kläder man står för (som inte visar för mycket hud på överkroppen, det anses oanständigt öven om huden på benen ända alldeles fram till alldeles där skinkorna börjar visst är helt okej att visa).
Jag har identifierat tre läger bland utländska tjejer i hur man haterar situationen. Det ena lägret kör på i sin egen stil och verkar bekväma med det, trots att det kan leda till utstirrning både för lågt skurna jeans och urringningar man i Sverige skulle kunna åka hem till mormor med utan att ens reflektera över det.
Nästa läger är medvetna om blickar och kommentarer och gömmer sig totalt. Detta hände spceillt min kära Alice som kanske inte var helt i balans innan hon kom men väl i Japan så ballade hon ut totalt. På henne lät det som om hon gav upp just för att hon aldrig skulle bli så liten och nätt som de små japanskorna så hon gav upp helt och hållet. Från att alltid haft roliga outfits blev hon en riktig mys-byx tjej som spenderade det mesta av sin vakna tid med att proppa i sig mat och snax.
Den sista gruppen jag har funderat fram är den som tar till samma vapen som de japanska tjerna. De anammar modet och lär sig fixa hår och naglar bra mycket mer ingående än i hemlandet. De sticker fortfarande ut från mängden men slipper åtminstone några kommentarer, tror jag.
I början (nu åsyftar jag alltså tiden då jag precis kommit till Japan som utbytesstudent) var det lite av en chock att inse att de flesta vanliga klädbutiker riktade till folk i min ålder inte ens hade min storlek på lager. Oftast saluförs kläder bara i storlek S och M. "En L hade jag kanske kunnat mosa mig i" har jag många gånger tänkt.
Tröjor går väl okej, lösa klänningar funkar men blir väldigt korta på mig eftersom jag är "lång".
Kjolar är generellt för tajta i midjan men ibland går det om jag drar upp dem precis över naveln där man är som smalast på mitten. Byxor provar jag inte ens, kalla det självinsikt eller självbevarelsedrift men där går verkligen gränsen för vad mitt självförtroende klarar tror jag (^^;)
Skor kan jag köpa om de är breda i lästen. Bäst passar storlek LL (dubbel large). I Sverige sportar jag 38-39 i skor.
Nu när jag kom hem till Sverige har jag lagt märke till en sak som oroar mig. Svenskarna är ohemult feta. Allt för många bär en kagge späck runt midjan som bara kommer att orsaka sorger och besvär! Det är inte muskler eller big bones det är dålig nutrition så det bara skriker om det. Vill ni betala ännu mera skatt sen när alla får hjärt-kärl problem och/eller diabetes. Skärpning Sverige!
Jag som accepterat att jag är på gränsen till obese i Japan (allvarligt, "before"vikten i bantningsreklamen ligger en bra bit under mitt normalläge, mått runt deras ben stämmer snarare på mina överarmar, vad ska jag säga? häh) blir plötsligt en ganska liten, normal tjej (mjukt hull har jag så klart men ingen späckkagge iaf). Nyss hemkommen till Sverige inser jag att väldigt många nojjor jag haft här hemma stannade i Japan. Flasha ben, vaddårå, gå i bikini, javisst osv. Förr kunde jag knappt ens med att gå hemma på trädgården i bikini!
Kanske har det sammanfallit med en slags 25-årsinsikt (jag vill inte kalla det kris, jag hade 24-årskris men den gick över när lågstadiebarnen skriker "är du bara 24!!! Tjena vad ungt!" eller "bara 24, du är ju yngre än min mamma!" I love it) hur som haver, det jag kommit fram till är att det är lika bra att passa på att ha roliga kläder som man får ha i min ålder. När man blir äldre kanske man inte gitter bry sig ändå, eller så har man andra saker att tänka på. Bäst att passa på medan man vill och kan mao!
(Brasklapp: ursäkta mina långa texter på senaste tiden, jag har ingen kamera! Vill lova bättring men det tar nog ett tag innan det verkligen händer något)
Kanske började det med att jag en dag sedan jag återvänt till Sverige drog på mig en kort kjol och för första gången i hela mitt liv inte led av att jag kände mig knalltjock resten av dagen.
Jag tror inte att det har gått någon förbi att våra asiatiska kusiner kommer i liiiite mindre storlekar än vad vi gör här hemma i Svedala, eller ens Europa för den delen (italienska skor undantaget). De flesta av mina kamrater är mellan 150-160 cm långa och väger mellan 40 och 50 kilo. Så även om jag är 164 och bara marginellt längre så finns det hemskt mycket mer massa av mig än två tillsammans (ungefär). Det ser ut som om japaner har ganska svårt för att bilda den sorts muskelmassa som vi andra har från grunden, det är bara så himla mycket mer kött på oss västerlänningar.
I Japan blir man ständigt påmind om hur annorlunda man är från andra (japanerna). Folk är mycket öppnare och snabbare med att säga positiva och snälla kommentarer får jag väl säga men det hoppar också ut "でかいね!!" (oj /du・han・hon är/ enorm!!). Jag skulle vilja göra en topplista med vrickade kommentarer jag fått (och fortfarande får, om och om igen)...
Nr 3 "Är det ditt riktiga hår?" (kan okså tolkas som ofärgat men bokstavligt så betyder det riktigt hår). Speciellt högstadieelverna verkar ha jättesvårt att fatta att det finns folk som är blonda alldeles av naturen.
Nr 2 "Men du har färg-linser i ögonen, va". Eh, nä. Samma som med håret så är det lika otroligt verkar det som. Småskole-barnen är mycket bättre på att acceptera att man är annorlunda och född sån. De kollar förstås en del och jag känner mig minst som en FN-ambassadör när jag talar om att det finns folk som har gråa, bruna eller nästan gröna ögon också.
I Japan säger de ju att de har svarta ögon om sig själva.
Nr 1 "鼻が高いね” Din näsa är stor/står ut från kroppen (ordagrant "hög"). Första gången jag hörde det ville jag bara grina, andra gången undrade jag om det var nån som ville slåss. Sen insåg jag att för ett folk där alla har små söta knappnäsor, där är det en komlimang. Gawd. Visst är det snällt av dem men....jag slipper helst påminnelsen om att jag har en stor kran om jag ska vara ärlig, jag känner mig aldrig särskilt snygg när folk säger det (›‹;)
Hedersomnämnande: "Alltså Johanna-sensei, du har ju verkligen tjocka ben, eller hur!?" gaaaaah, det här är helt sant. Min kroppstyngd sitter garanterat till 75% på min nedre halva av kroppen, inget snack om saken, haha. Men, det roliga ligger i den som kommenterade, det var en av mina mer sociala elever, en kille i 7:an som jag ofta pratar med mellan lektioner etc. Han är kort och tunn, smal som en pinne och det är svårt att veta om han är 11 eller 13 år gammal. Han kläckte kommentaren en gång i korridoren och lät liksom sådär fascinerat beundrande som man kan göra när man tror att någonting inte är riktigt sant. Jag svarade att ja, jo det har jag och undrade om han ville ha bråk när han sa en sån sak. Han fattade vinken men sa att det inte alls var meningen att vara oartig utan mer som en kommentar, något han hade lagt märke till.
Man känner med andra ord sig hela tiden en smula betraktad, granskad av okända människors (ofta) nyfikna ögon. Det är helt okej, om man känner att man har hunnit borsta håret och ta på sig kläder man står för (som inte visar för mycket hud på överkroppen, det anses oanständigt öven om huden på benen ända alldeles fram till alldeles där skinkorna börjar visst är helt okej att visa).
Jag har identifierat tre läger bland utländska tjejer i hur man haterar situationen. Det ena lägret kör på i sin egen stil och verkar bekväma med det, trots att det kan leda till utstirrning både för lågt skurna jeans och urringningar man i Sverige skulle kunna åka hem till mormor med utan att ens reflektera över det.
Nästa läger är medvetna om blickar och kommentarer och gömmer sig totalt. Detta hände spceillt min kära Alice som kanske inte var helt i balans innan hon kom men väl i Japan så ballade hon ut totalt. På henne lät det som om hon gav upp just för att hon aldrig skulle bli så liten och nätt som de små japanskorna så hon gav upp helt och hållet. Från att alltid haft roliga outfits blev hon en riktig mys-byx tjej som spenderade det mesta av sin vakna tid med att proppa i sig mat och snax.
Den sista gruppen jag har funderat fram är den som tar till samma vapen som de japanska tjerna. De anammar modet och lär sig fixa hår och naglar bra mycket mer ingående än i hemlandet. De sticker fortfarande ut från mängden men slipper åtminstone några kommentarer, tror jag.
I början (nu åsyftar jag alltså tiden då jag precis kommit till Japan som utbytesstudent) var det lite av en chock att inse att de flesta vanliga klädbutiker riktade till folk i min ålder inte ens hade min storlek på lager. Oftast saluförs kläder bara i storlek S och M. "En L hade jag kanske kunnat mosa mig i" har jag många gånger tänkt.
Tröjor går väl okej, lösa klänningar funkar men blir väldigt korta på mig eftersom jag är "lång".
Kjolar är generellt för tajta i midjan men ibland går det om jag drar upp dem precis över naveln där man är som smalast på mitten. Byxor provar jag inte ens, kalla det självinsikt eller självbevarelsedrift men där går verkligen gränsen för vad mitt självförtroende klarar tror jag (^^;)
Skor kan jag köpa om de är breda i lästen. Bäst passar storlek LL (dubbel large). I Sverige sportar jag 38-39 i skor.
Nu när jag kom hem till Sverige har jag lagt märke till en sak som oroar mig. Svenskarna är ohemult feta. Allt för många bär en kagge späck runt midjan som bara kommer att orsaka sorger och besvär! Det är inte muskler eller big bones det är dålig nutrition så det bara skriker om det. Vill ni betala ännu mera skatt sen när alla får hjärt-kärl problem och/eller diabetes. Skärpning Sverige!
Jag som accepterat att jag är på gränsen till obese i Japan (allvarligt, "before"vikten i bantningsreklamen ligger en bra bit under mitt normalläge, mått runt deras ben stämmer snarare på mina överarmar, vad ska jag säga? häh) blir plötsligt en ganska liten, normal tjej (mjukt hull har jag så klart men ingen späckkagge iaf). Nyss hemkommen till Sverige inser jag att väldigt många nojjor jag haft här hemma stannade i Japan. Flasha ben, vaddårå, gå i bikini, javisst osv. Förr kunde jag knappt ens med att gå hemma på trädgården i bikini!
Kanske har det sammanfallit med en slags 25-årsinsikt (jag vill inte kalla det kris, jag hade 24-årskris men den gick över när lågstadiebarnen skriker "är du bara 24!!! Tjena vad ungt!" eller "bara 24, du är ju yngre än min mamma!" I love it) hur som haver, det jag kommit fram till är att det är lika bra att passa på att ha roliga kläder som man får ha i min ålder. När man blir äldre kanske man inte gitter bry sig ändå, eller så har man andra saker att tänka på. Bäst att passa på medan man vill och kan mao!
(Brasklapp: ursäkta mina långa texter på senaste tiden, jag har ingen kamera! Vill lova bättring men det tar nog ett tag innan det verkligen händer något)
lördag 12 juli 2008
Lugnås 2008-7-12
Det käpper i min rygg när jag sträcker på mig.
Det är för att jag har suttit och åkt flygplan och buss och bil sedan i torsdags kväll.
Men nu är jag hemma igen, på platsen där jag känner mig hemmast av alla ställen jag känner till. För även om Lund är hemma, liksom Kyoto och mitt kära Moroyama så är det ändå något speciellt med ljuset om sommarnätterna när solen går upp utanför fönstret i mitt flickrum. Doften av nyklippt gräs och tystnaden som skärmar av en från resten av världen så till den milda grad att man ibland glömmer bort att det finns något annat än här och nu.
Jag är hemma i Lugnås nu.
Med internet och en massa tid. I september åker jag hem till Japan, jag ska bara ha sommarlov först.
Uppdateringar kommer ♡
Det är för att jag har suttit och åkt flygplan och buss och bil sedan i torsdags kväll.
Men nu är jag hemma igen, på platsen där jag känner mig hemmast av alla ställen jag känner till. För även om Lund är hemma, liksom Kyoto och mitt kära Moroyama så är det ändå något speciellt med ljuset om sommarnätterna när solen går upp utanför fönstret i mitt flickrum. Doften av nyklippt gräs och tystnaden som skärmar av en från resten av världen så till den milda grad att man ibland glömmer bort att det finns något annat än här och nu.
Jag är hemma i Lugnås nu.
Med internet och en massa tid. I september åker jag hem till Japan, jag ska bara ha sommarlov först.
Uppdateringar kommer ♡
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
