Dagen som jag inte (heller) ville dö

Idag trodde jag nästan på alldeles helt riktigt att jag skulle dö.
Tusanihelvete, är fortfarande helt skakis. Jag är en ganska tuff
tjej, det tycker jag att jag får säga. Lite lat, jovars, men rädd
det är jag verkligen inte ofta!

Men låt mig dra historien från början. Låt mig börja med en saftig
ursäkt
till finaste väderflickorna på Fuji TV. Från och med idag är jag
ert ords trognaste slav. Säger ni häng ut tvätten idag så gör jag
det, även om det blåser och regnar på morgonen.

Varnar ni för störtregn a la regnperiod delux så stannar jag fanken
hemma - nästa gång.

Idag trotsade jag vädrets makter (och struntade i fina
väderflickornas varning om lite tufft väder på kvällen) för att
gå till badhuset (5 min promenix till stationen, börjar halka inuti
sandalerna redan halvvägs, det REGNAR). Hoppar på tåget och åker en
station. Redan på stationen får jag smaka på regnet då jag kliver
av på en del av perrongen utan tak. Aj min stadiga pappkasse börjar
lösa upp sig av det störtregnet. Jaja korkat av mig att ha badkläder
i pappkasse så det klagar jag inte så mycket över. Plockar upp
kassen i famnen och kurar under mitt mediumstora paraply. Badhuset
ligger ett kvarts varv bort i rondellen utanför stationen. Trodde inte
att det var möjligt att hinna få benen nedregnade på den biten. Jaja
det är ju inte kallt eller så och jag skulle ju ändå bada. Hör
åskan som mullrat under eftermiddagen komma betydligt närmare sedan
jag gick hemifrån. Just som jag hängt undan mitt paraply slår åskan
ned _extremt_ nära. Nödbelysningen går igång. Det är precis som
man sett på film. Fast strömmen kom tillbaka nästan helt och hållet
så jag bestämde mig för att simma so
jag planerat och hoppas att fulvädret passerat. X antal längder,
dusch och allmänt slappande hade vädret inte ändrats ett dugg. Inte
en kotte rörde sig på gatorna och blixtarna stod som spön runt om
den stadsdelen där jag var. Hann sällan ens räkna till 4, oftast
mindre. Känns obehagligt, speciellt som jag redan fått ett iofs
indirekt åsknedslag på mig (ajjjj tyckte jag) så känns det lite som
att jag har förbrukat min tur i den avdelningen. Smäller det igen har
jag nog inte lika mycket tur tänkte jag. Ville bara hoppa på tåget
och väntade otåligt medan jag lyssnade på hur åskan slog runt
omkring mig. Där stod jag och lutade mig mot väggen med ett
krampaktigt tag om min halvupplösta kasse med ändå böta badkläder
och ser blixten dåna förbi ett passerande tåg så att det blev
kortslutning. Det tar ett tag att fixa och jag vill bara åka heeeeem.
Till slut fortsätter tåget och ett nytt tåg plockar upp mig men kan
inte köra i normal fart pga av regnet. Jaja bort från åskan bara
tycker jag. En station räcker inte. Tokåska här också. Verkar inte
som det tänker avta snart alls och det är ju faktiskt bara 5 minuter
till stationen tycker jag och börjar gå hem. Blixtar slår ner runt
om hela tiden och jag är så rädd att jag ofrivilligt börjar snyfta
vid varje nedslag. Storgråtande och fullkomligt livrädd skyndar jag
mig hem men fort får det inte, trots att jag har rätt så höga
sandaler på mig vadar jag i vatten upp till fotknölarna. Klarar mig
över den tomma parkeringen där det enda som stack upp var mitt
paraply men kan inte låta bli att tänka att det kvittar för med
fötterna i den här jättepölen är jag ändå friterad vart det än
slår ner iden. Lyckas korsa stora vägen, bilarna körde i
promenadfart. Det måste ha varit jättesvårt att se något genom
vindrutan med det skyfallet... För att inte tala om
vattenplaningsrisken antar jag. På min gata är det strömavbrott men
blixtarna lyser upp med samma styrka som dagsljus med jämna mellanrum.
Eh tack. När jag knallar upp för trappan till mitt hus kan jag
äntligen börja behärska snyftningarna och strömmen kom tillbaka
innan jag kom fram till dörren. Fint! River av mig alla kläderna
innanför dörren, allt är helt genomsurt och skulle göra golvet
pisseblött. Vilken träning jag fick idag!! Tror att mina fyrtio
minuter i poolen inte gav mitt system lika mycket genomkörning som
mina fyrtio minuter i åskan. Aaaaah cardioträning max!

Jaha govänner, jag överlevde. Antagligen lite mera rädd för åskan
idag än igår. Fast besluten att tatuera in varje ord i hjärnan som
väderflickorna säger på morgon-TV. Jag. Är. Helt. Slut.

/Johanna

Jag gillar utsikten från mitt köksfönster. Hur kan man inte bli pigg av det här knallblå taket! Pepp

Enorma blommande hortensia. Med en färgskala som endast kan härmas med vattenfärger är hortensian en bra företrädare för regnperiodens blommor!

Presenterar en japansk kändis: Ryo Ishikawa aka Ryo-kun

Eftersom jag kollar rätt mycket på TV (varje vardagsmorgon håller
den liv i mig iaf!) så tänkte jag skriva en liten serie om TV
personligheter och kanske några fenomen som inte vill försvinna från
min näthinna.

Jag tror att de flesta redan har en idé om vad som försiggår i
japanska "baraieti bangumi" (Variety show dvs lekprogram på ren
svenska), det är mycket konstiga uppgifter som alla går ut på att
man ska straffas på något knasigt/groteskt vis om man gör fel. Vill
minnas att jag bloggade i Kyoto om ett sånt här program men kan inte
hitta sidan just nu, men någon av er läsare kanske minns programmet
där alla var utklädda till insekter i tajta dräkter som inte lämnar
mycket till fantasin. Uppgiften var att blåsa ut alla ljusen på en
födelsedagstårta. När de misslyckades kom det elaka insekter och
höll fast den som skulle straffas. Sen åt de något som luktar illa
tex natto och andades honom i ansiktet Eh ja. Det här programmet
sänds fö fortfarande....med olika uppgifter/straff förstås (^^;)

Nåväl låt oss inte haka upp oss på en genre, jag återkommer!

Idag ska jag ju berätta om Ryo-kun. En av ett fåtal kändisar här
som faktiskt har en uttalad talang (eller är det elakt att säga så?
Ehehe det är ju ganska sant åtminstone så, låt gå!?). Ryo Ishikawa
är född 1991, alltså är han bara 18 år gammal men har redan hunnit
vara känd och älskad av den japanska befolkningen sedan 15 års
ålder (dvs han började dyka upp på TV redan när jag var i Kyoto).
Ryo är ett golfgeni i stil med Tiher Woods och det kanske finns
läsare som känner igen hans namn redan. Trots sin ringa ålder har
han vunnit enormt många turneringar här i Japan och åtminstone
deltagit i flera utomlands. Han är alltså stenrik. Och väldigt
städad, tyst, artig och har en nästan litet lillgammal framtoning. En
riktig svärföräldersdröm mao!

Han har också extremt många kontrakt för reklam som sänds på
bästa sändningstid i TV (han kan t.o.m förekomma i olika reklamklipp
för olika produkter under samma kväll). Just nu är det Makkedonken
och någon annan Eco friendly någonting-tjosan som går för jämnan.
Men han har tidigare figurerat för hälsopreparat, acnemedel (grabben
lider av hiskelig acne så man hoppades att han skulle få spons så
att det läkte ut för honom men det var länge sedan jag såg den
reklamen....hmm hans hy har inte ändrats heller så...) med mera, med
mera.

Han är så älskad av det japanska folket att ett av de stora
godisföretagen, Meiji, har honom i sin reklam för choklad trots som
svåra acne. Modigt av Meiji eller så kanske just det visar Ryo-kuns
storhet i ett land där utseende annars är så galet viktigt!

/Johanna

I den här serien tänker jag följandevis skriva om Haruna Ai, Gyaru
Sonne mfl. Har ni några önskemål? Jag kanske ska ta reda på vad som
hände med haado gei?

Kram!

Garanterat inbrottsäkert!

En amerikansk klänning, hittad på second hand. Sitter som gjuten!

Hug meee!! Kiss meee!! ......sex me?

…(⊙_⊙;)… Någon gång för ett antal veckor sedan började
några av de stökiga (de är såna sötnosar jämfört med tidigare
skolors vanliga elever, haha) att säga "hug meee" som ett av mycket
fåtaliga bidrag till engelsklektionerna. Någons storebror hade lärt
ut de två så användbara fraserna och det blev snabbt populärt att
begära pussar och kramar så fort man bad dem att göra något under
lektionerna.

Visst är det liiiite gulligt att småkillarna i sjuan piper hug meeee,
det tycker jag allt. Även om man också är lite orolig att de andra
lärarna ska få lustiga idéer om min undervisninsstil eller nåt (det
händer att ALTs blir avstängda från skolan pga sexuella trakasserier
eller anklagelser om såna).

I vilket fall som helst, häromisisten så blev det dags att säga mer
än " no thank you"! Det började med de vanligs hug meeeeesarna och
jag såg riktigt hur kugghjulen jobbade och efter en liten tankepaus
kom ett frågande "sex me?".

Synd att den energin inte går åt till att göra vettiga saker o(>_<)o
jag menar, det är inget fel i grabbarnas logik eller
uppfinningsrikedom.

Trevlig helg!
/Johanna

Hej dumma regnperiod, jag skiter i dig för jag har blommiga stövlar sådeeesååååååå!

Hej elaka regnperiod, jag skiter i dej f rjagharblommigast vlars deeees !!!

och hon lägger GULD i maten!!!

Chabatake (tjabbatack-e)

Av någon anledning vill text och bild inte sitta tillsammans i samma
inlägg (＞へ＜) så här kommer förklaringen till bilden nedan

>> Har jag sagt att jag (än en gång efter Kyoto) bor i ett område som
>> är storproducent av tebuskar? Så här ser de små raringarna ut.
>> De klipps ner hårt varje ur för att det ska komma många nya skott.
>> I slutet av Maj plockar man skotten och skickar till en fabrik dä
>> r bladen rostas och fermenteras lätt innan de kommer tillbaka som
>> kruttorra teblad i påsar. Hela stan är full av små rosterior (?) d
>> ör man gör te, både skörden och tillverkningen har sina
>> speciella dofter.

>> Nyplockade teblad har ett drag av nyklippt gräsmatta en junimorgon
>> i Sverige, sådär lockande som bara en gräsmatta kan lukta innan s
>> ommarlovet börjar. Men tebladen saknar gräsets fränhet utan är
>> mildare och har kanske en litet vedekvickande ton som får mig att
>> tänka på sval päronsoda eller en väldigt svagt men friskt
>> doftande tvål.
>>
>> Oh, om jag skulle ta och förklara min titel kanske också, ett ord
>> som är lätt att se och förstå men hopplöst att uttala eftersom
>> en massa uttalsregler tillkommer! Det är en sammansättning av två
>> ord som bildar ordet "tefält". Cha = te (i vardagligt tal o-cha m
>> ed hedersprefixet "o") samt hatake= fält ( för odling av gröda etc
>> ), av uttalsmässiga skäl ändras "ha" till "ba" och voila chabatake
>> , jag måste tänka till varenda gång jag säger det, är det bara
>> jag som tycker att det hör ordet är en grym tounge twister?

/Johanna

>>

Herr Ida och fröken Rune

Det är mycket man får vänja sig vid när man bor utomlands, tex att
ens nya kamrater och bekanta har namn som är direkt kniviga att
memorera och/eller uttala. Tyvärr finns det de som man aldrig kan
glömma också! 飯田 Ida eller Iida om man ska vara petnoga är ett
ganska vanligt efternamn som betyder något i stil med risfält
( rätta mig om jag har fel). En av mina flickor i skolan heter Rune i
förnamn. Jag rycker till av förskräckelse inombords varje gång jag
ser henne skriva sitt namn på engelska ( och faktiskt, det går ju
lika bra att transkribera namnet till Lune i stället men tusan vet om
det är någon bra ide heller :D )

/Johanna