...har jag fått! Det är ett stort steg mot arbetstillstånd. Jag har blivit godkänd att söka om visum typ. De kommer att säga "ja" men jag måste ansöka om visum på en japansk ambassad UTANFÖR Japan vad jag förstår ^^;
Jahaa nu ska jag bara ta reda på nästa steg mot mitt arbetstillstånd.
Vet inte om jag är glad eller ledsen, hade varit så skönt att bara lämna allt elände, hemska skolan, trista Saitama och min sega misärkänsla över att inte kunna träffa vänner alls så mycket som jag vill (eller när jag vill ›‹).
Fast egentligen vill jag ju vara här... Det är fånigt att ge upp efter bara 3 månader och bara en skola (alla skolor kan ju inte suga lika mycket som den här, eller!). Hemma finns alltid kvar ♡
Jaja, vi hörs väl om det här...
PS
Stora kramar kära syster och svåger!!♡♥♡
onsdag 23 april 2008
måndag 21 april 2008
Nya bilder
De ligger redan nu på min flickr men jag lägger upp några russin ur kakan för den som tycker att det är trist att
vänta medan bilderna laddar! (vill man kan man ju också titta på det lilla bildspelet till höger för att få en glimt av vad det är för bilder jag lagt upp vettja).›Planterad vallmo i Yoyogikôen, Tokyo
‹ Storblommande träd utanför mitt "mansion" (japengelska för lägenhetshus!).
›Spännande träd i Yoyogi-parkenIdag har jag annars tillbringat hela dagen med att försöka reda ut min situation... Det verkar som om beslutet om visum är fattat iaf. Det är skickat och de kunde inte per telefon delge mig beslutet sade de. Vi får se imorgon helt enkelt. Jag har redan arbetat ut några krigsplaner för att få det här skeppet att flyta någonstans iaf. Sen får vi se vad som händer. Är det någon som har minsta tips, hint eller aning om jobb där man slipper undervisa i engelska, i Japan där man kan få anställning typ NU är jag mer än oerhört tacksam (^o^)/ haha jaja man måste väl få ge det en chans även om det bara är en blogg, right!
Kram
PS Tack anonym för stöd, det värmer!!
söndag 20 april 2008
Kris på kris (@_@°）
Det har som man kanske kan gissa inte gått så smidigt för mig här. Det har det verkligen inte. Det har varit missförstånd och förväntningar från båda sidor som inte går ihop alls.
Det har varit jättestressigt sedan förrförra veckan med den nya terminen, nya klasser och placering och planering hur det ska se ut den här terminen.
Jag som ännu inte har någon erfarenhet att tala om står ständigt under någons ansvar och det är överenskommet att de ska tala om för mig vad jag ska göra. Oftast får jag väldigt kort tid att förbereda mig, eller otydlig information. Ofta blir det inte som de tänkt sig och så blir de sura på mig. Frågar jag för mycket för att förhindra att de blir sura så är jag osjälvständig och jobbig. Vad jag än gör blir det _ofta_ fel. På grund av deras planering kan jag inte förbereda mig och känner ibland själv att jag inte är riktigt nöjd med min insats men jag kan, i ärlighetens namn, inte riktigt förstå hur jag ska lyckas som det ser ut nu.
Mitt ansvar är att i 30 minuter kolla läsning och öva lite grammatikmönster med de nya kidsen, som är 11-12 år (i 5 olika klasser) samt göra ett test med genomgång för nivån över (30 min eller 60-mins pass beroende på deras nivå kanske 5-6 olika klasser). Jag har även ansvar för hörförståelse-klasser på mer avancerad nivå (ca 30-45 min 4 olika klasser). Samt en klass med extremt dåliga elever som alla andra lärare gett upp om men där eleverna speciellt bett om att jag ska undervisa dem (!). Resten är att jag ska finnas till handa i skolan, hälsa studenterna när de kommer och går, springa ärenden, kopiera m.m.
Dessutom måste jag stå för skolans "utländska charm" och se till att alla tycker att det är roligt att vara dör, att alla blir sedda och vill komma tillbaka.
Jag bryr mig verkligen om studenterna och det är roligt när kommunikationen verkligen funkar och man har saker att prata om men det finns tillfällen när jag verkligen inte vet vad jag ska säga och då kommer det från rektorn något om att jag måste bli en bättre kommunikatör eller att han fundrerar på om jag verkligen klarar det här. Eller klassikern om hur vikitgt det är att föräldrarna ser att studenterna kan prata engelska nu så att de fortsätter låta sina telningar gå på den här (dyra) kvällsskolan. Alltid, alltid, "det måste se bra ut för föräldrarna" och "de måste klara nästa test annars är det kört" (underförstått att det lika mycket handlar om mig som deras vilja att fortsätta plugga på just denna kvällsskola). Alltså, jag förstår verkligen hur viktigt detta är... Skolan måste ju ha studenter för att gå runt och när det handlar om kommersiell business så är ju kunden kung, därmed basta (ett koncept man som svensk dock väldigt sällan förknippar med skola måste medges).
Men jag är också oerhört stressad över min situation. Jag har inget visum ännu vilket innebär ingen vettig anställning. Vi samtalade om detta för 2 veckor sedan. Huvdläraren sade då till mig att han skulle helstidsanställa mig och ta ansvar för att jag lärde mig att undervisa. Vi skulle sedan omförhandla kontraktet i september och efter det ville han att jag skulle klara att undervisa helt självständigt typ. Hyran för min lägenhet skulle ligga på skolan men dras av från min lön som efter detta ligger på lite mindre än 7000kr. Vilket jag kan leva på, om även utan några direkt utsvävningar. Men återigen är jag osäker på om de inte har ändrat sig.... Eller vad de håller på med. Mitt arbestillstånd skulle ha kommit för en till ett par veckor sedan och jag vet att det skulle skickas direkt till skolan. Så nu undrar jag lite i mitt stilla sinne om det har blivit avslag eller något är på tok när man inget får höra. Eller om det är så att de håller på det för att de inte vill anställa mig....? Det är helt sjukt att jag ens ska kunna tillåta mig att ha såna funderingar men med allting som passerat här skulle inte det inte förvåna mig om de förde mig bakom ljuset om en sån sak heller.
Jag är så trött och ledsen så det finns inga gränser tror jag. Det är urholkande hela allt detta.
Vaknar med magknip så gott som varje dag. Ofta för att jag känner mig otillräcklig men också för att jag kommer på att jag har glömt något som jag skulle ha gjort under gårdagen, eller förberett till nästa dag :(
Det är inte roligt längre, situationen är så gott som ohållbar för mig. Det är klart och tydligt att jag inte kan fortsätta jobba på den här skolan ens om de vill ha mig. Jag pallar inte deras stil att arbeta på ALLS. Hoppas att inte alla japanska arbetsplatser är på detta sättet....
Vet ni, de klagar t.o.m på att jag inte har tillräckligt självförtroende... tro fan det vill man bara snäsa tillbaka men men.
Situationen har paralyserat mig i flera veckor, har bara pendlat mellan skolan och min lilla lägenhet som där jag har internetat med nära och kära och fått lite kärlek i kroppen. För att sedan ha komplett ångest för att jag måste gå till jobbet när jag vaknat upp vid 10-11-tiden på förmiddagen (har fått en ful vana att sitta uppe till 2 eller så på natten alltså).
Nu måste jag ta tag i mig själv! Hitta ett annat jobb, fixa en plan för att ta mig vidare! Få ordning på arbetstillstånd, eller i värsta värsta fall, åka hem igen. Jag kan inte vara illegal alien här om jag vill kunna komma tillbaka.
Som tur är händer bra saker, för några veckor sedan träffade jag Natsuko en japansk väninna som var på utbyte i Lund för 2 år sedan. Förra helgen fick jag leka med Ingela som pluggade japanska några år efter mig och vill ni veta nåt bra? Vi ska leta efter skor i Shibuya idag, det blir flott♪☆♫°
Shinji har kunnat komma förbi några gånger p.g.a ytterligare arbetsintervjuer i Tokyo (*^^*) Han är inne på sin sista intervju idag, sedan är det bara att vänta och se vilka företag som han är intresserad av som vill anställa honom. Jag vet att han har ett speciellt som han väntar på och en reservplan som han redan vet kommer att klaffa så han är nog ganska nöjd!
Det har varit jättestressigt sedan förrförra veckan med den nya terminen, nya klasser och placering och planering hur det ska se ut den här terminen.
Jag som ännu inte har någon erfarenhet att tala om står ständigt under någons ansvar och det är överenskommet att de ska tala om för mig vad jag ska göra. Oftast får jag väldigt kort tid att förbereda mig, eller otydlig information. Ofta blir det inte som de tänkt sig och så blir de sura på mig. Frågar jag för mycket för att förhindra att de blir sura så är jag osjälvständig och jobbig. Vad jag än gör blir det _ofta_ fel. På grund av deras planering kan jag inte förbereda mig och känner ibland själv att jag inte är riktigt nöjd med min insats men jag kan, i ärlighetens namn, inte riktigt förstå hur jag ska lyckas som det ser ut nu.
Mitt ansvar är att i 30 minuter kolla läsning och öva lite grammatikmönster med de nya kidsen, som är 11-12 år (i 5 olika klasser) samt göra ett test med genomgång för nivån över (30 min eller 60-mins pass beroende på deras nivå kanske 5-6 olika klasser). Jag har även ansvar för hörförståelse-klasser på mer avancerad nivå (ca 30-45 min 4 olika klasser). Samt en klass med extremt dåliga elever som alla andra lärare gett upp om men där eleverna speciellt bett om att jag ska undervisa dem (!). Resten är att jag ska finnas till handa i skolan, hälsa studenterna när de kommer och går, springa ärenden, kopiera m.m.
Dessutom måste jag stå för skolans "utländska charm" och se till att alla tycker att det är roligt att vara dör, att alla blir sedda och vill komma tillbaka.
Jag bryr mig verkligen om studenterna och det är roligt när kommunikationen verkligen funkar och man har saker att prata om men det finns tillfällen när jag verkligen inte vet vad jag ska säga och då kommer det från rektorn något om att jag måste bli en bättre kommunikatör eller att han fundrerar på om jag verkligen klarar det här. Eller klassikern om hur vikitgt det är att föräldrarna ser att studenterna kan prata engelska nu så att de fortsätter låta sina telningar gå på den här (dyra) kvällsskolan. Alltid, alltid, "det måste se bra ut för föräldrarna" och "de måste klara nästa test annars är det kört" (underförstått att det lika mycket handlar om mig som deras vilja att fortsätta plugga på just denna kvällsskola). Alltså, jag förstår verkligen hur viktigt detta är... Skolan måste ju ha studenter för att gå runt och när det handlar om kommersiell business så är ju kunden kung, därmed basta (ett koncept man som svensk dock väldigt sällan förknippar med skola måste medges).
Men jag är också oerhört stressad över min situation. Jag har inget visum ännu vilket innebär ingen vettig anställning. Vi samtalade om detta för 2 veckor sedan. Huvdläraren sade då till mig att han skulle helstidsanställa mig och ta ansvar för att jag lärde mig att undervisa. Vi skulle sedan omförhandla kontraktet i september och efter det ville han att jag skulle klara att undervisa helt självständigt typ. Hyran för min lägenhet skulle ligga på skolan men dras av från min lön som efter detta ligger på lite mindre än 7000kr. Vilket jag kan leva på, om även utan några direkt utsvävningar. Men återigen är jag osäker på om de inte har ändrat sig.... Eller vad de håller på med. Mitt arbestillstånd skulle ha kommit för en till ett par veckor sedan och jag vet att det skulle skickas direkt till skolan. Så nu undrar jag lite i mitt stilla sinne om det har blivit avslag eller något är på tok när man inget får höra. Eller om det är så att de håller på det för att de inte vill anställa mig....? Det är helt sjukt att jag ens ska kunna tillåta mig att ha såna funderingar men med allting som passerat här skulle inte det inte förvåna mig om de förde mig bakom ljuset om en sån sak heller.
Jag är så trött och ledsen så det finns inga gränser tror jag. Det är urholkande hela allt detta.
Vaknar med magknip så gott som varje dag. Ofta för att jag känner mig otillräcklig men också för att jag kommer på att jag har glömt något som jag skulle ha gjort under gårdagen, eller förberett till nästa dag :(
Det är inte roligt längre, situationen är så gott som ohållbar för mig. Det är klart och tydligt att jag inte kan fortsätta jobba på den här skolan ens om de vill ha mig. Jag pallar inte deras stil att arbeta på ALLS. Hoppas att inte alla japanska arbetsplatser är på detta sättet....
Vet ni, de klagar t.o.m på att jag inte har tillräckligt självförtroende... tro fan det vill man bara snäsa tillbaka men men.
Situationen har paralyserat mig i flera veckor, har bara pendlat mellan skolan och min lilla lägenhet som där jag har internetat med nära och kära och fått lite kärlek i kroppen. För att sedan ha komplett ångest för att jag måste gå till jobbet när jag vaknat upp vid 10-11-tiden på förmiddagen (har fått en ful vana att sitta uppe till 2 eller så på natten alltså).
Nu måste jag ta tag i mig själv! Hitta ett annat jobb, fixa en plan för att ta mig vidare! Få ordning på arbetstillstånd, eller i värsta värsta fall, åka hem igen. Jag kan inte vara illegal alien här om jag vill kunna komma tillbaka.
Som tur är händer bra saker, för några veckor sedan träffade jag Natsuko en japansk väninna som var på utbyte i Lund för 2 år sedan. Förra helgen fick jag leka med Ingela som pluggade japanska några år efter mig och vill ni veta nåt bra? Vi ska leta efter skor i Shibuya idag, det blir flott♪☆♫°
Shinji har kunnat komma förbi några gånger p.g.a ytterligare arbetsintervjuer i Tokyo (*^^*) Han är inne på sin sista intervju idag, sedan är det bara att vänta och se vilka företag som han är intresserad av som vill anställa honom. Jag vet att han har ett speciellt som han väntar på och en reservplan som han redan vet kommer att klaffa så han är nog ganska nöjd!
tisdag 8 april 2008
måndag 7 april 2008
Lite om hur japanerna gör för att hitta sina jobbb
Shinji han är upptagen varje dag han. Han jobbhuntar nämligen.Han har precis börjat 4:e året på universitet (alla läser 4 år på universitetet här) och då har man (om man inte slackat alldelses fördjävligt) ganska få föreläsningar och mycket tid att tänka på framtiden.
Japanerna är så seriösa!
När man är 23 år gammal har man allt som oftast heltidsanställning på ett företag där man med ganska stor sannolikhet kan komma att jobba hela sitt liv. Men till processen hur denna anställning går till, mina vänner.
I Japan fungerar det allt som oftast så att universiteten samarbetar med företag som vill rekrytera nyexade studenter. Här har ens utbildning ringa eller ingen betydelse, företagen räknar istället med att de skall utbilda sin nyanställde under dennes första två år (på så sätt kommer folk in i "rätt" rutiner etc från början säger Shinji).
Företagen håller föreläsningar, presentationer (説明会) riktade till just universitetsstudenter för att berätta vad företaget håller på med, hur man arbetar etc. Om man efter denna genomgång är/blir intresserad kan man ställa frågor om företaget samt lämna in sitt CV (som man har förberett i förhand där man bl.a förklarar varför man vill jobba just med det här företaget så man måste uppenbarligen läsa på om företaget innan man går på deras möten också verkar det som).
Gillar företaget dig och ditt CV går du vidare till nästa steg i antsällningsprocessen som kan vara en gruppdiskussion, ett test eller en presentation av något slag. Går även detta vägen kommer du vidare till nästa steg igen, en intervju. Arbetsintervjun är vad jag förstått ganska lik standard här hemma.
Fast man måste så klart ha sin svarta "recruit suit" på sig, inga smycken, bjäfs, färgat hår, coola glasögon eller något annat som kan antyda att man har en personlighet eeeh jag menar fritid eeeeh jag menar som får en att gå mot normen. Det finns böcker om det här, så allvarliga är de. Gawd!
När man då sedan har gått igenom alla dessa steg väntar man bara på beskedet "vi skulle vilja tala med dig igen" för då blir man inbjuden att komma och jobba med företaget.
Allt detta sker under några hetiska månader i början på året. Har man inte fått tag på något till Maj kan man lika gärna sikta på nästa period säger många, de bra jobben på prestigefyllda företag går först. Vilken stress, vilket slit. Shinji har gått efter principen undersöka allt som kan vara tillnärmelsevis interssant och därför gått på 30-40-talet möten samt skrivit ett specifikt CV inför varje möte (med förberedande plugg för varje företag), han har tagit otaliga test både via internet och på plats för att inte tala om gruppdiskussioner, intervjuer och hejsan och hoppsan.
Alla har det inte lika stressigt med tiden kanske men är å andra sidan stressade över att de inte har legat i tillräckligt eller har någon plan B om man inte kommer intill på det företaget man hade tänkt sig från början.
Så då när man landar sitt löfte om framtida anställnin (内定）så återgår man till sitt stilla liv som universitetstudent. Man har cirka 2-5 föreläsningar i veckan och däremellan ser många till att jobba extra eller leka av sig i största allmänhet, sen finns det ju typ ingen tid för sånt. Överväldigande många passar på att göra långresor (skolkar och reser runt i världen i bästa backpackerstil) och klokt är väl det, med tanke på hur folk jobbar annars är det väl typ sista chansen innan pension om man vill resa i lugn och ro!
Som nybakad student måste jag säga att jag är lite avis på att japanerna har fått företagen presenterade för sig, detta måste ha givit dem en fantastisk inblick i företagen och företagsliv som jag kan känna att svenska färskingar säkert saknar (jag själv inräknad!). Men alltså, stressen, hysterin näe kan vi inte ta det lite lugnt alltså. Ska jag säga, jag är ju snart en "Christmas cake" (en engelsk fras för att beskriva kvinnor på arbetsmarknaden i Japan, inte så intressanta efter den 25:e).
jeffrey mcdaniel
in an effort to get people to look
into each other's eyes more,
the government has decided to allot
each person exactly one hundred
and sixty-seven words, per day.
when the phone rings, i put it
to my ear without saying hello.
in the restaurant i point
at chicken noodle soup. i am
adjusting well to the new way.
late at night, i call my long-
distance lover and proudly say:
i only used fifty-nine today.
i saved the rest for you.
when she doesn't respond, i know
she's used up all her words,
so i slowly whisper i love you,
thirty-two and a third times.
after that, we just sit on the line
and listen to each other breathe.
- "the quiet world" av jeffrey mcdaniel
hittad på den här superfina bloggen (Niotillfem)
into each other's eyes more,
the government has decided to allot
each person exactly one hundred
and sixty-seven words, per day.
when the phone rings, i put it
to my ear without saying hello.
in the restaurant i point
at chicken noodle soup. i am
adjusting well to the new way.
late at night, i call my long-
distance lover and proudly say:
i only used fifty-nine today.
i saved the rest for you.
when she doesn't respond, i know
she's used up all her words,
so i slowly whisper i love you,
thirty-two and a third times.
after that, we just sit on the line
and listen to each other breathe.
- "the quiet world" av jeffrey mcdaniel
hittad på den här superfina bloggen (Niotillfem)
söndag 30 mars 2008
iraira! (›‹)
Iraira suru (イライラする）betyder att vara otålig och irriterad på samma gång(tänk på känslan som ofta infinner sig när man väntar på försenad buss etc).
Sedan den där jobbiga dagen för flera veckor sedan, när jobbet breakade för mig att jag i princip var oduglig (men gullig med ungarna) och att jag inte skulle få jobba har jag haft många tunga dagar. Ofta har jag sovit till någon timme innan jobbet, jobbat och ätit lunch efter ett tag sedan gått hem mellan 9 och 10 på kvällen. Efter att jag lagat lite middag, pratat med mina gulliga föräldrar som pysslat med mig (tröstat och hejat och sagt till mig att inte ge upp, åh ni är så fina!!) och sedan pratat med Shinji (han är oxå fin) så har jag gått och lagt mig. Så har flera veckor förflutit...Helt plötsligt insåg jag att det är 6 veckor sedan jag anlände Narita med näsan full av Gwen Stefanis underbara L.A.M.B parfym och bagaget av sobra kläder för skolan.
Så mycket som hänt och INTE hänt sen dess... tänkte jag. Det är väl svårt att veta vad man hade förväntat sig, eller hur det skulle uppfyllas när man bara ger sig ut på nåt som jag gjorde när jag lämnade Sverige nu.
Antar att skolan har kommit in i någon slags rutin. De första dagarna efter det jobbiga samtalet med rektorn/huvudläraren var så klart väldigt oroliga men jag bestämde mig för att bita ihop och inte sitta och sura på jobbet. Nåt i stil med om man ler tillräckligt blir kroppen glad ändå, nån slags placebo-effekt har jag hört.
På nåt sätt funkade det också. Dagarna stabiliserade sig även om det fortfarande händer saker som jag inte förstår, blir irriterad och ledsen för men sånt är väl livet vart fan man än är tror jag.
Så när jag insett att min tillvaro här verkade hitta någon slags rytm började jag bli oerhört rastlös. Det började nog med att jag chattade med en kompis på MSN som frågade vad jag gjorde hela dagarna om jag inte skaffat en massa kompisar, gullade med min pojkvän eller ens tittade på TV (›‹;;;;;) Det blev till någon slags ryck att vilja göra nåt, träffa folk och ha en något så när normal tillvaro. Det blev en del promenader, jag hittade ett gym bara några kvarter hemifrån och fick tag på lite kompisar sedan förr. Men fortfarande, gymmet var för dyrt, många av vännerna var upptagna och det är oerhört (socialt) handikappande att inte ha mobil!! I stället för att lösa min rastlöshet gjöt jag olja på min eld (alltså, säger man det på svenska??) och kände mig iraira-igare än någonsin.
Sen fick jag städa i bokhyllorna på jobbet. Då fick jag kompisar som följde med mig hem i handväskan och höll mig sällskap hela tiden. Det var fint.
Senast ut var "Tuesdays with Morrie" en bok jag varit lite småsugen på länge men aldrig kommit till skott med. Den är ju skriven av en amerikan och sånt kan ju inte hjälpas men det var inte svårt att ha överseende med när innehållet började komma fram. Man vet ju redan från början vad som ska hända men en del av det som sägs kändes väldigt rätt för mig. Mycket för att det ligger nära mitt eget sätt att tänka och hur jag har tänkt, speciellt när jag var yngre. Som det här med hetsen att finna ett bra, välbetalt jobb. Vad är det bra för egentligen. Om du jobbar arslet av dig hela tiden har du ju ingen tid att njuta av vad du åstadkommer!!
**********************************☆*****★****★☆★********♪
Sen pajjade mitt internet några dagar, då fick jag verkligen lära mig allt om iraira. Haha, så vansinnigt ironsikt. Utan mobiltelefon, TV (som funkar, jag har en begagnad som kanske funkar, efter viss installering som tydligen måste göras av proffs) eller internet var det verkligen en prövning av mitt tålamod/lappsjuka. Med som tur var var det ju inte min mac-bebis som hade några allvarliga problem och inte heller modem eller nätet i allmänhet utan bara den lilla sladden som kopplar ihop det hela. Så allt fixades för 500 yen. Frid och fröjd. Vad gör man inte för lite spänning i vardagen lixom!
Nu go'vänner skall jag sova så att jag hinner vara vaken på min lediga dag. Hade jag varit lite piggare hade jag visat bilder på körsbärsblom men ni får kolla på bildspelet till höger eller klicka in er på sidan för nu är det sovatajm.
Sedan den där jobbiga dagen för flera veckor sedan, när jobbet breakade för mig att jag i princip var oduglig (men gullig med ungarna) och att jag inte skulle få jobba har jag haft många tunga dagar. Ofta har jag sovit till någon timme innan jobbet, jobbat och ätit lunch efter ett tag sedan gått hem mellan 9 och 10 på kvällen. Efter att jag lagat lite middag, pratat med mina gulliga föräldrar som pysslat med mig (tröstat och hejat och sagt till mig att inte ge upp, åh ni är så fina!!) och sedan pratat med Shinji (han är oxå fin) så har jag gått och lagt mig. Så har flera veckor förflutit...Helt plötsligt insåg jag att det är 6 veckor sedan jag anlände Narita med näsan full av Gwen Stefanis underbara L.A.M.B parfym och bagaget av sobra kläder för skolan.
Så mycket som hänt och INTE hänt sen dess... tänkte jag. Det är väl svårt att veta vad man hade förväntat sig, eller hur det skulle uppfyllas när man bara ger sig ut på nåt som jag gjorde när jag lämnade Sverige nu.
Antar att skolan har kommit in i någon slags rutin. De första dagarna efter det jobbiga samtalet med rektorn/huvudläraren var så klart väldigt oroliga men jag bestämde mig för att bita ihop och inte sitta och sura på jobbet. Nåt i stil med om man ler tillräckligt blir kroppen glad ändå, nån slags placebo-effekt har jag hört.
På nåt sätt funkade det också. Dagarna stabiliserade sig även om det fortfarande händer saker som jag inte förstår, blir irriterad och ledsen för men sånt är väl livet vart fan man än är tror jag.
Så när jag insett att min tillvaro här verkade hitta någon slags rytm började jag bli oerhört rastlös. Det började nog med att jag chattade med en kompis på MSN som frågade vad jag gjorde hela dagarna om jag inte skaffat en massa kompisar, gullade med min pojkvän eller ens tittade på TV (›‹;;;;;) Det blev till någon slags ryck att vilja göra nåt, träffa folk och ha en något så när normal tillvaro. Det blev en del promenader, jag hittade ett gym bara några kvarter hemifrån och fick tag på lite kompisar sedan förr. Men fortfarande, gymmet var för dyrt, många av vännerna var upptagna och det är oerhört (socialt) handikappande att inte ha mobil!! I stället för att lösa min rastlöshet gjöt jag olja på min eld (alltså, säger man det på svenska??) och kände mig iraira-igare än någonsin.
Sen fick jag städa i bokhyllorna på jobbet. Då fick jag kompisar som följde med mig hem i handväskan och höll mig sällskap hela tiden. Det var fint.
Senast ut var "Tuesdays with Morrie" en bok jag varit lite småsugen på länge men aldrig kommit till skott med. Den är ju skriven av en amerikan och sånt kan ju inte hjälpas men det var inte svårt att ha överseende med när innehållet började komma fram. Man vet ju redan från början vad som ska hända men en del av det som sägs kändes väldigt rätt för mig. Mycket för att det ligger nära mitt eget sätt att tänka och hur jag har tänkt, speciellt när jag var yngre. Som det här med hetsen att finna ett bra, välbetalt jobb. Vad är det bra för egentligen. Om du jobbar arslet av dig hela tiden har du ju ingen tid att njuta av vad du åstadkommer!!
**********************************☆*****★****★☆★********♪
Sen pajjade mitt internet några dagar, då fick jag verkligen lära mig allt om iraira. Haha, så vansinnigt ironsikt. Utan mobiltelefon, TV (som funkar, jag har en begagnad som kanske funkar, efter viss installering som tydligen måste göras av proffs) eller internet var det verkligen en prövning av mitt tålamod/lappsjuka. Med som tur var var det ju inte min mac-bebis som hade några allvarliga problem och inte heller modem eller nätet i allmänhet utan bara den lilla sladden som kopplar ihop det hela. Så allt fixades för 500 yen. Frid och fröjd. Vad gör man inte för lite spänning i vardagen lixom!
Nu go'vänner skall jag sova så att jag hinner vara vaken på min lediga dag. Hade jag varit lite piggare hade jag visat bilder på körsbärsblom men ni får kolla på bildspelet till höger eller klicka in er på sidan för nu är det sovatajm.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
