tisdag 29 juni 2010

Dagen som jag inte (heller) ville dö

Idag trodde jag nästan på alldeles helt riktigt att jag skulle dö.
Tusanihelvete, är fortfarande helt skakis. Jag är en ganska tuff
tjej, det tycker jag att jag får säga. Lite lat, jovars, men rädd
det är jag verkligen inte ofta!


Men låt mig dra historien från början. Låt mig börja med en saftig
ursäkt
till finaste väderflickorna på Fuji TV. Från och med idag är jag
ert ords trognaste slav. Säger ni häng ut tvätten idag så gör jag
det, även om det blåser och regnar på morgonen.

Varnar ni för störtregn a la regnperiod delux så stannar jag fanken
hemma - nästa gång.

Idag trotsade jag vädrets makter (och struntade i fina
väderflickornas varning om lite tufft väder på kvällen) för att
gå till badhuset (5 min promenix till stationen, börjar halka inuti
sandalerna redan halvvägs, det REGNAR). Hoppar på tåget och åker en
station. Redan på stationen får jag smaka på regnet då jag kliver
av på en del av perrongen utan tak. Aj min stadiga pappkasse börjar
lösa upp sig av det störtregnet. Jaja korkat av mig att ha badkläder
i pappkasse så det klagar jag inte så mycket över. Plockar upp
kassen i famnen och kurar under mitt mediumstora paraply. Badhuset
ligger ett kvarts varv bort i rondellen utanför stationen. Trodde inte
att det var möjligt att hinna få benen nedregnade på den biten. Jaja
det är ju inte kallt eller så och jag skulle ju ändå bada. Hör
åskan som mullrat under eftermiddagen komma betydligt närmare sedan
jag gick hemifrån. Just som jag hängt undan mitt paraply slår åskan
ned _extremt_ nära. Nödbelysningen går igång. Det är precis som
man sett på film. Fast strömmen kom tillbaka nästan helt och hållet
så jag bestämde mig för att simma so
jag planerat och hoppas att fulvädret passerat. X antal längder,
dusch och allmänt slappande hade vädret inte ändrats ett dugg. Inte
en kotte rörde sig på gatorna och blixtarna stod som spön runt om
den stadsdelen där jag var. Hann sällan ens räkna till 4, oftast
mindre. Känns obehagligt, speciellt som jag redan fått ett iofs
indirekt åsknedslag på mig (ajjjj tyckte jag) så känns det lite som
att jag har förbrukat min tur i den avdelningen. Smäller det igen har
jag nog inte lika mycket tur tänkte jag. Ville bara hoppa på tåget
och väntade otåligt medan jag lyssnade på hur åskan slog runt
omkring mig. Där stod jag och lutade mig mot väggen med ett
krampaktigt tag om min halvupplösta kasse med ändå böta badkläder
och ser blixten dåna förbi ett passerande tåg så att det blev
kortslutning. Det tar ett tag att fixa och jag vill bara åka heeeeem.
Till slut fortsätter tåget och ett nytt tåg plockar upp mig men kan
inte köra i normal fart pga av regnet. Jaja bort från åskan bara
tycker jag. En station räcker inte. Tokåska här också. Verkar inte
som det tänker avta snart alls och det är ju faktiskt bara 5 minuter
till stationen tycker jag och börjar gå hem. Blixtar slår ner runt
om hela tiden och jag är så rädd att jag ofrivilligt börjar snyfta
vid varje nedslag. Storgråtande och fullkomligt livrädd skyndar jag
mig hem men fort får det inte, trots att jag har rätt så höga
sandaler på mig vadar jag i vatten upp till fotknölarna. Klarar mig
över den tomma parkeringen där det enda som stack upp var mitt
paraply men kan inte låta bli att tänka att det kvittar för med
fötterna i den här jättepölen är jag ändå friterad vart det än
slår ner iden. Lyckas korsa stora vägen, bilarna körde i
promenadfart. Det måste ha varit jättesvårt att se något genom
vindrutan med det skyfallet... För att inte tala om
vattenplaningsrisken antar jag. På min gata är det strömavbrott men
blixtarna lyser upp med samma styrka som dagsljus med jämna mellanrum.
Eh tack. När jag knallar upp för trappan till mitt hus kan jag
äntligen börja behärska snyftningarna och strömmen kom tillbaka
innan jag kom fram till dörren. Fint! River av mig alla kläderna
innanför dörren, allt är helt genomsurt och skulle göra golvet
pisseblött. Vilken träning jag fick idag!! Tror att mina fyrtio
minuter i poolen inte gav mitt system lika mycket genomkörning som
mina fyrtio minuter i åskan. Aaaaah cardioträning max!

Jaha govänner, jag överlevde. Antagligen lite mera rädd för åskan
idag än igår. Fast besluten att tatuera in varje ord i hjärnan som
väderflickorna säger på morgon-TV. Jag. Är. Helt. Slut.

/Johanna

2 kommentarer:

Jonny sa...

Du får skaffa blixtlås!

Anonym sa...

Usch vilken dag!