Det börjar bli riktigt grisvarmt om dagarna. Inte kanske just idag dock. Tur var väl det för idag låg jag i hårt när jag tränade med volleybolltjejerna. Har haft svårt att återuppta där jag slutade för nästan 10 år sedan. Det vill säga, jag vet fortfarande hur jag hade respondat på en boll då när det gällde men kroppen hänger inte alls med med den automatiken längre (kan man hoppas att det ligger ett "ännu" under det här "längre"t?).
Jag ser bollen komma till mig och i mitt inre vet jag hur jag borde sköta mig och vilken bana bollen borde ta om jag var mig själv för tio år sen.
Haha det är lite patetiskt att redan vid tjugofem beklagar sig över sin form för tio år sen. Arienai!
Men idag började det lossna litet. Jag är fortfarande en rätt så jinglig spelare som man aldrig vet om man får pass tillbaka från men mina tjejer är så gulliga och passar en gång till och säger "ganbare, sensei!" ("kämpa på, lärar'n" myyyycket fritt översatt, som alltid ^-^ "ganbare" är en väldigt direkt imperativform som man använder med viss urskiljning även i informellt tal. Sensei däremot är ett artigt tilltal som används till lärare, läkare och lite i allmänhet folk som har yrken man kan tänka att det krävs att de har en hög utbildning). Men idag gjorde jag hyfsad servmottagning med uppföljning (först en hård, lång boll motsv. serv och sedan en soft kortis precis vid nätet) ovanpå detta börjar smasharna komma tillbaka! Fötterna har börjat minnas hur man gör ansats och armarna, inte minst handlederna har fått mycket bättre snärt och nu låter det rätt när handen träffar bollen. Det där dova ljudet som bara en bra träff på en läderboll kan åstadkomma.
Jag ryser lätt av välbehag om jag lyckas fixa det. Jag ryser när de andra tjejerna lyckas producera det också.
Men rolig träning har sitt pris, man glömmer helt bort att man inte alls är van vid hårda bollar och att det har varit lite si och så med motion de senaste åren. Mycket lycklig men svettig och alldeles blåslagen och rödflammig om armarna med en begynnande träningsvärk från ljumskarna och neråt av muskler som legat i dvala kom jag hem efter skolan idag. Duschar, dricker pocari sweat som jag av en lycklig slump hade i kylen och däckar tre timmar på min futon. Vaknar runt tio-snåret på kvällen. Oh well, jag hade ändå inga planer för kvällen.
Nu, sova på riktigt! God natt vänner
*dagens japinglish är "glandparents". Läste det över axeln på en åtta idag. Det är ju väldigt vanligt att man har svårt med l och r i detta land så det borde inte åstadkomma någon större förvåning egentligen det var bara att jag fick en sån saftig bild av "körtelföräldrar" för mitt inre öga när jag läste det. Fick lägga band på mig för att inte skratta. Hehe.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar