Förlåt Tuve

Jag dödade min husspindel andra gången jag lade ögonen på honom.





...men det var istället för att gråta hysteriskt och bli stel och iskall i hela kroppen så jag antar att det var ett framsteg.


Förlåt alla buddhisterna och förfadersandarna, jag släppte en tung plastlåda över honom alldeles med flit. Jag ska försöka att inte göra om det.


Mmmh. Första gången jag såg Tuve var för några dagar sedan. Det var mörkt ute och jag hade inte tänt ytterbelysningen framför dörren den dagen. Jag har en självtändande lampa lite längre bort så man har ledljus till nyckelhålet om man är snabb. Jag fipplar med nycklarna och lägger märke i ögonvrån att det ligger en ny grästuva på farstutrappen. Ljuset i bakgrunden slår av och jag har inte hunnit låsa upp dörren. Som av en aning (egentligen är det så att jag har ett sjätte sinne för insekter) känner jag att jag nog vill gå och tända ljuset igen för leta reda på nycklarna och kanske titta på den där tuvan igen. Nycklarna hittar jag men tuvan hade visst sprungit bort vid min nästa ansats mot dörren. I chock och vild förnekelse undrar jag förvirrat om det kanske var en gräshoppa som påminde lite om en krabba. Innerst inne tror jag förstås ändå spindel. Ack livet som optimist. Jag döper ändå detet till Tuve för att jag känner mig vitsig.

Bara några dagar senare bestämmer sig Tuve för att göra entré på riktigt. Jag ska borsta tänderna om kvällen och ställer mig framför min stora hallspegel. Där satt Tuve redan och häckade. Stor som min handflata, fortfarande till förvirring lik en grästuva med sina långa ben som torra halvtjocka böjda strån från kroppen som är snajdigt randig i vitt och brunt. Ett par antenner som inte förlorar mot en kackerlacka antyder var huvudet är på kroppen som är lustigt lik en räka, liksom fjällig eller graderad i ett tunnt pansar. Tuve sitter still men inte jag. Min reptilhjärna piskar fart på benen och innan jag vet ordet av har jag hittat den förträffliga lilla plastlådan lagom tung men ändå liten och lätt att sikta med. Tuve såg aldrig det som träffade honom rakt ovanifrån. Jag önskar att jag kunde vara lite mer frikostig med mitt stora hus men jag är fortfarande rätt hispig och har haft mycket svårt att sätta fötterna någonstans där jag inte ser dem. Handväskan sitter på en skänk och stängs snabbt. Några kassar som har stått öppna i hallen har fått stå ett tag eftersom jag inte ville hitta Tuve 2 riktigt än.... Alla kläder jag lagt ifrån mig i hallen skakades varsamt innan de fick åka hem till övervåningen. Puh, det är tröttsamt att vara hispig. Undrar vilka äckliga kryp Tuve brukade äta upp här hemma. Tids nog blir man väl varse.