Första gången jag hörde Veronica Maggio var på morgonen sommaren 2006, jag hade dumpat en långvarig pojkvän och känslomässigt på just det planet var jag rätt körd. Hade väl slarvat runt lite men inget ... dög. Det var då den kom, på radion och från öronen gick den till hjärtat och jag skrattade och grät samtidigt där jag satt och körde i ottan på väg till jobbet. Så klockren! Aldrig nöjd, dammit! Story of my life --- just då och ganska länge efter det med. Nu vill jag ju för S.s skull tro att den här dåliga karman har blivit lite överspelad men då kommer hon med nästa låt som får mig att liksom skratta av igenkänning!
Och det är inte bara jag, av alla dem som var mina vänner då så tror jag att vi var just såna här
"Jag var 17 år, ville inte va' den som blev kvar"
"jag skulle utomlands" "..."
"... och jag blev en av dem som aldrig kommit hem"
Det är nästan så att man vill nästan säga tack för klockrenheten (*^∀^*)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
hahaha.. Aldrig nöjd i mitt hjärta liksom ^^
Fast jag var inte lika imponerad över hennes nya låt =/ Håller hon på att släppa nytt album måntro??
Tycker om henne, så det ser jag fram emot ^^
Ja, jag tror jag såg något om det när jag snokade runt efter youtubisar. Veronica är en sån där artist jag för min egen inre logik inte gillar vilket leder till att jag gillar henne ännu mer när hon lyckas överträffa mina fördomar. Men generellt håller bara de här två låtarna måttet för mig. Låten "dumpa mig" får det att rycka lite i ena mungipan men den räcker inte riktigt ännu fram.
Vet inte riktigt vad det är som är fel... hennes röst är svingrym iaf. Kanske är det att det blir lite för blipbloppigt på fel sätt ibland?
Aja, break down my dumma fördomar Veronica, det är en utmaning, jag vill gärna bli handlöst förälskad!
Typ.
Skicka en kommentar