onsdag 16 juli 2008

Om kroppsnoja i/pga Japan

Det här är ett ämne som jag har funderat på att ta upp länge, något jag vill diskutera men som liksom inte har kommit ut i rätt form, förrän kanske nu.

Kanske började det med att jag en dag sedan jag återvänt till Sverige drog på mig en kort kjol och för första gången i hela mitt liv inte led av att jag kände mig knalltjock resten av dagen.

Jag tror inte att det har gått någon förbi att våra asiatiska kusiner kommer i liiiite mindre storlekar än vad vi gör här hemma i Svedala, eller ens Europa för den delen (italienska skor undantaget). De flesta av mina kamrater är mellan 150-160 cm långa och väger mellan 40 och 50 kilo. Så även om jag är 164 och bara marginellt längre så finns det hemskt mycket mer massa av mig än två tillsammans (ungefär). Det ser ut som om japaner har ganska svårt för att bilda den sorts muskelmassa som vi andra har från grunden, det är bara så himla mycket mer kött på oss västerlänningar.

I Japan blir man ständigt påmind om hur annorlunda man är från andra (japanerna). Folk är mycket öppnare och snabbare med att säga positiva och snälla kommentarer får jag väl säga men det hoppar också ut "でかいね!!" (oj /du・han・hon är/ enorm!!). Jag skulle vilja göra en topplista med vrickade kommentarer jag fått (och fortfarande får, om och om igen)...

Nr 3 "Är det ditt riktiga hår?" (kan okså tolkas som ofärgat men bokstavligt så betyder det riktigt hår). Speciellt högstadieelverna verkar ha jättesvårt att fatta att det finns folk som är blonda alldeles av naturen.

Nr 2 "Men du har färg-linser i ögonen, va". Eh, nä. Samma som med håret så är det lika otroligt verkar det som. Småskole-barnen är mycket bättre på att acceptera att man är annorlunda och född sån. De kollar förstås en del och jag känner mig minst som en FN-ambassadör när jag talar om att det finns folk som har gråa, bruna eller nästan gröna ögon också.
I Japan säger de ju att de har svarta ögon om sig själva.

Nr 1 "鼻が高いね” Din näsa är stor/står ut från kroppen (ordagrant "hög"). Första gången jag hörde det ville jag bara grina, andra gången undrade jag om det var nån som ville slåss. Sen insåg jag att för ett folk där alla har små söta knappnäsor, där är det en komlimang. Gawd. Visst är det snällt av dem men....jag slipper helst påminnelsen om att jag har en stor kran om jag ska vara ärlig, jag känner mig aldrig särskilt snygg när folk säger det (›‹;)

Hedersomnämnande: "Alltså Johanna-sensei, du har ju verkligen tjocka ben, eller hur!?" gaaaaah, det här är helt sant. Min kroppstyngd sitter garanterat till 75% på min nedre halva av kroppen, inget snack om saken, haha. Men, det roliga ligger i den som kommenterade, det var en av mina mer sociala elever, en kille i 7:an som jag ofta pratar med mellan lektioner etc. Han är kort och tunn, smal som en pinne och det är svårt att veta om han är 11 eller 13 år gammal. Han kläckte kommentaren en gång i korridoren och lät liksom sådär fascinerat beundrande som man kan göra när man tror att någonting inte är riktigt sant. Jag svarade att ja, jo det har jag och undrade om han ville ha bråk när han sa en sån sak. Han fattade vinken men sa att det inte alls var meningen att vara oartig utan mer som en kommentar, något han hade lagt märke till.

Man känner med andra ord sig hela tiden en smula betraktad, granskad av okända människors (ofta) nyfikna ögon. Det är helt okej, om man känner att man har hunnit borsta håret och ta på sig kläder man står för (som inte visar för mycket hud på överkroppen, det anses oanständigt öven om huden på benen ända alldeles fram till alldeles där skinkorna börjar visst är helt okej att visa).

Jag har identifierat tre läger bland utländska tjejer i hur man haterar situationen. Det ena lägret kör på i sin egen stil och verkar bekväma med det, trots att det kan leda till utstirrning både för lågt skurna jeans och urringningar man i Sverige skulle kunna åka hem till mormor med utan att ens reflektera över det.
Nästa läger är medvetna om blickar och kommentarer och gömmer sig totalt. Detta hände spceillt min kära Alice som kanske inte var helt i balans innan hon kom men väl i Japan så ballade hon ut totalt. På henne lät det som om hon gav upp just för att hon aldrig skulle bli så liten och nätt som de små japanskorna så hon gav upp helt och hållet. Från att alltid haft roliga outfits blev hon en riktig mys-byx tjej som spenderade det mesta av sin vakna tid med att proppa i sig mat och snax.
Den sista gruppen jag har funderat fram är den som tar till samma vapen som de japanska tjerna. De anammar modet och lär sig fixa hår och naglar bra mycket mer ingående än i hemlandet. De sticker fortfarande ut från mängden men slipper åtminstone några kommentarer, tror jag.


I början (nu åsyftar jag alltså tiden då jag precis kommit till Japan som utbytesstudent) var det lite av en chock att inse att de flesta vanliga klädbutiker riktade till folk i min ålder inte ens hade min storlek på lager. Oftast saluförs kläder bara i storlek S och M. "En L hade jag kanske kunnat mosa mig i" har jag många gånger tänkt.

Tröjor går väl okej, lösa klänningar funkar men blir väldigt korta på mig eftersom jag är "lång".

Kjolar är generellt för tajta i midjan men ibland går det om jag drar upp dem precis över naveln där man är som smalast på mitten. Byxor provar jag inte ens, kalla det självinsikt eller självbevarelsedrift men där går verkligen gränsen för vad mitt självförtroende klarar tror jag (^^;)

Skor kan jag köpa om de är breda i lästen. Bäst passar storlek LL (dubbel large). I Sverige sportar jag 38-39 i skor.


Nu när jag kom hem till Sverige har jag lagt märke till en sak som oroar mig. Svenskarna är ohemult feta. Allt för många bär en kagge späck runt midjan som bara kommer att orsaka sorger och besvär! Det är inte muskler eller big bones det är dålig nutrition så det bara skriker om det. Vill ni betala ännu mera skatt sen när alla får hjärt-kärl problem och/eller diabetes. Skärpning Sverige!

Jag som accepterat att jag är på gränsen till obese i Japan (allvarligt, "before"vikten i bantningsreklamen ligger en bra bit under mitt normalläge, mått runt deras ben stämmer snarare på mina överarmar, vad ska jag säga? häh) blir plötsligt en ganska liten, normal tjej (mjukt hull har jag så klart men ingen späckkagge iaf). Nyss hemkommen till Sverige inser jag att väldigt många nojjor jag haft här hemma stannade i Japan. Flasha ben, vaddårå, gå i bikini, javisst osv. Förr kunde jag knappt ens med att gå hemma på trädgården i bikini!
Kanske har det sammanfallit med en slags 25-årsinsikt (jag vill inte kalla det kris, jag hade 24-årskris men den gick över när lågstadiebarnen skriker "är du bara 24!!! Tjena vad ungt!" eller "bara 24, du är ju yngre än min mamma!" I love it) hur som haver, det jag kommit fram till är att det är lika bra att passa på att ha roliga kläder som man får ha i min ålder. När man blir äldre kanske man inte gitter bry sig ändå, eller så har man andra saker att tänka på. Bäst att passa på medan man vill och kan mao!

(Brasklapp: ursäkta mina långa texter på senaste tiden, jag har ingen kamera! Vill lova bättring men det tar nog ett tag innan det verkligen händer något)

6 kommentarer:

Anonym sa...

Jag tycker inte att du borde ha någon som helst nojja, speciellt inte i Japan. Det de flesta säger till dig tror jag antingen är komplimanger eller någon form av avundsjuka.

Att de flesta tjejer ser ut som pinnar är inte så konstigt när de inte äter något (deras bantningskurer brukar bestå i att typ bara äta ett mål om dagen, om ens det, i två-tre veckor).

鼻が高いhar jag också "råkat ut för" några gånger. Det handlar bara om fascination. Tro mig.

Anonym sa...

Dom ser ut som pinnar helt enkelt därför att dom äter med pinnar! Svårare än så är det inte. Och västerlänningar är väl hyfsat skedformade om man tänker efter och har lite livlig fantasi?

Jag finner därmed teorin om kroppsformen förhållande till måltidsredskapen bevisad.

Anonym sa...

Du, tänk bara på alla kommentarer jag. Eller J skulle få. Och fick när vi hälsade på dig. Oki, hette det va?! ;)

Skrotet sa...

Skippa snacket om pinnar och pinsmala japaner, tror medelsvennen(mig inkluderad) smäller i sig vad som krävs under en 150årings livstid på 75år. Feta äckliga svin är vad många av oss är och det borde fan vara en högre skattesats för de som petar i sig för mycket.

夜羽奈 sa...

Skrotet››
Det är min fulla övertygelse att japaner är mindre än vad vi är även om man tar bort det överflödiga späck som vi medelsvennar bär på.

Man vänjer sig ändå så mycket när man är där så när jag skriver pinnsmal menar jag ordagrant någon som har ben som är lika tjocka över vristerna som låren och knäna, armar som ser mer ut som rör (eller just-pinnar-) än något annat. Mest av allt ser de ut som mangafigurer ur t.ex NANA. Min student som lade den fina ben-kommentaren är extremt tunn även för att vara japan m.a.o.

Annars håller jag med, varför är mat som gör oss feta så billig och lättåtkomlig jämfört med sånt som håller oss friska? Varför kan man inte låta dem som vill bli feta betala för den vård de kommer att behöva när de får sjukdomar och krämpor som ofta kommer med efter ett liv med och ohälsosam livsstil?!

Anonym sa...

Tjena, råkade bara snubbla in på din blogg, bara sådär liksom. Jag gillar't. Jag har under det senaste halvåret funnit någon sorts intresse (och fascination!) för Japan och dess kultur. Det kan i grunden ha berott på att min pojkvän kollat på animé och spelat diverse spel släppta på japanska spelföretag under hela vårt förhållande. Men mitt intresse har aldrig legat åt det hållet utan mer om sådant som du skriver om här t.ex., hur annorlunda den svenska kulturen (och uppenbarligen det svenska utseendet) skiljer sig från den japanska.
Har aldrig besökt Japan men snart så! Det är något speciellt med det där landet.

Hursom, fortsätt skriva, så fortsätter jag läsa!

Caroline