Say hello to your glandparents! *

Det börjar bli riktigt grisvarmt om dagarna. Inte kanske just idag dock. Tur var väl det för idag låg jag i hårt när jag tränade med volleybolltjejerna. Har haft svårt att återuppta där jag slutade för nästan 10 år sedan. Det vill säga, jag vet fortfarande hur jag hade respondat på en boll då när det gällde men kroppen hänger inte alls med med den automatiken längre (kan man hoppas att det ligger ett "ännu" under det här "längre"t?).

Jag ser bollen komma till mig och i mitt inre vet jag hur jag borde sköta mig och vilken bana bollen borde ta om jag var mig själv för tio år sen.

Haha det är lite patetiskt att redan vid tjugofem beklagar sig över sin form för tio år sen. Arienai!

Men idag började det lossna litet. Jag är fortfarande en rätt så jinglig spelare som man aldrig vet om man får pass tillbaka från men mina tjejer är så gulliga och passar en gång till och säger "ganbare, sensei!" ("kämpa på, lärar'n" myyyycket fritt översatt, som alltid ^-^ "ganbare" är en väldigt direkt imperativform som man använder med viss urskiljning även i informellt tal. Sensei däremot är ett artigt tilltal som används till lärare, läkare och lite i allmänhet folk som har yrken man kan tänka att det krävs att de har en hög utbildning). Men idag gjorde jag hyfsad servmottagning med uppföljning (först en hård, lång boll motsv. serv och sedan en soft kortis precis vid nätet) ovanpå detta börjar smasharna komma tillbaka! Fötterna har börjat minnas hur man gör ansats och armarna, inte minst handlederna har fått mycket bättre snärt och nu låter det rätt när handen träffar bollen. Det där dova ljudet som bara en bra träff på en läderboll kan åstadkomma.

Jag ryser lätt av välbehag om jag lyckas fixa det. Jag ryser när de andra tjejerna lyckas producera det också.

Men rolig träning har sitt pris, man glömmer helt bort att man inte alls är van vid hårda bollar och att det har varit lite si och så med motion de senaste åren. Mycket lycklig men svettig och alldeles blåslagen och rödflammig om armarna med en begynnande träningsvärk från ljumskarna och neråt av muskler som legat i dvala kom jag hem efter skolan idag. Duschar, dricker pocari sweat som jag av en lycklig slump hade i kylen och däckar tre timmar på min futon. Vaknar runt tio-snåret på kvällen. Oh well, jag hade ändå inga planer för kvällen.


Nu, sova på riktigt! God natt vänner


*dagens japinglish är "glandparents". Läste det över axeln på en åtta idag. Det är ju väldigt vanligt att man har svårt med l och r i detta land så det borde inte åstadkomma någon större förvåning egentligen det var bara att jag fick en sån saftig bild av "körtelföräldrar" för mitt inre öga när jag läste det. Fick lägga band på mig för att inte skratta. Hehe.

Nya skolan, personligheter

Hej igen, det blir långt mellan varven. Kanske lugnar det ned sig lite hädanefter.

Idag tänkte jag att jag skulle berätta lite om min nya högstadieskola. Den har mellan tre- och fyrahundra elever, tre klasser i varje årskurs och två lärare i varje ämne. Det betyder att jag bara har två engelsklärare att jobba med den här vändan （förra skolan hade 3st, en superduktig kvinna i fyrtioårsåldern, en tantanthurtig och kärv ehm tant och en relativt ung kille).

De nya lärarna är den bästa resp. den sämsta läraren jag har jobbat tillsammans med so far. Den bästa läraren är faktiskt en lärarinna, Ms M. Hon är alltid välplanerad, välformulerad, rättvis och mycket konsekvent i sin undervisning. Hon varierar uppgifterna för studenterna och har dem att jobba hårt men med ett fantastiskt resultat. Det är jättekul att vara med på hennes lektioner, vi kommer också mycket bra överens.

Den andra läraren är en man någonstans mellan femtio och pension. Han har ett jättefestligt efternamn, Baba men det är nog det enda roliga han har att komma med. Eller jah, han heter ju Tamiyuki i förnamn då. Han gillar att fiska och verkar alltid vara lätt förvirrad och／eller försenad／uppgiven. Han har ansvar för engelskundervisningen för niorna som är en riktigt svårjobbad årgång om jag får säga det själv. Det finns massor studenter som inte ger ett skvatt för skola, sin framtid eller andra såna där saker som brukar göra vuxna männinskor upprörda att höra att kids skiter i. Det är förvisso så. Men om jag vore i hans situation skulle jag ändå gå ut stenhårt för att kicka igång folk. Hitta på någon nytt, fräscht sätt att jobba med engelska och se om vilka sätt det gick att nå folk samtidigt som man håller en lagom nivå för de studenter som haft stake nog att plugga trots omgivningen.

Men nä, det gör inte uppgivne Baba då. Han liksom mest suckar och tittar uppgivet på mig och säger något i stil med "ja det är ju hopplöst vad de inte kan". Jag står med och lyssnar på hans klasser och har mycket sällan några andra arbetsuppgifter än att läsa eller ha eleverna att repetera ord efter mig. Bara det är rätt så eländingt tråkigt, att sedan stå och lyssna på hans kassa förklaringar och brist på förklaring när han undervisar får mig att nästan gnissla tänder av ilska. Jag blir nästan gråtfärdig när studenterna som faktiskt försöker bara river sig i huvudet och tittar på mig efter hans framfart. Det finns heller inte mycket jag kan göra... Om jag erbjuder mig att göra något så stirrar han bara på mig och säger "nej men det behöver du inte göra, du har ju så mycket annat att göra. Dessutom är det mitt jobb". Jaja skititdå tycker jag. Jag kanske är världssämst på att hantera halsstarriga gubbar som inte har ändrat något sedan sjuttiotalet （om inte deras eventuella hustrur har gjort en insats någon gång per dekad för att byta ut något par träskor och någon gul joggingoverall som inte passade från början ens). Eh, ja lite gnäll blev det.

Annars har vi en rätt så rolig uppsättning studenter. Just nu är förstaårseleverna （sjuorna alltså) mina favvisar. Det är de som har hittat på smeknamnet Yoneske （någon glömde vad de sista stavelserna i mitt namn var och hittade på egna och det fastnade på något vis). Sjuorna är söta, de är fortfarande små tunna barn med glittrande ögon men man ser att de försöker fixa till lite coolare frisyrer och de är vuxna nog att kunna prata om alla möjliga saker. Det barnsliga aspektet som fortfarande finns kvar gör att många har bra föreställnings- och associationsförmåga. Det är roligt att bara sitta och lyssna på vad de pratar om. De är dessutom artiga och blir jätteglada när man stämplar deras arbetsböcker.

En favvokaraktär bland sjuorna har kanjina för "gryta" och "slott" i sitt efternamn. Han är liten även med japanska mått mätt, kort men med ett jättestort huvud （som så många andra här), någon slags halvlång frilla och har en väldigt karaktärisktisk ljus röst. Han har yttepytte men ändock lite svårt att koncentera sig så jag brukar ofta kolla till honom när han snattar för mycket. Jag frågar om han har fattat uppgiften och var enda gång kommer ett klockrent "I can DO it!". Det har blivit ett stående skämt, jag brukar se till att säga saker som man kan svara "I can do it" på och han är alltid med på spåret. Slika småsaker förgyller dagarna för en ALT. Det är lustigt hur mycket man gillar sina elever, hade ingen aning om att man skulle börja BRY sig så mycket. Men det gör jag.

Tillbaka till ett anständigt liv! o(*＾ー＾*)o

Hej kära vänner!

Ursäkta avbrottet... Tillåt mig att uppdatera vad som hänt den senaste månaden!

Först och främst så skedde flytten från Moroyama till Tsurugashima hyfsat smärtfritt. Om inte annat billigt. Min japanska chef hyrde en yttepytte-mini flakbil där vi mosade på mina saker och lastade av i huset efter en ca 40 minuter lång bilresa. Sen fick jag åka fram och tillbaka några gånger med tåg under de följande dagarna för att städa ur det sista. Enligt rykten skulle man kunna få tillbaka lite av insatsen om man lämnade lägenheten i fräscht skick. Sagt och gjort jag spenderade många timmar med städning men det visade sig att jag ändå bara kunde få tillbaka 20 000 yen, dvs ca 1600 kr med dagens yen-kurs. Jag pungade ut med oblyga 130 000 yen med första hyran och löjliga utgifter som "artighetspengar" "depositionsavgift" samt "tack till mäklaren för att hon förmedlade lägenheten" (på redig svenska tror jag dock fortfarande att det kallas "muta"). Efter att ha gnällt lite hos diverse bekanta fick jag dock höra att många inte får tillbaka några pengar alls utan istället blir krävda på mer vid utflyttning! De blir pungflådda till sista droppen, ofta så använder man argumentet att det är så smutsigt att ett städföretag måste hyras in för att knipa den snart före detta hyresgästen på några fler yen. Helt galet säger jag! Bizarrt.

Jag har haft en del att göra med jobb som koordinator men det har redan lugnat ned sig ganska bra nu. Det vart lite hektiskt när skolledningen inte kunde få tummen ur och ge oss några direktiv precis innan terminen skulle börja men nu är vi alla fem på spåret på våra respektive skolor känns det som. Jag läser deras veckorapporter varje vecka och det verkar som alla hittar på lite egna roliga grejer med den tid som inte används till undervisning. För min del har jag använt ganska mycket tid till att göra stora plakat med info om Sverige och om påsken att sätta upp på en av de stora anslagstavlorna. Jag har också passat på att träna med skolans volleyboll klubb och fått riktigt komma ihåg hur roligt jag tyckte det var att spela när jag gick i högstadiet själv.

Jag har mycket mindre att göra vad gäller både mängd lektioner och förberedelser vilket känns väldigt lyxigt får jag säga. Det gör dock att jag blir übergenki när jag väl får vara med barnen på lektion, till lärarnas förfäran tror jag. Ibland undrar jag om det fanimig inte är glapp nånstans i käkregionen på mig i alla fall, haha.

På helgerna har jag blivit alldeles förfärligt bortskämd att få ha Shinji alldeles för mig själv, i flera dagar! Han bor ungefär en och en halv timme med tåg bort från min stad men efter att ha pendlat mellan Tokyo och Osaka så känns det som ingenting! Jag är så lycklig. Allt som vi hittar på blir toppenkul och maten lyckas alltid och åker vi ut någonstans är det världens bästa väder och ingen får skoskav. Känns det som ♡

›› Här var vi på "Hanami" för några veckor sedan. Det var den allra tidigaste körsbärsblommen, de var igång innan det ens hade rapporterats att blommorna var i full blom! Det var en stor blommande allé av sakura längs en flodbank vid en lagom livlig, typisk japansk flod. Det var förstås hyfsat mycket folk att småträngas med men jag har mer och mer vant mig vid att det "ska" vara så... Det var väldigt fint ändå. Vädret var soligt och de svagt grå-rosa blommorna såg nästan genomskinliga ut mot den blåa och i det stora hela väldigt, med japanska mått mätt, klara himlen. Vi mumsade lite medhavd kombini-picknick såsom onigiri risbollar, chips och japanskt grönt té på flaska.






Det känns som jag verkligen har fått styrfart på min tillvaro nu. Jag kan knappt förstå att det bara är ett år sedan som jag var tasktigt behandlad på jobbet, uppgiven, ensam, konstant frusen och storgråtande framför mina gulliga föräldrar på skype varje kväll. Det känns som det har gått en hel livstid sedan dess. En bra livstid! Att vakna på morgonen och inse att man grinat så mycket att ens ögonlock blivit lika tjocka som medeljapanens och att man därför inte kan göra sin vanliga sminkrutin känns....väldigt avlägset från mitt liv idag. Vilken tur att inte ens elände varar för evigt. Jag tror jag har lärt mig något i alla fall. Det är ju också bra, så har inte tiden varit helt bortkastad!

Jag gillar mitt företag nu, arbetskamraterna är trevliga och pålitliga, cheferna är schyssta och man kan alltid prata med dem. Nya skolorna är behagliga och lätta att jobba med. Märks att man har fått ett års erfarenhet i baggaget och jag tycker själv att jag kan och har självförtroende att bidra med mycket mer nu är för ett år sedan. Och vet ni, jag trivs med mitt jobb! Det är faktistkt jättekul att vara ALT. Man tror lätt att det är allra jobbigast att vara med kids på högstadiet men ungarna är mycket klurigare, finurligare, rakare och roligare än man kan tro. Jag vinner väl säkert många bonuspoäng bara på att vara yngre än de flesta andra lärarna samt att jag är en lustig utlänning med blåa ögon och att man inte vet om jag förstår riktigt vad de säger eller inte. Det blir alltid mycket uppsluppenhet när man kan svara vettigt på japanska!

Det var den lilla uppdateringen. Jag återkommer när jag kommer på vad mer jag vill ha sagt och i vilken ordning. Ska försöka övertala Shinji att ta bilder i huset när han kommeri hit och hälsar på nästa gång. Då hinner jag städa lite först oxo, hehe.

Ha det så gott vänner och koppla gärna upp er på skype eller MSN runt 2-3-tiden på eftermiddagen i moderlandet då är jag formodligen online jag med!

Kram



PS ››Mamma, jag deklarerade utan krux alldeles efter att vi sagt hejdå. Jag är nästan lite stolt över mig själv! Ähum