ett år. Ville skriva något intelligent som ger en samlad bild av
Japan och alla oss som lever här ett år efter skalvet, tsunamin och
sedan härdmältan (-orna?) som kom som pågföljd. Om jag går
tillbaka i feeden på min egen blogg ser jag att det mest är bittra
länkningar till artiklar om hur illa kärnkraftverket sköts och har
skötts och i allmänhet vilka as de där strulputtarna på TEPCO är.
Mja, inget nytt under solan alltså. I och med att jag inte har en
fungerande TV längre så missar jag väl mycket av rapporteringen på
ett sätt. Men de stora strömningarna/det som det pratas om på
Twitter/skrivs i tidningarnas nätupplagor etc tillgodogör jag mig.
Mer än någonsim känner jag att det inte finns någon samlad bild
utan snarare tusentals små fragment överallt. Sönderslagna av en
svart trettio-nåntingmeter hög vägg av vatten som åt sönder en bit
av kustlinjen och för evigt bet sig fast i våra minnen. Redan när
jordbävningen skakade runt mig där jag var på min skola i sävliga
(och säkra!) Saitama så fick jag hjärtsnörp inte så mycket för
att kag var rädd för min egen del utan för att jag visste att vi på
inga vägar var i epicentrat. "Månne epicentrat vara i långt borta
från land så att havet får ta den värsta smällen, hoppas bara att
det inte är Kobe igen, undrar om de höga husen i Tokyo rasar av det
här" var väl de tankar jag minns allra tydligast passerade mitt huvud
nu när jag tänker tillbaka. Min fasa när jag såg bilderna på havet
som spolade igenom hela städer och sög i sig allt på sin väg
tillbaka när jag någon halvtimma senare kunde titta på TVns nyheter
i lärarrummet. Första reaktionen var att det såg ut som när man
drar ut proppen ur ett badkar. "Herregud" tänkte jag "hur kunde jag
glömma att tsunami är ett låneord från japanska? Hur kunde jag
glömma att tsunami är lika verkliga här som dem man hörde om på
nyheterna den där December på tidigt 2000-tal. Hur kunde jag glömma
Thailand?".
Sedan dess har man ju förstås hört mer historier, varit med och
sparat el, försökt fatta, försökt greppa det stora, stora som
hände.
En bekant till mig har hela sin familj i Ishinomaki. Men hon hade tur,
vattnet tog sig bara in en dm över tröskeln i deras boningshus så
övervåningen är beboelig. Alla familjemedlemmar klarade sig.
Största skadan tog nyinköpta bilen (2ve gammal) Mecedez-Benz som blev
totalkvaddad. Men jämfört med livet för många andra så är dt ju
ingenting alls.
En kvinna som jag ofta träffar på mitt gym och som alltid hälsar
glatt på mig fick jag höra av någon annan att båda hennes
föräldrar blev bortsvepta av tsunamin. Hon säger att de var gamla
och att man ändå inte hade vetat hur länge till de kunnat leva vilke
jag antar år hennes sätt att komma till ro med det dom hänt. Men hon
säger också att det känns sorgligt att inte ha kunnat hjälpa dem
eller ens finnas där när det hände. Jag förstår henne verkligen,
den maktlösheten måste vara total. Som dotter ex patria vet jag
kanske bättre än många andra hur det känns när man önska man
kunde finnas där direkt, när det behövs.
Ja uj, nu får jag ta och avsluta tror jag innan jag blir så tårögd
att man inte kan låtsas att det är pollenallergi längre... Hela min
tågvagn tittar taktfullt åt ett annat håll när jag torkar tårarna.
Antar att jag hade me känslor begravda i det här an jag visste. Får
återkomma och peta mer.
Tills dess, kram!
Mamma och Pappa, nu ses vi snart! (om ni hinner läsa innan avfärd
förstås!) Längtarrrrrr!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar